Sista april, denna eldfängda högtidsafton, visst borde det väl ändå finnas några valborgsdrakar? Jag söker och finner några vackra rader hos Karin Boye, en poet som symboliskt nog också brann hårt och alltför snabbt. I år är det precis 75 år sedan hon dog, bara 40 år gammal. I dikten »Valborgsnatt« heter det:

Själv eld
skall jag rida på ringlande eldormar.
Själv vind
skall jag flyga på vingade vinddrakar.

Drakar förekommer faktiskt på flera ställen hos Boye. I texten »Min barndoms roliga böcker«, publicerad i boken »Varia« med dagboksanteckningar och andra reflektioner, skriver hon om barndomens möte med sagorna och om att hon ville ha logik även i fantasivärlden: »En tid gick jag och tänkte skriva en zoologisk bok (illustrerad av förf.) om Sagornas djur, i samma stil som pappas De levande djuren på jorden. Där skulle enhörningen, Fågel Blå, olika arter av drakar m. fl. torrt och sakkunnigt beskrivas.« Tänk om vi hade fått läsa!

Visst gör det ont när knoppar brister och visst finns det valborgsdrakar.