En blogg mellan verklighet och fantasi

Etikett: Frankrike

Drakdräpare, del 3: Sankt Göran som globalt fenomen

Sankt Göran och draken i Gamla stan.Saint George, Sankt Georg, Sankt Göran, Sant Jordi, San Giorgio… Ja, av drakar fruktad dräpare har många namn. Men där det finns drakdräpare finns det förstås också drakar. Sankt Göran och draken är ett återkommande motiv i konsten och anledningen till drakens utbredning i såväl kyrkor som på gator och torg samt vapensköldar i många städer världen över. Den symboliska kampen mellan riddaren och draken – godhet och ondska – var på många håll en del av den katolska Corpus Christi-processionen. Spektakel som överlevt i sekulär form med stadsparader och liknande. 

Snap – den nafsande draken i Norwich

Saint George och draken i kyrkfönstret.I Norwich har processionsdraken Snap ett dylikt ursprung som en del av Saint George’s Day-firandet på religös och senare folklig grund. Denna så kallade »snapdragon« (ej att förväxla med sällskapsspelet) har fått sitt namn efter sina nafsande käkar och finns att beskåda på Norwich Castle Museum. Som synes på bilderna nedan är Snap en sorts drakkostym som någon fick vandra omkring i på stan. Ceremonin kom med tiden att förknippas med borgmästarinvigningen och det exemplar som numera används vid stadsparader snubblade jag över av en slump. Nämligen i kyrkan St George Tombland mittemot katedralen. En förmiddag i mars står jag och fotograferar skylten utanför eftersom kyrkan visat sig vara stängd. Det är då kyrkvaktmästaren Peter Callan får syn på en desperat drakbloggare och kommer till undsättning. »Finns det drakar här?« undrar jag. »Lots of them!«, svarar han glatt och erbjuder mig en rundvisning i kyrkan.

De flesta brukar inte upptäcka draken i fönstret, berättar han. Men en luttrad drakspanare vet naturligtvis att man ska titta under lansens spets precis vid Sankt Görans fötter. På motsatta sidan förvaras även den moderna repliken av draken Snap. När prästen står i predikstolen står han också öga mot öga med besten, påpekar Peter Callan roat.

Sankt Göran – världens flitigaste drakdräpare

Sank Georg spetsar draken på Museum Schnütgen i Köln.Det brukar sägas att Sankt Göran kom från Kappadokien i nuvarande Turkiet, där han spred kristendomen med blodiga konsekvenser som följd. Han var knappast en riddare, utan mer troligt en soldat i den romerska armén. År 303 ska han ha gripits, torterats och avrättats. Men ytterst lite är egentligen känt om hans liv. Legenden om Sankt Göran befästes under medeltiden, sannolikt av hemvändande korsfarare. Berättelsen om hans kamp mot draken tillkom senare. Den spreds bland annat genom ärkebiskopen Jacobus de Voragines krönikor över kristna personligheter i det sena 1200-talets bästsäljare »Legenda aurea« – »Gyllene legender«. Här berättas historien om hur Sankt Göran red in i staden Silene i nuvarande Libyen. Där ska han ha räddat en prinsessa från en hemsk drake, varpå kungen lät sig döpas av ren tacksamhet.

Legenden om Sankt Göran befästes under medeltiden, sannolikt av hemvändande korsfarare.

Den 23 april är Sankt Görans egen helgondag, ett datum som många engelsmän vill göra om till nationaldag. Mot den bakgrunden tvistar man samtidigt om huruvida han är en patriotiskt nationalhjälte eller den perfekta symbolen för tolerans och mångkultur. Mycket talar faktiskt för det senare. Saint George satte troligen aldrig sin fot på de brittiska öarna. Han är dessutom skyddshelgon i alltifrån Georgien till Etiopien. Den 23 april antas även vara såväl William Shakespeares som Miguel Cervantes dödsdag. Till författarnas ära har Världsbokdagen därför instiftats detta datum. Firandet i Katalonien brukar av den anledningen omfatta böcker, rosor och drakar – inte sällan porträtterat i roliga kombinationer. Av upphovsrättsliga skäl vågar jag inte publicera några bilder på bloggen, men jag föreslår att ni bildgooglar på »Sant Jordi«.

Kandinskij mötte drakdräparen i Murnau och Moskva

Sankt Georg i Murnau.Sankt Göran brukar betraktas som ärkeängeln Mikaels jordiska motsvarighet och avbildas ofta till häst, i full färd med att spetsa den stackars draken. Kanske är konstnären Vasilij Kandinskijs berömda målning »Der Blaue Reiter« – »Den blå ryttaren« – i själva verket också Göran. Motivet med denne drakdräpare kom Kandinskij i kontakt med både på stadsvapnet i födelsestaden Moskva och i Murnau am Staffelsee. Sankt Göran är nämligen skyddshelgon även i det lilla bayerska samhället 60 km söder om München, där den ryske expressionisten verkade under en period före första världskriget. Tillsammans med Gabriele Münter och Franz Marc grundade han konstnärsgruppen Der Blaue Reiter. I en katalog från utställningen, »1911 – Kandinskys Reiter für den Almanach« (Schlossmuseum Murnau, 2011) finns exempel på drakdräparen som återkommande motiv hos Kandinskij. 

Sankt Göran och draken-motivet har genom tiderna antagit många olika symboliska betydelser.

Även de mest abstrakta bildkompositionerna genomborras tydligt av riddarens lans. Kampen mot draken har i Kandinskijs målningar tolkats som den andliga konstens seger över det materiella. Sankt Göran och draken-motivet har genom tiderna antagit många olika symboliska betydelser. I Storkyrkan i Stockholm finns den berömda skulptur som Sten Sture den äldre lät beställa för att hylla sin seger över unionskungen Kristian I vid slaget på Brunkeberg 1471. Sankt Göran föreställer alltså riksföreståndaren själv, medan draken i det här fallet är danskarna. En bronskopia av statyn hittar man på Köpmantorget i Gamla stan.

Le Graoully – en medeltida drake har Metz i sitt grepp

Le Graoully över rue Taison i MetzMånga är städerna som enligt medeltida legender sägs ha terroriserats av en drake. Men märkligast av allt är hur dessa kristna skrönor har överlevt i en mer sekulariserad tid och hur fienden förvandlats till maskot. Som exempelvis i franska Metz, där odjuret kallas Le Graoully. Namnet kommer av tyskans gräulich (avskyvärd, gräslig, hemsk) och den bevingade besten har satt sina spår lite här och var i staden. Trots att den alltså en gång fördrevs härifrån av Saint Clément. Han var den första biskopen i Metz och framställs i regel som en draktämjare snarare än drakdräpare. I katedralen finns visserligen en fönstermålning, där han likt många andra helgon sticker staven i draken. Men legenden säger något annat än Hermann de Münsters glasdekor från 1300-talet.

Saint Clément och legenden om Le Graoully

I ruinerna av en romersk amfiteater härjade Le Graoully och ett stort antal mindre ormar. Deras andedräkt förgiftade omgivningarna och satte skräck i stadens befolkning. Saint Clément vad utsänd för att sprida evangeliet och lovade hjälpa invånarna i utbyte mot att de övergav tron på sina »falska gudar«. Biskopen begav sig till ormgropen, höll upp sitt kors och fångade in Le Graoully med sin stola – det långa breda bandet som bärs över axlarna. Sedan ledde han iväg drakdjuret och såg till att det försvann över floden Seille tillsammans med resten av ormarna. En bragd som fick befolkningen att konvertera till kristendomen.

Le Graoully i katedralens kryptaDen här legenden har skildrats i konst och litteratur genom århundradena. Inte minst för att Le Graoully återupplivades under en återkommande procession genom staden. Det är det spektaklet som renässansförfattaren François Rabelais refererar till i en av sina burleska romaner om jätten Gargantua och dennes son Pantagruel. I fjärde boken skriver han om karnevalen i Lyon. Där tågade man runt med en förskräcklig figur kallad Maschecroute (storslukaren), vars uppenbarelse Rabelais jämför med framställningen av Saint Cléments drake i Metz. I katedralens krypta kan man i dag beskåda en modell av Le Graoully. Exemplaret är en reproduktion från 1864, men trähuvudet är bevarat från 1400-talet. Dessutom hänger en kopia av draken på Château du Haut-Kœnigsbourg söderut i Alsace.

Draktränaren – så som på medeltiden

Saint Clément och draken på Musée de La Cour d’OrDraken som en gång skrämde slag på Metz är numera den sandstensgula stadens stolthet. Till och med tvätteriet på rue Taison har en specialdesignad drakskylt och i linor mellan husen hänger en gigantisk skulptur av Le Graoully. Hit hittar man bland annat med hjälp av de små drakprydda metallplaketterna som finns infogade i asfalten. Ett stenkast bort ligger också Musée de La Cour d’Or med imponerande stora samlingar av arkeologiska fynd och medeltida framställningar av Saint Clément och hans drake. Särskilt skräckinjagande ser den ju inte ut när den går fot bredvid biskopen likt en hund i koppel. Kanske är det trots allt inte så konstigt att Le Graoully blivit en lika tam som tuff symbol för fotbollslaget FC Metz.

En tur till Turckheim: vin- och drakvandring vid Vogeserna

Draken vaktar nycklarnaDet handlar förstås om selektiv perception. Om att man lättare lägger märke till sådant som man är inställd på att hitta. Ändå häpnar jag över hur frekvent förekommande drakar faktiskt är i alla möjliga sammanhang och på alla möjliga platser. Den insikten var den främsta anledningen till att jag startade den här bloggen. Sakteliga har jag också förstått att jag aldrig kommer att bli färdig med det här ämnet.

Bara att besöka alla drakplatser i Europa kommer att ta en hel livstid. Och att skriva om dem tar ännu mer tid. Att försöka förstå och förklara drakens historiska plats och fortsatta relevans i vår samtid. Till och med när jag under sommarens stora drakresa hade bokat in oss på ett charmigt litet hotell med namnet Hôtel Des Deux Clefs – »De två nycklarnas hotell« – i det lilla samhället Turckheim i franska Alsace möttes vi av drakar redan i entrén. Legenden sa nämligen att det var en drake som vaktade de där nycklarna.

En vindrickande drake att skylta med i Turckheim

Vindraken visar vägenDet som förde oss till Turckheim var annars vår nyfikenhet på vingården François Baur med sitt stiliga drakemblem och en alldeles särskild pinot noir vid namn Le Sang du Dragon – »Drakens blod«. Luttrade som vi vid det här laget är hade vi väntat oss ännu en blodig berättelse om någon hjältemodig drakdräpare. Särskilt som vi kvällen innan hade vandrat runt i närliggande Châtenois med sina många spår, ja, till och med en hel kyrka helgad åt Sankt Georg. Men den lokala draklegenden i Turckheim visade sig vara en högst udda och sannolikt rätt unik historia: vilsen drake steks av solen och förblöder, drakblodet bidrar i sin tur till bördig jord för vinodling. Därav namnet Le Sang du Dragon.

Vi drar en lättnadens suck över att äntligen ha hittat en förvisso sorglig, men ändå icke-mordisk drakhistoria. På turistbyrån får vi också en karta över den lokala vandringsleden. En 3,5 km lång vin- och drakpromenad bland vinrankorna med underskön utsikt över bergsmassivet Vogeserna. Informationsskyltarna som kantar vägen berättar om såväl draklegenden som vinproduktionen och illustrationerna är fantasifullt underhållande med en vindrickande drake som guide.

Drakar och druvklasar från medeltiden

Det här med drakar och vin är för övrigt en intressant kombination som dyker upp på många håll, inte minst i trakterna kring floderna Rhen och Mosel. Motivet har funnits åtminstone sedan medeltiden och i tyska Köln passade jag på att besöka Museum Schnütgen med en diger samling medeltida konst. Här finns inte bara kyrkliga helgonbilder av drakdräpare som Sankt Georg, Mikael och Margareta, utan även ett par vindruveätande drakar utsnidade i sandsten på ett segment av en valvbåge från 1200-talet.

Drakar tillsammans med druvor eller vinrankor dyker upp på flera håll, men exakt hur motivet ska tolkas är aningen oklart. Jag söker svaret i Heinrich och Margarethe Schmidts bok »Die vergessene Bildersprache christlicher Kunst« (Verlag C.H. Beck, 1981/2007) som jag hittade i shoppen på Museum Schnütgen. Även i Sara Kuehns studie »The Dragon in Medieval East Christian and Islamic Art« (BRILL, 2011) beskrivs dylika framställningar. Vindruvan och vinrankorna går att knyta till såväl Kristi blod som till paradiset och livets träd.

Listan över outforskade drakstäder att besöka bara växer och växer i all oändlighet ju mer man letar.

Man får förmoda att de druvätande drakarna är någon sorts symbol för synden, frestelsen eller det dionysiska. Den som har närmare besked får gärna upplysa mig och den här bloggens läsare. För nu måste jag nämligen sluta googla det här temat… Winzerbrunnen – »vinodlarbrunnen« i den tyska »Nibelungenstaden« Worms toppas tydligen av en drake med en druvklase i munnen. Där i sällskap av den romerska mytologins vingud Bacchus.

En drake som äter vindruvor finns visst också avbildad i det franska klostret Mont-Saint-Michel. Och dessutom pryds Vaux-sur-Seines kommunvapen av en drake och en druvklase. Naturligtvis för att det även där finns en lokal draklegend. Ja, ni hör ju själva, listan över outforskade drakstäder att besöka bara växer och växer i all oändlighet ju mer man letar.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén