Allt om drakar

En blogg mellan verklighet och fantasi

Draken – en Nobelprisbelönad trend i samtidslitteraturen

Essex Serpent bokomslagNog skulle man kunna tala om en ny trend nu när drakarna har slingrat sig in även i samtidslitteraturen. Och då syftar jag på den så kallade »finlitteraturen« snarare än på fantasygenren, där dessa bevingade bestar redan är mer regel än undantag. I och med valet av Kazuo Ishiguro som årets Nobelpristagare har ju drakarna (i alla fall en av dem) tagit sig ända in i Börssalen. Om man sedan ska tillskriva Svenska Akademien gott omdöme efter fjolårets Bob Dylan-fadäs och #metoo-skandalen kring Kulturprofilen är förstås en annan fråga. Men Ishiguro hade i alla fall både snille och smak nog att lyfta in en drake i sin senaste bok.

»Begravd jätte« (Wahlström & Widstrand, 2016) är en kung Arthur-inspirerad roman som utspelar sig i skarven mellan folkvandringstid och sagotid. Hondraken Querigs andedräkt breder ut en glömskans dimma över de brittiska öarna på 500-talet. Gamla oförrätter glöms på både gott och ont. Något som i post-Brexittider närmast framstår som profetiskt och som i grunden handlar om det kollektiva minnet. »Kanske är det rentav den första brexitromanen som nu belönats med årets ­Nobelpris«, funderade faktiskt också Kristoffer Leandoer i en intressant understreckare i SvD.

Den flygande ormen från Essex

Ishiguros roman är alltså fullt möjlig att läsa som en fantasyförankrad samtidsallegori. Men drakmyter kan också utgöra en fond för mer rationella berättelser. Som i Sarah Perrys hyllade roman »The Essex Serpent« (Serpent’s Tail 2016), där romanfigurerna förhåller sig till en lokal folksägen. Storyn är inspirerad av »The Flying Serpent, or, strange news out of Essex«. En pamflett från 1669 om en bevingad orm som sägs ha härjat i byn Henham. Perrys till synes traditionella kärlekshistoria i gotisk stil är i grunden också en idéroman som utspelar sig i den viktorianska erans brytningstid mellan tro och vetenskap.

The Flying Serpent träsnitt BL

Träsnitt ur pamfletten »The Flying Serpent, or, strange news out of Essex«. Foto: British Library Board (1258.b.18).

Perry skriver fint om sitt möte med originalmanuskriptet här. Men vad var egentligen den historiska bakgrunden till den där pamfletten? I upplysningstidens London verkade läkaren och naturforskaren Sir Hans Sloane (1660–1753). Hans testamenterade naturaliesamlingar blev grundstommen för British Museum 1759 och trycksakerna finns i dag tillgängliga hos British Library. På bibliotekets utmärkta blogg kan man läsa att Sloane bland annat samlade på »strange news«. Alltså nyheter om ovanliga eller oförklarliga företeelser som jordbävningar, extremväder och monster.

Fejknyheterna flyger igen i nutidsnära draknovell

Hiwa bokomslag»Strange news«-fenomenet var en tidig typ av sensationsjournalistik eller fejknyheter, vars popularitet hängde ihop med en religös och vidskeplig kultur redan i det tidigmoderna England. Klickbeten är alltså långtifrån något nytt fenomen. Spridande av desinformation i en mer nutidsnära kontext är annars ett tema som präglar Augustin Erbas novell »Hiwa« (Novellix, 2017). Här utforskar författaren länken mellan ryktesspridning, opinionsbildning och de totalitära konsekvenserna av så kallade »alternativa fakta« och obekräftade uppgifter. Jag har tidigare skrivit om hur drakar genom tiderna använts för att förklara olika naturfenomen. Men draken i berget är naturligtvis också en tacksam metafor för idén om ett abstrakt hot i det moderna samhället.

Draken har alltid varit en ypperlig projektionsyta för oförklarliga saker som skapat rädsla hos människor. Jag tänker ofta på förordet till »The book of imaginary beings«, där den argentinske författaren Jorge Luis Borges och Margarita Guerrero skriver att det är någonting med drakens uppenbarelse som passar människans fantasi och gör den till ett nödvändigt monster. För till skillnad från många andra mytologiska varelser tycks just draken vara av annan art som ständigt återföds i tid och rum. Därför blir den också en symbol som säger något om både samtiden och det förflutna på samma gång.

Norwich – författarstad och drakigt drömresmål

I sin Nobelföreläsning berättar Ishiguro för övrigt om sin doktorandtid vid University of East Anglia. Han skriver inte uttryckligen om drakarna, men nog måste de har korsat hans väg just där i Norwich. Numera ligger stadens författarcentrum till och med inrymt i Dragon Hall. Och det är bara en av många drakdekorerade byggnader i Norwich som nyligen seglat upp på min lista över drakiga drömresmål. Behöver jag ens nämna att Sarah Perry numera är bosatt där?

Bland myter och mossbelupna väggar i Drachenschlucht

Drachenschlucht skyltHur fritt får man egentligen fabulera kring ett fantasidjur som drakar? Johan Hilton skrev en intressant och tänkvärd text i DN:s scenbilaga tidigare i höstas apropå Michael Endes barnbok »Den oändliga historien«, just nu aktuell som familjeföreställning på Malmö Stadsteater. Det finns gott om historiska exempel på hur myter och sagor missbrukats i maktsyfte. Gränsen mellan verklighet och fantasi har, som Hilton påpekar, också blivit allt svårare att överblicka i vår samtid.

Vackert illustrerad fältstudie om nordiska drakar

Så hur ska man då förhålla sig till fejkade fältstudier om drakar i dessa tider av så kallade »alternativa fakta« och »fake news«? Jag tänker på Karin Linderoths »Våra nordiska drakar och konsten att spåra dem« (Opal, 2017). En sagolikt vackert illustrerad barnbok där »drakforskaren« sir Adrian Dratt delar med sig av sina kunskaper om olika drakarter. Ja, det här med fakta får man, som ni säkert förstår, ta med en nypa salt här. Men även kring ett fantasidjur som drakar finns det ju samtidigt kulturhistoriska skildringar att förhålla sig till. Liksom folklore. Linderoth är sparsam med sådant, men visst finns det fog för att drakar sover vintertid. Enligt folktro sägs lindormen ha övervintrat i ihåliga lindar (se Nationalencyklopedin).

Våra nordiska drakar bokomslagAv alla arter i »Nordiska drakar« är det bara den fluffigt vita pälsdraken (misstänkt lik kossan Margit i författarens andra barnböcker) som är aktiv under den delen av året då marken är täckt av snö. Men det som gör Linderoths bok intressant för både barn och vuxna med fantasi är att det främsta syftet egentligen är att väcka lusten att ge sig ut i naturen. Tassavtrycken påminner förstås om dem man kan finna efter riktiga djur och noshornsdraken lär lätt förväxlas med vildsvin… Mina favoriter är nog blomsterdrakarna. För hur lätt är det inte att föreställa sig en tistelknopp som en taggig liten drakpuppa? På samma sätt som man bland molnen kan tycka sig se en drake sträcka ut sig över himlen ibland. Om man har fantasi vill säga.

Om drakarnas uppkomst som tidlöst naturfenomen

Smal passage genom drakklyftanDrakar har långt tillbaka i tiden också använts för att förklara olika naturfenomen. »Att förknippa vulkaners fruktansvärda naturkrafter med odjur, som till exempel en drake, har varit ett relativt vanligt tema hos många folkslag, oavsett om de varit naturfolk eller ingått i stadsgrundande civilisationer. Rädsla för det oberäkneliga, såsom ett bergs våldsamma eruptioner och starka naturkrafter, har varit en tidlös faktor i människans förhållande till sin omgivning«, skriver historikern Bo Eriksson i boken »Monster – en världshistoria om det skrämmande« (Natur & Kultur, 2016).

Drachenschlucht – en äkta drakklyfta för fältstudier

Vattenfall DrachenschluchtSå kanske är det inte så konstigt att drakmyter ofta har uppstått i geologiskt fascinerande miljöer. Som till exempel den märkligt mossbelupna bergsklyftan Drachenschlucht i tyska Thüringer Wald strax söder om Eisenach som jag besökte i somras. Vandringsleden är cirka 3 km lång och passagen genom drakklyftan är på sina smalaste ställen inte mer än 86 cm bred. Ska man föreställa sig en kamp mot draken – eller kanske i själva verket mot den oberäkneliga naturen – så är det på dylika platser. Och då är vi tillbaka i skogen igen. För att locka ut mig (som inte alls är någon friluftsmänniska) på okända stigar behövs det en och annan drakmyt. Så funkar ju i regel den mänskliga upptäckarlustan och nyfikenheten. Något som turistnäringen i Tyskland verkligen tagit fasta på med drakrelaterade vandringsleder för både stora och små.

En tur till Turckheim: vin- och drakvandring vid Vogeserna

Draken vaktar nycklarnaDet handlar förstås om selektiv perception. Om att man lättare lägger märke till sådant som man är inställd på att hitta. Ändå häpnar jag över hur frekvent förekommande drakar faktiskt är i alla möjliga sammanhang och på alla möjliga platser. Den insikten var den främsta anledningen till att jag startade den här bloggen. Sakteliga har jag också förstått att jag aldrig kommer att bli färdig med det här ämnet.

Bara att besöka alla drakplatser i Europa kommer att ta en hel livstid. Och att skriva om dem tar ännu mer tid. Att försöka förstå och förklara drakens historiska plats och fortsatta relevans i vår samtid. Till och med när jag under sommarens stora drakresa hade bokat in oss på ett charmigt litet hotell med namnet Hôtel Des Deux Clefs – »De två nycklarnas hotell« – i det lilla samhället Turckheim i franska Alsace möttes vi av drakar redan i entrén. Legenden sa nämligen att det var en drake som vaktade de där nycklarna.

En vindrickande drake att skylta med i Turckheim

Vindraken visar vägenDet som förde oss till Turckheim var annars vår nyfikenhet på vingården François Baur med sitt stiliga drakemblem och en alldeles särskild pinot noir vid namn Le Sang du Dragon – »Drakens blod«. Luttrade som vi vid det här laget är hade vi väntat oss ännu en blodig berättelse om någon hjältemodig drakdräpare. Särskilt som vi kvällen innan hade vandrat runt i närliggande Châtenois med sina många spår, ja, till och med en hel kyrka helgad åt Sankt Georg. Men den lokala draklegenden i Turckheim visade sig vara en högst udda och sannolikt rätt unik historia: vilsen drake steks av solen och förblöder, drakblodet bidrar i sin tur till bördig jord för vinodling. Därav namnet Le Sang du Dragon.

Vi drar en lättnadens suck över att äntligen ha hittat en förvisso sorglig, men ändå icke-mordisk drakhistoria. På turistbyrån får vi också en karta över den lokala vandringsleden. En 3,5 km lång vin- och drakpromenad bland vinrankorna med underskön utsikt över bergsmassivet Vogeserna. Informationsskyltarna som kantar vägen berättar om såväl draklegenden som vinproduktionen och illustrationerna är fantasifullt underhållande med en vindrickande drake som guide.

Drakar och druvklasar från medeltiden

Det här med drakar och vin är för övrigt en intressant kombination som dyker upp på många håll, inte minst i trakterna kring floderna Rhen och Mosel. Motivet har funnits åtminstone sedan medeltiden och i tyska Köln passade jag på att besöka Museum Schnütgen med en diger samling medeltida konst. Här finns inte bara kyrkliga helgonbilder av drakdräpare som Sankt Georg, Mikael och Margareta, utan även ett par vindruveätande drakar utsnidade i sandsten på ett segment av en valvbåge från 1200-talet.

Drakar tillsammans med druvor eller vinrankor dyker upp på flera håll, men exakt hur motivet ska tolkas är aningen oklart. Jag söker svaret i Heinrich och Margarethe Schmidts bok »Die vergessene Bildersprache christlicher Kunst« (Verlag C.H. Beck, 1981/2007) som jag hittade i shoppen på Museum Schnütgen. Även i Sara Kuehns studie »The Dragon in Medieval East Christian and Islamic Art« (BRILL, 2011) beskrivs dylika framställningar. Vindruvan och vinrankorna går att knyta till såväl Kristi blod som till paradiset och livets träd.

Listan över outforskade drakstäder att besöka bara växer och växer i all oändlighet ju mer man letar.

Man får förmoda att de druvätande drakarna är någon sorts symbol för synden, frestelsen eller det dionysiska. Den som har närmare besked får gärna upplysa mig och den här bloggens läsare. För nu måste jag nämligen sluta googla det här temat… Winzerbrunnen – »vinodlarbrunnen« i den tyska »Nibelungenstaden« Worms toppas tydligen av en drake med en druvklase i munnen. Där i sällskap av den romerska mytologins vingud Bacchus.

En drake som äter vindruvor finns visst också avbildad i det franska klostret Mont-Saint-Michel. Och dessutom pryds Vaux-sur-Seines kommunvapen av en drake och en druvklase. Naturligtvis för att det även där finns en lokal draklegend. Ja, ni hör ju själva, listan över outforskade drakstäder att besöka bara växer och växer i all oändlighet ju mer man letar.

Drachenstich – ett historiskt drakdräparspel i Bayern

Drachenstich-spelens huvudrollsinnehavare med premiärbuketten mellan tänderna.

Drachenstich-spelens huvudrollsinnehavare med premiärbuketten mellan tänderna.

Det finns olika sätt att försöka förstå världen. Själv har jag valt att studera drakar eftersom legenderna om dem säger en hel del om människans kulturhistoria och krigiska sinnelag. De finns bevarade i kyrkor, längs moderna vandringsleder och på en rad olika museer. Därför är det fullt möjligt att lägga upp en rundresa genom Tyskland (och en bit in i Frankrike) helt och hållet på temat drakar. Längs vägen har jag funnit drakar på alla möjliga och omöjliga ställen – även där jag minst hade väntat det. Ja, till och med rulltårtan på det lokala konditoriet i Furth im Wald var utformad som en draksvans… Under två veckor i augusti kretsar nämligen allt i den bayerska gränsstaden kring Drachenstich – Tysklands äldsta folkskådespel med 500-åriga anor.

Drakbloggen gästar biblioteket

Furth im Wald var också slutmålet för stora drakresan och mina drakdräparstudier som jag nu försökt sammanfatta i en essä i Dagens Nyheter. Allt fick naturligtvis inte plats, men det kommer mer i form av blogginlägg framöver. Just nu drunknar jag i allt insamlat material som säkert skulle räcka till en hel bok… Och apropå böcker: drakdiggare i södra Sverige kan redan nu skriva upp datumet 28 november. Då föreläser jag nämligen om drakar på Landskrona stadsbibliotek.

Helsidan om DrachenstichHär kan man läsa dagens DN-artikel på webben i sin helhet. Stort tack till Publicistklubbens Hiertanämnd som tilldelade mig medel ur Otto och Anna Elgh-Lundbergs stipendier för att studera Drachenstich-spelen. Väl på plats i Tyskland fick jag också ett underbart bemötande på flera arkiv. I synnerhet Dr Marion Hruschka (Marktarchiv Murnau) och Werner Perlinger (Stadtarchiv Furth im Wald) förtjänar ett särskilt omnämnande här.

Drakdräpare, del 2: Sigurd Fafnesbane i Sörmland

Sigurd sticker svärdet i Fafnes bukOm man är ute och kör på de sörmländska vägarna bör man absolut svänga av i riktning mot Sundbyholm. Sigurdsristningen från 1000-talet e Kr är onekligen ett av landets mest fascinerande fornminnen. Texten lyder: »Sigrid gjorde denna bro, Alriks moder Orms dotter, för själen Holmgers Sigröds fader hennes make«. Men det är inte minnesskriften som gör ristningen unik, utan bildmaterialet som skildrar olika episoder ur sagan om Sigurd Fafnesbane. Ungefär som en tusenårig tecknad seriestrip. Och det är sannerligen ingen dålig story som finns inristad på Ramsundshällen, cirka 10 km nordost om Eskilstuna.

Familjebråk i forngermansk fantasytappning

I ena hörnet syns Sigurd sticka svärdet i draken Fafner, ormlikt utformad som en runslinga. Enligt sagan steker Sigurd sedan drakens hjärta över elden, men bränner sig när han ska känna efter om det är färdigt. Därför avbildas han i nästa scen med tummen i munnen. På så sätt får han i sig drakblodet som gör att han plötsligt kan förstå fåglarnas sång. De kvittrar att hans fosterfar, smeden Regin, tänker döda honom för att stjäla Fafners guldskatt och råder Sigurd att ta livet av honom också. I berättelsens sista del har Sigurd halshuggit Regin och gjort sig redo att fly med guldet på sin häst Grane.

Fafner är för övrigt Regins bror som antagit formen av en jättelik orm eller drake för att kunna ruva på skatten. Därför är det egentligen fel att kalla Sigurd för »drakdödare«. Jag har ändå valt att inkludera honom i sommarens drakdräpartema. Men vad vi ser är alltså i själva verket ett blodigt familjebråk i forngermansk fantasytappning. I det medeltida tyska hjälteeposet »Nibelungenlied« motsvaras Sigurd av Siegfried. Har man sett Wagners opera »Siegfried« känner man tydligt igen händelseförloppet från andra akten. Sagan är vida spridd i Europa. Just den nordiska versionen av berättelsen återges bland annat i isländska Eddadikter och Völsungasagan med mindre variationer.

Stora drakresan och drakdräparstudier i Bayern

Om man är sugen på att jämföra de olika varianterna av sagan om Sigurd Fafnesbane kan jag rekommendera Daniel Ogdens källsamling »Dragons, Serpents, and Slayers in the Classical and Early Christian Worlds« (Oxford University Press 2013). Den boken tänker jag själv packa ner i väskan. För nu är det inte ens ett dygn kvar till sommarens stora drakresa som inte enbart innebär semester. Jag har nämligen fått ett stipendium av Publicistklubben för att studera Drachenstich. Det är Tysklands äldsta folklustspel som äger rum i gränsstaden Furth im Wald i Bayern. På vägen dit tänker jag bland annat ta reda på vad en Tatzelwurm är, dricka drakdrycker och förhoppningsvis vandra några drakleder om vädret tillåter. Säkert blir det en och annan bild på Twitter i väntan på skrivtid för blogginlägg och annat.

Drakdräpare, del 1: Sankt Mikael och Moradrakarna

Sankt Mikael och draken i MoraDen här sommaren kommer att gå i drakdräparnas tecken… Ja, jag vet att det låter lite läskigt. Men en luttrad drakspanare vet att drakens utbredning i västerländsk kulturhistoria till stor del följer korstågens framfart. Och är det inte helgonet Sankt Göran som sätter spjutet i det stackars djuret så är det i regel Sankt Mikael – som på Moras kommunvapen. Häromveckan hade jag vägarna förbi Dalarna i egenskap av operarecensent. Då passade jag naturligtvis på att spana in den tjusiga skulpturen av Sankt Mikael och draken. Den är gjord av Per Nilsson-Öst 1980 och placerad på Kyrkogatan mitt i Mora.

Mikael är en av ärkeänglarna och förekommer i såväl judisk och kristen som muslimsk tradition. Mest relevant i sammanhanget är hans kamp mot draken som skildras i Uppenbarelseboken (12:7-9): »Och det blev en strid i himlen: Mikael och hans änglar gav sig i strid med draken. Och draken och hans änglar stred, men han övermannades och det fanns inte mer någon plats för dem i himlen. Och han, den stora draken, ormen från urtiden, han som kallas Djävul och Satan, han som förför hela världen, han störtades ner på jorden och hans änglar störtades ner med honom.«

Mikael och hans änglar gav sig i strid med draken. Och draken och hans änglar stred, men han övermannades och det fanns inte mer någon plats för dem i himlen.

Vad Mora har för kopplingar till Mikael är aningen oklart. Enligt kommunens hemsida kan det ha skett en förväxling med det nordiska helgonet Sankt Olof som tydligen har betraktats som Moras speciella skyddshelgon. En annan teori är att Mora kyrka under katolsk tid kan ha varit helgad åt Sankt Mikael. Alltså innan den lutherska reformationen nådde Sverige på 1530-talet. Med anknytning till Mora återfinns Sankt Mikael och draken för första gången på en riksdagsfullmakt 1675. »Mora Sochns Signet« lyder texten på sigillet och sedan 1931 har pastorsämbetet i Mora använt sig av motivet både som stämpel och sigill.

Kamp om kampen med draken

På 1940-talet begärde både Mora socken och Söderbärke socken att få använda Sankt Mikael och draken i sitt sockenvapen. Båda var berättigade till motivet, men Mora vann »striden« och 1946 blev Sankt Mikael och draken Moras sockenvapen. Efter kommunsammanslagningarna 1971  behöll man symbolen som kommunvapen med viss modernisering. Guldfärgen ersattes med en liknande gul färg och en del detaljer togs bort. Som parentes kan nämnas att även Belgiens huvudstad har Sankt Mikael och draken som stadsvapen. Fast Brysseldraken påminner egentligen mer om en tvåbent djävulsgestalt.

MIK:s klubbmärke med Sankt Mikael och drakenHockeylaget Mora IK använder sig för övrigt också av motivet. Den officiella supporterklubben heter till och med Drakarna, vilket egentligen är märkligt med tanke på att Sankt Mikael sätter ett spjut i draken. Man får förmoda att hockeyfansen frivilligt valt att kliva över på fiendesidan för att inte förväxlas med »Änglarna« – fotbollslaget IFK Göteborg. Draken är ju trots allt en tacksam maskot och souvenir oavsett om den anses vara ond eller god. Och med tanke på att Dala-Floda numera har sin egen Dala-Flodhäst är det faktiskt förvånande att ingen i Mora kommit på tanken att tillverka daladrakar som en lokal variant av dalahästen.

Drakmetal – bevingade bestar i sitt rätta element

Drakmetal i Close-Up #197.Nu undrar ni kanske vad som har hänt med drakbloggen. Det har ju varit minst sagt snålt med uppdateringar under våren. Eller pollensäsongen som jag brukar säga. Men jag har helt enkelt halkat efter med bloggandet. Vid sidan av de vanliga uppdragen har jag nämligen haft fullt upp med att skriva en artikel om drakmetal och planera sommarens stora drakresa till Tyskland. Det händer också annat spännande på drakfronten. Men mer om allt detta framöver…

I väntan på drakberättelser från Bayern får ni hålla till godo med nya numret av hårdrockstidningen Close-Up (#197). För ingen mytologisk varelse är väl mer metal än draken. Genom århundradena har dessa bevingade bestar förknippats med blod, eld, död och självaste Satan. Men också med styrka och mod. I Close-Up listar jag således tio draklåtar om alltifrån kinesiska legender till snart HBO-aktuella »Game of Thrones«. Alla låtar utom Dios »Killing the Dragon« finns med i Spotifyspelaren nedan.

Drakmöte i bergets grotta och hjärtats djup

Så här skrev jag till exempel om mina franska metalfavoriter Gojiras låt »Where Dragons Dwell« från albumet »From Mars to Sirius« (Listenable 2005): »Dragons are the myth alive/in the heart of men«, framhåller Gojira och kopplar samman den klassiska kampen mot draken med striderna mot mörkret inombords. Må så vara hat, rädsla eller andra ociviliserade instinkter. Musiken växlar episkt mellan det lågintensivt molande och tekniskt smattrande.

Dragons are the myth alive/in the heart of men.

Någon talade om fransoserna som representanter för en postmodern mytologi och Joe Duplantier lägger ut texten om mötet med draken i såväl bergets grotta som hjärtats djup. »Where Dragons Dwell« är något så ovanligt som en osentimental, icke-heroisk metallåt om drakar och utan tvekan ett av de bästa bidragen i genren. Gojira är för övrigt det japanska ursprungsnamnet på filmvärldens jätteödla Godzilla. Om drakar i verkligheten vore en utrotningshotad art skulle de miljömedvetna metalmännen från Bayonne med all sannolikhet engagera sig för deras överlevnad. Bandet stödjer sedan länge den marina djurrättsorganisationen Sea Shepherd, känd för sina direktaktioner i kampen mot valjakt.

Texterna om de övriga nio låtarna hittar ni alltså i tidningen Close-Up #197.

Trevlig midsommar och akta er för Brännvinsdraken!

Wales – den röda drakens förlovade land

Replik av snidad drake i St David’s-katedralen.

Replik av snidad drake i St David’s-katedralen.

Den 1 mars är inte vilken dag som helst. Det är nämligen St David’s Day. Alltså dagen då Wales firar sitt eget skyddshelgon, vilket i vanlig walesisk ordning har en tendens att involvera drakar. Och om man till sommaren tänker sig en riktig draksemester runt denna brittiska riksdel är det hög tid att börja planera nu. Ett hett tips från fjolårets rundresa är att låta den röda draken visa vägen. Det omtvistade mottot »Y ddraig goch ddyry cychwyn« betyder också något i den stilen.

Gruvdrake på industrimuseet Big Pit.

Gruvdrake på industrimuseet Big Pit.

För walesarna älskar verkligen sin röda drake som figurerar på alltifrån chipspåsar till ölflaskor och souvenirer. Det är med andra ord inte särskilt svårt att hitta varken drakrelaterade sevärdheter eller övernattningsmöjligheter här. Dekoren ger en märklig känsla ibland; jag skulle studsa till över en hel pub lika obstinat inredd i blågult. Men den walesiska röda draken är inte enbart en laddad nationalsymbol, utan har också karaktären av en gullig maskot. Att till och med gruvor och drakar hör ihop blir vi varse om när vi besöker Big Pit i Blaenafon. Det är en av landets många nedlagda gruvanläggningar som i dag är ett industriminnesmuseum. Om jag bara haft en trädgård så hade jag absolut klämt ner den där tunga metallskylten med texten »Dragon crossing« i bagaget. Jag menar, vem vill inte ha ett eget övergångsställe för drakar på tomten?

Från öl till whisky – drakdrycker av alla de slag

The Colliers Arms drakfönster.

Felinfoel Brewery (uttalas »velinvoel«) – Wales äldsta bryggeri med den överlägset snyggaste drakloggan – för oss också till kuststaden Llanelli (uttalas ungefär »chlanechli«) och det gamla gruvsamhället Furnace. Tyvärr finns det inget besökscenter där man kan kika närmare på ölproduktionen. Men den lokala puben The Colliers Arms har flera sorter att provsmaka och förser oss med ett par fina drakglas till samlingen. Något stopp hos de många ciderproducenterna i trakten hinner vi inte med. Men den mustiga Gold Medal Cider och mellantorra Black Dragon av märket Gwynt Y Ddraig blir snabbt favoriter och går att få tag på lite varstans. Överraskande nog finns det också ett ansenligt antal vingårdar runt om i Wales. Ett stenkast från klosterruinerna Tintern Abbey, precis vid engelska gränsen, ligger till exempel Parva Farm. Produktionen är inte stor, men räcker till gårdsförsäljning och flaskorna råkar ha en rätt snygg draketikett.

I sortimentet märks naturligtvis en »drakserie« med tre olika typer av single malt-whisky: Legend, Myth och Celt.

Till orten Crickhowell i utkanten av nationalparken Brecon Beacons hittar vi tack vare det gemytliga hotellet Dragon Inn Crickhowell. Här finns en alldeles utmärkt restaurang och på rummet väntar handdukar i prydliga högar med varsin drakpralin på toppen. Rena drömmen för draknördar alltså! Efter en dag på livsfarligt smala och slingriga vägar är det dessutom skönt att kunna pusta ut i trädgården med en draköl och en påse chips, »flamegrilled« förstås. Härifrån är det inte långt till whiskydestilleriet Penderyn. I sortimentet märks naturligtvis en »drakserie« med tre olika typer av single malt-whisky: Legend, Myth och Celt.

Kung Arthurs Caerleon och drakdiktaren Tennyson

Caerleons Kung Arthur-inspirerade skulpturpark. I förgrunden syns slaget vid Camlann. Trädraken i fonden är designad som en walesisk lovespoon.

Caerleons Kung Arthur-inspirerade skulpturpark. I förgrunden syns slaget vid Camlann. Trädraken i fonden är designad som en walesisk lovespoon.

Wales är verkligen myternas förlovade land och det sätter sina spår. Inte minst i Caerleon strax utanför Newport i sydöstra Wales som vi aldrig skulle ha kommit på tanken att besöka om det inte vore för jakten på ännu ett drakhotell. Efter en hel del googlande hittar jag till slut Pendragon House B&B och därmed också vägen till Caerleon. En övernattning på detta mysiga lilla B&B med gulddrake känns lite som att besöka släktingar. Vår värdinna kallar sig till och med »Aunty Kath« och överöser oss med tips om allt vi kan tänkas vilja se i området. Från den romerska amfiteatern till puben The Bell Inn.

Hanbury Arms, där Tennyson diktade om Arthursagan med utsikt över floden Usk.

Hanbury Arms, där Tennyson diktade om Arthursagan med utsikt över floden Usk.

Och ja, drakar samt traktens lokala »kändis« Kung Arthur förstås. I alla fall om man ska tro Geoffrey av Monmouths »Historia Regum Britanniae« som avhandlar äldre tiders kungar i Britannien. Men några riktiga historiska belägg för att Kung Arthur verkligen existerat finns inte. Legenden lever hur som helst vidare. Särskilt här i Caerleon, där Alfred Tennyson skrev delar av diktcykeln »Idylls of the King«. Han ska ha suttit där i fönstret på Hanbury Arms med utsikt över floden Usk. En naturskönt inspirerande miljö kan intygas.

I Caerleon finns drakar av alla de slag.

Under kvällspromenaden snubblar vi av en händelse in på The Ffwrwm, en undangömd bakgård med restaurang, hantverksbutiker och en smått magisk skulpturpark i sann Arthuranda. Där finns sannerligen drakar i alla möjliga skepnader och material. Annars syftar Pendragon – på walesiska Pen Draig – inte på drakar som sådana, utan på en militär gradbeteckning med ledarstatus. Ordet för drake – draig – har historiskt sett också betytt just krigare. Arthursagan är för övrig bioaktuell igen i vår. Trailern till »King Arthur: Legend of the Sword« hintar om fantasyinslag och ser i alla fall mer lovande ut än kalkonrullen »Excalibur« från 1981… Dessutom är den nya filmen till stor del inspelad i norra Wales.

Myternas Dinas Emrys – de dimhöljda bergens drakar

Skylt om draklegenden vid Dinas Emrys.

Kanske är det för att jag på flyget läste Kazuo Ishiguros Arthurinspirerade roman »Begravd jätte«, där draken Querigs andedräkt allegoriskt breder ut glömskans dimma över landet på 500-talet. Eller så beror det på att jag käkade en Dragons breath burger på Brains bryggeripub Yard Bar & Kitchen i Cardiff. Men det känns verkligen som om fantasyberättelserna flåsar en i nacken så fort man kommer ut på den walesiska landsbygden. Särskilt i trakterna kring nationalparken Snowdonia och byn Beddgelert.

Byn Beddgelert är en bra bas för drakvandring.

Byn Beddgelert är en bra bas för drakvandring.

Ingen resa till Wales är nämligen komplett utan en vandring upp till drakmyternas Dinas Emrys. I bergsområdet finns resterna av en strategiskt placerad fästning. Det sägs att det var här den röda och den vita draken en gång utkämpade en kamp så att väggarna rasade varje natt. Jag har bloggat om legenden tidigare så ni vet vid det här laget att den röda draken vann och fick en symbolisk plats på den walesiska flaggan. Men det här klippet ger en mer detaljerad redogörelse, textad på engelska med tal på kymriska.

Ruinen vid drakmyternas Dinas Emrys.

Ruinen vid drakmyternas Dinas Emrys.

På själva platsen finns egentligen inte mycket att se, men naturen i sig är förtrollande och utsikten förtjusande. Det gäller bara att inte låta sig luras av den täta morgondimman. När solen väl kikar fram dröjer det inte länge innan huden skiftar i en drakröd (och småningom fjällande) nyans… Vandringskängor är också ett måste i den kuperade terrängen. Vi möter ett par naturvårdare från National Trust som tillsammans med ett gäng frivilliga arbetar med att hålla stigarna fria från ormbunkar. Men terrängen är på sina ställen ändå snårig och stenarna hala.

Our dragon may be a little slow heating your water. Please just run the tap.

Ett walesiskt drakslott är mer än bara tinnar och torn

Varmvattenberedaren på Château Rhianfa?

Varmvattenberedaren på Château Rhianfa?

Om jag bara fick återvända till ett enda område i Wales skulle jag välja den här nordvästra delen av landet med sin storslaget kontrastrika natur. Men det är först när vi når fram till Château Rhianfa på ön Anglesey som vi på allvar känner att vi kommit hem. Det såg mysigt ut på bilderna, priset var rimligt och den franskinspirerade restaurangen hette Le Dragon Rouge. Men att ett gigantiskt drakhuvud skulle hälsa oss välkomna redan vid infarten var nästan för bra för att vara sant. Liksom den fyndiga skylten i badrummet: »Our dragon may be a little slow heating your water. Please just run the tap.« Under morgonpromenaden ner till stranden hittar vi också en ganska rostig plåtdrake. Undra på att varmvattnet tar tid att värma…

Kinesiska modedrakar med anor från medeltiden

Alcazars modedrakar.

Alcazars drakdräkter designade av Lars Wallin.

Apropå den gångna helgens kinesiska nyårsfirande, Fashion Week Stockholm och lördagens första deltävling i Melodifestivalen passar det ovanligt bra att tala om kinesiska modedrakar. I början av januari hade jag vägarna förbi konsthallen Artipelag i tjänsten för att recensera en operaföreställning om modeikonen Coco Chanel. Samtidigt passade jag på att spana in utställningen »Lars Wallin – Fashion Stories« med modeskaparens fantastiska »sidenbakelser« och andra läckra klädkreationer. Samt överraskande nog drakar! Under sin 25-åriga karriär har Wallin inte bara designat kläder för catwalken och lyxplagg åt privata beställare, utan också en hel del scenkläder. Däribland en uppsättning röda drakdräkter åt gruppen Alcazar i samband med deras Melodifestivalbidrag »Not a sinner nor a saint« 2003.

Draken flyger Sidenvägen

Häromveckan arrangerade Historiska museet ett föredrag om »Drakar och lotus, kinesiska mönster på medeltidens textilier«. Intressant, även om innehållet kanske inte riktigt levde upp till den lockande rubriken för den som hade hoppats på mer detaljerad drakinformation. Museets antikvarie Helen Persson berättade om de kinesiska sidentextiliernas resa längs den så kallade Sidenvägen. Till Europa spreds det exklusiva materialet framför allt under Mongolväldet (1206-1368), men de första kinesiska textilierna i Sverige härrör från vikingatidens handelsplats Birka.

Kanske är draken i själva verket varken helgon eller syndare, utan mest av allt ett tidlöst textilmotiv.

Kina använde sina sidenprodukter som både muta och handelsvara. Textilierna signalerade makt och betydelse – och med lyxmaterialet följde de kinesiska mönstren: drakar, lotusblommor, fenixfåglar och andra (fabel)djur. Motiv som så småningom hamnade i svenska kyrkor när dessa exklusiva textilier fick nytt liv som mässhakar och antependium (tygstycket som pryder altaret). Som exempel nämndes en medeltida mässhake i blå sidendamast från Vena kyrka i Småland. Det gula mönstret lär tydligen föreställa flygande fåglar, drakar och moln även om det inte är alldeles lätt att se.

Modedrakar från 1600-talet.

Antependium med kinesiskt 1600-tals broderi från Gottröra kyrka. Reproduktion: Historiska museet

Drakar och andra kinesiska motiv återkommer hur som helst under 1600-talet, då importen från Kina var igång igen efter ett uppehåll på nästan 300 år. Under 1700-talet hände det tydligen att adelsdamer skänkte sina exklusiva sidenkjolar till kyrkan som gjorde om dem till antependium. Kyrkans behov och fascination för det dyra sidenmaterialet är alltså förklaringen till att den österländska draken plötsligt letade sig in bland kristendomens drakdräpande helgonbilder. Själva drakmotivet var ju redan etablerat i den bibliska bildvärlden som en symbol för ondskan och djävulen. Men med kinesiska textilier tillkom den godmodiga kinesiska draken som snarare hör himlen än helvetet till.

Draken i symbolisk dubbelroll

Persson menade att Östasien för många fortfarande är en exotisk plats och visade upp en modern modebild med drakmönster på catwalken hösten 2012. Själv kommer jag att tänka på Lars Wallin igen. Hur den svenska kläddesignern tänkte när han valde att matcha Alcazar-låten »Not a sinner nor a saint« med just drakdekor har jag ingen aning om. Men med tanke på titeln är det svårt att inte tänka på drakens symboliska dubbelroll som både ond och god. Särskilt med tanke på just den kinesiska textildrakens historiska intåg i svenska kyrkor.

Eller så är det helt enkelt bara att betrakta scendräkterna som en fortsättning på tidigare epokers så kallade »kineserier«. Alltså efterbildningar av kinesiskt konsthantverk och arkitektur som blev vanliga i Europa under senbarocken i samband med de ostindiska kompaniernas import till väst (se Nationalencyklopedin). Kanske är draken i själva verket varken helgon eller syndare, utan mest av allt ett tidlöst textilmotiv.

Utställningen »Lars Wallin – Fashion Stories« visas på artipelag till och med den 12 mars. Den 7 mars arrangerar även Östasiatiska museet temakvällen »Drakar, pioner och bambu – textil i samlingarna« med bland annat ett föredrag av textilspecialisten Anette Granlund från Bukowskis.

Dagen D: Uppskatta en drake på Appreciate a Dragon Day

Uppskattat eller uppläxat drakdjur? En aspis ur British Librarys manuskriptsamling Harley 3244.

Uppskattat eller uppläxat drakdjur? En aspis ur British Librarys manuskriptsamling Harley 3244.

Av alla årets dagar är detta den viktigaste. Den 16 januari är nämligen den officiella Uppskatta en drake-dagen. Appreciate a Dragon Day startades 2004 av den amerikanska fantasyförfattaren Donita K Paul för att fira utgivningen av boken »DragonSpell«. Hennes författarskap utgår från den kristna idévärlden och där ingår som bekant också drakar. Ta bara medeltidens bestiarier som jag tidigare berättat om på bloggen.

Det finns enligt Donita K Paul ett antal olika sätt att uppskatta en drake på. Det kan till exempel handla om att välja ut sin litterära favoritdrake och presentera den på ett kreativt sätt: med en teckning, dikt, sång eller dylikt. Bibliotek uppmanas att ställa fram drakböcker och Science Fiction-bokhandeln i Malmö publicerade för ett par år sedan ett utmärkt blogginlägg med drakiga boktips. Ett annat förslag går ut på att ta så många roliga bilder som möjligt med en mjukisdrake utplacerad på olika platser – ätandes en hamburgare på en snabbmatsrestaurang eller varför inte läsandes en bok om dinosaurier på biblioteket, föreslår Paul.

Romerska drakbaner och walesiska drakvurmar

Drakar har ju på senare år blivit omåttligt populära, inte minst tack vare en serie som »Game of Thrones«, och konceptet Appreciate a Dragon Day tycks numera leva sitt eget liv. Ett land som är noga med att uppskatta sin drake varje dag är för övrigt Wales (även om vurmen för den röda nationalsymbolen egentligen inte är odelat positiv ur ett politiskt perspektiv). Turistregionen norra Wales har hur som helst tagit tillfället i akt att dagen till ära bjuda på en snabbkurs om den röda drakens historiska ursprung. Sannolikt var det romarna som introducerade draksymbolen i Britannien. De brukade använda draken som ett slags vapenflagga (en så kallad draco) bestående av ett drakhuvud av brons med en vindstrut av tyg som fladdrande svans.

De walesiska kungarna ska senare ha anammat denna romerska drake som stridsfana och hit kan man också härleda namnet »Pendragon«.

Dessa drakvimplar lär ha använts av romerska trupper i strid åtminstone mellan 250 och 400 e.Kr. De walesiska kungarna ska senare ha anammat denna romerska drake som stridsfana och hit kan man också härleda namnet »Pendragon«. Det vill säga den militära gradbeteckning som vi genom legenden förknippar med King Arthur och som alltså inte syftar på en drake, utan på en krigare. Men mer om det en annan gång. Vill man fördjupa sig ytterligare i den walesiska drakens ursprung rekommenderas den lilla skriften »A History of the Red Dragon« av Carl Lofmark (Welsh Heritage Series). Där finns dessutom är en bra och intressant redogörelse av drakens kulturhistoria i största allmänhet.

Från uppläxad till uppskattad varelse

Glöm nu för allt i världen inte bort att uppskatta en drake i dag! Illustrationen här ovan är hämtad ur ett medeltida manuskript. Med tanke på att texterna i ett bestiarium kretsar kring kristen symbolik får man väl anta att mannen på bilden försöker fördriva ondskan – den som drakar och ormar i regel representerar i sådana här sammanhang. (Det här drakliknande fabeldjuret är faktiskt en så kallad aspis som i regel förknippas med synden.) Men situationen ser ju i ändå rätt beskedlig ut. Jag föreställer mig faktiskt att han försöker läsa en godnattsaga för drakdjuret även om den verkar lyssna lite motvilligt. Ja, kanske firade han rent av Appreciate a Dragon Day…

Sida 1 av 4

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén