En blogg mellan verklighet och fantasi

Kategori: Drakar på film och TV

Essexormen slingrar vidare som serie

Drakskylt i Henham.

Häromveckan började jag titta på den nya TV-serien »The Essex Serpent« med Claire Danes och Tom Hiddleston i huvudrollerna. Den är baserad på den brittiska författaren Sarah Perrys underbara roman med samma namn som jag tidigare har bloggat om. Storyn utspelar sig i det viktorianska England, precis i brytpunkten mellan tro och vetenskap. Den verkliga inspirationen bakom berättelsen är en lokal legend om en drake (eller sjöorm) som ska härjat i Henham. Huvudpersonen, änkan Cora Seaborne som intresserar sig för fossil, är i sin tur inspirerad av paleontologen Mary Anning och hennes fascinerande fynd av delfinliknande fisködlor – ichthyosaurier – och långhalsade svanödlor – plesiosaurier – som fick det spektakulära smeknamnet »sea dragons«, havsdrakar.

Havsdrakar och andra marina reptiler på museum

Sea dragons på Natural History Museum.
Ur samlingarna på Natural History Museum.

Fossil av dessa marina reptiler som härjade i havet samtidigt som dinosaurierna härskade på land för mellan 220 och 65 miljoner år sedan finns att beskåda på Natural History Museum i London. De flesta av objekten här är fynd från den brittiska sydkusten, framgrävda under tidigt 1800-tal av bland annat just Mary Anning. Intill ett av de mest välbevarade skeletten finns ett porträtt av henne – en robust kvinna med en korg på armen och en geologhammare i handen. Hon gjorde några av de mest betydande upptäckterna av förhistoriska reptiler som på sikt banade vägen för Charles Darwins evolutionsteori. 

Jag skrev för övrigt en essä för Dagens Nyheter om Anning i fjol i samband med filmen »Ammonite« som handlar om hennes liv (även om regissören Francis Lee tar sig rätt stora biografiska friheter). Anning föddes 1799 i Lyme Regis, en småstad belägen vid de särskilt fossilrika klipporna längs världsarvet Jurakusten som sträcker sig från Devon till Dorset. För att förstå vem Anning var i verkligheten får man pussla ihop en bild utifrån knapphändiga beskrivningar i brev och böcker.

Efter fyndet av en flygödla fick hon bland annat epitetet »St Georgina of Lyme Regis« – som en anspelning på legenden om Sankt Georg/Göran och draken.

Manhaftig och »vinegary« – vresig – är ord som dyker upp om hennes person. Efter fyndet av en flygödla fick hon bland annat epitetet »St Georgina of Lyme Regis« – som en anspelning på legenden om Sankt Georg/Göran och draken. Där kunskaper saknas kan man alltid skarva med myter, särskilt när det gäller en kvinna, konstaterar författaren Patricia Pierce i sin biografi »Jurassic Mary: Mary Anning and the Primeval Monsters«.

Drakexpedition med slutdestination Saffron Walden

Serien »The Essex Serpent« är jag hur som helst mycket förtjust i. Man (serieskaparen Anna Symon och regissören Clio Barnard) har på ett fint sätt lyckats fånga både omgivningarna och personerna i boken, dåtidens vetenskapliga framsteg, bybornas vidskepelse samt den mystiska skymten av (det som antas vara) sjöormen. Det känns faktiskt en smula tomt nu efter sista avsnittet. Precis som en bra bok kan ju en välgjord serie skapa en stämning och känsla som man gärna vill dröja sig kvar i. Nu sitter jag här och saknar både människorna och miljöerna.

För skolflickorna får den en närmast fallisk karaktär. För den djupt religösa församlingen påminner den om Uppenbarelsebokens sjuhövdade drake. För Cora är den en ichthyosaurie.

Sarah perry

Det kusliga marsklandet längs Essexkusten är onekligen en tacksam plats för folkliga fantasier om sådant som Essexormen. »För skolflickorna får den en närmast fallisk karaktär. För den djupt religösa församlingen påminner den om Uppenbarelsebokens sjuhövdade drake. För Cora är den en ichthyosaurie. Om jag verkligen hade beskrivit ett monster på sidan fem hade det blivit en annan roman«, förklarade Sarah Perry när jag intervjuade henne om romanförlagan för Dagens Nyheter för några år sedan.

Biblioteket i Saffron Walden.
Det viktorianska lokalarkivet på biblioteket i Saffron Walden.

»The Essex Serpent« utspelar sig i London och den fiktiva lilla byn Aldwinter. Ett par scener är dessutom filmade inne på Natural History Museum. Jag längtar nästan alltid till Storbritannien och blev även påmind om den östangliska drakexpeditionen sommaren 2018, då jag och särbon reste i Essexormens slingriga spår. Vi besökte bland annat Colchester, körde förbi drakskylten i Henham och hamnade slutligen i Saffron Walden. Där, i det viktorianska lokalarkivet på biblioteket, fanns 1800-talets nytryck av den berömda pamfletten »The Flying Serpent or Strange News out of Essex« från 1669.

Serien »The Essex Serpent« strömmas på Apple TV+.

Drakarna i »Game of Thrones«

Game of thrones-drakarna i DN

En drake till kaffet…

Fördelen med en fantasyföljetong som fått mer och mer resurser för varje säsong är möjligheten att följa de små liven från nykläckta axelprydnader till fullfjällade massförstörelsevapen stora som passagerarflygplan. Jag talar förstås om drakarna i »Game of thrones« som enligt förhandssnacket spås spela ännu större roll under den populära HBO-seriens sjätte säsong. Lagom till strömningspremiären fick jag uppdraget att specialstudera George R R Martins bevingade bestar. Vissa dagar älskar jag mitt jobb mer än vanligt. Artikeln publicerades i dagens DN Kultur (26/5) och webbversionen finns att läsa här. Jag rekommenderar också den kanadensiska författaren Margaret Atwoods utmärkta artikel om »Game of Thrones« från i fjol – givetvis med ett sidospår om drakarna.

»Drakumentären« – en skildring mellan fakta och fiktion

Den walesiska (röda) och samiska (vita) draken i luftstrid. Foto: Productions Thalie

Den walesiska (röda) och saxiska (vita) draken i luftstrid om makten. Foto: Productions Thalie

»Drakar är bara myter, fantasifoster som är gemensamma för oss alla.« Så börjar den kanadensiska kortfilmen »Drakar: myter och skrönor« från 2013 som nyligen visades i SVT. Filmens originaltitel »Dragons: Real Myths and Unreal Creatures« är egentligen ännu mer talande för vad jag skulle kalla en »drakumentär«. Alltså en dokumentär som, i enlighet med ämnets natur, kombinerar fakta och fiktion. Drakar må tillhöra fantasins värld, men myterna om dem är högst verkliga och det har man tagit fasta på här. Bioversionen visades dessutom även i 3D.

Max von Sydow spelar alltså den kryptiske dr A Conis som försöker hjälpa en ung kvinna (Laurence Leboeuf) att bli kvitt sina mardrömmar om drakar. Med detta som ramberättelse går de tillsammans igenom olika drakmyter. Från ett sumeriskt sigill som porträtterar Tiamat – världens moder i babylonisk religion och en av historiens äldsta drakgestalter – till västerländska drakdödarlegender, där draken i regel symboliserar ondska och girighet. Ta bara den nordiska mytologins skattvaktande Fafner som också förekommer i Wagners Nibelungenoperor. Värt att notera är att synen på drakar i allmänhet är betydligt mer positiv i Asien. (Jag konstaterar att samma sak gäller robotar och får säkert anledning att återkomma till det här på bloggen framöver.)

Röda vita draken

Alla som undrat hur Wales fick sin flagga med den röda draken får dessutom svaret i historien om kampen mellan den röda och vita draken som symboliserar walesarnas strid mot saxarna. Mer än så bör nog inte avslöjas här… Men filmen är inte bara en snygg fantasyberättelse med en fyndig twist på slutet, utan fungerar också utmärkt som snabbkurs i grundläggande drakteori. Dessutom hänvisas det bland annat till Carl Sagans bok »Lustgårdens drakar« om den mänskliga intelligensens utveckling för den som vill fundera vidare över drakmyternas uppkomst och funktion i våra liv.

TV-året har med andra ord börjat bra för drakälskare i SVT. Men riktigt samma lovord kan man inte ösa över »Draklegender«, ytterligare en drakumentär som visades i samma veva som »Drakar: myter och skrönor«. Upplägget är visserligen mer dokumentärt. Här finns ingen övergripande story, men de olika myterna har ändå iscensatts. Ofta på ett överdramatiserat och rätt machomässigt sätt med riddare och eldsprutande drakanimationer. Därmed inte sagt att det saknas intressanta infallsvinklar.

Draken som maktsymbol

Klostret på den brittiska ön Lindisfarne invaderades av helt andra sorters drakar. De landstigande hedningarna från Skandinavien hade dekorerat sina vikingaskepp med snidade drakhuvuden i trä för att sätta skräck i fienden. Som symbol för makt, aggression och girighet blev alltså draken en del av krigarkulturen. Vikingarna tog strid mot kristendomen med blodbad och munkarna på Lindisfarne var chanslösa. Bayeuxtapeten visar att drakarna fanns med även när normanderna erövrade England 1066. Men de religösa vindarna vände. I många europeiska kyrkor hyllas senare drakdödande helgon som Sankt Göran och då handlar det istället om kristendomens kamp mot ondskan.

Trots att drakar med största sannolikhet aldrig har funnits på riktigt verkar dessa påhittade hjältedåd också ha fungerat bra i propagandasammanhang. I gravvalven i katedralen i Durham finns till exempel det svärd som sir John Conyers lär ha använt när han dräpte Sockburn-draken och av »Draklegender« att döma utnyttjade han dådet för att befästa sin härskarställning. Vem skulle protestera mot någon som säger sig ha dödat något så mäktigt som en drake?

»Drakar: myter och skrönor« går att se på SVT Play till och med den 2 februari. Även »Draklegender« ligger kvar ett tag till.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén