En blogg mellan verklighet och fantasi

Kategori: Draklitteratur

Draken – en Nobelprisbelönad trend i samtidslitteraturen

Essex Serpent bokomslagNog skulle man kunna tala om en ny trend nu när drakarna har slingrat sig in även i samtidslitteraturen. Och då syftar jag på den så kallade »finlitteraturen« snarare än på fantasygenren, där dessa bevingade bestar redan är mer regel än undantag. I och med valet av Kazuo Ishiguro som årets Nobelpristagare har ju drakarna (i alla fall en av dem) tagit sig ända in i Börssalen. Om man sedan ska tillskriva Svenska Akademien gott omdöme efter fjolårets Bob Dylan-fadäs och #metoo-skandalen kring Kulturprofilen är förstås en annan fråga. Men Ishiguro hade i alla fall både snille och smak nog att lyfta in en drake i sin senaste bok.

»Begravd jätte« (Wahlström & Widstrand, 2016) är en kung Arthur-inspirerad roman som utspelar sig i skarven mellan folkvandringstid och sagotid. Hondraken Querigs andedräkt breder ut en glömskans dimma över de brittiska öarna på 500-talet. Gamla oförrätter glöms på både gott och ont. Något som i post-Brexittider närmast framstår som profetiskt och som i grunden handlar om det kollektiva minnet. »Kanske är det rentav den första brexitromanen som nu belönats med årets ­Nobelpris«, funderade faktiskt också Kristoffer Leandoer i en intressant understreckare i SvD.

Den flygande ormen från Essex

Ishiguros roman är alltså fullt möjlig att läsa som en fantasyförankrad samtidsallegori. Men drakmyter kan också utgöra en fond för mer rationella berättelser. Som i Sarah Perrys hyllade roman »The Essex Serpent« (Serpent’s Tail 2016), där romanfigurerna förhåller sig till en lokal folksägen. Storyn är inspirerad av »The Flying Serpent, or, strange news out of Essex«. En pamflett från 1669 om en bevingad orm som sägs ha härjat i byn Henham. Perrys till synes traditionella kärlekshistoria i gotisk stil är i grunden också en idéroman som utspelar sig i den viktorianska erans brytningstid mellan tro och vetenskap.

The Flying Serpent träsnitt BL

Träsnitt ur pamfletten »The Flying Serpent, or, strange news out of Essex«. Foto: British Library Board (1258.b.18).

Perry skriver fint om sitt möte med originalmanuskriptet här. Men vad var egentligen den historiska bakgrunden till den där pamfletten? I upplysningstidens London verkade läkaren och naturforskaren Sir Hans Sloane (1660–1753). Hans testamenterade naturaliesamlingar blev grundstommen för British Museum 1759 och trycksakerna finns i dag tillgängliga hos British Library. På bibliotekets utmärkta blogg kan man läsa att Sloane bland annat samlade på »strange news«. Alltså nyheter om ovanliga eller oförklarliga företeelser som jordbävningar, extremväder och monster.

Fejknyheterna flyger igen i nutidsnära draknovell

Hiwa bokomslag»Strange news«-fenomenet var en tidig typ av sensationsjournalistik eller fejknyheter, vars popularitet hängde ihop med en religös och vidskeplig kultur redan i det tidigmoderna England. Klickbeten är alltså långtifrån något nytt fenomen. Spridande av desinformation i en mer nutidsnära kontext är annars ett tema som präglar Augustin Erbas novell »Hiwa« (Novellix, 2017). Här utforskar författaren länken mellan ryktesspridning, opinionsbildning och de totalitära konsekvenserna av så kallade »alternativa fakta« och obekräftade uppgifter. Jag har tidigare skrivit om hur drakar genom tiderna använts för att förklara olika naturfenomen. Men draken i berget är naturligtvis också en tacksam metafor för idén om ett abstrakt hot i det moderna samhället.

Draken har alltid varit en ypperlig projektionsyta för oförklarliga saker som skapat rädsla hos människor. Jag tänker ofta på förordet till »The book of imaginary beings«, där den argentinske författaren Jorge Luis Borges och Margarita Guerrero skriver att det är någonting med drakens uppenbarelse som passar människans fantasi och gör den till ett nödvändigt monster. För till skillnad från många andra mytologiska varelser tycks just draken vara av annan art som ständigt återföds i tid och rum. Därför blir den också en symbol som säger något om både samtiden och det förflutna på samma gång.

Norwich – författarstad och drakigt drömresmål

I sin Nobelföreläsning berättar Ishiguro för övrigt om sin doktorandtid vid University of East Anglia. Han skriver inte uttryckligen om drakarna, men nog måste de har korsat hans väg just där i Norwich. Numera ligger stadens författarcentrum till och med inrymt i Dragon Hall. Och det är bara en av många drakdekorerade byggnader i Norwich som nyligen seglat upp på min lista över drakiga drömresmål. Behöver jag ens nämna att Sarah Perry numera är bosatt där?

Vingade vinddrakar i valborgsnatten

Sista april, denna eldfängda högtidsafton, visst borde det väl ändå finnas några valborgsdrakar? Jag söker och finner några vackra rader hos Karin Boye, en poet som symboliskt nog också brann hårt och alltför snabbt. I år är det precis 75 år sedan hon dog, bara 40 år gammal. I dikten »Valborgsnatt« heter det:

Själv eld
skall jag rida på ringlande eldormar.
Själv vind
skall jag flyga på vingade vinddrakar.

Drakar förekommer faktiskt på flera ställen hos Boye. I texten »Min barndoms roliga böcker«, publicerad i boken »Varia« med dagboksanteckningar och andra reflektioner, skriver hon om barndomens möte med sagorna och om att hon ville ha logik även i fantasivärlden: »En tid gick jag och tänkte skriva en zoologisk bok (illustrerad av förf.) om Sagornas djur, i samma stil som pappas De levande djuren på jorden. Där skulle enhörningen, Fågel Blå, olika arter av drakar m. fl. torrt och sakkunnigt beskrivas.« Tänk om vi hade fått läsa!

Visst gör det ont när knoppar brister och visst finns det valborgsdrakar.

Drakbarden – om Shakespeare och bokstavligt bevingade ord

Shakespearedrake

Drake på grinden till Shakespeare’s Globe i London.

I år uppmärksammas William Shakespeares 400-årsjubileum både på längden och på tvären. Som drakbloggande litteraturvetare (ja, i alla fall på kandidatnivå) kunde jag förstås inte låta bli att snoka rätt på några drakcitat hos den brittiske barden från Stratford-upon-Avon.

»Come not between the dragon and his wrath« – »Ställ dig ej mellan draken och hans vrede« – heter det till exempel i Shakespeares tragedi »Kung Lear«. Repliken är inte bara en varning till greven av Kent, som ifrågasatt kungens omdöme, utan också ett citat som beskriver patriarkens temperament och maktfullkomlighet innan han fullständigt förlorar förståndet. Och, ja, steget är aldrig långt till J.R.R Tolkiens »Sagan om ringen«. Åtminstone inte när det gäller drakar…

Folktro och mytiska gestalter har en given plats i Shakespeares värld och draken förekommer i såväl monstruösa liknelser som poetiska omskrivningar.

I essän »The Rack of this Tough World: The influence of King Lear on Lord of the Rings« (publicerad i antologin »Tolkien and Shakespeare: Essays on Shared Themes and Language«, red. Janet Brennan Croft, McFarland, 2007) skriver Leigh Smith att Tolkien lär ha varit kritisk mot Shakespeares användning av fantasterier (sådant som älvor, häxor och skogar som rör på sig) med motiveringen att drama helt enkelt inte är förenligt med fantasy.

Dramatiska drakar

Men det innebär inte att Tolkien ogillade Shakespeare generellt. Smith kan visa uppenbara paralleller mellan »Kung Lear« och »Sagan om ringen«, inte minst på retorisk nivå. Tolkiens Éowyn och Shakespeares greve (han som hotas med drakcitatet) befinner sig dessutom i samma slags situationer när de möts av snarlika förmaningar; »Come not between the Nazgûl and his prey!«, skriver Tolkien.

Folktro och mytiska gestalter har en given plats i Shakespeares värld och draken förekommer i såväl monstruösa liknelser som poetiska omskrivningar. I »Coriolanus« jämförs den romerske fältherren upprepade gånger med en drake. En kraftfull personbeskrivning som bland annat analyserats av Marjorie Garber i »Shakespeare after all« (Anchor, 2004).

Och naturligtvis lurar ännu fler drakar i det dramatiska djupet. »O serpent heart, hid with a flowering face! / Did ever a dragon keep so fair a cave?«, utbrister Julia i »Romeo och Julia«. Eller som Akilles säger till Hektor i »Troilus och Cressida«: »The dragon wing of night o’erspreads the earth, / And, stickler-like, the armies separates.« Bildliga beskrivningar, men också bokstavligt bevingade ord.

Tennyson och drakarnas »Downton Abbey«

Tooth and clawI kväll vid tolvslaget är det mezzosopranen Malena Ernmans tur att traditionsenligt recitera Alfred Tennysons dikt »Nyårsklockan«. Och tro det eller ej, men Tennyson kan faktiskt klassas som en riktig drakpoet. Referenser till dessa mytologiska väsen förekommer inte minst i hans dikter om kung Arthur, bland annat »The Holy Grail« som ingår i »Idylls of the King«. Men låt oss kika närmare på några rader ur ett tidigare verk:

No more? A monster then, a dream,
A discord. Dragons of the prime,
That tare each other in their slime,
Were mellow music match’d with him.

Så heter det i »In Memoriam, A.H.H.« från 1850. Dikten tillkom inledningsvis som en hyllning till en avliden ung vän, Arthur Henry Hallam, men växte till en diktcykel om samtidens ambivalens i trosfrågor. En del menar nämligen att Tennysons drakar ska tolkas i termer av dinosaurier med en antydan om att människan inte är skapelsens krona (se till exempel »Tennyson: Selected Poetry«, red. Norman Page, Routledge). Vi pratar alltså för-darwinistiska tankar om det naturliga urvalet i motsats till Guds skapelse. Även om Charles Darwins bok »Om arternas uppkomst« (»On the Origin of Species«) publicerades först nio år efter Tennysons dikt »In Memoriam, A.H.H.« låg tankarna så att säga redan i tiden.

En av nyckelfraserna beskriver naturen som »red in tooth and claw« och »Tooth and Claw« är också namnet på en säregen (fantasy)roman av författaren Jo Walton. Tennysons dikt citeras på försättsbladet, men boken är i övrigt inspirerad av en annan 1800-talsförfattare – Anthony Trollope. Till det yttre rör det sig om en tämligen traditionellt upplagd familjehistoria som utspelar sig i viktoriansk miljö. I alla fall om man bortser från att huvudpersonerna i berättelsen är drakar som äter upp sina döda och svagare släktingar. En snillrik metafor för klassamhällets orättvisor skriven med en stor portion svart humor och om man så vill drakarnas »Downton Abbey«. Det brittiska kostymdramats skapare Julian Fellowes är för övrigt på gång med en TV-dramatisering av just Trollopes roman »Doctor Thorne«. Vågar man hoppas på att han i framtiden sätter tänderna i Waltons viktorianska drakdrama »Tooth and Claw«?

Här finns om inte annat en underhållande FAQ om boken på författaren Jo Waltons hemsida.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén