Allt om drakar

En blogg mellan verklighet och fantasi

Tagg: Museer

Grisu – draken som drömmer om att bli brandman

Grisu, brandmansdraken från Schloss SalemNär eldningsförbud råder och skogsbränderna rasar runt om i landet är väl flejmande fabeldjur egentligen det sista man borde blogga om. Såvida draken inte råkar vara just (det tyska) brandförsvarets egen maskot. I fjol hade jag vägarna förbi Schloss Salem i närheten av Bodensjön. Det visade sig ligga ett brandkårsmuseum på ägorna. Men jag hade inte riktigt väntat mig att hitta en grön liten drake förklädd till brandsoldat i slottsshoppen. 

Anledningen till denna osannolika kombo är ett barnprogram om draken Grisu som drömmer om att bli brandman. »Ich will Feuerwehrmann werden!«, upprepar han enträget i varje avsnitt som går att hitta på Youtube. Serien kommer egentligen från Italien (»Grisù il draghetto«) och är gjord av bröderna Nino och Toni Pagot. Den började sändas i TV på 1970-talet och är på många sätt ett barn av sin tid – med allt vad det innebär av förlegade och fördomsfulla framställningar av ett och annat. Rymdkapplöpningen och kalla krigets kapprustning sätter samtidigt en politisk prägel. »Världen behöver inte mer eld. Världen behöver blommor«, menar Grisu som vurmar för framsteg, fred och ett grönare miljötänk.

Numera säljs den bevingade lilla brandsoldaten som mjukismaskot till förmån för brandmän som skadats i tjänsten och deras familjer. Kampanjen heter Grisu Hilft!, även om den tecknade krabaten i ärlighetens namn ofta lyckas stjälpa mer än hjälpa. Han har helt enkelt svårt att hålla elden inom sig – till sin fars stora förtjusning. Pappa Fumé är nämligen en mycket enkel drake som livnär sig på att skrämma (och grilla) turister på det skotska höglandet. Däremellan trallar han operamelodier och förbannar sin sons febrila försök att förneka sitt eldsprutande kall. Med andra ord en rätt typisk generationskonflikt.

Drakens historiska roll som väktare mot bränder

Kulturhistorien kryllar ju som bekant av eldsprutande drakar. Men den västerländska bilden av draken som en flejmande fiende behöver av allt att döma nyanseras. För faktum är att draken även historiskt sett haft en symbolisk roll som väktare mot bland annat bränder. Efter den stora stadsbranden i Sundsvall 1888 satte man upp en drake på ett av taken. Tanken var att den dekorativa vindflöjeln på Hirschska huset skulle skydda den nya Stenstaden från framtida eldsvådor. Det var också den draken som senare fick stå modell för den moderna kommunloggan och gjorde Sundsvall till just drakstaden.

Men tanken om draken som en välvillig, beskyddande makt – lite som i den kinesiska kulturen – tycks gå längre tillbaka än så. I texten »Drakar i Uppåkra«, som ingår i antologin »Fler fynd i centrum. Materialstudier i och kring Uppåkra«, skriver arkeologiprofessorn Anne-Sofie Gräslund att draken under medeltiden i Sverige också kunde uppfattas som en god och vaksam väktare. Som exempel nämner hon en liten järndrake på nyckelhålsskylten till kyrkporten i Sala samt de drakar på takkrön, kronstänger och hisskonsoler till dopfuntslock som förekommer i den romanska träornamentiken. Enligt Gräslund är de senare sannolikt just »apotropeiska«, alltså en typ av föremål som syftar till att ge skydd mot hotande faror.

Från eldfängda korsfararfantasier till dagens klimathot

The Dragon - Fear and PowerEtt avsnitt om Grisu driver för övrigt med den gamla korsfararbilden av draken som ond. Det visar sig nämligen att pappa Fumé också drömt om att bli brandman för sisådär 900 år sedan. Men han blev inte alltför populär när han satte stopp för en häxbränning. Först när den unge draken av misstag satte fyr på halva byn blev människorna glada över att åter ha något gemensamt att frukta. Fumés fiktiva anekdot är en fyndig påminnelse om vilken funktion denna mytologiska varelse fyller i vår fantasi, oavsett om vi ser den som vän eller fiende. 

Jag har precis börjat kika lite i Martin Arnolds nyutkomna bok »The Dragon: Fear and Power« (Reaktion Books, 2018). Den här träffande formuleringen får mig verkligen att tänka på dagens klimathot:

… the idea of the dragon is not only the projection of our fears of Nature’s power but of our deepest fears of ourselves. The dragon is both the dread of our doom and the dread of the part we all play in precipitating it.

När det vill sig illa kan man varken beskylla eller förlita sig på beskyddande symboler och maskotar. Med eller utan vingar. Däremot kan vi var och en hjälpas åt att minimera risken för exempelvis skogsbränder genom att respektera rådande ELDNINGSFÖRBUD – det gäller både drakar och människor.

En tur till Turckheim: vin- och drakvandring vid Vogeserna

Draken vaktar nycklarnaDet handlar förstås om selektiv perception. Om att man lättare lägger märke till sådant som man är inställd på att hitta. Ändå häpnar jag över hur frekvent förekommande drakar faktiskt är i alla möjliga sammanhang och på alla möjliga platser. Den insikten var den främsta anledningen till att jag startade den här bloggen. Sakteliga har jag också förstått att jag aldrig kommer att bli färdig med det här ämnet.

Bara att besöka alla drakplatser i Europa kommer att ta en hel livstid. Och att skriva om dem tar ännu mer tid. Att försöka förstå och förklara drakens historiska plats och fortsatta relevans i vår samtid. Till och med när jag under sommarens stora drakresa hade bokat in oss på ett charmigt litet hotell med namnet Hôtel Des Deux Clefs – »De två nycklarnas hotell« – i det lilla samhället Turckheim i franska Alsace möttes vi av drakar redan i entrén. Legenden sa nämligen att det var en drake som vaktade de där nycklarna.

En vindrickande drake att skylta med i Turckheim

Vindraken visar vägenDet som förde oss till Turckheim var annars vår nyfikenhet på vingården François Baur med sitt stiliga drakemblem och en alldeles särskild pinot noir vid namn Le Sang du Dragon – »Drakens blod«. Luttrade som vi vid det här laget är hade vi väntat oss ännu en blodig berättelse om någon hjältemodig drakdräpare. Särskilt som vi kvällen innan hade vandrat runt i närliggande Châtenois med sina många spår, ja, till och med en hel kyrka helgad åt Sankt Georg. Men den lokala draklegenden i Turckheim visade sig vara en högst udda och sannolikt rätt unik historia: vilsen drake steks av solen och förblöder, drakblodet bidrar i sin tur till bördig jord för vinodling. Därav namnet Le Sang du Dragon.

Vi drar en lättnadens suck över att äntligen ha hittat en förvisso sorglig, men ändå icke-mordisk drakhistoria. På turistbyrån får vi också en karta över den lokala vandringsleden. En 3,5 km lång vin- och drakpromenad bland vinrankorna med underskön utsikt över bergsmassivet Vogeserna. Informationsskyltarna som kantar vägen berättar om såväl draklegenden som vinproduktionen och illustrationerna är fantasifullt underhållande med en vindrickande drake som guide.

Drakar och druvklasar från medeltiden

Det här med drakar och vin är för övrigt en intressant kombination som dyker upp på många håll, inte minst i trakterna kring floderna Rhen och Mosel. Motivet har funnits åtminstone sedan medeltiden och i tyska Köln passade jag på att besöka Museum Schnütgen med en diger samling medeltida konst. Här finns inte bara kyrkliga helgonbilder av drakdräpare som Sankt Georg, Mikael och Margareta, utan även ett par vindruveätande drakar utsnidade i sandsten på ett segment av en valvbåge från 1200-talet.

Drakar tillsammans med druvor eller vinrankor dyker upp på flera håll, men exakt hur motivet ska tolkas är aningen oklart. Jag söker svaret i Heinrich och Margarethe Schmidts bok »Die vergessene Bildersprache christlicher Kunst« (Verlag C.H. Beck, 1981/2007) som jag hittade i shoppen på Museum Schnütgen. Även i Sara Kuehns studie »The Dragon in Medieval East Christian and Islamic Art« (BRILL, 2011) beskrivs dylika framställningar. Vindruvan och vinrankorna går att knyta till såväl Kristi blod som till paradiset och livets träd.

Listan över outforskade drakstäder att besöka bara växer och växer i all oändlighet ju mer man letar.

Man får förmoda att de druvätande drakarna är någon sorts symbol för synden, frestelsen eller det dionysiska. Den som har närmare besked får gärna upplysa mig och den här bloggens läsare. För nu måste jag nämligen sluta googla det här temat… Winzerbrunnen – »vinodlarbrunnen« i den tyska »Nibelungenstaden« Worms toppas tydligen av en drake med en druvklase i munnen. Där i sällskap av den romerska mytologins vingud Bacchus.

En drake som äter vindruvor finns visst också avbildad i det franska klostret Mont-Saint-Michel. Och dessutom pryds Vaux-sur-Seines kommunvapen av en drake och en druvklase. Naturligtvis för att det även där finns en lokal draklegend. Ja, ni hör ju själva, listan över outforskade drakstäder att besöka bara växer och växer i all oändlighet ju mer man letar.

Drachenstich – ett historiskt drakdräparspel i Bayern

Drachenstich-spelens huvudrollsinnehavare med premiärbuketten mellan tänderna.

Drachenstich-spelens huvudrollsinnehavare med premiärbuketten mellan tänderna.

Det finns olika sätt att försöka förstå världen. Själv har jag valt att studera drakar eftersom legenderna om dem säger en hel del om människans kulturhistoria och krigiska sinnelag. De finns bevarade i kyrkor, längs moderna vandringsleder och på en rad olika museer. Därför är det fullt möjligt att lägga upp en rundresa genom Tyskland (och en bit in i Frankrike) helt och hållet på temat drakar. Längs vägen har jag funnit drakar på alla möjliga och omöjliga ställen – även där jag minst hade väntat det. Ja, till och med rulltårtan på det lokala konditoriet i Furth im Wald var utformad som en draksvans… Under två veckor i augusti kretsar nämligen allt i den bayerska gränsstaden kring Drachenstich – Tysklands äldsta folkskådespel med 500-åriga anor.

Drakbloggen gästar biblioteket

Furth im Wald var också slutmålet för stora drakresan och mina drakdräparstudier som jag nu försökt sammanfatta i en essä i Dagens Nyheter. Allt fick naturligtvis inte plats, men det kommer mer i form av blogginlägg framöver. Just nu drunknar jag i allt insamlat material som säkert skulle räcka till en hel bok… Och apropå böcker: drakdiggare i södra Sverige kan redan nu skriva upp datumet 28 november. Då föreläser jag nämligen om drakar på Landskrona stadsbibliotek.

Helsidan om DrachenstichHär kan man läsa dagens DN-artikel på webben i sin helhet. Stort tack till Publicistklubbens Hiertanämnd som tilldelade mig medel ur Otto och Anna Elgh-Lundbergs stipendier för att studera Drachenstich-spelen. Väl på plats i Tyskland fick jag också ett underbart bemötande på flera arkiv. I synnerhet Dr Marion Hruschka (Marktarchiv Murnau) och Werner Perlinger (Stadtarchiv Furth im Wald) förtjänar ett särskilt omnämnande här.

Kinesiska modedrakar med anor från medeltiden

Alcazars modedrakar.

Alcazars drakdräkter designade av Lars Wallin.

Apropå den gångna helgens kinesiska nyårsfirande, Fashion Week Stockholm och lördagens första deltävling i Melodifestivalen passar det ovanligt bra att tala om kinesiska modedrakar. I början av januari hade jag vägarna förbi konsthallen Artipelag i tjänsten för att recensera en operaföreställning om modeikonen Coco Chanel. Samtidigt passade jag på att spana in utställningen »Lars Wallin – Fashion Stories« med modeskaparens fantastiska »sidenbakelser« och andra läckra klädkreationer. Samt överraskande nog drakar! Under sin 25-åriga karriär har Wallin inte bara designat kläder för catwalken och lyxplagg åt privata beställare, utan också en hel del scenkläder. Däribland en uppsättning röda drakdräkter åt gruppen Alcazar i samband med deras Melodifestivalbidrag »Not a sinner nor a saint« 2003.

Draken flyger Sidenvägen

Häromveckan arrangerade Historiska museet ett föredrag om »Drakar och lotus, kinesiska mönster på medeltidens textilier«. Intressant, även om innehållet kanske inte riktigt levde upp till den lockande rubriken för den som hade hoppats på mer detaljerad drakinformation. Museets antikvarie Helen Persson berättade om de kinesiska sidentextiliernas resa längs den så kallade Sidenvägen. Till Europa spreds det exklusiva materialet framför allt under Mongolväldet (1206-1368), men de första kinesiska textilierna i Sverige härrör från vikingatidens handelsplats Birka.

Kanske är draken i själva verket varken helgon eller syndare, utan mest av allt ett tidlöst textilmotiv.

Kina använde sina sidenprodukter som både muta och handelsvara. Textilierna signalerade makt och betydelse – och med lyxmaterialet följde de kinesiska mönstren: drakar, lotusblommor, fenixfåglar och andra (fabel)djur. Motiv som så småningom hamnade i svenska kyrkor när dessa exklusiva textilier fick nytt liv som mässhakar och antependium (tygstycket som pryder altaret). Som exempel nämndes en medeltida mässhake i blå sidendamast från Vena kyrka i Småland. Det gula mönstret lär tydligen föreställa flygande fåglar, drakar och moln även om det inte är alldeles lätt att se.

Modedrakar från 1600-talet.

Antependium med kinesiskt 1600-tals broderi från Gottröra kyrka. Reproduktion: Historiska museet

Drakar och andra kinesiska motiv återkommer hur som helst under 1600-talet, då importen från Kina var igång igen efter ett uppehåll på nästan 300 år. Under 1700-talet hände det tydligen att adelsdamer skänkte sina exklusiva sidenkjolar till kyrkan som gjorde om dem till antependium. Kyrkans behov och fascination för det dyra sidenmaterialet är alltså förklaringen till att den österländska draken plötsligt letade sig in bland kristendomens drakdräpande helgonbilder. Själva drakmotivet var ju redan etablerat i den bibliska bildvärlden som en symbol för ondskan och djävulen. Men med kinesiska textilier tillkom den godmodiga kinesiska draken som snarare hör himlen än helvetet till.

Draken i symbolisk dubbelroll

Persson menade att Östasien för många fortfarande är en exotisk plats och visade upp en modern modebild med drakmönster på catwalken hösten 2012. Själv kommer jag att tänka på Lars Wallin igen. Hur den svenska kläddesignern tänkte när han valde att matcha Alcazar-låten »Not a sinner nor a saint« med just drakdekor har jag ingen aning om. Men med tanke på titeln är det svårt att inte tänka på drakens symboliska dubbelroll som både ond och god. Särskilt med tanke på just den kinesiska textildrakens historiska intåg i svenska kyrkor.

Eller så är det helt enkelt bara att betrakta scendräkterna som en fortsättning på tidigare epokers så kallade »kineserier«. Alltså efterbildningar av kinesiskt konsthantverk och arkitektur som blev vanliga i Europa under senbarocken i samband med de ostindiska kompaniernas import till väst (se Nationalencyklopedin). Kanske är draken i själva verket varken helgon eller syndare, utan mest av allt ett tidlöst textilmotiv.

Utställningen »Lars Wallin – Fashion Stories« visas på artipelag till och med den 12 mars. Den 7 mars arrangerar även Östasiatiska museet temakvällen »Drakar, pioner och bambu – textil i samlingarna« med bland annat ett föredrag av textilspecialisten Anette Granlund från Bukowskis.

Drakar i dagstidningsdraken

Ishtarportens mytologisk ormhybrid som representerar guden Marduk.

Ishtarportens mytologisk ormhybrid som representerar guden Marduk.

Det var egentligen först när jag strosade runt på Pergamonmuseet i Berlin i höstas som jag på allvar förstod drakens internationella utbredning. Här finns inte bara kinesiskt drakporslin och kaukasiska drakmattor, utan också Ishtarporten – ett arkeologiskt fynd från forntidens rike Babylonien i nuvarande Irak. Stadsporten som konstruerades omkring 575 f Kr på order av kung Nebukadnessar II är utsmyckad med bilder av lejon, tjurar och drakar. Eller närmare bestämt en mytologisk ormhybrid med lejonben (kallad mušḫuššu eller sirrush) som representerar guden Marduk. Den här insikten i kombination med en hög draklitteratur – i synnerhet den amerikanske antropologen David E. Jones bok »An instinct for dragons« (Routledge, 2002) – växte så småningom till en större drakessä som publicerades i DN Kultur förra veckan.

Vad jag pratar om när jag pratar om drakar

Drakar i dagstidningsdrakenDet är inte varje dag man får tillfälle att lägga ut texten om drakar i både populärkulturen och dagspolitiken på kultursidorna så håll till godo. En jättetjusig illustration signerad Jonas Backlund blev det också på kulturettan. Under semestern har jag dessutom passat på att studera drakar på de brittiska öarna. Räkna med mer läsning om både gröna och röda drakar från England och Wales här på bloggen framöver!

Här finns min DN-artikel »Trendiga monster – en drake för varje tid« att läsa i sin helhet.

Brännvinsdrakens tid nu kommer

Foto: Birgit Brånvall/Nordiska museet

Foto: Birgit Brånvall/Nordiska museet

Så vad har midsommar med drakar att göra? Inte mycket kan man tycka, men du som följer den här bloggen vet att dessa bevingade varelser kan dyka upp där man minst anar. Eftersom snaps till sillen i regel är lika synonymt med det svenska midsommarfirandet som regnet tänkte jag att det var dags att skriva lite om den så kallade »Brännvinsdraken«. Jo, du läste rätt. Draken har historiskt sett förekommit i olika slags propagandasammanhang. Inte minst som ett förkroppsligande av ondskan och på en nykterhetsplansch från 1800-talet får »brännvinsdraken« symbolisera spritfördärvet.

Levande hembränningsapparat

På bilden syns ett flerhövdat monster omgivet av människor som befinner sig i olyckliga situationer, av allt att döma orsakade av alkohol. Och nog är det ett både drastiskt och fantasieggande bildspråk som skapats i avskräckningssyfte med draken som levande hembränningsapparat. Det första jag kommer att tänka på när jag ser den här groteska illustrationen är Hieronymus Boschs triptyk »Lustarnas trädgård«. Konsthistorikern och museimannen Gunnar Jungmarker som forskat om planschen drar också paralleller till 15- och 1600-talens skräck- och helvetesskildringar.

Draken har historiskt sett förekommit i olika slags propagandasammanhang. Inte minst som ett förkroppsligande av ondskan och på en nykterhetsplansch från 1800-talet får »brännvinsdraken« symbolisera spritfördärvet.

I en artikel publicerad i tidskriften RIG (årgång 66, häfte 2 1983), utgiven av Föreningen för svensk kulturhistoria i samarbete med Nordiska museet och Folklivsarkivet i Lund, redogör han för affischens ursprung, olika varianter och sociala bakgrund. »Brännvinsdraken« visar sig vara en svensk kopia gjord av konstnären och grafikern Anders Lundquist kring 1843 efter ett tyskt-(danskt) original. När Nordiska museet 1979 anordnade en utställning med anledning av nykterhetslogerna IOGT-NTO:s gemensamma 100-årsjubileum var det för övrigt under rubriken »Upp till kamp mot Brännvinsdraken«. Då användes en enklare omarbetning av nykterhetsplanschens drake som utställningsaffisch.

Sprit och samhällskritik

På den äldre planschen, som förekommer i lite olika utföranden, har två av djurets huvuden med gigantiska käftar fått en central placering. I det ena gapet skyfflas bränneriråvarorna säd och potatis in, medan det andra utgör själva eldstaden. Jungmarker konstaterar att »det flammar som inuti det groteska huvud som i gammal kyrklig konst brukar få föreställa entrén till helvetet«. Men »någon stjärt av den sedvanliga fjälliga reptiltypen« syns däremot inte till. Svansen tjänar istället som spiralformad hals för det tredje huvudet med orm- eller ödlekaraktär. Ur dess mun flödar en flod av brännvin och jag håller med Jungmarker om att den här delen av djuret märkligt nog »ser mot oss med en mild, allt annat än diabolisk blick«. Kanske är brännvinsdraken själv lite lullig?

En brännvinsdrake till sillen?

En brännvinsdrake till sillen?

Man kan också förvånas över att människorna vi möter på planschen är »biedermeiertidens småborgare« snarare än »förslummade trashankar« som kunde avskräcka genom yttre förfall. Något som antyder en samhällskritisk aspekt. Men så ackompanjeras ju bilden också av förklarande texter om alkoholens skadeverkningar i propagandasyfte mot »brännvinsdraken«. Alltså husbehovsbränningen som under perioden 1810–55 betraktades som roten till det onda och som enligt historikern Per Frånbergs artikel »Spriten & staten« i tidskriften Populär Historia (nr 1 1997) fick statsmakterna att i jakten på större skatteinkomster liera sig med Svenska nykterhetssällskapet.

Ljubljana – den gröna drakstaden

Drakstaty

Måste börja med att be om ursäkt för att jag har försummat drakbloggen på sistone. Har helt enkelt haft för lite fritid över för att hinna uppdatera med något spännande, men kring påsk blev den äntligen av – vår länge planerade draksemester i Ljubljana som visade sig vara rena paradiset för drakälskare. Den slovenska huvudstadens mest kända invånare är utan tvekan draken (eller egentligen de fyra drakarna) som pryder Zmajski Most – drakbron – över floden Ljubljanica. Arkitekturen från tidigt 1900-tal räknas till Wiensecessionen, den österrikiska varianten av jugendstil. I varje hörn sitter en ärggrön drakstaty med utslagna vingar och vidöppen käft, en respektingivande siluett som också blivit stadens symbol.

Drakar, drakar, överallt drakar…

Olimpija LjubljanaBrunnslockDraktårtaDraken pryder alltifrån stadsvapnet till det lokala fotbollslaget NK Olimpija Ljubljanas emblem och ölmärket Unions logotyp. Ja, i Ljubljana finns det faktiskt drakar nästan överallt: på brunnslock, på operan, i stadshuset och i centralstationens ankomsthall, på souvenirer samt naturligtvis på de naturligt glutenfria tårtorna (bakade på bovete med pumpa, fikon och kastanjekräm) som säljs hos Torta Ljubljana i den vackra art nouveau-arkaden.

Stadens mytologiska favoritdjur sägs ha sitt ursprung i legenden om Jason och argonauterna som stal det gyllene skinnet. På sin hemfärd ska de ha seglat uppför Donau och vidare längs flodsystemets biflöde Ljubljanica. Efter ytterligare strapatser landvägen nådde de fram till en stor sjö med omgivande sumpmarker, där den grekiske hjälten ska ha (schh!) dödat en drake. Mer troligt är att Ljubljanas stadsvapen härrör från kristendomens gamla vanliga myt om Sankt Göran. Det drakdräpande helgonet har sedan medeltiden ett eget borgkapell och slottet Ljubljanski grad kräver tveklöst ett besök – inte minst för utsiktens skull. Missa inte den virtuella rundturen ur drakperspektiv, där man bokstavligen får uppleva historiens vingslag.

Finkrog med »Game of Thrones«-känsla i slottsmiljö

Stelec inredning 1

StrelecdrakeHögt där uppe på kullen med slottsutsikt över staden äter vi också resans bästa måltid. Finkrogen Restavracija Strelec är belägen i Bågskyttarnas torn (strelec betyder skytt). Inredningen ger den rätta »Game of Thrones«-känslan – givetvis med en drake ovanför entrén – och maten är inte bara himmelskt god, utan också prisvärd för att vara käk i lyxklassen. I Slovenien finns det heller ingen anledning att beställa något annat än inhemska viner, oavsett om man föredrar bubbel eller en flaska rött. Däremot lyckas vi faktiskt inte hitta en enda vinflaska med drakemblem, kanske för att vinet i huvudsak kommer från andra regioner i Slovenien än den drakfixerade huvudstaden.

Men törstiga drakentusiaster må icke misströsta – det lokala ölbryggeriet Union har numera flera fina varianter att provsmaka. Den mörka ölsorten med smak av karamelliserad malt blir snabbt vår favorit. Tråkigt nog verkar bryggeriet vara på väg att fasa ut draksymbolen; den bevingade siluetten finns fortfarande kvar på flasketiketterna, men saknas på den moderniserade loggan som pryder prylarna i bryggerishoppen. Gör om och gör rätt, Union! Ölmuseet är annars väl värt ett besök, inte minst för alla fina gamla glas med drakmotiv och de vackra draklamporna i trapphuset. Tvärs över gatan ligger dessutom utmärkta museet för samtidshistoria, Muzej novejše zgodovine Slovenije, som ger en snabbkurs i Sloveniens moderna historia från sekelskiftet och framåt till det forna Jugoslaviens totalitära Titoregim under 1900-talet, självständighetsförklaringen 1991 samt 2000-talets NATO- och EU-medlemsskap.

Med anledning av det gröna miljöhuvudstadsåret har också Ljubljanas manliga drakmaskot fått kvinnligt sällskap.

Maskotdraken FloraI år har EU för övrigt utsett Ljubljana till Europas gröna huvudstad – European Green Capital. Staden satsar stort på hållbar utveckling med sopsortering på allmänna platser och bilfri stadskärna. Med anledning av det gröna miljöhuvudstadsåret har också Ljubljanas manliga drakmaskot fått kvinnligt sällskap av den feminina draken Flora som syns på bilden här intill. Blir man trött i fötterna hoppar man bara på en eldriven minibuss, en så kallad Kavalir (det slovenska ordet för gentleman), som gratis eskorterar alla som inte orkar gå till önskad plats.

Drakstaty vid flodenMen som turist gör man klokast i att använda apostlahästarna. Avstånden är korta och det kryllar ju som sagt av drakar att upptäcka såväl på marken som på husfasader och längs flodpromenaden. Här kan man med fördel slå sig ner på någon av de många mysiga uteserveringarna för en kaffe eller en smaskig charkuteribricka med lokala råvaror.

Och en eller två draköl förstås… Na zdravje – skål!

Kinesiskt nyårsfirande med drakdans

Nyårsdrake

I söndags firade Östasiatiska museet i Stockholm in det kinesiska nyåret med bland annat drakdans. Det kinesiska nyårsfirandet – eller vårfestivalen – kan pågå i upp till två veckor och den exakta tidpunkten varierar från år till år eftersom man följer den astrologiska kalendern. Nu är det ju inte drakens år i år utan apans, men jag tänkte ändå ta tillfället i akt att reflektera lite över den kinesiska draken i förhållande till den västerländska.

Östasiatiska skyltTanken var att utgå från Östasiatiska museets samlingar, men det visade sig vara svårare än väntat. Trots att museet har en drake som logga och en barnhörna som heter »Ateljé Draken« är drakkvoten här tämligen snål. Visst hittar man ett och annat drakmotiv på i synnerhet det kinesiska Ming-porslinet samt några jadegröna drakar, men mycket mer än så är det inte. Den permanenta utställningen är dessutom gammalmodigt presenterad med minimal information och ännu dunklare belysning. Jag kan faktiskt inte minnas att man har ändrat mycket här sedan jag besökte museet som barn och det var väl minst 25 år sedan…

GravdekorationMen numera är det i alla fall fritt inträde. I helgen hade jag dessutom turen att trilla in mitt i en guidad visning och fick veta mer om det mest imponerande föremålet: en gravdekoration med drakmotiv. Den kinesiska, eller kanske rent av orientaliska, draken förknippas snarare med vatten än med eld. Dessutom saknar den till skillnad från den västerländska draken vingar. Ändå kan den flyga och sägs råda över regnet, vilket gör den till en särskilt viktig varelse i skördetid.

Jordbrukets väktare

I den kinesiska kulturen uppträder draken som »en gammal vän, jordbrukets väktare och det andliga livets gudom samt i ren verklighet i det dagliga livet«, skriver Bertil Flöistrup i boken »Drakar i öst och väst« (Apec Förlag, 2002). Det är en bildrikt illustrerad bok som verkligen försöker gå till botten med dessa mytologiska varelsers existens och hur man kan förstå begreppet drake ur ett kulturhistoriskt perspektiv mellan sanning, myt och religion. Ungefär som den här bloggen. Kanske kan den kinesiska tron på draken som en himmelsk varelse härledas till kometer och blixtnedslag?

Drakar i öst och väst omslagFlöistrup berättar frustrerat om hur han hänvisades till barnavdelningen på Stadsbiblioteket i Stockholm när han letade efter referenslitteratur om drakar. Därför är det väl en smula ironiskt att hans bok – av allt att döma skriven i syfte att råda bot på detta problem – rekommenderas för läsåldern 6-9 år i flera digitala bokbutiker. Såvida man som förälder inte känner för att förklara begrepp som »analsadistiska tendenser« och »sädesvätska« (jade ansågs vara stelnad sädesvätska från den himmelska draken) för sina lågstadiebarn bör man hålla boken för sig själv.

Kejsarens nya drakar

JadefatJag läser vidare att drakar i Kina och Japan i allmänhet är välvilliga och lyckobringande, men också att de kräver hänsyn. När man bygger hus bör man till exempel välja placering utifrån spådomskonsten feng shui för att inte störa draken… Under Han-dynastin (206 f.Kr.–220 e.Kr.) kom draken att förknippas allt starkare med den kejserliga makten, vilket alltså gav draken en mer politisk än meteorologisk funktion. Yuan-kejsarna (1271–1368) ogillade för övrigt bruket av drakprydnader bland vanligt folk. För att upprätthålla den kejserliga auktoriteten beslutade man att antalet klor på palatsdraken skulle vara fem, medan ministrar och lägre tjänstemän fick nöja sig med motsvarande tre klor på sina drakar. Lite som gradbeteckningar på uniformer kan man tänka.

Drakens år infaller nästa gång 2024.

I väntan på Doudou – drakdödarceremoni i belgiska Mons

Tuppen må vara den franskspråkiga regionen Valloniens symbol, men just i årets kulturhuvudstad Mons är det drakar som gäller på alltifrån souvenirer till fasadklotter och flaggor. I centrum med omnejd finns ett rikt utbud av kulturella sevärdheter och konstmuseer samt militärhistoriska Memorial Museum. Men om man verkligen vill förstå det speciella med Mons bör man besöka Musée du Doudou, beläget vid Jardin du Mayeur i hjärtat av stadens historiska kärna.

Museum med pedagogiskt presenterade drakmyter

Musée du Doudou interaktiv drakeDen interaktiva utställningen blandar verklighet med fantasi och konceptet känns faktiskt smått unikt. På ett lekfullt sätt presenteras drakmyter (och givetvis olika drakarter) från hela världen. En skulptur illustrerar genom videoteknik vilka djur som inspirerat drakens olika kroppsdelar, andra stationer berättar om draken i kulturhistorien och konsten.
Men viktigast är kanske den del av museet, där man får lära sig mer om stadens skyddshelgon Sainte Waudru och den årliga festivalen Ducasse de Mons som sedan flera hundra år tillbaka utgör stadens levande kulturarv och som varje år kulminerar med Sankt Görans kamp mot, just det, draken…

UNESCO-listad drakstrid mitt på stora torget

Drakdödarceremoni MonsDucasse de Mons, som fått smeknamnet Doudou, finns sedan 2005 med på UNESCO:s immateriella kulturarvslista och består av två delar: Dels en procession som inleds med en religiös ceremoni, där helgonskrinet placeras på en gyllene kärra, Car d’Or, och dras runt stadens branta gator innan det småningom återförs till sin plats i Sainte Waudru-katedralen. Och dels Lumeçon, iscensättningen av själva kampen mot den stora gröna draken som svingar sin svans mot både Sankt Göran och åskådarna i en lika välkoreograferad som väldokumenterad strid mitt på stora torget. Nästa Doudou äger rum den 22 maj 2016. Men mytologiska djurvänner behöver inte vara oroliga, ingen riktig drake kommer till skada vid Mons årliga drakdödarceremoni.

Texten ovan är ett utdrag ur mitt resereportage om Mons för Dagens Nyheter.

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén