En blogg mellan verklighet och fantasi

Kategori: Draklivsforskning

Drakar i tryck, plysch och medeltida kyrktak

Hornormen på Medeltidsmuseet.
Attributmakaren Bettan Eriksson Gross plyschskulptur av hornormen på Medeltidsmuseet.

Nej, drakbloggen är inte dräpt, den har bara fått vila lite längre än tänkt. Det senaste året har jag vid sidan av frilansandet på heltid pluggat historia på deltid vid Lunds universitet så det har helt enkelt inte blivit någon tid över för annat skrivande. Dessbättre har drakarna i gengäld letat sig in i såväl hemtentor som dagstidningstexter. För drakar och historia hänger onekligen ihop – ju mer jag har läst om drakar, desto mer har jag längtat efter att verkligen få lära mig mer historia för att kunna placera in myter, legender och folksagor i ett större sammanhang. 

Ju mer jag har läst om drakar, desto mer har jag längtat efter att verkligen få lära mig mer historia för att kunna placera in myter, legender och folksagor i ett större sammanhang. 

Kanske är det just därför jag har lite svårt för historikern Bo Erikssons förslag att göra skräck- och monsterstudier till ett eget universitetsämne. Han tänker sig något i stil med modevetenskap och argumenterar bland annat för detta i sin senaste och i övrigt intressanta bok »Monstermanifestet«, som jag recenserade för Dagens Nyheter i vintras. För min del har drakarna helt klart varit en ingång till historia, som jag egentligen tänkte plugga redan förra vändan för 20 år sedan. Men jag tror att man lätt förlorar helhetsbilden och historieämnets tyngd om man utgår från monster istället för tvärt om.

Monster och moral på Medeltidsmuseet

Däremot säger drakar och andra fabeldjur i regel något viktigt om människors föreställningsvärldar i olika tider. Medeltidsmuseets nya utställning »Mellan fabel och fauna« är ett ypperligt exempel på det. Här finns en välkommen ambition att belysa just den historiska bakgrunden till drakar, enhörningar och andra fabeldjur som numera främst förknippas med barnkultur. Utgångspunkten för denna »utställning om djur som fanns och inte fanns« är fabelsamlingen »Dyalogus creaturarum moralizatus« (Skapelsens sedelärande samtal). Det var den första boken som trycktes i Sverige 1483 och texterna på latin är rikt illustrerade med färgglada träsnitt. 

Hornormen i Dyalogus.

Särskilt festlig är den fläckiga hornormen i gult och rött. På Medeltidsmuseet har det drakliknande djuret återskapats som sittbar plyschskulptur av attributmakaren Bettan Eriksson Gross i ett försök att fånga de allra minsta besökarnas intresse. Men framför allt ligger tonvikten på att synligöra den kristna symboliken i de olika djurmotiven med rötter i antikens naturkunskap och mytologi. Drakar och andra fabeldjur förekommer i många olika kulturer och religioner längre tillbaka än så. Men det är i synnerhet de moraliska dimensionerna sprungna ur medeltidens föreställningsvärld som gör dem till så tacksamma projektionsytor även för modern samhällssatir.

Politiskt laddat sagospel om trehövdad drake

När jag besökte utställningen kom jag att tänka på den ryske författaren Jevgenij Schwarz politiskt laddade sagospel »Draken« från 1943, där hjälten Lancelot kommer till en plats som länge terroriserats av en trehövdad drake. För Schwarz blev barnkulturen en täckmantel och tillflyktsort, där han han kunde rannsaka den totalitära staten utan att hamna i klammeri med kommunistregimen. Att läsa sovjetisk barnlitteratur är, som tidskriften The Economist påpekade i en artikel publicerad dagen före Rysslands invasion av Ukraina, också ett ypperligt sätt att förstå moderna autokrater. Läs gärna hela min text om detta i Dagens Nyheter.

Ett hett sommartips är för övrigt att spana in drakar i gamla medeltida kyrktak. I exempelvis Härkeberga och Husby-Sjutolft kyrka finns sagolikt vackra motiv av kyrkomålaren Albertus Pictor.

I barnboksfacket hamnade även författaren och illustratören Johan Egerkrans senaste bok »Drakar«. I min recension konstaterade jag att målgruppsdefinitionen 9-12 år främst avslöjar förlagens oförmåga att kategorisera fackböcker om drakar och utnämnde den till (fjol)årets julklapp för både unga och fullvuxna draknördar. Ett hett sommartips är för övrigt att spana in drakar i gamla medeltida kyrktak. I exempelvis Härkeberga och Husby-Sjutolfts kyrka finns sagolikt vackra motiv av kyrkomålaren Albertus Pictor. I galleriet nedan samlar jag ett axplock ur två coronasomrars drakspaning i dessa och ett gäng andra kyrkor. 

Drakarna i Sussex – från Knuckerhål till kunglig paviljong

The Dragon fasad.
Lokalt drakhak i Horsham, Sussex.

Om du hittar ett brittiskt hak med ordet drake i namnet finns det med stor sannolikhet även en lokal legend om ett odjur som ligger och lurar någonstans i skuggorna. Puben The Dragon, Colgate är inget undantag. Den är belägen i närheten av St Leonard’s Forest i Horsham, en plats förknippad med den sedvanliga historien om ett helgon som dräper en drake. Sankt Leonard är förvisso inget helgon från Sussex. Men enligt folkloristen Jacqueline Simpson i »Folklore of Sussex« (The History Press, 1973/2009) ska den franske 500-talseremiten ha vördats av återvändande korsfarare. En seglivad legend förtäljer att han vid något tillfälle faktiskt ska ha bott i skogen och till och med dödat en drake där.

Falska nyheter från Sussex?

Som så ofta när det gäller folklore är det ont om originalkällor, men en solig eftermiddag i oktober sitter jag ändå på lokalbussen till Lewes. Residensstaden i det administrativa grevskapet East Sussex, där Sussex arkeologiska sällskap (The Sussex Archaeological Society) håller till. Bakom en trädörr på översta våningen i Barbican House Museum, mitt emot det normandiska slottet, finns deras specialbibliotek och samlingar. Jag är sen till mitt avtalade möte, men två volontärer väntar snällt med en trave böcker om traktens lokala draklegender.

En text, ursprungligen publicerad av John Trundle 1614, berättar om en »strange monstrous serpent or dragon« som ska ha dödat både människor och boskap i skogarna nära Horsham.

En text, ursprungligen publicerad av John Trundle 1614, berättar om en »strange monstrous serpent or dragon« som ska ha dödat både människor och boskap i skogarna nära Horsham. »Det här är urtexten«, säger Colin Brent och pekar på citatet ovan i en gammal bok från 1836 samtidigt som han konstaterar att resten av de spekulativa redogörelserna som finns i biblioteket bara återberättar samma story om och om igen. Han brukade undervisa i historia vid det som numera heter University of Brighton och har varit medlem i Sussex arkeologiska sällskap i femtio år. Tillsammans med sin fru Judith, en pensionerad arkivarie, ställer mr Brent upp som volontär för att hålla bibliotekets samlingar levande och tillgängliga för besökare.

Skattvaktardrake Lewes.
Arkeologiska sällskapets donationer vaktas givetvis av en drake.

Ormen (eller draken som vissa kallar den) sägs ha varit över nio fot lång och bredare på mitten. Men sensationslystna pamfletter var rätt vanliga vid den här tiden och det är möjligt att alltsammans bara var ett journalistiskt påhitt. Ett annat exempel på ett dylikt »fake news«-fenomen är ett häfte från 1669 med titeln »The Flying Serpent, or, Strange News out of Essex«. Att en monstruös orm lurade i St Leonard’s Forest var samtidigt en utbredd uppfattning så sent som i början av 1800-talet. Men det kan ha funnits en fullt naturlig förklaring bakom dessa envisa rykten. Enligt antikvarien Mark Antony Lower såg smugglare till att hålla idén om ett odjur levande för att skrämma bort folk från skogen.

Draken från Lyminster kallas för the Knucker

The Knucker Hole.
The Knucker Hole enligt »Sussex Archaeological Collections« Vol. XVIII.

En annan berömd drake från Sussex beskrivs som ett vattenmonster och sägs ha levt i en bottenlös källa eller damm nära kyrkan i byn Lyminster. Den här legendariska besten är känd som the Knucker och dess boning kallas för the Knucker Hole, jämförbart med något slags slukhål. Som Jacqueline Simpson påpekar går namnet Knucker eller Nucker att härleda till det anglosaxiska ordet nicor som betyder just vattenmonster. Det här är särskilt intressant för svenska läsare eftersom ordet även är besläktat med Näcken, en övernaturlig mansvarelse känd för att spela violin och på så sätt lura människor att drunkna i bäcken. 

Georgian Dragon öl.

Det finns en heroisk historia om en riddare som dräper Lyminsters Knucker, men en av de mer populära versionerna berättar den kuriösa historien om Jim Pulk. Han var en lokal bondgrabb som dödade den stackars draken genom att förgifta den med en paj och därefter skar huvudet av den. Olyckligtvis glömde han att tvätta händerna innan han firade sitt dåd med pint på puben och råkade av misstag förgifta sig själv när han torkade sig om munnen. På tal om öl, vad är tanken bakom säsongens ale Georgian Dragon som bryggs av Harvey’s Brewery i Lewes? Jo, etikettens Iguanodonskelett är en hyllning till den lokala läkaren och paleontologen Gideon Mantell. Han var en av de första som publicerade teorier om sina fossilfynd från South Downs.

Drakarna inne i paviljongen är utsökta exempel på kineserier, den europeiska tolkningen av kinesisk estetik som blev populär i och med importen av asiatiska handelsvaror som porslin och siden redan på 1600- och 1700-talen.

Dinosaurier och draktänder

Royal Pavilion.
The Royal Pavilion i Brighton.

Det är inte alls omöjligt att det tidiga 1800-talets fynd av fossiliserade förhistoriska reptiler åter satte fart på intresset för både folklore och drakarna som maktsymboler. Kung George IV var så fascinerad av dessa varelser att han lät dem pryda väggar, golv och möbler i The Royal Pavilion. Hans nöjespalats i badorten Brighton, färdigställt 1823, är designat som en Fjärran Östern-fantasi och känt för sin orientaliska, mycket slående siluett.

Drakarna inne i paviljongen är utsökta exempel på kineserier, den europeiska tolkningen av kinesisk estetik som blev populär i och med importen av asiatiska handelsvaror som porslin och siden redan på 1600- och 1700-talen. Därför är många av drakarna här porträtterade med vingar trots att de kinesiska drakarna vanligen brukar avbildas som ormliknande djur med fyra ben. Ett av de mest imponerande objekten är den gigantiska draken som pryder takkronan i bankettsalen, men det kryllar verkligen av drakar överallt. Vår guide uppmanar oss till och med att hålla utkik efter de bevingade bestarna eftersom drakarna också berättar någonting om de olika rummens funktioner.

Dragon's teeth.
Draktänder i Cuckmere Valley.

Om du beger dig till de kuperade kritkalkplatåerna längs sydkusten kan det hända att du dessutom snubblar över några spetsiga föremål som skiljer sig från den första förbryllande tanden som Gideon Mantell (eller möjligen hans fru) hittade i trakten 1822. Under andra världskriget klassade man Cuckmere Valley som potentiell landstigningsplats för tyska trupper. För att försvåra en invasion placerade man ut olika slags hinder som blockerade infarten från havet. Däribland en rad pyramidformade betongklossar som användes för att hindra stridsvagnars framkomst och går under namnet dragon’s teeth – draktänder.

Det här är en översättning av en text jag skrev på engelska under en två veckor lång språkkurs för journalister vid The English Language Centre i Brighton. Inlägget finns därför att läsa även på bloggens nya engelskspråkiga sida som är under utveckling. Stort tack till Svenska Journalistförbundet för stipendiet.

Drakar i dagstidningsdraken

Ishtarportens mytologisk ormhybrid som representerar guden Marduk.

Ishtarportens mytologisk ormhybrid som representerar guden Marduk.

Det var egentligen först när jag strosade runt på Pergamonmuseet i Berlin i höstas som jag på allvar förstod drakens internationella utbredning. Här finns inte bara kinesiskt drakporslin och kaukasiska drakmattor, utan också Ishtarporten – ett arkeologiskt fynd från forntidens rike Babylonien i nuvarande Irak. Stadsporten som konstruerades omkring 575 f Kr på order av kung Nebukadnessar II är utsmyckad med bilder av lejon, tjurar och drakar. Eller närmare bestämt en mytologisk ormhybrid med lejonben (kallad mušḫuššu eller sirrush) som representerar guden Marduk. Den här insikten i kombination med en hög draklitteratur – i synnerhet den amerikanske antropologen David E. Jones bok »An instinct for dragons« (Routledge, 2002) – växte så småningom till en större drakessä som publicerades i DN Kultur förra veckan.

Vad jag pratar om när jag pratar om drakar

Drakar i dagstidningsdrakenDet är inte varje dag man får tillfälle att lägga ut texten om drakar i både populärkulturen och dagspolitiken på kultursidorna så håll till godo. En jättetjusig illustration signerad Jonas Backlund blev det också på kulturettan. Under semestern har jag dessutom passat på att studera drakar på de brittiska öarna. Räkna med mer läsning om både gröna och röda drakar från England och Wales här på bloggen framöver!

Här finns min DN-artikel »Trendiga monster – en drake för varje tid« att läsa i sin helhet.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén