En blogg mellan verklighet och fantasi

Etikett: Litteratur

Dagen D: Uppskatta en drake på Appreciate a Dragon Day

Uppskattat eller uppläxat drakdjur? En aspis ur British Librarys manuskriptsamling Harley 3244.

Uppskattat eller uppläxat drakdjur? En aspis ur British Librarys manuskriptsamling Harley 3244.

Av alla årets dagar är detta den viktigaste. Den 16 januari är nämligen den officiella Uppskatta en drake-dagen. Appreciate a Dragon Day startades 2004 av den amerikanska fantasyförfattaren Donita K Paul för att fira utgivningen av boken »DragonSpell«. Hennes författarskap utgår från den kristna idévärlden och där ingår som bekant också drakar. Ta bara medeltidens bestiarier som jag tidigare berättat om på bloggen.

Det finns enligt Donita K Paul ett antal olika sätt att uppskatta en drake på. Det kan till exempel handla om att välja ut sin litterära favoritdrake och presentera den på ett kreativt sätt: med en teckning, dikt, sång eller dylikt. Bibliotek uppmanas att ställa fram drakböcker och Science Fiction-bokhandeln i Malmö publicerade för ett par år sedan ett utmärkt blogginlägg med drakiga boktips. Ett annat förslag går ut på att ta så många roliga bilder som möjligt med en mjukisdrake utplacerad på olika platser – ätandes en hamburgare på en snabbmatsrestaurang eller varför inte läsandes en bok om dinosaurier på biblioteket, föreslår Paul.

Romerska drakbaner och walesiska drakvurmar

Drakar har ju på senare år blivit omåttligt populära, inte minst tack vare en serie som »Game of Thrones«, och konceptet Appreciate a Dragon Day tycks numera leva sitt eget liv. Ett land som är noga med att uppskatta sin drake varje dag är för övrigt Wales (även om vurmen för den röda nationalsymbolen egentligen inte är odelat positiv ur ett politiskt perspektiv). Turistregionen norra Wales har hur som helst tagit tillfället i akt att dagen till ära bjuda på en snabbkurs om den röda drakens historiska ursprung. Sannolikt var det romarna som introducerade draksymbolen i Britannien. De brukade använda draken som ett slags vapenflagga (en så kallad draco) bestående av ett drakhuvud av brons med en vindstrut av tyg som fladdrande svans.

De walesiska kungarna ska senare ha anammat denna romerska drake som stridsfana och hit kan man också härleda namnet »Pendragon«.

Dessa drakvimplar lär ha använts av romerska trupper i strid åtminstone mellan 250 och 400 e.Kr. De walesiska kungarna ska senare ha anammat denna romerska drake som stridsfana och hit kan man också härleda namnet »Pendragon«. Det vill säga den militära gradbeteckning som vi genom legenden förknippar med King Arthur och som alltså inte syftar på en drake, utan på en krigare. Men mer om det en annan gång. Vill man fördjupa sig ytterligare i den walesiska drakens ursprung rekommenderas den lilla skriften »A History of the Red Dragon« av Carl Lofmark (Welsh Heritage Series). Där finns dessutom är en bra och intressant redogörelse av drakens kulturhistoria i största allmänhet.

Från uppläxad till uppskattad varelse

Glöm nu för allt i världen inte bort att uppskatta en drake i dag! Illustrationen här ovan är hämtad ur ett medeltida manuskript. Med tanke på att texterna i ett bestiarium kretsar kring kristen symbolik får man väl anta att mannen på bilden försöker fördriva ondskan – den som drakar och ormar i regel representerar i sådana här sammanhang. (Det här drakliknande fabeldjuret är faktiskt en så kallad aspis som i regel förknippas med synden.) Men situationen ser ju i ändå rätt beskedlig ut. Jag föreställer mig faktiskt att han försöker läsa en godnattsaga för drakdjuret även om den verkar lyssna lite motvilligt. Ja, kanske firade han rent av Appreciate a Dragon Day…

Fler fantastiska vidunder i medeltida manuskript

Fantastiska vidunder.Jag måste erkänna att jag bara har följt Harry Potter sporadiskt. Dessutom är jag ju mer intresserad av drakar och dylikt ur ett kulturhistoriskt perspektiv än av friserade fantasysanningar om dem. Men tanken på magiska djur i 1920-talsmiljö räckte ändå för att få iväg mig på bio förra helgen. Filmen »Fantastiska vidunder och var man hittar dem« bygger på den brittiska författaren J. K. Rowlings bok publicerad under pseudonymen Newt Scamander. Alltså rollfiguren som tidigare blivit relegerad från trollkarlsskolan Hogwarts och som nu ägnar sig åt att försöka fånga in och skydda all världens magiska djur. Storyn utspelar sig 70 år innan Harry Potter-historien tar sin början och hela fem filmer ska det tydligen bli. Alltsammans baserat på denna handbok om fantastiska vidunder som helt klart har historiska förebilder på klassificeringsfronten.

Bestiarium – en illustrerad djurbok från medeltiden

Orm och drake ur British Librarys manuskriptsamling Harley 3244.

Orm och drake ur British Librarys manuskriptsamling Harley 3244.

Inspirerad av biobesöket fortsätter jag studierna med Julia Cresswells kärnfulla häfte »Legendary Beasts of Britain« (Shire, 2013) som tar itu med temat utifrån de verkliga källor som finns att tillgå. Tack vare bildmaterialet hittar jag också vidare till något som visar sig vara rena guldgruvan för drakletare: British Librarys digitala manuskriptsamling. Här finns bland annat sidor ur ett bestiarium, en typ av medeltida djurbok som även inkluderar fabelväsen – däribland drakar och enhörningar. De ofta sedelärande texterna är förknippade med kristen symbolik och i regel väldigt vackert illustrerade. Som äldre drakkällor är bestiarier därför oerhört fascinerande.

Draco Dormiens Nunquam Titillandus. (Kittla aldrig den drake som sover.)

Fem sorters »serpents« – ormar – ur British Librarys manuskriptsamling Harley 3244.

Fem sorters »serpents« – ormar – ur British Librarys manuskriptsamling Harley 3244.

Beskrivningarna som finns i dessa illuminerade handskrifter gör det också lättare att identifiera drakar i såväl kyrkor som äldre konst. Att även varelser med ben kunde betecknas som ormar förklarar delvis den begreppsförvirring som råder mellan engelskans dragon, serpent och worm. Inte helt olikt svenskans delvis synonyma ord drake och lindorm. Ordet dragon härstammar för övrigt från grekiskans drakon som betyder just stor orm. Skillnaderna tycks inte ha bekymrat folk på medeltiden, men klassificeringen har blivit mer exakt och avancerad med tiden.

Sagodjur i Linnés sexualsystem »Systema naturae«

Kategorin Paradoxa i »Systema naturae«. Reproduktion: Kungliga biblioteket.

Kategorin Paradoxa i »Systema naturae«. Reproduktion: Kungliga biblioteket.

Faktum är att Carl von Linné så sent som 1735 inkluderade drakar i första upplagan av sitt berömda verk »Systema naturae«, där han beskriver och systematiskt delar in olika arter av djur, växter och mineraler. Under rubriken »Paradoxa« samlade han inte bara sagodjur som drakar och hydror, utan också (som det senare visade sig) fullt existerande pelikaner. Vem vet, kanske är det bäst att ta Hogwarts motto på allvar: »Draco Dormiens Nunquam Titillandus« – »Kittla aldrig den drake som sover«.

Vingade vinddrakar i valborgsnatten

Sista april, denna eldfängda högtidsafton, visst borde det väl ändå finnas några valborgsdrakar? Jag söker och finner några vackra rader hos Karin Boye, en poet som symboliskt nog också brann hårt och alltför snabbt. I år är det precis 75 år sedan hon dog, bara 40 år gammal. I dikten »Valborgsnatt« heter det:

Själv eld
skall jag rida på ringlande eldormar.
Själv vind
skall jag flyga på vingade vinddrakar.

Drakar förekommer faktiskt på flera ställen hos Boye. I texten »Min barndoms roliga böcker«, publicerad i boken »Varia« med dagboksanteckningar och andra reflektioner, skriver hon om barndomens möte med sagorna och om att hon ville ha logik även i fantasivärlden: »En tid gick jag och tänkte skriva en zoologisk bok (illustrerad av förf.) om Sagornas djur, i samma stil som pappas De levande djuren på jorden. Där skulle enhörningen, Fågel Blå, olika arter av drakar m. fl. torrt och sakkunnigt beskrivas.« Tänk om vi hade fått läsa!

Visst gör det ont när knoppar brister och visst finns det valborgsdrakar.

Drakbarden – om Shakespeare och bokstavligt bevingade ord

Shakespearedrake

Drake på grinden till Shakespeare’s Globe i London.

I år uppmärksammas William Shakespeares 400-årsjubileum både på längden och på tvären. Som drakbloggande litteraturvetare (ja, i alla fall på kandidatnivå) kunde jag förstås inte låta bli att snoka rätt på några drakcitat hos den brittiske barden från Stratford-upon-Avon.

»Come not between the dragon and his wrath« – »Ställ dig ej mellan draken och hans vrede« – heter det till exempel i Shakespeares tragedi »Kung Lear«. Repliken är inte bara en varning till greven av Kent, som ifrågasatt kungens omdöme, utan också ett citat som beskriver patriarkens temperament och maktfullkomlighet innan han fullständigt förlorar förståndet. Och, ja, steget är aldrig långt till J.R.R Tolkiens »Sagan om ringen«. Åtminstone inte när det gäller drakar…

Folktro och mytiska gestalter har en given plats i Shakespeares värld och draken förekommer i såväl monstruösa liknelser som poetiska omskrivningar.

I essän »The Rack of this Tough World: The influence of King Lear on Lord of the Rings« (publicerad i antologin »Tolkien and Shakespeare: Essays on Shared Themes and Language«, red. Janet Brennan Croft, McFarland, 2007) skriver Leigh Smith att Tolkien lär ha varit kritisk mot Shakespeares användning av fantasterier (sådant som älvor, häxor och skogar som rör på sig) med motiveringen att drama helt enkelt inte är förenligt med fantasy.

Dramatiska drakar

Men det innebär inte att Tolkien ogillade Shakespeare generellt. Smith kan visa uppenbara paralleller mellan »Kung Lear« och »Sagan om ringen«, inte minst på retorisk nivå. Tolkiens Éowyn och Shakespeares greve (han som hotas med drakcitatet) befinner sig dessutom i samma slags situationer när de möts av snarlika förmaningar; »Come not between the Nazgûl and his prey!«, skriver Tolkien.

Folktro och mytiska gestalter har en given plats i Shakespeares värld och draken förekommer i såväl monstruösa liknelser som poetiska omskrivningar. I »Coriolanus« jämförs den romerske fältherren upprepade gånger med en drake. En kraftfull personbeskrivning som bland annat analyserats av Marjorie Garber i »Shakespeare after all« (Anchor, 2004).

Och naturligtvis lurar ännu fler drakar i det dramatiska djupet. »O serpent heart, hid with a flowering face! / Did ever a dragon keep so fair a cave?«, utbrister Julia i »Romeo och Julia«. Eller som Akilles säger till Hektor i »Troilus och Cressida«: »The dragon wing of night o’erspreads the earth, / And, stickler-like, the armies separates.« Bildliga beskrivningar, men också bokstavligt bevingade ord.

Kinesiskt nyårsfirande med drakdans

Nyårsdrake

I söndags firade Östasiatiska museet i Stockholm in det kinesiska nyåret med bland annat drakdans. Det kinesiska nyårsfirandet – eller vårfestivalen – kan pågå i upp till två veckor och den exakta tidpunkten varierar från år till år eftersom man följer den astrologiska kalendern. Nu är det ju inte drakens år i år utan apans, men jag tänkte ändå ta tillfället i akt att reflektera lite över den kinesiska draken i förhållande till den västerländska.

Östasiatiska skyltTanken var att utgå från Östasiatiska museets samlingar, men det visade sig vara svårare än väntat. Trots att museet har en drake som logga och en barnhörna som heter »Ateljé Draken« är drakkvoten här tämligen snål. Visst hittar man ett och annat drakmotiv på i synnerhet det kinesiska Ming-porslinet samt några jadegröna drakar, men mycket mer än så är det inte. Den permanenta utställningen är dessutom gammalmodigt presenterad med minimal information och ännu dunklare belysning. Jag kan faktiskt inte minnas att man har ändrat mycket här sedan jag besökte museet som barn och det var väl minst 25 år sedan…

GravdekorationMen numera är det i alla fall fritt inträde. I helgen hade jag dessutom turen att trilla in mitt i en guidad visning och fick veta mer om det mest imponerande föremålet: en gravdekoration med drakmotiv. Den kinesiska, eller kanske rent av orientaliska, draken förknippas snarare med vatten än med eld. Dessutom saknar den till skillnad från den västerländska draken vingar. Ändå kan den flyga och sägs råda över regnet, vilket gör den till en särskilt viktig varelse i skördetid.

Jordbrukets väktare

I den kinesiska kulturen uppträder draken som »en gammal vän, jordbrukets väktare och det andliga livets gudom samt i ren verklighet i det dagliga livet«, skriver Bertil Flöistrup i boken »Drakar i öst och väst« (Apec Förlag, 2002). Det är en bildrikt illustrerad bok som verkligen försöker gå till botten med dessa mytologiska varelsers existens och hur man kan förstå begreppet drake ur ett kulturhistoriskt perspektiv mellan sanning, myt och religion. Ungefär som den här bloggen. Kanske kan den kinesiska tron på draken som en himmelsk varelse härledas till kometer och blixtnedslag?

Drakar i öst och väst omslagFlöistrup berättar frustrerat om hur han hänvisades till barnavdelningen på Stadsbiblioteket i Stockholm när han letade efter referenslitteratur om drakar. Därför är det väl en smula ironiskt att hans bok – av allt att döma skriven i syfte att råda bot på detta problem – rekommenderas för läsåldern 6-9 år i flera digitala bokbutiker. Såvida man som förälder inte känner för att förklara begrepp som »analsadistiska tendenser« och »sädesvätska« (jade ansågs vara stelnad sädesvätska från den himmelska draken) för sina lågstadiebarn bör man hålla boken för sig själv.

Kejsarens nya drakar

JadefatJag läser vidare att drakar i Kina och Japan i allmänhet är välvilliga och lyckobringande, men också att de kräver hänsyn. När man bygger hus bör man till exempel välja placering utifrån spådomskonsten feng shui för att inte störa draken… Under Han-dynastin (206 f.Kr.–220 e.Kr.) kom draken att förknippas allt starkare med den kejserliga makten, vilket alltså gav draken en mer politisk än meteorologisk funktion. Yuan-kejsarna (1271–1368) ogillade för övrigt bruket av drakprydnader bland vanligt folk. För att upprätthålla den kejserliga auktoriteten beslutade man att antalet klor på palatsdraken skulle vara fem, medan ministrar och lägre tjänstemän fick nöja sig med motsvarande tre klor på sina drakar. Lite som gradbeteckningar på uniformer kan man tänka.

Drakens år infaller nästa gång 2024.

Tennyson och drakarnas »Downton Abbey«

Tooth and clawI kväll vid tolvslaget är det mezzosopranen Malena Ernmans tur att traditionsenligt recitera Alfred Tennysons dikt »Nyårsklockan«. Och tro det eller ej, men Tennyson kan faktiskt klassas som en riktig drakpoet. Referenser till dessa mytologiska väsen förekommer inte minst i hans dikter om kung Arthur, bland annat »The Holy Grail« som ingår i »Idylls of the King«. Men låt oss kika närmare på några rader ur ett tidigare verk:

No more? A monster then, a dream,
A discord. Dragons of the prime,
That tare each other in their slime,
Were mellow music match’d with him.

Så heter det i »In Memoriam, A.H.H.« från 1850. Dikten tillkom inledningsvis som en hyllning till en avliden ung vän, Arthur Henry Hallam, men växte till en diktcykel om samtidens ambivalens i trosfrågor. En del menar nämligen att Tennysons drakar ska tolkas i termer av dinosaurier med en antydan om att människan inte är skapelsens krona (se till exempel »Tennyson: Selected Poetry«, red. Norman Page, Routledge). Vi pratar alltså för-darwinistiska tankar om det naturliga urvalet i motsats till Guds skapelse. Även om Charles Darwins bok »Om arternas uppkomst« (»On the Origin of Species«) publicerades först nio år efter Tennysons dikt »In Memoriam, A.H.H.« låg tankarna så att säga redan i tiden.

En av nyckelfraserna beskriver naturen som »red in tooth and claw« och »Tooth and Claw« är också namnet på en säregen (fantasy)roman av författaren Jo Walton. Tennysons dikt citeras på försättsbladet, men boken är i övrigt inspirerad av en annan 1800-talsförfattare – Anthony Trollope. Till det yttre rör det sig om en tämligen traditionellt upplagd familjehistoria som utspelar sig i viktoriansk miljö. I alla fall om man bortser från att huvudpersonerna i berättelsen är drakar som äter upp sina döda och svagare släktingar. En snillrik metafor för klassamhällets orättvisor skriven med en stor portion svart humor och om man så vill drakarnas »Downton Abbey«. Det brittiska kostymdramats skapare Julian Fellowes är för övrigt på gång med en TV-dramatisering av just Trollopes roman »Doctor Thorne«. Vågar man hoppas på att han i framtiden sätter tänderna i Waltons viktorianska drakdrama »Tooth and Claw«?

Här finns om inte annat en underhållande FAQ om boken på författaren Jo Waltons hemsida.

Sida 2 av 2

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén