Allt om drakar

En blogg mellan verklighet och fantasi

Tagg: Filmer

Wales – den röda drakens förlovade land

Replik av snidad drake i St David’s-katedralen.

Replik av snidad drake i St David’s-katedralen.

Den 1 mars är inte vilken dag som helst. Det är nämligen St David’s Day. Alltså dagen då Wales firar sitt eget skyddshelgon, vilket i vanlig walesisk ordning har en tendens att involvera drakar. Och om man till sommaren tänker sig en riktig draksemester runt denna brittiska riksdel är det hög tid att börja planera nu. Ett hett tips från fjolårets rundresa är att låta den röda draken visa vägen. Det omtvistade mottot »Y ddraig goch ddyry cychwyn« betyder också något i den stilen.

Gruvdrake på industrimuseet Big Pit.

Gruvdrake på industrimuseet Big Pit.

För walesarna älskar verkligen sin röda drake som figurerar på alltifrån chipspåsar till ölflaskor och souvenirer. Det är med andra ord inte särskilt svårt att hitta varken drakrelaterade sevärdheter eller övernattningsmöjligheter här. Dekoren ger en märklig känsla ibland; jag skulle studsa till över en hel pub lika obstinat inredd i blågult. Men den walesiska röda draken är inte enbart en laddad nationalsymbol, utan har också karaktären av en gullig maskot. Att till och med gruvor och drakar hör ihop blir vi varse om när vi besöker Big Pit i Blaenafon. Det är en av landets många nedlagda gruvanläggningar som i dag är ett industriminnesmuseum. Om jag bara haft en trädgård så hade jag absolut klämt ner den där tunga metallskylten med texten »Dragon crossing« i bagaget. Jag menar, vem vill inte ha ett eget övergångsställe för drakar på tomten?

Från öl till whisky – drakdrycker av alla de slag

The Colliers Arms drakfönster.

Felinfoel Brewery (uttalas »velinvoel«) – Wales äldsta bryggeri med den överlägset snyggaste drakloggan – för oss också till kuststaden Llanelli (uttalas ungefär »chlanechli«) och det gamla gruvsamhället Furnace. Tyvärr finns det inget besökscenter där man kan kika närmare på ölproduktionen. Men den lokala puben The Colliers Arms har flera sorter att provsmaka och förser oss med ett par fina drakglas till samlingen. Något stopp hos de många ciderproducenterna i trakten hinner vi inte med. Men den mustiga Gold Medal Cider och mellantorra Black Dragon av märket Gwynt Y Ddraig blir snabbt favoriter och går att få tag på lite varstans. Överraskande nog finns det också ett ansenligt antal vingårdar runt om i Wales. Ett stenkast från klosterruinerna Tintern Abbey, precis vid engelska gränsen, ligger till exempel Parva Farm. Produktionen är inte stor, men räcker till gårdsförsäljning och flaskorna råkar ha en rätt snygg draketikett.

I sortimentet märks naturligtvis en »drakserie« med tre olika typer av single malt-whisky: Legend, Myth och Celt.

Till orten Crickhowell i utkanten av nationalparken Brecon Beacons hittar vi tack vare det gemytliga hotellet Dragon Inn Crickhowell. Här finns en alldeles utmärkt restaurang och på rummet väntar handdukar i prydliga högar med varsin drakpralin på toppen. Rena drömmen för draknördar alltså! Efter en dag på livsfarligt smala och slingriga vägar är det dessutom skönt att kunna pusta ut i trädgården med en draköl och en påse chips, »flamegrilled« förstås. Härifrån är det inte långt till whiskydestilleriet Penderyn. I sortimentet märks naturligtvis en »drakserie« med tre olika typer av single malt-whisky: Legend, Myth och Celt.

Kung Arthurs Caerleon och drakdiktaren Tennyson

Caerleons Kung Arthur-inspirerade skulpturpark. I förgrunden syns slaget vid Camlann. Trädraken i fonden är designad som en walesisk lovespoon.

Caerleons Kung Arthur-inspirerade skulpturpark. I förgrunden syns slaget vid Camlann. Trädraken i fonden är designad som en walesisk lovespoon.

Wales är verkligen myternas förlovade land och det sätter sina spår. Inte minst i Caerleon strax utanför Newport i sydöstra Wales som vi aldrig skulle ha kommit på tanken att besöka om det inte vore för jakten på ännu ett drakhotell. Efter en hel del googlande hittar jag till slut Pendragon House B&B och därmed också vägen till Caerleon. En övernattning på detta mysiga lilla B&B med gulddrake känns lite som att besöka släktingar. Vår värdinna kallar sig till och med »Aunty Kath« och överöser oss med tips om allt vi kan tänkas vilja se i området. Från den romerska amfiteatern till puben The Bell Inn.

Hanbury Arms, där Tennyson diktade om Arthursagan med utsikt över floden Usk.

Hanbury Arms, där Tennyson diktade om Arthursagan med utsikt över floden Usk.

Och ja, drakar samt traktens lokala »kändis« Kung Arthur förstås. I alla fall om man ska tro Geoffrey av Monmouths »Historia Regum Britanniae« som avhandlar äldre tiders kungar i Britannien. Men några riktiga historiska belägg för att Kung Arthur verkligen existerat finns inte. Legenden lever hur som helst vidare. Särskilt här i Caerleon, där Alfred Tennyson skrev delar av diktcykeln »Idylls of the King«. Han ska ha suttit där i fönstret på Hanbury Arms med utsikt över floden Usk. En naturskönt inspirerande miljö kan intygas.

I Caerleon finns drakar av alla de slag.

Under kvällspromenaden snubblar vi av en händelse in på The Ffwrwm, en undangömd bakgård med restaurang, hantverksbutiker och en smått magisk skulpturpark i sann Arthuranda. Där finns sannerligen drakar i alla möjliga skepnader och material. Annars syftar Pendragon – på walesiska Pen Draig – inte på drakar som sådana, utan på en militär gradbeteckning med ledarstatus. Ordet för drake – draig – har historiskt sett också betytt just krigare. Arthursagan är för övrig bioaktuell igen i vår. Trailern till »King Arthur: Legend of the Sword« hintar om fantasyinslag och ser i alla fall mer lovande ut än kalkonrullen »Excalibur« från 1981… Dessutom är den nya filmen till stor del inspelad i norra Wales.

Myternas Dinas Emrys – de dimhöljda bergens drakar

Skylt om draklegenden vid Dinas Emrys.

Kanske är det för att jag på flyget läste Kazuo Ishiguros Arthurinspirerade roman »Begravd jätte«, där draken Querigs andedräkt allegoriskt breder ut glömskans dimma över landet på 500-talet. Eller så beror det på att jag käkade en Dragons breath burger på Brains bryggeripub Yard Bar & Kitchen i Cardiff. Men det känns verkligen som om fantasyberättelserna flåsar en i nacken så fort man kommer ut på den walesiska landsbygden. Särskilt i trakterna kring nationalparken Snowdonia och byn Beddgelert.

Byn Beddgelert är en bra bas för drakvandring.

Byn Beddgelert är en bra bas för drakvandring.

Ingen resa till Wales är nämligen komplett utan en vandring upp till drakmyternas Dinas Emrys. I bergsområdet finns resterna av en strategiskt placerad fästning. Det sägs att det var här den röda och den vita draken en gång utkämpade en kamp så att väggarna rasade varje natt. Jag har bloggat om legenden tidigare så ni vet vid det här laget att den röda draken vann och fick en symbolisk plats på den walesiska flaggan. Men det här klippet ger en mer detaljerad redogörelse, textad på engelska med tal på kymriska.

Ruinen vid drakmyternas Dinas Emrys.

Ruinen vid drakmyternas Dinas Emrys.

På själva platsen finns egentligen inte mycket att se, men naturen i sig är förtrollande och utsikten förtjusande. Det gäller bara att inte låta sig luras av den täta morgondimman. När solen väl kikar fram dröjer det inte länge innan huden skiftar i en drakröd (och småningom fjällande) nyans… Vandringskängor är också ett måste i den kuperade terrängen. Vi möter ett par naturvårdare från National Trust som tillsammans med ett gäng frivilliga arbetar med att hålla stigarna fria från ormbunkar. Men terrängen är på sina ställen ändå snårig och stenarna hala.

Our dragon may be a little slow heating your water. Please just run the tap.

Ett walesiskt drakslott är mer än bara tinnar och torn

Varmvattenberedaren på Château Rhianfa?

Varmvattenberedaren på Château Rhianfa?

Om jag bara fick återvända till ett enda område i Wales skulle jag välja den här nordvästra delen av landet med sin storslaget kontrastrika natur. Men det är först när vi når fram till Château Rhianfa på ön Anglesey som vi på allvar känner att vi kommit hem. Det såg mysigt ut på bilderna, priset var rimligt och den franskinspirerade restaurangen hette Le Dragon Rouge. Men att ett gigantiskt drakhuvud skulle hälsa oss välkomna redan vid infarten var nästan för bra för att vara sant. Liksom den fyndiga skylten i badrummet: »Our dragon may be a little slow heating your water. Please just run the tap.« Under morgonpromenaden ner till stranden hittar vi också en ganska rostig plåtdrake. Undra på att varmvattnet tar tid att värma…

Fler fantastiska vidunder i medeltida manuskript

Fantastiska vidunder.Jag måste erkänna att jag bara har följt Harry Potter sporadiskt. Dessutom är jag ju mer intresserad av drakar och dylikt ur ett kulturhistoriskt perspektiv än av friserade fantasysanningar om dem. Men tanken på magiska djur i 1920-talsmiljö räckte ändå för att få iväg mig på bio förra helgen. Filmen »Fantastiska vidunder och var man hittar dem« bygger på den brittiska författaren J. K. Rowlings bok publicerad under pseudonymen Newt Scamander. Alltså rollfiguren som tidigare blivit relegerad från trollkarlsskolan Hogwarts och som nu ägnar sig åt att försöka fånga in och skydda all världens magiska djur. Storyn utspelar sig 70 år innan Harry Potter-historien tar sin början och hela fem filmer ska det tydligen bli. Alltsammans baserat på denna handbok om fantastiska vidunder som helt klart har historiska förebilder på klassificeringsfronten.

Bestiarium – en illustrerad djurbok från medeltiden

Orm och drake ur British Librarys manuskriptsamling Harley 3244.

Orm och drake ur British Librarys manuskriptsamling Harley 3244.

Inspirerad av biobesöket fortsätter jag studierna med Julia Cresswells kärnfulla häfte »Legendary Beasts of Britain« (Shire, 2013) som tar itu med temat utifrån de verkliga källor som finns att tillgå. Tack vare bildmaterialet hittar jag också vidare till något som visar sig vara rena guldgruvan för drakletare: British Librarys digitala manuskriptsamling. Här finns bland annat sidor ur ett bestiarium, en typ av medeltida djurbok som även inkluderar fabelväsen – däribland drakar och enhörningar. De ofta sedelärande texterna är förknippade med kristen symbolik och i regel väldigt vackert illustrerade. Som äldre drakkällor är bestiarier därför oerhört fascinerande.

Draco Dormiens Nunquam Titillandus. (Kittla aldrig den drake som sover.)

Fem sorters »serpents« – ormar – ur British Librarys manuskriptsamling Harley 3244.

Fem sorters »serpents« – ormar – ur British Librarys manuskriptsamling Harley 3244.

Beskrivningarna som finns i dessa illuminerade handskrifter gör det också lättare att identifiera drakar i såväl kyrkor som äldre konst. Att även varelser med ben kunde betecknas som ormar förklarar delvis den begreppsförvirring som råder mellan engelskans dragon, serpent och worm. Inte helt olikt svenskans delvis synonyma ord drake och lindorm. Ordet dragon härstammar för övrigt från grekiskans drakon som betyder just stor orm. Skillnaderna tycks inte ha bekymrat folk på medeltiden, men klassificeringen har blivit mer exakt och avancerad med tiden.

Sagodjur i Linnés sexualsystem »Systema naturae«

Kategorin Paradoxa i »Systema naturae«. Reproduktion: Kungliga biblioteket.

Kategorin Paradoxa i »Systema naturae«. Reproduktion: Kungliga biblioteket.

Faktum är att Carl von Linné så sent som 1735 inkluderade drakar i första upplagan av sitt berömda verk »Systema naturae«, där han beskriver och systematiskt delar in olika arter av djur, växter och mineraler. Under rubriken »Paradoxa« samlade han inte bara sagodjur som drakar och hydror, utan också (som det senare visade sig) fullt existerande pelikaner. Vem vet, kanske är det bäst att ta Hogwarts motto på allvar: »Draco Dormiens Nunquam Titillandus« – »Kittla aldrig den drake som sover«.

Draktrumpeter och lömska ledmotiv

CarnyxNej, nu är det verkligen hög tid att väcka den här drakbloggen ur sin ofrivilliga sommarslummer. Och nog är det dags för mig, som till vardags sysslar med musikkritik, att resonera lite kring hur drakar låter. Nu tänker ni kanske spontant på Benedict »Sherlock« Cumberbatch som gav röst åt Smaug i Hobbit-filmerna. Eller möjligen på röstskådespelaren Alan Oppenheimer som gjorde den lojt skrockande och högst hundliknande lyckodraken Falkor i »Den oändliga historien«. Själv tänker jag nog i första hand på det lömska ledmotivet som representerar draken Fafner i Wagners operacykel »Nibelungens ring«. Men draksoundet verkar vara betydligt äldre än så.

Carnyx – en keltisk draktrumpet i krig

Archaeomusica på klostretI augusti hade jag jobbvägarna förbi Ystad och råkade mer eller mindre av en slump snubbla över en musikarkeologisk utställning på klostret. »Archaeomusica« är en del av ett omfattande EU-projekt (EMAP – European Music Archaeology Project) och visar repliker av en mängd ljudfynd, från skånsk stenålderstrumma till fornegyptisk lådlyra. Och ja, ni gissar rätt – draklurar. Åtminstone med viss fantasi. För tar man en titt på det imposanta djurhuvud som pryder utställningsaffischen är det med moderna ögon svårt att inte tänka på en drake. Föremålet är en reproduktion av en gallisk carnyx från utgrävningar i Tintignac i södra Frankrike. Det rör sig alltså om ett sisådär två meter långt blåsinstrument av brons som hölls vertikalt och var vanligt hos de forntida kelterna.

Their trumpets again are of a peculiar barbarian kind; they blow into them and produce a harsh sound which suits the tumult of war.

Carnyxfynd har också gjorts i bland annat Skottland och instrumentet finns avbildat på såväl mynt som skulpturer. Ordet »carnyx« lär också förekomma i en rad historiska texter; instrumentet ska ha funnits med när kelterna anföll helgedomen i Delphi år 279 f. Kr., vid Julius Caesars krig i Gallien och när den romerske kejsaren Claudius invaderade de brittiska öarna. »Their trumpets again are of a peculiar barbarian kind; they blow into them and produce a harsh sound which suits the tumult of war«, skrev den grekiske historikern Diodorus Siculus någonstans kring 60–30 f. Kr.

Carnyx i krigKlockstycket på en carnyx var utformat som ett djurhuvud, till exempel ett vildsvin, och det barbariskt klingande trumpetljudet ljöd alltså med stor sannolikhet över slagfälten. Men fyndplatsen i Tintignac antyder att instrumentet också haft en rituell betydelse.

Drakröster på skiva

Sex av Tintignac-carnyxerna pryddes just av vildsvinshuvuden, medan det sjunde beskrivs som ett mer ormliknande fantasydjur. Tja, varför inte en drake? Att vi kan bilda oss en uppfattning om soundet beror till stor del på musikarkeologiska entusiaster som den brittiske trombonisten och tonsättaren John Kenny. Han har specialiserat sig på instrumentet och nu också spelat in en skiva med nyskrivna kompositioner och improvisationer. Albumet heter lämpligt nog just »Dragon Voices« och ges ut av skivbolaget Delphian.

Keltiberiskt lerhornPå »Archaeomusica« hittar jag också ett keltiberiskt lerhorn från Numantia i nuvarande Spanien. Den småtradiga audioguiden beskriver utformningen som ett varghuvud, men även här är den drakliknande skepnaden slående. I alla fall om man tänker på den generella framställningen av en drake som en sammansmältning av olika rovdjur. Enligt Juliana Dresvina, som skrivit boken »A maid with a dragon: The cult of St Margaret of Antioch in medieval England« (Oxford University Press, 2016), har ju också den demoniska draken som helgonet Margareta kämpar mot genom århundradena förändrats likt en visuell vandringssägen. Från just en varg- eller ormliknande varelse till något som påminner om en vessla, ko eller till och med igelkott. Döm själva utifrån bilden här intill.

Utställningen »Archaeomusica« visas på Klostret i Ystad till den 8 januari 2017 och går därefter vidare till Spanien.

»Drakumentären« – en skildring mellan fakta och fiktion

Den walesiska (röda) och samiska (vita) draken i luftstrid. Foto: Productions Thalie

Den walesiska (röda) och saxiska (vita) draken i luftstrid om makten. Foto: Productions Thalie

»Drakar är bara myter, fantasifoster som är gemensamma för oss alla.« Så börjar den kanadensiska kortfilmen »Drakar: myter och skrönor« från 2013 som nyligen visades i SVT. Filmens originaltitel »Dragons: Real Myths and Unreal Creatures« är egentligen ännu mer talande för vad jag skulle kalla en »drakumentär«. Alltså en dokumentär som, i enlighet med ämnets natur, kombinerar fakta och fiktion. Drakar må tillhöra fantasins värld, men myterna om dem är högst verkliga och det har man tagit fasta på här. Bioversionen visades dessutom även i 3D.

Max von Sydow spelar alltså den kryptiske dr A Conis som försöker hjälpa en ung kvinna (Laurence Leboeuf) att bli kvitt sina mardrömmar om drakar. Med detta som ramberättelse går de tillsammans igenom olika drakmyter. Från ett sumeriskt sigill som porträtterar Tiamat – världens moder i babylonisk religion och en av historiens äldsta drakgestalter – till västerländska drakdödarlegender, där draken i regel symboliserar ondska och girighet. Ta bara den nordiska mytologins skattvaktande Fafner som också förekommer i Wagners Nibelungenoperor. Värt att notera är att synen på drakar i allmänhet är betydligt mer positiv i Asien. (Jag konstaterar att samma sak gäller robotar och får säkert anledning att återkomma till det här på bloggen framöver.)

Röda vita draken

Alla som undrat hur Wales fick sin flagga med den röda draken får dessutom svaret i historien om kampen mellan den röda och vita draken som symboliserar walesarnas strid mot saxarna. Mer än så bör nog inte avslöjas här… Men filmen är inte bara en snygg fantasyberättelse med en fyndig twist på slutet, utan fungerar också utmärkt som snabbkurs i grundläggande drakteori. Dessutom hänvisas det bland annat till Carl Sagans bok »Lustgårdens drakar« om den mänskliga intelligensens utveckling för den som vill fundera vidare över drakmyternas uppkomst och funktion i våra liv.

TV-året har med andra ord börjat bra för drakälskare i SVT. Men riktigt samma lovord kan man inte ösa över »Draklegender«, ytterligare en drakumentär som visades i samma veva som »Drakar: myter och skrönor«. Upplägget är visserligen mer dokumentärt. Här finns ingen övergripande story, men de olika myterna har ändå iscensatts. Ofta på ett överdramatiserat och rätt machomässigt sätt med riddare och eldsprutande drakanimationer. Därmed inte sagt att det saknas intressanta infallsvinklar.

Draken som maktsymbol

Klostret på den brittiska ön Lindisfarne invaderades av helt andra sorters drakar. De landstigande hedningarna från Skandinavien hade dekorerat sina vikingaskepp med snidade drakhuvuden i trä för att sätta skräck i fienden. Som symbol för makt, aggression och girighet blev alltså draken en del av krigarkulturen. Vikingarna tog strid mot kristendomen med blodbad och munkarna på Lindisfarne var chanslösa. Bayeuxtapeten visar att drakarna fanns med även när normanderna erövrade England 1066. Men de religösa vindarna vände. I många europeiska kyrkor hyllas senare drakdödande helgon som Sankt Göran och då handlar det istället om kristendomens kamp mot ondskan.

Trots att drakar med största sannolikhet aldrig har funnits på riktigt verkar dessa påhittade hjältedåd också ha fungerat bra i propagandasammanhang. I gravvalven i katedralen i Durham finns till exempel det svärd som sir John Conyers lär ha använt när han dräpte Sockburn-draken och av »Draklegender« att döma utnyttjade han dådet för att befästa sin härskarställning. Vem skulle protestera mot någon som säger sig ha dödat något så mäktigt som en drake?

»Drakar: myter och skrönor« går att se på SVT Play till och med den 2 februari. Även »Draklegender« ligger kvar ett tag till.

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén