En blogg mellan verklighet och fantasi

Etikett: Opera

Draktrumpeter och lömska ledmotiv

CarnyxNej, nu är det verkligen hög tid att väcka den här drakbloggen ur sin ofrivilliga sommarslummer. Och nog är det dags för mig, som till vardags sysslar med musikkritik, att resonera lite kring hur drakar låter. Nu tänker ni kanske spontant på Benedict »Sherlock« Cumberbatch som gav röst åt Smaug i Hobbit-filmerna. Eller möjligen på röstskådespelaren Alan Oppenheimer som gjorde den lojt skrockande och högst hundliknande lyckodraken Falkor i »Den oändliga historien«. Själv tänker jag nog i första hand på det lömska ledmotivet som representerar draken Fafner i Wagners operacykel »Nibelungens ring«. Men draksoundet verkar vara betydligt äldre än så.

Carnyx – en keltisk draktrumpet i krig

Archaeomusica på klostretI augusti hade jag jobbvägarna förbi Ystad och råkade mer eller mindre av en slump snubbla över en musikarkeologisk utställning på klostret. »Archaeomusica« är en del av ett omfattande EU-projekt (EMAP – European Music Archaeology Project) och visar repliker av en mängd ljudfynd, från skånsk stenålderstrumma till fornegyptisk lådlyra. Och ja, ni gissar rätt – draklurar. Åtminstone med viss fantasi. För tar man en titt på det imposanta djurhuvud som pryder utställningsaffischen är det med moderna ögon svårt att inte tänka på en drake. Föremålet är en reproduktion av en gallisk carnyx från utgrävningar i Tintignac i södra Frankrike. Det rör sig alltså om ett sisådär två meter långt blåsinstrument av brons som hölls vertikalt och var vanligt hos de forntida kelterna.

Their trumpets again are of a peculiar barbarian kind; they blow into them and produce a harsh sound which suits the tumult of war.

Carnyxfynd har också gjorts i bland annat Skottland och instrumentet finns avbildat på såväl mynt som skulpturer. Ordet »carnyx« lär också förekomma i en rad historiska texter; instrumentet ska ha funnits med när kelterna anföll helgedomen i Delphi år 279 f. Kr., vid Julius Caesars krig i Gallien och när den romerske kejsaren Claudius invaderade de brittiska öarna. »Their trumpets again are of a peculiar barbarian kind; they blow into them and produce a harsh sound which suits the tumult of war«, skrev den grekiske historikern Diodorus Siculus någonstans kring 60–30 f. Kr.

Carnyx i krigKlockstycket på en carnyx var utformat som ett djurhuvud, till exempel ett vildsvin, och det barbariskt klingande trumpetljudet ljöd alltså med stor sannolikhet över slagfälten. Men fyndplatsen i Tintignac antyder att instrumentet också haft en rituell betydelse.

Drakröster på skiva

Sex av Tintignac-carnyxerna pryddes just av vildsvinshuvuden, medan det sjunde beskrivs som ett mer ormliknande fantasydjur. Tja, varför inte en drake? Att vi kan bilda oss en uppfattning om soundet beror till stor del på musikarkeologiska entusiaster som den brittiske trombonisten och tonsättaren John Kenny. Han har specialiserat sig på instrumentet och nu också spelat in en skiva med nyskrivna kompositioner och improvisationer. Albumet heter lämpligt nog just »Dragon Voices« och ges ut av skivbolaget Delphian.

Keltiberiskt lerhornPå »Archaeomusica« hittar jag också ett keltiberiskt lerhorn från Numantia i nuvarande Spanien. Den småtradiga audioguiden beskriver utformningen som ett varghuvud, men även här är den drakliknande skepnaden slående. I alla fall om man tänker på den generella framställningen av en drake som en sammansmältning av olika rovdjur. Enligt Juliana Dresvina, som skrivit boken »A maid with a dragon: The cult of St Margaret of Antioch in medieval England« (Oxford University Press, 2016), har ju också den demoniska draken som helgonet Margareta kämpar mot genom århundradena förändrats likt en visuell vandringssägen. Från just en varg- eller ormliknande varelse till något som påminner om en vessla, ko eller till och med igelkott. Döm själva utifrån bilden här intill.

Utställningen »Archaeomusica« visas på Klostret i Ystad till den 8 januari 2017 och går därefter vidare till Spanien.

Tre drakar, tre drakar från Pepparkakeland…

Pepparkaksdrakar

Jag har letat löjligt länge efter pepparkaksformar modell drake. Till slut fick jag tag på ett lämpligt kakmått under sommarens semester i belgiska Mons – årets kulturhuvudstad som är känd för sin drakdödarceremoni… (läs mer om den här på bloggen i kategorin »Drakturism«). Inför årets julfirande blev pepparkaksdrakarna äntligen verklighet med hjälp av dubbla bakplåtspapper och fuskande med färdigköpt deg från Gateau.

Plåtburken med motiv från Giacomo Puccinis opera »Turandot« (givetvis med kinesiskt drakmotiv) kom väl till pass för pepparkaksdrakar och Wagner.

Draksouvenirer MonsStaden Mons souvenirbutik är förresten rena paradiset för draknördar. Men det lönar sig att gå in även i lokala godisbutiker – den gröna skumdraken låg där oemotståndlig i ett skyltfönster. Ölen och ölglaset på bilden intill fanns att köpa i shoppen på Musée du Doudou. Goda drakpresenter går att hitta för både stora och små…

Wagnerdrake i sten vid floden Rhen

DrachenfelsbahnDen tjusiga stendraken som fått äran att pryda den här bloggen hittade jag för några år sedan i Königswinter strax utanför Bonn i hjärtat av Rhendalen. Med Drachenfelsbahn – Tysklands äldsta bergbana – tar man sig smidigt upp till ruinerna av den 1100-talsborg, där Nibelungenhjälten Siegfried enligt legenden dödade draken. Halvvägs ner tornar slottet Drachenburg upp sig i all sin 1800-talsromantiska prakt men häftigast och på samma gång märkligast är ändå Nibelungenhalle, invigd 1913 till minnet av tonsättaren Richard Wagners 100-årsdag.

Reptilzoo med livs levande alligatorer

Nibelungenhalle SiegfriedDen kupolformade byggnaden i sen jugendstil är lite av ett allkonstverk i sig med en nästan sakral atmosfär. Komplett med Wagneraltare och väggar täckta av konstnären Hermann Hendrichs sagolika motiv ur operatetralogin »Nibelungens ring« och »Parsifal« är det i ärlighetens namn en smått bisarr upplevelse. Ett tillhörande reptilzoo med livs levande alligatorer är samtidigt ett kul komplement för den som har barnen med sig.

WagnerdrakeModiga besökare kan dessutom bege sig ner i grottan för att möta den 13 meter långa draken Fafner, lyckligtvis sovande och helt och hållet gjord av sten. Draken vid Nibelungenhalle och Drachenfelsbahn berättade jag om i en researtikel på temat Wagner publicerad i Dagens Nyheter 2009.

När mamma blev en drake

I Pija Lindenbaums barnbok »När Åkes mamma glömde bort« får drakförvandlingen symbolisera en ensamstående och hyperstressad mammas utbrändhetssymtom. Och visst var det både härligt och lite sorgligt att se mezzosopranen Marianne Eklöf tulta runt med rosa draksvans i Thomas Lindahl och Irena Kraus musikteaterversion »Min mamma är en drake«. En uppsättning som hade premiär på Göteborgsoperan 2011 och 2015 flyttade upp till Stockholm med samma konstnärliga team. Här kan man läsa min recension av uppsättningen i Dagens Nyheter.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén