Drakkvinnan Melusina i badet.
Stör ej den drakkvinna som badar. Bild ur »Roman de Mélusine«, gallica.bnf.fr / Bibliothèque nationale de France.

I den manliga fantasin föddes både jungfrun i nöd och den farligt förföriska drakkvinnan. Tidigare i år skrev jag en essä för Dagens Nyheter om hur draken speglat synen på kvinnan i olika tider. Från grekisk mytologi till Lisbeth Salander och »Game of thrones«. I dag på Internationella kvinnodagen passar ett utdrag och några bilder på detta slingriga tema särskilt bra här på bloggen. Någon saknade Ursula K Le Guins drakar i sammanhanget. De fick helt enkelt inte plats i just den texten. Men någon gång ska jag försöka ta mig an både »Övärlden« och den amerikanska fantasyförfattarens bevingade ord: »People who deny the existence of dragons are often eaten by dragons. From within.«

Suffragetterna tog strid mot draken som patriarkatet

The Suffragette.
The Suffragette, oktober 1913. Bild från British Newspaper Archive (www.britishnewspaperarchive.co.uk); The British Library Board, © Successor rightsholder unknown.

Nej, Jeanne d’Arc brukar inte gestaltas som ett drakdräpande helgon. Ändå är det hon som står där med draget svärd på omslaget till tidningen The Suffragette i oktober 1913. Framför sig har hon en drake anförd av pressen. »Indecency« – oanständighet – står det på bestens halsband. Det råder ingen tvekan om att draken är patriarkatet och representerar etablissemanget. Att den brittiska rösträttsorganisationen WSPU – Women’s social and political union – valde just den franska martyren som ikonisk symbol återspeglade kvinnorörelsens allt mer militanta framtoning. 

Annars har kvinnliga helgon i regel varit draktämjare snarare än drakdödare.

Klädd i rustning är Jeanne d’Arc dessutom den enda rimliga motsvarigheten till den drakdräpande korsriddaren Saint George eller Sankt Göran. Annars har kvinnliga helgon i regel varit draktämjare snarare än drakdödare. Jag tänker till exempel på Margareta av Antiochia som svaldes av en drake – självaste djävulen – men lyckades bli utspottad igen tack vare sin starka tro. I medeltida konst är hon flitigt avbildad med draken som attribut. Ett annat exempel är den heliga Marta som förknippas med det drakliknande hybridmonstret tarasquen. Enligt den sydfranska legenden lockade hon fredligt med sig det glupska odjuret in till staden, där invånarna kunde döda det och därefter lät sig konverteras till kristendomen.

Drakkvinnan – ett slingrande hot i den manliga fantasin

Just suffragetternas syn på draken som patriarkatet måste samtidigt förstås mot bakgrund av hur drakkvinnan ända sedan urminnes tider utmålats som ett slingrande hot i den manliga fantasin. I »The dragon. Fear and power« (Reaktion Books, 2018) visar den både litterärt och kulturhistoriskt bevandrade Martin Arnold hur framställningar av drakar på sätt och vis också hänger samman med synen på kvinnan i olika tider. Från den judiska mytologins demongestalt Lilit, som ibland förknippas med paradisormen, till vår tids hämndlystna romankaraktär Lisbeth Salander i »The girl with the dragon tattoo«, som Stieg Larssons bästsäljare »Män som hatar kvinnor« träffande heter på engelska. Däremellan fördjupar Arnold bilden av monstruösa kvinnogestalter i såväl grekisk mytologi som medeltida legender och modern fantasy. Så blottlägger han också de misogyna drag och den manliga rädsla för kvinnlig sexualitet som finns inneboende i många av dessa skildringar.

Melusina – folksagan om ett monstruöst familjeliv

Särskilt intressant är historien om Melusina. Berättelsen nedtecknades först av den franska poeten Jean d’Arras i slutet av 1300-talet och handlar om en kungadotter, vars underkropp varje lördagskväll förvandlas till en fisk- eller ormstjärt. Hon träffar adelsmannen Raymondin och accepterar hans frieri på ett villkor: att han låter henne vara ifred på lördagar. Under många år lever de lyckliga och Melusina bidrar till välståndet genom att med sina magiska krafter uppföra byggnader över en natt. Tillsammans får de tio barn, men Raymondins misstänksamhet växer. Till slut kan han inte låta bli att spionera på henne i badet den förbjudna veckodagen och får då syn på hennes ormlika underkropp. När han senare anklagar Melusina offentligt för att ha gett deras barn monstruösa egenskaper blir hon så förtvivlad att hon förvandlar sig själv till en stor drake, cirklar tre varv runt slottet och jämrande återvänder endast om nätterna. 

Drakkvinnan Melusina som monstruös moder.
Drakkvinnan Melusina förkroppsligar familjeförpliktelser och farligt begär, men flyger till slut sin väg. Bild ur »Roman de Mélusine«, gallica.bnf.fr / Bibliothèque nationale de France.

Folksagan om Melusina förekommer i flera versioner och har troligen sina rötter i keltisk mytologi. Precis som sjöjungfrun är hon ett väsen som personifierar konflikten mellan familjeförpliktelser och farligt begär. Arnold noterar även likheter med Lamia, hon som i den grekiska mytologin älskas eller rent av våldtas av Zeus. Sedan dennes hustru Hera straffat henne med vansinne är Lamia dömd till ett liv som barnamörderska och har med tiden kommit att avbildas som drakkvinna. Ett klassiskt musiktips dagen till ära får därför bli den symfoniska dikten »Lamia« komponerad 1919 av Dorothy Howell. Den brittiska tonsättaren fick på sin tid smeknamnet »the English Strauss«, men är ännu en av musikhistoriens förbisedda (drak)kvinnor.

Här kan man läsa min DN-essä »Så blev draken en bild för mäns skräck för kvinnor« i sin helhet.