En blogg mellan verklighet och fantasi

Kategori: Drakar i musiken

Draco magnus, botaniken och medeltidsmusiken

Planta, drake och orm ur bok om botanik på latin.
Planta, drake och orm ur bok om botanik på latin. Sloane 4016, f. 38 © The British Library

»Kunskap är aldrig tung att bära på«, brukade min farfar säga. Han hade aldrig studerat vid något universitet, men skaffade sig bildning på egen hand genom att läsa böcker om historia och ta reda på fakta om varje litet motiv som dök upp i hans omsorgsfullt vårdade frimärkssamling. För mig funkar drakarna lite på samma sätt. Men ju mer jag läser, desto mindre tycker jag mig veta – trots en dubbel kandidatexamen. Så kanske var det pandemitillvaron i kombination med någon form av 40-årskris som gjorde att jag i våras fick för mig att plugga medeltidslatin för nybörjare vid Stockholms Universitet. Eller »medelålderslatin«, som min mamma skämtade när jag klagade över hur mycket svårare det blivit att få glosor, deklinationer (böjning av substantiv, adjektiv mm) och konjugationer (böjning av verb) att fastna…

Språkstudierna blev aningen tuffare än tänkt vid sidan av jobbet och mitt under värsta pollensäsongen. På en kvarts termin hinner man dessutom bara lära sig grammatikens grunder. Men nu är kursen i alla fall avklarad med godkänt betyg. Den stora behållningen var förstås att äntligen få traggla sig igenom legenden om Sankt Göran och draken – »De sancto Georgio« ur Jacobus de Voragines medeltida bästsäljare »Legenda aurea« – på originalspråk.

Musikaliska monster och medeltidslatin

Som musikkritiker händer det också att jag kommer i kontakt med en del medeltida texter på latin. Mina nyförvärvade språkkunskaper kom faktiskt väl till pass när jag nyligen skrev en artikel om musikaliska monster för den klassiska musiktidningen Opus sommarnummer (#104) som finns ute nu. Drakar är som bekant flitigt förekommande i medeltidens rikt illustrerade djurböcker, de så kallade bestiarierna, som i sin tur har satt sina spår i musiken. De bevingade bestarna och andra fantastiska vidunder dyker upp i såväl musikmanuskriptens marginaler som i texterna.

Draco nequam quem olim penitus
Mirabili crucis potencia
Debellavit Michael inclitus

Ur Philippe de Vitrys motett »Garrit gallus/In nova fert/Neuma«

Hic sunt dracones et leones (Här finns drakar och lejon) kan man säga om den franske tonsättaren Philippe de Vitrys motett »Garrit gallus/In nova fert/Neuma«. Tanken om att djävulen lever mitt ibland oss förkroppsligas här av draken, den som ärkeängeln Mikael störtade från himlen i Uppenbarelseboken. I 1300-talets franska flerstämmiga ars nova-musik fanns nämligen politiska allusioner. Det förblindade lejonet, som också figurerar i motetten, lär ha syftat på den franska kungen Filip IV. Den som vilsefört honom är den listiga räven, hans rådgivare. 

Bilden ovan hittade jag för övrigt i en örtbok på latin från 1400-talets Lombardiet. Att Draco magnus betyder stor drake är jag helt säker på. Men vad det rör sig om för växt överlåter jag åt någon mer botaniskt bevandrad person att avgöra. Kan det måhända vara en drakkalla som ännu inte hunnit få sitt riktiga latinska namn? Jag tyckte i alla fall att den vackra illustrationen kändes lagom lummig så här i midsommartid. Och som vanligt – akta er för brännvinsdraken!

Drakmetal – bevingade bestar i sitt rätta element

Drakmetal i Close-Up #197.Nu undrar ni kanske vad som har hänt med drakbloggen. Det har ju varit minst sagt snålt med uppdateringar under våren. Eller pollensäsongen som jag brukar säga. Men jag har helt enkelt halkat efter med bloggandet. Vid sidan av de vanliga uppdragen har jag nämligen haft fullt upp med att skriva en artikel om drakmetal och planera sommarens stora drakresa till Tyskland. Det händer också annat spännande på drakfronten. Men mer om allt detta framöver…

I väntan på drakberättelser från Bayern får ni hålla till godo med nya numret av hårdrockstidningen Close-Up (#197). För ingen mytologisk varelse är väl mer metal än draken. Genom århundradena har dessa bevingade bestar förknippats med blod, eld, död och självaste Satan. Men också med styrka och mod. I Close-Up listar jag således tio draklåtar om alltifrån kinesiska legender till snart HBO-aktuella »Game of Thrones«. Alla låtar utom Dios »Killing the Dragon« finns med i Spotifyspelaren nedan.

Drakmöte i bergets grotta och hjärtats djup

Så här skrev jag till exempel om mina franska metalfavoriter Gojiras låt »Where Dragons Dwell« från albumet »From Mars to Sirius« (Listenable 2005): »Dragons are the myth alive/in the heart of men«, framhåller Gojira och kopplar samman den klassiska kampen mot draken med striderna mot mörkret inombords. Må så vara hat, rädsla eller andra ociviliserade instinkter. Musiken växlar episkt mellan det lågintensivt molande och tekniskt smattrande.

Dragons are the myth alive/in the heart of men.

Någon talade om fransoserna som representanter för en postmodern mytologi och Joe Duplantier lägger ut texten om mötet med draken i såväl bergets grotta som hjärtats djup. »Where Dragons Dwell« är något så ovanligt som en osentimental, icke-heroisk metallåt om drakar och utan tvekan ett av de bästa bidragen i genren. Gojira är för övrigt det japanska ursprungsnamnet på filmvärldens jätteödla Godzilla. Om drakar i verkligheten vore en utrotningshotad art skulle de miljömedvetna metalmännen från Bayonne med all sannolikhet engagera sig för deras överlevnad. Bandet stödjer sedan länge den marina djurrättsorganisationen Sea Shepherd, känd för sina direktaktioner i kampen mot valjakt.

Texterna om de övriga nio låtarna hittar ni alltså i tidningen Close-Up #197.

Trevlig midsommar och akta er för Brännvinsdraken!

Draktrumpeter och lömska ledmotiv

CarnyxNej, nu är det verkligen hög tid att väcka den här drakbloggen ur sin ofrivilliga sommarslummer. Och nog är det dags för mig, som till vardags sysslar med musikkritik, att resonera lite kring hur drakar låter. Nu tänker ni kanske spontant på Benedict »Sherlock« Cumberbatch som gav röst åt Smaug i Hobbit-filmerna. Eller möjligen på röstskådespelaren Alan Oppenheimer som gjorde den lojt skrockande och högst hundliknande lyckodraken Falkor i »Den oändliga historien«. Själv tänker jag nog i första hand på det lömska ledmotivet som representerar draken Fafner i Wagners operacykel »Nibelungens ring«. Men draksoundet verkar vara betydligt äldre än så.

Carnyx – en keltisk draktrumpet i krig

Archaeomusica på klostretI augusti hade jag jobbvägarna förbi Ystad och råkade mer eller mindre av en slump snubbla över en musikarkeologisk utställning på klostret. »Archaeomusica« är en del av ett omfattande EU-projekt (EMAP – European Music Archaeology Project) och visar repliker av en mängd ljudfynd, från skånsk stenålderstrumma till fornegyptisk lådlyra. Och ja, ni gissar rätt – draklurar. Åtminstone med viss fantasi. För tar man en titt på det imposanta djurhuvud som pryder utställningsaffischen är det med moderna ögon svårt att inte tänka på en drake. Föremålet är en reproduktion av en gallisk carnyx från utgrävningar i Tintignac i södra Frankrike. Det rör sig alltså om ett sisådär två meter långt blåsinstrument av brons som hölls vertikalt och var vanligt hos de forntida kelterna.

Their trumpets again are of a peculiar barbarian kind; they blow into them and produce a harsh sound which suits the tumult of war.

Carnyxfynd har också gjorts i bland annat Skottland och instrumentet finns avbildat på såväl mynt som skulpturer. Ordet »carnyx« lär också förekomma i en rad historiska texter; instrumentet ska ha funnits med när kelterna anföll helgedomen i Delphi år 279 f. Kr., vid Julius Caesars krig i Gallien och när den romerske kejsaren Claudius invaderade de brittiska öarna. »Their trumpets again are of a peculiar barbarian kind; they blow into them and produce a harsh sound which suits the tumult of war«, skrev den grekiske historikern Diodorus Siculus någonstans kring 60–30 f. Kr.

Carnyx i krigKlockstycket på en carnyx var utformat som ett djurhuvud, till exempel ett vildsvin, och det barbariskt klingande trumpetljudet ljöd alltså med stor sannolikhet över slagfälten. Men fyndplatsen i Tintignac antyder att instrumentet också haft en rituell betydelse.

Drakröster på skiva

Sex av Tintignac-carnyxerna pryddes just av vildsvinshuvuden, medan det sjunde beskrivs som ett mer ormliknande fantasydjur. Tja, varför inte en drake? Att vi kan bilda oss en uppfattning om soundet beror till stor del på musikarkeologiska entusiaster som den brittiske trombonisten och tonsättaren John Kenny. Han har specialiserat sig på instrumentet och nu också spelat in en skiva med nyskrivna kompositioner och improvisationer. Albumet heter lämpligt nog just »Dragon Voices« och ges ut av skivbolaget Delphian.

Keltiberiskt lerhornPå »Archaeomusica« hittar jag också ett keltiberiskt lerhorn från Numantia i nuvarande Spanien. Den småtradiga audioguiden beskriver utformningen som ett varghuvud, men även här är den drakliknande skepnaden slående. I alla fall om man tänker på den generella framställningen av en drake som en sammansmältning av olika rovdjur. Enligt Juliana Dresvina, som skrivit boken »A maid with a dragon: The cult of St Margaret of Antioch in medieval England« (Oxford University Press, 2016), har ju också den demoniska draken som helgonet Margareta kämpar mot genom århundradena förändrats likt en visuell vandringssägen. Från just en varg- eller ormliknande varelse till något som påminner om en vessla, ko eller till och med igelkott. Döm själva utifrån bilden här intill.

Utställningen »Archaeomusica« visas på Klostret i Ystad till den 8 januari 2017 och går därefter vidare till Spanien.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén