Allt om drakar

En blogg mellan verklighet och fantasi

Tagg: Drakmonument

Drakdräpare, del 2: Sigurd Fafnesbane i Sörmland

Sigurd sticker svärdet i Fafnes bukOm man är ute och kör på de sörmländska vägarna bör man absolut svänga av i riktning mot Sundbyholm. Sigurdsristningen från 1000-talet e Kr är onekligen ett av landets mest fascinerande fornminnen. Texten lyder: »Sigrid gjorde denna bro, Alriks moder Orms dotter, för själen Holmgers Sigröds fader hennes make«. Men det är inte minnesskriften som gör ristningen unik, utan bildmaterialet som skildrar olika episoder ur sagan om Sigurd Fafnesbane. Ungefär som en tusenårig tecknad seriestrip. Och det är sannerligen ingen dålig story som finns inristad på Ramsundshällen, cirka 10 km nordost om Eskilstuna.

Familjebråk i forngermansk fantasytappning

I ena hörnet syns Sigurd sticka svärdet i draken Fafner, ormlikt utformad som en runslinga. Enligt sagan steker Sigurd sedan drakens hjärta över elden, men bränner sig när han ska känna efter om det är färdigt. Därför avbildas han i nästa scen med tummen i munnen. På så sätt får han i sig drakblodet som gör att han plötsligt kan förstå fåglarnas sång. De kvittrar att hans fosterfar, smeden Regin, tänker döda honom för att stjäla Fafners guldskatt och råder Sigurd att ta livet av honom också. I berättelsens sista del har Sigurd halshuggit Regin och gjort sig redo att fly med guldet på sin häst Grane.

Fafner är för övrigt Regins bror som antagit formen av en jättelik orm eller drake för att kunna ruva på skatten. Därför är det egentligen fel att kalla Sigurd för »drakdödare«. Jag har ändå valt att inkludera honom i sommarens drakdräpartema. Men vad vi ser är alltså i själva verket ett blodigt familjebråk i forngermansk fantasytappning. I det medeltida tyska hjälteeposet »Nibelungenlied« motsvaras Sigurd av Siegfried. Har man sett Wagners opera »Siegfried« känner man tydligt igen händelseförloppet från andra akten. Sagan är vida spridd i Europa. Just den nordiska versionen av berättelsen återges bland annat i isländska Eddadikter och Völsungasagan med mindre variationer.

Stora drakresan och drakdräparstudier i Bayern

Om man är sugen på att jämföra de olika varianterna av sagan om Sigurd Fafnesbane kan jag rekommendera Daniel Ogdens källsamling »Dragons, Serpents, and Slayers in the Classical and Early Christian Worlds« (Oxford University Press 2013). Den boken tänker jag själv packa ner i väskan. För nu är det inte ens ett dygn kvar till sommarens stora drakresa som inte enbart innebär semester. Jag har nämligen fått ett stipendium av Publicistklubben för att studera Drachenstich. Det är Tysklands äldsta folklustspel som äger rum i gränsstaden Furth im Wald i Bayern. På vägen dit tänker jag bland annat ta reda på vad en Tatzelwurm är, dricka drakdrycker och förhoppningsvis vandra några drakleder om vädret tillåter. Säkert blir det en och annan bild på Twitter i väntan på skrivtid för blogginlägg och annat.

Drakdräpare, del 1: Sankt Mikael och Moradrakarna

Sankt Mikael och draken i MoraDen här sommaren kommer att gå i drakdräparnas tecken… Ja, jag vet att det låter lite läskigt. Men en luttrad drakspanare vet att drakens utbredning i västerländsk kulturhistoria till stor del följer korstågens framfart. Och är det inte helgonet Sankt Göran som sätter spjutet i det stackars djuret så är det i regel Sankt Mikael – som på Moras kommunvapen. Häromveckan hade jag vägarna förbi Dalarna i egenskap av operarecensent. Då passade jag naturligtvis på att spana in den tjusiga skulpturen av Sankt Mikael och draken. Den är gjord av Per Nilsson-Öst 1980 och placerad på Kyrkogatan mitt i Mora.

Mikael är en av ärkeänglarna och förekommer i såväl judisk och kristen som muslimsk tradition. Mest relevant i sammanhanget är hans kamp mot draken som skildras i Uppenbarelseboken (12:7-9): »Och det blev en strid i himlen: Mikael och hans änglar gav sig i strid med draken. Och draken och hans änglar stred, men han övermannades och det fanns inte mer någon plats för dem i himlen. Och han, den stora draken, ormen från urtiden, han som kallas Djävul och Satan, han som förför hela världen, han störtades ner på jorden och hans änglar störtades ner med honom.«

Mikael och hans änglar gav sig i strid med draken. Och draken och hans änglar stred, men han övermannades och det fanns inte mer någon plats för dem i himlen.

Vad Mora har för kopplingar till Mikael är aningen oklart. Enligt kommunens hemsida kan det ha skett en förväxling med det nordiska helgonet Sankt Olof som tydligen har betraktats som Moras speciella skyddshelgon. En annan teori är att Mora kyrka under katolsk tid kan ha varit helgad åt Sankt Mikael. Alltså innan den lutherska reformationen nådde Sverige på 1530-talet. Med anknytning till Mora återfinns Sankt Mikael och draken för första gången på en riksdagsfullmakt 1675. »Mora Sochns Signet« lyder texten på sigillet och sedan 1931 har pastorsämbetet i Mora använt sig av motivet både som stämpel och sigill.

Kamp om kampen med draken

På 1940-talet begärde både Mora socken och Söderbärke socken att få använda Sankt Mikael och draken i sitt sockenvapen. Båda var berättigade till motivet, men Mora vann »striden« och 1946 blev Sankt Mikael och draken Moras sockenvapen. Efter kommunsammanslagningarna 1971  behöll man symbolen som kommunvapen med viss modernisering. Guldfärgen ersattes med en liknande gul färg och en del detaljer togs bort. Som parentes kan nämnas att även Belgiens huvudstad har Sankt Mikael och draken som stadsvapen. Fast Brysseldraken påminner egentligen mer om en tvåbent djävulsgestalt.

MIK:s klubbmärke med Sankt Mikael och drakenHockeylaget Mora IK använder sig för övrigt också av motivet. Den officiella supporterklubben heter till och med Drakarna, vilket egentligen är märkligt med tanke på att Sankt Mikael sätter ett spjut i draken. Man får förmoda att hockeyfansen frivilligt valt att kliva över på fiendesidan för att inte förväxlas med »Änglarna« – fotbollslaget IFK Göteborg. Draken är ju trots allt en tacksam maskot och souvenir oavsett om den anses vara ond eller god. Och med tanke på att Dala-Floda numera har sin egen Dala-Flodhäst är det faktiskt förvånande att ingen i Mora kommit på tanken att tillverka daladrakar som en lokal variant av dalahästen.

Ljubljana – den gröna drakstaden

Drakstaty

Måste börja med att be om ursäkt för att jag har försummat drakbloggen på sistone. Har helt enkelt haft för lite fritid över för att hinna uppdatera med något spännande, men kring påsk blev den äntligen av – vår länge planerade draksemester i Ljubljana som visade sig vara rena paradiset för drakälskare. Den slovenska huvudstadens mest kända invånare är utan tvekan draken (eller egentligen de fyra drakarna) som pryder Zmajski Most – drakbron – över floden Ljubljanica. Arkitekturen från tidigt 1900-tal räknas till Wiensecessionen, den österrikiska varianten av jugendstil. I varje hörn sitter en ärggrön drakstaty med utslagna vingar och vidöppen käft, en respektingivande siluett som också blivit stadens symbol.

Drakar, drakar, överallt drakar…

Olimpija LjubljanaBrunnslockDraktårtaDraken pryder alltifrån stadsvapnet till det lokala fotbollslaget NK Olimpija Ljubljanas emblem och ölmärket Unions logotyp. Ja, i Ljubljana finns det faktiskt drakar nästan överallt: på brunnslock, på operan, i stadshuset och i centralstationens ankomsthall, på souvenirer samt naturligtvis på de naturligt glutenfria tårtorna (bakade på bovete med pumpa, fikon och kastanjekräm) som säljs hos Torta Ljubljana i den vackra art nouveau-arkaden.

Stadens mytologiska favoritdjur sägs ha sitt ursprung i legenden om Jason och argonauterna som stal det gyllene skinnet. På sin hemfärd ska de ha seglat uppför Donau och vidare längs flodsystemets biflöde Ljubljanica. Efter ytterligare strapatser landvägen nådde de fram till en stor sjö med omgivande sumpmarker, där den grekiske hjälten ska ha (schh!) dödat en drake. Mer troligt är att Ljubljanas stadsvapen härrör från kristendomens gamla vanliga myt om Sankt Göran. Det drakdräpande helgonet har sedan medeltiden ett eget borgkapell och slottet Ljubljanski grad kräver tveklöst ett besök – inte minst för utsiktens skull. Missa inte den virtuella rundturen ur drakperspektiv, där man bokstavligen får uppleva historiens vingslag.

Finkrog med »Game of Thrones«-känsla i slottsmiljö

Stelec inredning 1

StrelecdrakeHögt där uppe på kullen med slottsutsikt över staden äter vi också resans bästa måltid. Finkrogen Restavracija Strelec är belägen i Bågskyttarnas torn (strelec betyder skytt). Inredningen ger den rätta »Game of Thrones«-känslan – givetvis med en drake ovanför entrén – och maten är inte bara himmelskt god, utan också prisvärd för att vara käk i lyxklassen. I Slovenien finns det heller ingen anledning att beställa något annat än inhemska viner, oavsett om man föredrar bubbel eller en flaska rött. Däremot lyckas vi faktiskt inte hitta en enda vinflaska med drakemblem, kanske för att vinet i huvudsak kommer från andra regioner i Slovenien än den drakfixerade huvudstaden.

Men törstiga drakentusiaster må icke misströsta – det lokala ölbryggeriet Union har numera flera fina varianter att provsmaka. Den mörka ölsorten med smak av karamelliserad malt blir snabbt vår favorit. Tråkigt nog verkar bryggeriet vara på väg att fasa ut draksymbolen; den bevingade siluetten finns fortfarande kvar på flasketiketterna, men saknas på den moderniserade loggan som pryder prylarna i bryggerishoppen. Gör om och gör rätt, Union! Ölmuseet är annars väl värt ett besök, inte minst för alla fina gamla glas med drakmotiv och de vackra draklamporna i trapphuset. Tvärs över gatan ligger dessutom utmärkta museet för samtidshistoria, Muzej novejše zgodovine Slovenije, som ger en snabbkurs i Sloveniens moderna historia från sekelskiftet och framåt till det forna Jugoslaviens totalitära Titoregim under 1900-talet, självständighetsförklaringen 1991 samt 2000-talets NATO- och EU-medlemsskap.

Med anledning av det gröna miljöhuvudstadsåret har också Ljubljanas manliga drakmaskot fått kvinnligt sällskap.

Maskotdraken FloraI år har EU för övrigt utsett Ljubljana till Europas gröna huvudstad – European Green Capital. Staden satsar stort på hållbar utveckling med sopsortering på allmänna platser och bilfri stadskärna. Med anledning av det gröna miljöhuvudstadsåret har också Ljubljanas manliga drakmaskot fått kvinnligt sällskap av den feminina draken Flora som syns på bilden här intill. Blir man trött i fötterna hoppar man bara på en eldriven minibuss, en så kallad Kavalir (det slovenska ordet för gentleman), som gratis eskorterar alla som inte orkar gå till önskad plats.

Drakstaty vid flodenMen som turist gör man klokast i att använda apostlahästarna. Avstånden är korta och det kryllar ju som sagt av drakar att upptäcka såväl på marken som på husfasader och längs flodpromenaden. Här kan man med fördel slå sig ner på någon av de många mysiga uteserveringarna för en kaffe eller en smaskig charkuteribricka med lokala råvaror.

Och en eller två draköl förstås… Na zdravje – skål!

En walesisk drake på västfronten

Walesisk drake på västfrontenSommaren 2015 kör vi genom det belgiska landskapet några kilometer norr om Ypern. Placerar man en historielärare och en kulturjournalist i samma hyrbil är sannolikheten rätt stor att man hamnar just här. Hundraårsminnet av första världskriget 1914-18 har gjort västfronten till ett märkligt turistmål med utstakade resrutter mellan slagfält, skyttegravar och krigskyrkogårdar. Okända soldater begravda i prydliga rader, vallmokransar och monument som påminner om meningslösheten. En del har fått vänta längre på hågkomsten än andra. Minnesmärket över de walesiska män och kvinnor som var inblandade i kriget restes först 2014.

Walesiskt minnesmärkeAtt walesarna känner behovet av att låta sin röda drake torna upp sig mot horisonten är kanske ett tecken i tiden. En sorglig epok där nationalsymboler åter sätts på piedestal, men också en tid då det känns viktigare än någonsin att minnas. På plaketten läser jag att det var här den 38:e walesiska divisionen var med och startade det blodiga slaget vid Passchendaele den 31 juli 1917. Den walesiska inställningen till kriget hade svängt från en pacifistisk hållning till starka sympatier med Belgien – en annan liten nation med stark gruvindustri. Unga män tog värvning från var och varannan by och krigsindustrin gick på högvarv, men walesarna fick betala ett högt pris. Den röda drakstatyn som nu står där så stolt med Flanderns fält i bakgrunden är därför tillägnad hela den walesiska befolkningens engagemang under WWI.

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén