En blogg mellan verklighet och fantasi

Etikett: England

Essexormen slingrar vidare som serie

Drakskylt i Henham.

Häromveckan började jag titta på den nya TV-serien »The Essex Serpent« med Claire Danes och Tom Hiddleston i huvudrollerna. Den är baserad på den brittiska författaren Sarah Perrys underbara roman med samma namn som jag tidigare har bloggat om. Storyn utspelar sig i det viktorianska England, precis i brytpunkten mellan tro och vetenskap. Den verkliga inspirationen bakom berättelsen är en lokal legend om en drake (eller sjöorm) som ska härjat i Henham. Huvudpersonen, änkan Cora Seaborne som intresserar sig för fossil, är i sin tur inspirerad av paleontologen Mary Anning och hennes fascinerande fynd av delfinliknande fisködlor – ichthyosaurier – och långhalsade svanödlor – plesiosaurier – som fick det spektakulära smeknamnet »sea dragons«, havsdrakar.

Havsdrakar och andra marina reptiler på museum

Sea dragons på Natural History Museum.
Ur samlingarna på Natural History Museum.

Fossil av dessa marina reptiler som härjade i havet samtidigt som dinosaurierna härskade på land för mellan 220 och 65 miljoner år sedan finns att beskåda på Natural History Museum i London. De flesta av objekten här är fynd från den brittiska sydkusten, framgrävda under tidigt 1800-tal av bland annat just Mary Anning. Intill ett av de mest välbevarade skeletten finns ett porträtt av henne – en robust kvinna med en korg på armen och en geologhammare i handen. Hon gjorde några av de mest betydande upptäckterna av förhistoriska reptiler som på sikt banade vägen för Charles Darwins evolutionsteori. 

Jag skrev för övrigt en essä för Dagens Nyheter om Anning i fjol i samband med filmen »Ammonite« som handlar om hennes liv (även om regissören Francis Lee tar sig rätt stora biografiska friheter). Anning föddes 1799 i Lyme Regis, en småstad belägen vid de särskilt fossilrika klipporna längs världsarvet Jurakusten som sträcker sig från Devon till Dorset. För att förstå vem Anning var i verkligheten får man pussla ihop en bild utifrån knapphändiga beskrivningar i brev och böcker.

Efter fyndet av en flygödla fick hon bland annat epitetet »St Georgina of Lyme Regis« – som en anspelning på legenden om Sankt Georg/Göran och draken.

Manhaftig och »vinegary« – vresig – är ord som dyker upp om hennes person. Efter fyndet av en flygödla fick hon bland annat epitetet »St Georgina of Lyme Regis« – som en anspelning på legenden om Sankt Georg/Göran och draken. Där kunskaper saknas kan man alltid skarva med myter, särskilt när det gäller en kvinna, konstaterar författaren Patricia Pierce i sin biografi »Jurassic Mary: Mary Anning and the Primeval Monsters«.

Drakexpedition med slutdestination Saffron Walden

Serien »The Essex Serpent« är jag hur som helst mycket förtjust i. Man (serieskaparen Anna Symon och regissören Clio Barnard) har på ett fint sätt lyckats fånga både omgivningarna och personerna i boken, dåtidens vetenskapliga framsteg, bybornas vidskepelse samt den mystiska skymten av (det som antas vara) sjöormen. Det känns faktiskt en smula tomt nu efter sista avsnittet. Precis som en bra bok kan ju en välgjord serie skapa en stämning och känsla som man gärna vill dröja sig kvar i. Nu sitter jag här och saknar både människorna och miljöerna.

För skolflickorna får den en närmast fallisk karaktär. För den djupt religösa församlingen påminner den om Uppenbarelsebokens sjuhövdade drake. För Cora är den en ichthyosaurie.

Sarah perry

Det kusliga marsklandet längs Essexkusten är onekligen en tacksam plats för folkliga fantasier om sådant som Essexormen. »För skolflickorna får den en närmast fallisk karaktär. För den djupt religösa församlingen påminner den om Uppenbarelsebokens sjuhövdade drake. För Cora är den en ichthyosaurie. Om jag verkligen hade beskrivit ett monster på sidan fem hade det blivit en annan roman«, förklarade Sarah Perry när jag intervjuade henne om romanförlagan för Dagens Nyheter för några år sedan.

Biblioteket i Saffron Walden.
Det viktorianska lokalarkivet på biblioteket i Saffron Walden.

»The Essex Serpent« utspelar sig i London och den fiktiva lilla byn Aldwinter. Ett par scener är dessutom filmade inne på Natural History Museum. Jag längtar nästan alltid till Storbritannien och blev även påmind om den östangliska drakexpeditionen sommaren 2018, då jag och särbon reste i Essexormens slingriga spår. Vi besökte bland annat Colchester, körde förbi drakskylten i Henham och hamnade slutligen i Saffron Walden. Där, i det viktorianska lokalarkivet på biblioteket, fanns 1800-talets nytryck av den berömda pamfletten »The Flying Serpent or Strange News out of Essex« från 1669.

Serien »The Essex Serpent« strömmas på Apple TV+.

Drakdräpare, del 3: Sankt Göran som globalt fenomen

Sankt Göran och draken i Gamla stan.Saint George, Sankt Georg, Sankt Göran, Sant Jordi, San Giorgio… Ja, av drakar fruktad dräpare har många namn. Men där det finns drakdräpare finns det förstås också drakar. Sankt Göran och draken är ett återkommande motiv i konsten och anledningen till drakens utbredning i såväl kyrkor som på gator och torg samt vapensköldar i många städer världen över. Den symboliska kampen mellan riddaren och draken – godhet och ondska – var på många håll en del av den katolska Corpus Christi-processionen. Spektakel som överlevt i sekulär form med stadsparader och liknande. 

Snap – den nafsande draken i Norwich

Saint George och draken i kyrkfönstret.I Norwich har processionsdraken Snap ett dylikt ursprung som en del av Saint George’s Day-firandet på religös och senare folklig grund. Denna så kallade »snapdragon« (ej att förväxla med sällskapsspelet) har fått sitt namn efter sina nafsande käkar och finns att beskåda på Norwich Castle Museum. Som synes på bilderna nedan är Snap en sorts drakkostym som någon fick vandra omkring i på stan. Ceremonin kom med tiden att förknippas med borgmästarinvigningen och det exemplar som numera används vid stadsparader snubblade jag över av en slump. Nämligen i kyrkan St George Tombland mittemot katedralen. En förmiddag i mars står jag och fotograferar skylten utanför eftersom kyrkan visat sig vara stängd. Det är då kyrkvaktmästaren Peter Callan får syn på en desperat drakbloggare och kommer till undsättning. »Finns det drakar här?« undrar jag. »Lots of them!«, svarar han glatt och erbjuder mig en rundvisning i kyrkan.

De flesta brukar inte upptäcka draken i fönstret, berättar han. Men en luttrad drakspanare vet naturligtvis att man ska titta under lansens spets precis vid Sankt Görans fötter. På motsatta sidan förvaras även den moderna repliken av draken Snap. När prästen står i predikstolen står han också öga mot öga med besten, påpekar Peter Callan roat.

Sankt Göran – världens flitigaste drakdräpare

Sank Georg spetsar draken på Museum Schnütgen i Köln.Det brukar sägas att Sankt Göran kom från Kappadokien i nuvarande Turkiet, där han spred kristendomen med blodiga konsekvenser som följd. Han var knappast en riddare, utan mer troligt en soldat i den romerska armén. År 303 ska han ha gripits, torterats och avrättats. Men ytterst lite är egentligen känt om hans liv. Legenden om Sankt Göran befästes under medeltiden, sannolikt av hemvändande korsfarare. Berättelsen om hans kamp mot draken tillkom senare. Den spreds bland annat genom ärkebiskopen Jacobus de Voragines krönikor över kristna personligheter i det sena 1200-talets bästsäljare »Legenda aurea« – »Gyllene legender«. Här berättas historien om hur Sankt Göran red in i staden Silene i nuvarande Libyen. Där ska han ha räddat en prinsessa från en hemsk drake, varpå kungen lät sig döpas av ren tacksamhet.

Legenden om Sankt Göran befästes under medeltiden, sannolikt av hemvändande korsfarare.

Den 23 april är Sankt Görans egen helgondag, ett datum som många engelsmän vill göra om till nationaldag. Mot den bakgrunden tvistar man samtidigt om huruvida han är en patriotiskt nationalhjälte eller den perfekta symbolen för tolerans och mångkultur. Mycket talar faktiskt för det senare. Saint George satte troligen aldrig sin fot på de brittiska öarna. Han är dessutom skyddshelgon i alltifrån Georgien till Etiopien. Den 23 april antas även vara såväl William Shakespeares som Miguel Cervantes dödsdag. Till författarnas ära har Världsbokdagen därför instiftats detta datum. Firandet i Katalonien brukar av den anledningen omfatta böcker, rosor och drakar – inte sällan porträtterat i roliga kombinationer. Av upphovsrättsliga skäl vågar jag inte publicera några bilder på bloggen, men jag föreslår att ni bildgooglar på »Sant Jordi«.

Kandinskij mötte drakdräparen i Murnau och Moskva

Sankt Georg i Murnau.Sankt Göran brukar betraktas som ärkeängeln Mikaels jordiska motsvarighet och avbildas ofta till häst, i full färd med att spetsa den stackars draken. Kanske är konstnären Vasilij Kandinskijs berömda målning »Der Blaue Reiter« – »Den blå ryttaren« – i själva verket också Göran. Motivet med denne drakdräpare kom Kandinskij i kontakt med både på stadsvapnet i födelsestaden Moskva och i Murnau am Staffelsee. Sankt Göran är nämligen skyddshelgon även i det lilla bayerska samhället 60 km söder om München, där den ryske expressionisten verkade under en period före första världskriget. Tillsammans med Gabriele Münter och Franz Marc grundade han konstnärsgruppen Der Blaue Reiter. I en katalog från utställningen, »1911 – Kandinskys Reiter für den Almanach« (Schlossmuseum Murnau, 2011) finns exempel på drakdräparen som återkommande motiv hos Kandinskij. 

Sankt Göran och draken-motivet har genom tiderna antagit många olika symboliska betydelser.

Även de mest abstrakta bildkompositionerna genomborras tydligt av riddarens lans. Kampen mot draken har i Kandinskijs målningar tolkats som den andliga konstens seger över det materiella. Sankt Göran och draken-motivet har genom tiderna antagit många olika symboliska betydelser. I Storkyrkan i Stockholm finns den berömda skulptur som Sten Sture den äldre lät beställa för att hylla sin seger över unionskungen Kristian I vid slaget på Brunkeberg 1471. Sankt Göran föreställer alltså riksföreståndaren själv, medan draken i det här fallet är danskarna. En bronskopia av statyn hittar man på Köpmantorget i Gamla stan.

En grön drake på den engelska landsbygden

The Green Dragon skylt.Minns ni Maud i den där drakumentären »Drakar: myter och skrönor« som jag tipsade om tidigare i år? Det var den lilla flickan som så gärna ville ha ett husdjur och kom hem med en liten drakunge. Eller snarare en så kallad wyvern, en tvåbent korsning mellan drake och ödla som är vanligt förekommande på vapensköldar i anglosaxiska länder. Historien förtäljer att Mauds förskräckta föräldrar tvingade dottern att genast göra sig av med fyndet. Motvilligt gömde hon istället wyvern ute i skogen och fortsatte att mata den. Men det dröjde inte länge innan det krävdes mer än mjölk för att mätta drakmagen. Den växande wyvern fick smak för kött och flög snart ut på egna jaktäventyr i byn. Småningom blev den ett hot även mot människor – alla utom Maud.

Draken i Mordiford

The Green Dragon InnBerättelsen om Maud och hennes wyvern föreligger i flera olika versioner och legenden är känd som »Draken i Mordiford«, ett distrikt i grevskapet Herefordshire i södra England. Mer om detta kan man bland annat läsa i den här broschyren med ett förslag på vandringsrutt i området. Den drakmålning som en gång ska ha funnits i byns kyrka togs visserligen bort på 1800-talet, men Mordiford värnar fortfarande om sin gröna draksymbol. Liksom trakten i stort; under sommarens draksemester blev det inget besök i Mordiford, men däremot både middag och övernattning på The Green Dragon Inn i Cockleford i hjärtat av lummiga Cotswolds. Den som kan sin Tolkien tänker förstås omedelbart på Frodos favorithak i Fylke och The Green Dragon Inn är onekligen ett populärt pubnamn även i verklighetens England, om än inte lika vanligt som olika varianter av George & Dragon.

Heliga drakdräpare

Högtflygande husdrake siktad i centrala Salisbury.

Högtflygande husdrake siktad i centrala Salisbury.

Det säkraste stället att hitta drakar på i Storbritannien (ja, inte så säkert för drakar då…) är annars i äldre kyrkor och katedraler. Naturligtvis på grund av George – Saint George – och andra drakdräpande helgon som blev populära under medeltiden. I den mäktiga katedralen i Salisbury finns, förutom den färgglada fönsterdekorationens röda drake, en takdekoration i klostergången som ska föreställa godhetens kamp mot ondskan – av allt att döma i skepnad av en bevingad drake. Möjligen missade jag ytterligare några drakar bland fasadens många stendekorationer och till gränsfallen hör varelsen som pryder ena pelarfoten i The Trinity Chapel (Lady Chapel).

Ännu fler drakdräpande helgon radar upp sig i klosterkyrkan i Bath. Letar man efter bra draklektyr lönar det sig i regel också att spana in souvenirbutikerna i anslutning till just katedraler i både England och Wales.

Gilbert och George

Gilbert – en trogen sommargäst i Salisbury.

Gilbert – en trogen sommargäst i Salisbury.

Utanför stadshuset (The Guildhall) i Salisbury, som blev resans allra första stopp på vägen till Stonehenge, drar en betydligt fredligare drake till sig uppmärksamheten. Blomsterdraken Gilbert är en populär sommargäst som återvänt hit sedan 1999. Jag har ingen aning om varför han kallas just Gilbert, men med ett visst drakdräpande helgon i minnet kan jag knappast vara ensam om att tänka på konstnärsduon Gilbert and George? Strosar man runt i Salisbury en sommarkväll och ser sig omkring bland husen ordentligt kan det hända att även mer högtflygande husdrakar blickar ut över staden. Att ett strömavbrott tvingade den lokala George & Dragon-puben att stänga rakt framför näsan på oss var kanske lika bra…

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén