Allt om drakar

En blogg mellan verklighet och fantasi

Tagg: Storbritannien

Johannes – aposteln med draken i bägaren

Johannes med draken i bägaren.

Julefrid för min del innebär att det kanske äntligen finns lite ledig tid över för drakbloggande. Och vad passar väl bättre så här i mellandagarna än att berätta om draken i bägaren? Den 27 december är nämligen aposteln Johannes minnesdag. Han brukar omtalas som Jesus favoritlärljunge och kallas även »kärlekens apostel«. Som en av de fyra evangelisterna har Johannes örnen som attribut. Men som apostel avbildas han i regel med en orm eller drake i en kalk.

Johannes gjorde korstecknet, varpå giftet dunstade och slingrade i väg i skepnad av en orm eller en (tvåhövdad) drake.

I ärkebiskopen Jacobus de Voragines medeltida samling av helgonlegender, »Legenda aurea«, berättas om hur Johannes (ej att förväxla med Johannes Döparen) utsattes för prövning. En avgudapräst uppmanade honom att dricka ur en giftbägare. Johannes gjorde korstecknet, varpå giftet dunstade och slingrade i väg i skepnad av en orm eller en (tvåhövdad) drake. Han kunde sedan dricka vinet utan att ta skada. Scenen, där den kristna tron triumferar, har gett upphov till apostelns udda symbol och motivet har bland annat inspirerat 1600-talsmålaren El Greco. Hans praktfulla tolkning av Johannes med draken i bägaren finns att beskåda på Pradomuseet i Madrid eller på den här länken.

»Dragon in a cup« – vatten, vin och en visslande tedrake

I det tyskspråkiga, katolska kulturområdet finns en tradition att välsigna vinet till Johannes minne vid gudstjänsten den 27 december. Att dricka detta så kallade Johannes- eller Johanniswein är en äldre sedvänja, vars syfte verkar ha varierat både lokalt och över tid. Johannesvinet tycks ha fungerat både som färdknäpp före en resa, vid livets slut eller för att bringa lycka och välgång vid bröllop. Något som ibland tolkas som en referens till Johannesevangeliets mirakelberättelse om bröllopet i Kana, där Jesus förvandlar vatten till vin. Men främst verkar det ha handlat om att hålla det onda borta i största allmänhet. Ungefär på samma sätt som aposteln enligt legenden ska ha fått giftet, ja, draken eller omen, att lämna bägaren.

Drakkannan »Tea Rex«.

Möjligen är Johannes kalk också en referens till Jesu sista måltid. I konsten brukar giftbägaren avbildas just som en nattvardskalk med en rätt rar liten drake i. Som på bilden här ovan, en medeltida glasmålning jag hittade på Museum of Archaeology and Anthropology i Cambridge i somras. Objektet går tydligen under smeknamnet »Dragon in a cup« och draken ser i allra högsta grad harmlös ut. Jag kommer att tänka på den bevingade visslan på den tjusiga vattenkokaren – Alessis jubileumsutgåva »Tea Rex« – som jag fick i födelsedagspresent av särbon. Drakar är ju om inte annat min kopp te.

Påskdrakar sprider ljus och europeisk gemenskap

Påskljus med drake

Påskljus med drake. Ur British Librarys manuskriptsamling Add MS 57534, objekt f. 57.

Innan EU fanns drakarna som gemensam nämnare för flera europeiska städer. Om nu någon så här i Brexittider tvivlar på de starka kulturella banden mellan Storbritannien och andra europeiska länder. Ju mer man förkovrar sig i medeltida draklegender, desto fler samband och likheter hittar man. Den flitiga förekomsten av drakar går att härleda till praktiker som från början var en del av religiösa ceremonier och processioner. Ritualer som småningom förvandlades till folkliga festligheter. Det gäller exempelvis det bayerska drakdödarspelet Drachenstich i Furth im Wald, La ducasse de Mons (eller Doudou) i Belgien, Le Graoully i franska Metz och paraddraken som går under namnet »Snap« i Norwich.

Denna sistnämnda så kallade »snapdragon« tänkte jag återkomma närmare till framöver. Nyligen hade jag nämligen tillfälle att besöka Norwich – detta brittiska draknäste nordost om London – för att intervjua författaren Sarah Perry. Hon är aktuell med romanen »Ormen i Essex« i svensk översättning. Ni som följer bloggen vet att jag redan har skrivit om »The Essex Serpent« här tidigare. Men apropå just engelskans serpent, worm och dragon (det var inte så noga på medeltiden) tänkte jag bara helt kort fundera lite över det här med påskdrakar.

En slingrig historia om religiösa processioner

Finns det verkligen påskdrakar tänker ni kanske skeptiskt. Ja, drakar har som sagt en tendens att dyka upp i samband med diverse religösa högtider och påsken är inget undantag. Glöm alltså äggletandet. British Librarys digitaliserade samlingar är rena guldgruvan för den som söker information även om sådant som påskdrakar. Här läser jag bland annat om ett påskljus i en ljushållare dekorerad med en drake eller ett drakstandar (kyrkfana). Påskljuset är det stora ljus som under det kristna påskfirandet tänds i samband med påskvakan (påskafton). Det symboliserar både eldstoden i öknen och den uppståndne Kristus (se Nationalencyklopedin).

British Librarys digitaliserade samlingar är rena guldgruvan för den som söker information även om sådant som påskdrakar.

Just det här drakljuset som finns avbildat på ett illuminerat manuskript från 1400-talet verkar gå att härleda till katedralen i Salisbury. Dokumentet är en sorts handbok för hur processionen ska genomföras. Det skulle faktiskt kunna vara den »Easter dragon« som finns beskriven i den amerikanske »draklivsforskaren« Ernest Ingersolls drakologiska klassiker »Dragons and dragon lore« från 1928. Ännu större betydelse tycks emellertid draken ha haft i samband med Kristi himmelsfärd.

Här kan man läsa min DN-intervju med Sarah Perry som även listar sina fem favoritdrakar.

Draken – en Nobelprisbelönad trend i samtidslitteraturen

Essex Serpent bokomslagNog skulle man kunna tala om en ny trend nu när drakarna har slingrat sig in även i samtidslitteraturen. Och då syftar jag på den så kallade »finlitteraturen« snarare än på fantasygenren, där dessa bevingade bestar redan är mer regel än undantag. I och med valet av Kazuo Ishiguro som årets Nobelpristagare har ju drakarna (i alla fall en av dem) tagit sig ända in i Börssalen. Om man sedan ska tillskriva Svenska Akademien gott omdöme efter fjolårets Bob Dylan-fadäs och #metoo-skandalen kring Kulturprofilen är förstås en annan fråga. Men Ishiguro hade i alla fall både snille och smak nog att lyfta in en drake i sin senaste bok.

»Begravd jätte« (Wahlström & Widstrand, 2016) är en kung Arthur-inspirerad roman som utspelar sig i skarven mellan folkvandringstid och sagotid. Hondraken Querigs andedräkt breder ut en glömskans dimma över de brittiska öarna på 500-talet. Gamla oförrätter glöms på både gott och ont. Något som i post-Brexittider närmast framstår som profetiskt och som i grunden handlar om det kollektiva minnet. »Kanske är det rentav den första brexitromanen som nu belönats med årets ­Nobelpris«, funderade faktiskt också Kristoffer Leandoer i en intressant understreckare i SvD.

Den flygande ormen från Essex

Ishiguros roman är alltså fullt möjlig att läsa som en fantasyförankrad samtidsallegori. Men drakmyter kan också utgöra en fond för mer rationella berättelser. Som i Sarah Perrys hyllade roman »The Essex Serpent« (Serpent’s Tail 2016), där romanfigurerna förhåller sig till en lokal folksägen. Storyn är inspirerad av »The Flying Serpent, or, strange news out of Essex«. En pamflett från 1669 om en bevingad orm som sägs ha härjat i byn Henham. Perrys till synes traditionella kärlekshistoria i gotisk stil är i grunden också en idéroman som utspelar sig i den viktorianska erans brytningstid mellan tro och vetenskap.

The Flying Serpent träsnitt BL

Träsnitt ur pamfletten »The Flying Serpent, or, strange news out of Essex«. Foto: British Library Board (1258.b.18).

Perry skriver fint om sitt möte med originalmanuskriptet här. Men vad var egentligen den historiska bakgrunden till den där pamfletten? I upplysningstidens London verkade läkaren och naturforskaren Sir Hans Sloane (1660–1753). Hans testamenterade naturaliesamlingar blev grundstommen för British Museum 1759 och trycksakerna finns i dag tillgängliga hos British Library. På bibliotekets utmärkta blogg kan man läsa att Sloane bland annat samlade på »strange news«. Alltså nyheter om ovanliga eller oförklarliga företeelser som jordbävningar, extremväder och monster.

Fejknyheterna flyger igen i nutidsnära draknovell

Hiwa bokomslag»Strange news«-fenomenet var en tidig typ av sensationsjournalistik eller fejknyheter, vars popularitet hängde ihop med en religös och vidskeplig kultur redan i det tidigmoderna England. Klickbeten är alltså långtifrån något nytt fenomen. Spridande av desinformation i en mer nutidsnära kontext är annars ett tema som präglar Augustin Erbas novell »Hiwa« (Novellix, 2017). Här utforskar författaren länken mellan ryktesspridning, opinionsbildning och de totalitära konsekvenserna av så kallade »alternativa fakta« och obekräftade uppgifter. Jag har tidigare skrivit om hur drakar genom tiderna använts för att förklara olika naturfenomen. Men draken i berget är naturligtvis också en tacksam metafor för idén om ett abstrakt hot i det moderna samhället.

Draken har alltid varit en ypperlig projektionsyta för oförklarliga saker som skapat rädsla hos människor. Jag tänker ofta på förordet till »The book of imaginary beings«, där den argentinske författaren Jorge Luis Borges och Margarita Guerrero skriver att det är någonting med drakens uppenbarelse som passar människans fantasi och gör den till ett nödvändigt monster. För till skillnad från många andra mytologiska varelser tycks just draken vara av annan art som ständigt återföds i tid och rum. Därför blir den också en symbol som säger något om både samtiden och det förflutna på samma gång.

Norwich – författarstad och drakigt drömresmål

I sin Nobelföreläsning berättar Ishiguro för övrigt om sin doktorandtid vid University of East Anglia. Han skriver inte uttryckligen om drakarna, men nog måste de har korsat hans väg just där i Norwich. Numera ligger stadens författarcentrum till och med inrymt i Dragon Hall. Och det är bara en av många drakdekorerade byggnader i Norwich som nyligen seglat upp på min lista över drakiga drömresmål. Behöver jag ens nämna att Sarah Perry numera är bosatt där?

En grön drake på den engelska landsbygden

The Green Dragon skylt.Minns ni Maud i den där drakumentären »Drakar: myter och skrönor« som jag tipsade om tidigare i år? Det var den lilla flickan som så gärna ville ha ett husdjur och kom hem med en liten drakunge. Eller snarare en så kallad wyvern, en tvåbent korsning mellan drake och ödla som är vanligt förekommande på vapensköldar i anglosaxiska länder. Historien förtäljer att Mauds förskräckta föräldrar tvingade dottern att genast göra sig av med fyndet. Motvilligt gömde hon istället wyvern ute i skogen och fortsatte att mata den. Men det dröjde inte länge innan det krävdes mer än mjölk för att mätta drakmagen. Den växande wyvern fick smak för kött och flög snart ut på egna jaktäventyr i byn. Småningom blev den ett hot även mot människor – alla utom Maud.

Draken i Mordiford

The Green Dragon InnBerättelsen om Maud och hennes wyvern föreligger i flera olika versioner och legenden är känd som »Draken i Mordiford«, ett distrikt i grevskapet Herefordshire i södra England. Mer om detta kan man bland annat läsa i den här broschyren med ett förslag på vandringsrutt i området. Den drakmålning som en gång ska ha funnits i byns kyrka togs visserligen bort på 1800-talet, men Mordiford värnar fortfarande om sin gröna draksymbol. Liksom trakten i stort; under sommarens draksemester blev det inget besök i Mordiford, men däremot både middag och övernattning på The Green Dragon Inn i Cockleford i hjärtat av lummiga Cotswolds. Den som kan sin Tolkien tänker förstås omedelbart på Frodos favorithak i Fylke och The Green Dragon Inn är onekligen ett populärt pubnamn även i verklighetens England, om än inte lika vanligt som olika varianter av George & Dragon.

Heliga drakdräpare

Högtflygande husdrake siktad i centrala Salisbury.

Högtflygande husdrake siktad i centrala Salisbury.

Det säkraste stället att hitta drakar på i Storbritannien (ja, inte så säkert för drakar då…) är annars i äldre kyrkor och katedraler. Naturligtvis på grund av George – Saint George – och andra drakdräpande helgon som blev populära under medeltiden. I den mäktiga katedralen i Salisbury finns, förutom den färgglada fönsterdekorationens röda drake, en takdekoration i klostergången som ska föreställa godhetens kamp mot ondskan – av allt att döma i skepnad av en bevingad drake. Möjligen missade jag ytterligare några drakar bland fasadens många stendekorationer och till gränsfallen hör varelsen som pryder ena pelarfoten i The Trinity Chapel (Lady Chapel).

Ännu fler drakdräpande helgon radar upp sig i klosterkyrkan i Bath. Letar man efter bra draklektyr lönar det sig i regel också att spana in souvenirbutikerna i anslutning till just katedraler i både England och Wales.

Gilbert och George

Gilbert – en trogen sommargäst i Salisbury.

Gilbert – en trogen sommargäst i Salisbury.

Utanför stadshuset (The Guildhall) i Salisbury, som blev resans allra första stopp på vägen till Stonehenge, drar en betydligt fredligare drake till sig uppmärksamheten. Blomsterdraken Gilbert är en populär sommargäst som återvänt hit sedan 1999. Jag har ingen aning om varför han kallas just Gilbert, men med ett visst drakdräpande helgon i minnet kan jag knappast vara ensam om att tänka på konstnärsduon Gilbert and George? Strosar man runt i Salisbury en sommarkväll och ser sig omkring bland husen ordentligt kan det hända att även mer högtflygande husdrakar blickar ut över staden. Att ett strömavbrott tvingade den lokala George & Dragon-puben att stänga rakt framför näsan på oss var kanske lika bra…

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén