Das Deutsche Drachenmuseum är inrymt i Haus Baureneck.
Das Deutsche Drachenmuseum i Haus Baureneck.

Jag sitter på en snidad drakbänk i södra Hessen och äter hembakt krusbärskaka. Peter C. Woitge – tidigare borgmästare och eldsjälen bakom Das Deutsche Drachenmuseum i Lindenfels – har just visat oss runt bland all världens drakar. Byggnaden, en före detta prästgård och senare privatbostad för familjen Baur de Betaz, går under namnet »Haus Baureneck«. Med hjälp av bland annat EU-bidrag har det originella 1700-talshuset i skuggan av Burg Lindenfels förvandlats till Tysklands andra drakmuseum; det första ligger i bayerska Furth im Wald, där de årliga Drachenstichspelen äger rum.

Med hjälp av bland annat EU-bidrag har det originella 1700-talshuset i skuggan av Burg Lindenfels förvandlats till Tysklands andra drakmuseum.

Das Deutsche Drachenmuseum öppnade 2010 och är sedan dess stadens stolthet och stora turistattraktion. I alla fall med relativa mått mätt. Sakta men säkert har man byggt upp en diger draksamling. Antalet besökare är blygsamt och utställningsytorna begränsade. Men här finns ändå ett brett urval av alltifrån skulpturer, porslin och textilier till repliker av arkeologiska fynd med drakmotiv. Kopian av ett maffigt dinosauriekranium representerar en av många teorier till drakmyternas ursprung, liksom en livs levande »husdrake« – ödlan Harry. (Just arten skäggagam kallas faktiskt »bearded dragon« på engelska, upplyser en reptilkunnig vän.) I trappan hänger heraldiska drakmotiv från när och fjärran: Wales röda flaggdrake, den gula, glupska tarasquen på sydfranska Tarascons stadsvapen, den gröna lindormen från österrikiska Klagenfurt och många, många fler. 

Lindenfels – en av alla dessa döda drakstäder

Medborgarhuset med drake på taket och Burg Lindenfels i fonden.
Medborgarhuset med drake på taket och Burg Lindenfels i fonden.

Museet försöker lista så många drakorter som möjligt och letar ständigt efter nya. Woitge blir genast intresserad när vi berättar om Moras kommunvapen med Sankt Mikael och draken. Någon svensk ort finns nämligen inte representerad ännu. Någon vecka senare får jag ett mejl av Woitge som berättar att Moras Sankt Mikael och draken-motiv nu fått en plats på väggen bland museets övriga stadsvapen. Föreningen som driver museet gör varje år gemensamma drakresor – senast till belgiska Gent, berättar Woitge. Han är 81 och oroar sig samtidigt för museets framtid. Återväxten av lokala drakexperter är begränsad. Lindenfels är ett litet samhälle med drygt 5 000 invånare om man räknar in samtliga kommundelar och jag får intrycket av en typisk utflyttningsort. Men luften ska vara läkande; Lindenfels är en så kallad Heilklimatischer Kurort som uppfyller särskilda krav på god luftkvalité och har ett klimat med terapeutiska egenskaper.

I samma veva som stadens drakmuseum öppnade 2010 satsade Lindenfels i samarbete med lokala näringsidkare på att skaffa sig en officiell status som drakstad.

Drakgungan på den lokala lekplatsen ser relativt ny ut. Men så när som på museet, bageriet som säljer drakkakor och en indisk restaurang är det mesta stängt en vanlig sommarlovstisdag i juli. På huvudgatan Burgstraße ligger Ye Old Carriage Inn som går under smeknamnet »Die Kutsch« och beskrivs som ett av Tyskland äldsta diskotek; sedan 1968 har danslokalen legat här och tiden tycks ha stått stilla sedan dess. Vi vandrar upp mot Burg Lindenfels, där man som bäst håller på att förbereda ett stundande utomhusparty. Vid borgruinerna arrangeras även medeltidsspektakel med riddarspel i regi av föreningen Drachenvolk och liknande evenemang. Men precis som på många andra håll, där framtiden flyttat någon annanstans är det ingen tvekan om att det är drakarna som håller Lindenfels vid liv.

I samma veva som stadens drakmuseum öppnade 2010 satsade Lindenfels i samarbete med lokala näringsidkare på att skaffa sig en officiell status som drakstad – »Drachenstadt« – med en drakparad – Drachenparade – inte olik den som årligen arrangeras i den svenska drakstaden Sundsvall. Olika konstnärer dekorerade stora drakskulpturer som placerades ut på gatorna. Några av de färgglada fabeldjuren står ännu kvar runt om i Lindenfels med omnejd. Projektet som började som ett sätt att profilera staden i tävlingen »Ab in die Mitte 2010« har blivit en permanent satsning.

Diger samling med drakar från när och fjärran

Balinesiska drakmobiler.
I taket hänger balinesiska drakmobiler.

Med hjälp av tillfälliga utställningar försöker Das Deutsche Drachenmuseum locka nya besökare och generera medial uppmärksamhet. Under skolloven har man öppet två eftermiddagar i veckan, men resten av året enbart på helgerna. Objekten ur de ordinarie samlingarna är indelade efter olika teman: myternas uppkomst, drakar i det österländska respektive västerländska kulturområdet samt drakar i litteratur och fantasy. De yngsta besökarna kan roa sig med att klia kopparskulpturen av museets lyckodrake Sigi på magen. Men Das Deutsche Drachenmuseum tar i övrigt ämnet på största allvar. Texterna berättar informativt om likheter och skillnader mellan olika slags drakar: den typiska europeiska draken (Drache), lindormen (namnet Lindwurm kommer av fornhögtyskans »lint« som betyder orm och wurm som också betyder orm) samt alpregionernas drakkusin Tatzelwurm (en korsning mellan rovkattdjur och reptil). 

Även om drakmyter inte är lika utbredda i Afrika som i Asien och Europa finns ett och annat intressant exempel representerat. En något knapphändig skylt berättar bland annat om den västafrikanska mytologins Bida – av allt att döma en flygande orm – i den episka dikten Dausi. Det tål att jämföras med konstnären och Luthervännen Lucas Cranach den äldres vapen – en bevingad orm med krona och ring i munnen. Till de mer originella framställningarna av klassiska drakmotiv hör 1900-talskonstnären August Mackes expressionistiska Sankt Göran och draken-målning (originalet finns på Kolumba Kunstmuseum des Erzbistums Köln). För att inte tala om bilden ur Das Speyerer Evangelistar, en handskrift från 1200-talet, där de tre vise männen märkligt nog ser ut att färdas med ett drakskepp. Men historien om drakens globala utbredning är som alltid en definitionsfråga. Inkluderandet av aboriginernas mytologiska varelse bunyip är ett av flera gränsfall.

Siegfried dräper draken Fafner i Nibelungenlied

Siegfried och Fafner-skulpturen i skuggan av Burg Lindenfels.
Siegfried och Fafner-skulpturen i skuggan av Burg Lindenfels.

Woitge är inflyttad från Rostock och hans eget drakengagemang växte fram ur ett intresse för Nibelungensången, där Siegfried dräper draken Fafner. År 2000 firades 800-årsjubileet av just Nibelungenlied. Ett par år senare lät flera samhällen längs med Nibelungen-Siegfried-Straße i Odenwald uppföra ett antal skulpturer som skildrar nyckelscener ur det medeltida hjälteeposet. Mittemot det lokala monumentet av Siegfried och Fafner i sluttningen upp mot borgruinen betar numera några getter förnöjt. Myten säger att Siegfried besegrar draken som vaktar Rhenguldet och badar i dess blod. Drakblodet gör honom osårbar – så när som på en liten fläck på skuldran, där ett lindlöv fastnat på hans hud. 

Lindenfels är en plats så god som någon för ett drakmuseum i detta mytiska Nibelungenland.

Utöver lindträdet som pryder Lindenfels stadsvapen finns egentligen ingen lokal koppling till själva drakdråpet. Men Lindenfels är en plats så god som någon för ett drakmuseum i detta mytiska Nibelungenland i hjärtat av »sagolika« Odenwald. Mitt i stan ligger även Bürgerturm, ett 19 meter högt stentorn från 1300-talet som får beträdas på egen risk och fungerar som en förlängning av Das Deutsche Drachenmuseum. Vid entrén tar en rustik drakskulptur med skattkista girigt emot det frivilliga inträdet. Trappan ringlar sig upp mellan väggarna som pryds av olika drakmotiv med stor geografisk spridning. Jag får svindel halvvägs, men lyckas ändå ta mig upp till utsiktsplatsen och den drakformade vindflöjeln som blänker i solen från toppen av den tillbyggda glaspyramiden.

Även i museiträdgården kryllar det av drakskulpturer. Dessutom har man låtit bygga ett »Drachentempel«, en terrass med tak för den årliga drakfesten. »Vänta, jag måste visa er en sak«, säger Woitge, skyndar upp för trapporna och pekar ut över landskapet. »Där är svansen och där borta är huvudet. Det ser ut som en drake så vårt museum är fengshui«, fortsätter han med glimten i ögat och syftar på den kinesiska läran om hur man placerar byggnader och möbler efter vissa harmoniska principer. Och mycket riktigt, en skogsklädd kulle i dalgången ser faktiskt ut som en stor, grön sovande drake.