Allt om drakar

En blogg mellan verklighet och fantasi

Kategori: Drakar i kulturhistorien

Kinesiskt nyårsfirande med drakdans

Nyårsdrake

I söndags firade Östasiatiska museet i Stockholm in det kinesiska nyåret med bland annat drakdans. Det kinesiska nyårsfirandet – eller vårfestivalen – kan pågå i upp till två veckor och den exakta tidpunkten varierar från år till år eftersom man följer den astrologiska kalendern. Nu är det ju inte drakens år i år utan apans, men jag tänkte ändå ta tillfället i akt att reflektera lite över den kinesiska draken i förhållande till den västerländska.

Östasiatiska skyltTanken var att utgå från Östasiatiska museets samlingar, men det visade sig vara svårare än väntat. Trots att museet har en drake som logga och en barnhörna som heter »Ateljé Draken« är drakkvoten här tämligen snål. Visst hittar man ett och annat drakmotiv på i synnerhet det kinesiska Ming-porslinet samt några jadegröna drakar, men mycket mer än så är det inte. Den permanenta utställningen är dessutom gammalmodigt presenterad med minimal information och ännu dunklare belysning. Jag kan faktiskt inte minnas att man har ändrat mycket här sedan jag besökte museet som barn och det var väl minst 25 år sedan…

GravdekorationMen numera är det i alla fall fritt inträde. I helgen hade jag dessutom turen att trilla in mitt i en guidad visning och fick veta mer om det mest imponerande föremålet: en gravdekoration med drakmotiv. Den kinesiska, eller kanske rent av orientaliska, draken förknippas snarare med vatten än med eld. Dessutom saknar den till skillnad från den västerländska draken vingar. Ändå kan den flyga och sägs råda över regnet, vilket gör den till en särskilt viktig varelse i skördetid.

Jordbrukets väktare

I den kinesiska kulturen uppträder draken som »en gammal vän, jordbrukets väktare och det andliga livets gudom samt i ren verklighet i det dagliga livet«, skriver Bertil Flöistrup i boken »Drakar i öst och väst« (Apec Förlag, 2002). Det är en bildrikt illustrerad bok som verkligen försöker gå till botten med dessa mytologiska varelsers existens och hur man kan förstå begreppet drake ur ett kulturhistoriskt perspektiv mellan sanning, myt och religion. Ungefär som den här bloggen. Kanske kan den kinesiska tron på draken som en himmelsk varelse härledas till kometer och blixtnedslag?

Drakar i öst och väst omslagFlöistrup berättar frustrerat om hur han hänvisades till barnavdelningen på Stadsbiblioteket i Stockholm när han letade efter referenslitteratur om drakar. Därför är det väl en smula ironiskt att hans bok – av allt att döma skriven i syfte att råda bot på detta problem – rekommenderas för läsåldern 6-9 år i flera digitala bokbutiker. Såvida man som förälder inte känner för att förklara begrepp som »analsadistiska tendenser« och »sädesvätska« (jade ansågs vara stelnad sädesvätska från den himmelska draken) för sina lågstadiebarn bör man hålla boken för sig själv.

Kejsarens nya drakar

JadefatJag läser vidare att drakar i Kina och Japan i allmänhet är välvilliga och lyckobringande, men också att de kräver hänsyn. När man bygger hus bör man till exempel välja placering utifrån spådomskonsten feng shui för att inte störa draken… Under Han-dynastin (206 f.Kr.–220 e.Kr.) kom draken att förknippas allt starkare med den kejserliga makten, vilket alltså gav draken en mer politisk än meteorologisk funktion. Yuan-kejsarna (1271–1368) ogillade för övrigt bruket av drakprydnader bland vanligt folk. För att upprätthålla den kejserliga auktoriteten beslutade man att antalet klor på palatsdraken skulle vara fem, medan ministrar och lägre tjänstemän fick nöja sig med motsvarande tre klor på sina drakar. Lite som gradbeteckningar på uniformer kan man tänka.

Drakens år infaller nästa gång 2024.

En walesisk drake på västfronten

Walesisk drake på västfrontenSommaren 2015 kör vi genom det belgiska landskapet några kilometer norr om Ypern. Placerar man en historielärare och en kulturjournalist i samma hyrbil är sannolikheten rätt stor att man hamnar just här. Hundraårsminnet av första världskriget 1914-18 har gjort västfronten till ett märkligt turistmål med utstakade resrutter mellan slagfält, skyttegravar och krigskyrkogårdar. Okända soldater begravda i prydliga rader, vallmokransar och monument som påminner om meningslösheten. En del har fått vänta längre på hågkomsten än andra. Minnesmärket över de walesiska män och kvinnor som var inblandade i kriget restes först 2014.

Walesiskt minnesmärkeAtt walesarna känner behovet av att låta sin röda drake torna upp sig mot horisonten är kanske ett tecken i tiden. En sorglig epok där nationalsymboler åter sätts på piedestal, men också en tid då det känns viktigare än någonsin att minnas. På plaketten läser jag att det var här den 38:e walesiska divisionen var med och startade det blodiga slaget vid Passchendaele den 31 juli 1917. Den walesiska inställningen till kriget hade svängt från en pacifistisk hållning till starka sympatier med Belgien – en annan liten nation med stark gruvindustri. Unga män tog värvning från var och varannan by och krigsindustrin gick på högvarv, men walesarna fick betala ett högt pris. Den röda drakstatyn som nu står där så stolt med Flanderns fält i bakgrunden är därför tillägnad hela den walesiska befolkningens engagemang under WWI.

Sida 2 av 2

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén