En blogg mellan verklighet och fantasi

Etikett: Saint Margaret

Drakdräpare del 4: Margareta av Antiochia

Margareta och draken i Rötz
Margareta och draken på torget i Rötz.

Om det ligger en plågad drake på marken finns i regel tre huvudmisstänkta. Två av dem – ärkeängeln Sankt Mikael och hans jordiska motsvarighet Sankt Göran – har vi redan stiftat bekantskap med här på bloggen. Därmed är det dags att kika närmare på Sankta Margareta eller Margareta av Antiochia, vars helgondag infaller den 20 juli. Legenden säger att hon var dotter till en hednisk präst i Antiochia, en medeltida stad belägen i nuvarande Turkiet. Margareta omvändes till kristendomen och blev därför utkastad av sin far. På landsbygden lever hon därefter som herdinna och prefekten Olybrius faller för hennes skönhet. Men när han blir avvisad drar han Margareta inför domstol. Hon kastas i fängelse och torteras på grund av sin tro. 

Hur man dräper en drake – icke-våldsprincipen

Bakom galler möter Margareta sedan djävulen i skepnad av en drake. Den sväljer henne hel, men korset hon bär irriterar drakens mage så pass mycket att den spyr upp henne igen eller rent av spricker. Senare, ca år 304, dör hon martyrdöden och är som helgon skyddspatron för bland annat barnafödande. Margareta (eller Marina som hon kallas i den östortodoxa kyrkan) är flitigt förekommande i såväl kyrkor som i konsten, där hon ofta avbildas stående på en drake med korset i handen. Hon är en av de fjorton nödhjälparna och räknas till de fyra huvudjungfrurna tillsammans med Barbara, Dorotea och Katarina av Alexandria.

Margareta och draken Museum Schnütgen
Margareta och draken i ekträ från tidigt 1600-tal. Museum Schnütgen, Köln.

Berättelsen om Margareta förekommer som så ofta i lite olika versioner och enbart i England är över 200 kyrkor helgade åt den kristna jungfrun. Juliana Dresvina, som skrivit den första monografin, »A maid with a dragon: The cult of St Margaret of Antioch in medieval England« (Oxford University Press, 2016), konstaterar att bilden av den demoniska draken som Margareta kämpar mot förändrats genom århundradena. Från en varg- eller ormliknande varelse till något som påminner om en vessla, ko eller till och med igelkott. Träsnitt, skulpturer, glasfönster och illuminerade manuskript från olika länder erbjuder ett rikt jämförelsematerial.

En jungfru med feministiska förtecken

 Rafaels Margareta och draken.
Rafaels Margareta och draken. Kunsthistorisches Museum, Wien.

Även Margaretas framtoning är föränderlig och legenden lever vidare i modern tappning. När poeten Åsa Maria Kraft i diktsamlingen »Randfenomen« (Albert Bonniers förlag, 2015) låter Margareta återvända till drakens buk finns inte bara feministiska förtecken, utan även en antydan om den moderna människans negativa miljöpåverkan. »Längre fram i tiden ska draken skapa titthål: slukhål. Slukhål och fraktal, frakterat skiktade av en kemiskt dödlig kompott av den energiberoende människan nedsprängd genom jordens berggrund…«, heter det hos Kraft. På 1500-talet såg den italienska renässanskonstnären Rafael en både sensuell och segerviss jungfru som orädd möter den slingrande drakormens gap med ett krucifix i fast grepp. Målningen finns att beskåda på Kunsthistorisches Museum i Wien. 

På 1500-talet såg den italienska renässanskonstnären Rafael en både sensuell och segerviss jungfru som orädd möter den slingrande drakormens gap med ett krucifix i fast grepp.

Margareta och draken på sporthallen i Rötz.

I likhet med Sankt Göran och Sankt Mikael förekommer Margareta även som heraldisk symbol. Sommaren 2017 står vi således på ett lokalt litet torg i östra Bayern och kisar mot solen. Högst upp på en piedestal utanför kyrkan skymtar siluetten av ett helgon med en drake vid fötterna. Samhället heter Rötz och på väggen till en relativt nybyggd sporthall sitter kommunvapnet med samma Margaretamotiv. En pratglad pensionär stannar till och vill uttrycka sin glädje över att se oss »ungdomar« i stan. Hennes egna vuxna barn har, som så många andra berättar hon, flyttat därifrån och det är märkligt folktomt trots att lokaltidningen skrivit om det stundande 1000-årsfirandet samma dag. Det enda som är öppet vid lunchtid är ett kombinerat pizza- och kebabhak, där stolarnas drakdekor sannolikt skvallrar om en före detta kinakrog. Människor kommer och går, men drakarna består. 

En tur till Turckheim: vin- och drakvandring vid Vogeserna

Draken vaktar nycklarnaDet handlar förstås om selektiv perception. Om att man lättare lägger märke till sådant som man är inställd på att hitta. Ändå häpnar jag över hur frekvent förekommande drakar faktiskt är i alla möjliga sammanhang och på alla möjliga platser. Den insikten var den främsta anledningen till att jag startade den här bloggen. Sakteliga har jag också förstått att jag aldrig kommer att bli färdig med det här ämnet.

Bara att besöka alla drakplatser i Europa kommer att ta en hel livstid. Och att skriva om dem tar ännu mer tid. Att försöka förstå och förklara drakens historiska plats och fortsatta relevans i vår samtid. Till och med när jag under sommarens stora drakresa hade bokat in oss på ett charmigt litet hotell med namnet Hôtel Des Deux Clefs – »De två nycklarnas hotell« – i det lilla samhället Turckheim i franska Alsace möttes vi av drakar redan i entrén. Legenden sa nämligen att det var en drake som vaktade de där nycklarna.

En vindrickande drake att skylta med i Turckheim

Vindraken visar vägenDet som förde oss till Turckheim var annars vår nyfikenhet på vingården François Baur med sitt stiliga drakemblem och en alldeles särskild pinot noir vid namn Le Sang du Dragon – »Drakens blod«. Luttrade som vi vid det här laget är hade vi väntat oss ännu en blodig berättelse om någon hjältemodig drakdräpare. Särskilt som vi kvällen innan hade vandrat runt i närliggande Châtenois med sina många spår, ja, till och med en hel kyrka helgad åt Sankt Georg. Men den lokala draklegenden i Turckheim visade sig vara en högst udda och sannolikt rätt unik historia: vilsen drake steks av solen och förblöder, drakblodet bidrar i sin tur till bördig jord för vinodling. Därav namnet Le Sang du Dragon.

Vi drar en lättnadens suck över att äntligen ha hittat en förvisso sorglig, men ändå icke-mordisk drakhistoria. På turistbyrån får vi också en karta över den lokala vandringsleden. En 3,5 km lång vin- och drakpromenad bland vinrankorna med underskön utsikt över bergsmassivet Vogeserna. Informationsskyltarna som kantar vägen berättar om såväl draklegenden som vinproduktionen och illustrationerna är fantasifullt underhållande med en vindrickande drake som guide.

Drakar och druvklasar från medeltiden

Det här med drakar och vin är för övrigt en intressant kombination som dyker upp på många håll, inte minst i trakterna kring floderna Rhen och Mosel. Motivet har funnits åtminstone sedan medeltiden och i tyska Köln passade jag på att besöka Museum Schnütgen med en diger samling medeltida konst. Här finns inte bara kyrkliga helgonbilder av drakdräpare som Sankt Georg, Mikael och Margareta, utan även ett par vindruveätande drakar utsnidade i sandsten på ett segment av en valvbåge från 1200-talet.

Drakar tillsammans med druvor eller vinrankor dyker upp på flera håll, men exakt hur motivet ska tolkas är aningen oklart. Jag söker svaret i Heinrich och Margarethe Schmidts bok »Die vergessene Bildersprache christlicher Kunst« (Verlag C.H. Beck, 1981/2007) som jag hittade i shoppen på Museum Schnütgen. Även i Sara Kuehns studie »The Dragon in Medieval East Christian and Islamic Art« (BRILL, 2011) beskrivs dylika framställningar. Vindruvan och vinrankorna går att knyta till såväl Kristi blod som till paradiset och livets träd.

Listan över outforskade drakstäder att besöka bara växer och växer i all oändlighet ju mer man letar.

Man får förmoda att de druvätande drakarna är någon sorts symbol för synden, frestelsen eller det dionysiska. Den som har närmare besked får gärna upplysa mig och den här bloggens läsare. För nu måste jag nämligen sluta googla det här temat… Winzerbrunnen – »vinodlarbrunnen« i den tyska »Nibelungenstaden« Worms toppas tydligen av en drake med en druvklase i munnen. Där i sällskap av den romerska mytologins vingud Bacchus.

En drake som äter vindruvor finns visst också avbildad i det franska klostret Mont-Saint-Michel. Och dessutom pryds Vaux-sur-Seines kommunvapen av en drake och en druvklase. Naturligtvis för att det även där finns en lokal draklegend. Ja, ni hör ju själva, listan över outforskade drakstäder att besöka bara växer och växer i all oändlighet ju mer man letar.

Drakar i dagstidningsdraken

Ishtarportens mytologisk ormhybrid som representerar guden Marduk.

Ishtarportens mytologisk ormhybrid som representerar guden Marduk.

Det var egentligen först när jag strosade runt på Pergamonmuseet i Berlin i höstas som jag på allvar förstod drakens internationella utbredning. Här finns inte bara kinesiskt drakporslin och kaukasiska drakmattor, utan också Ishtarporten – ett arkeologiskt fynd från forntidens rike Babylonien i nuvarande Irak. Stadsporten som konstruerades omkring 575 f Kr på order av kung Nebukadnessar II är utsmyckad med bilder av lejon, tjurar och drakar. Eller närmare bestämt en mytologisk ormhybrid med lejonben (kallad mušḫuššu eller sirrush) som representerar guden Marduk. Den här insikten i kombination med en hög draklitteratur – i synnerhet den amerikanske antropologen David E. Jones bok »An instinct for dragons« (Routledge, 2002) – växte så småningom till en större drakessä som publicerades i DN Kultur förra veckan.

Vad jag pratar om när jag pratar om drakar

Drakar i dagstidningsdrakenDet är inte varje dag man får tillfälle att lägga ut texten om drakar i både populärkulturen och dagspolitiken på kultursidorna så håll till godo. En jättetjusig illustration signerad Jonas Backlund blev det också på kulturettan. Under semestern har jag dessutom passat på att studera drakar på de brittiska öarna. Räkna med mer läsning om både gröna och röda drakar från England och Wales här på bloggen framöver!

Här finns min DN-artikel »Trendiga monster – en drake för varje tid« att läsa i sin helhet.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén