En blogg mellan verklighet och fantasi

Etikett: Sankt Göran

En grön drake på den engelska landsbygden

The Green Dragon skylt.Minns ni Maud i den där drakumentären »Drakar: myter och skrönor« som jag tipsade om tidigare i år? Det var den lilla flickan som så gärna ville ha ett husdjur och kom hem med en liten drakunge. Eller snarare en så kallad wyvern, en tvåbent korsning mellan drake och ödla som är vanligt förekommande på vapensköldar i anglosaxiska länder. Historien förtäljer att Mauds förskräckta föräldrar tvingade dottern att genast göra sig av med fyndet. Motvilligt gömde hon istället wyvern ute i skogen och fortsatte att mata den. Men det dröjde inte länge innan det krävdes mer än mjölk för att mätta drakmagen. Den växande wyvern fick smak för kött och flög snart ut på egna jaktäventyr i byn. Småningom blev den ett hot även mot människor – alla utom Maud.

Draken i Mordiford

The Green Dragon InnBerättelsen om Maud och hennes wyvern föreligger i flera olika versioner och legenden är känd som »Draken i Mordiford«, ett distrikt i grevskapet Herefordshire i södra England. Mer om detta kan man bland annat läsa i den här broschyren med ett förslag på vandringsrutt i området. Den drakmålning som en gång ska ha funnits i byns kyrka togs visserligen bort på 1800-talet, men Mordiford värnar fortfarande om sin gröna draksymbol. Liksom trakten i stort; under sommarens draksemester blev det inget besök i Mordiford, men däremot både middag och övernattning på The Green Dragon Inn i Cockleford i hjärtat av lummiga Cotswolds. Den som kan sin Tolkien tänker förstås omedelbart på Frodos favorithak i Fylke och The Green Dragon Inn är onekligen ett populärt pubnamn även i verklighetens England, om än inte lika vanligt som olika varianter av George & Dragon.

Heliga drakdräpare

Högtflygande husdrake siktad i centrala Salisbury.

Högtflygande husdrake siktad i centrala Salisbury.

Det säkraste stället att hitta drakar på i Storbritannien (ja, inte så säkert för drakar då…) är annars i äldre kyrkor och katedraler. Naturligtvis på grund av George – Saint George – och andra drakdräpande helgon som blev populära under medeltiden. I den mäktiga katedralen i Salisbury finns, förutom den färgglada fönsterdekorationens röda drake, en takdekoration i klostergången som ska föreställa godhetens kamp mot ondskan – av allt att döma i skepnad av en bevingad drake. Möjligen missade jag ytterligare några drakar bland fasadens många stendekorationer och till gränsfallen hör varelsen som pryder ena pelarfoten i The Trinity Chapel (Lady Chapel).

Ännu fler drakdräpande helgon radar upp sig i klosterkyrkan i Bath. Letar man efter bra draklektyr lönar det sig i regel också att spana in souvenirbutikerna i anslutning till just katedraler i både England och Wales.

Gilbert och George

Gilbert – en trogen sommargäst i Salisbury.

Gilbert – en trogen sommargäst i Salisbury.

Utanför stadshuset (The Guildhall) i Salisbury, som blev resans allra första stopp på vägen till Stonehenge, drar en betydligt fredligare drake till sig uppmärksamheten. Blomsterdraken Gilbert är en populär sommargäst som återvänt hit sedan 1999. Jag har ingen aning om varför han kallas just Gilbert, men med ett visst drakdräpande helgon i minnet kan jag knappast vara ensam om att tänka på konstnärsduon Gilbert and George? Strosar man runt i Salisbury en sommarkväll och ser sig omkring bland husen ordentligt kan det hända att även mer högtflygande husdrakar blickar ut över staden. Att ett strömavbrott tvingade den lokala George & Dragon-puben att stänga rakt framför näsan på oss var kanske lika bra…

Drakar i dagstidningsdraken

Ishtarportens mytologisk ormhybrid som representerar guden Marduk.

Ishtarportens mytologisk ormhybrid som representerar guden Marduk.

Det var egentligen först när jag strosade runt på Pergamonmuseet i Berlin i höstas som jag på allvar förstod drakens internationella utbredning. Här finns inte bara kinesiskt drakporslin och kaukasiska drakmattor, utan också Ishtarporten – ett arkeologiskt fynd från forntidens rike Babylonien i nuvarande Irak. Stadsporten som konstruerades omkring 575 f Kr på order av kung Nebukadnessar II är utsmyckad med bilder av lejon, tjurar och drakar. Eller närmare bestämt en mytologisk ormhybrid med lejonben (kallad mušḫuššu eller sirrush) som representerar guden Marduk. Den här insikten i kombination med en hög draklitteratur – i synnerhet den amerikanske antropologen David E. Jones bok »An instinct for dragons« (Routledge, 2002) – växte så småningom till en större drakessä som publicerades i DN Kultur förra veckan.

Vad jag pratar om när jag pratar om drakar

Drakar i dagstidningsdrakenDet är inte varje dag man får tillfälle att lägga ut texten om drakar i både populärkulturen och dagspolitiken på kultursidorna så håll till godo. En jättetjusig illustration signerad Jonas Backlund blev det också på kulturettan. Under semestern har jag dessutom passat på att studera drakar på de brittiska öarna. Räkna med mer läsning om både gröna och röda drakar från England och Wales här på bloggen framöver!

Här finns min DN-artikel »Trendiga monster – en drake för varje tid« att läsa i sin helhet.

Ljubljana – den gröna drakstaden

Drakstaty

Måste börja med att be om ursäkt för att jag har försummat drakbloggen på sistone. Har helt enkelt haft för lite fritid över för att hinna uppdatera med något spännande, men kring påsk blev den äntligen av – vår länge planerade draksemester i Ljubljana som visade sig vara rena paradiset för drakälskare. Den slovenska huvudstadens mest kända invånare är utan tvekan draken (eller egentligen de fyra drakarna) som pryder Zmajski Most – drakbron – över floden Ljubljanica. Arkitekturen från tidigt 1900-tal räknas till Wiensecessionen, den österrikiska varianten av jugendstil. I varje hörn sitter en ärggrön drakstaty med utslagna vingar och vidöppen käft, en respektingivande siluett som också blivit stadens symbol.

Drakar, drakar, överallt drakar…

Olimpija LjubljanaBrunnslockDraktårtaDraken pryder alltifrån stadsvapnet till det lokala fotbollslaget NK Olimpija Ljubljanas emblem och ölmärket Unions logotyp. Ja, i Ljubljana finns det faktiskt drakar nästan överallt: på brunnslock, på operan, i stadshuset och i centralstationens ankomsthall, på souvenirer samt naturligtvis på de naturligt glutenfria tårtorna (bakade på bovete med pumpa, fikon och kastanjekräm) som säljs hos Torta Ljubljana i den vackra art nouveau-arkaden.

Stadens mytologiska favoritdjur sägs ha sitt ursprung i legenden om Jason och argonauterna som stal det gyllene skinnet. På sin hemfärd ska de ha seglat uppför Donau och vidare längs flodsystemets biflöde Ljubljanica. Efter ytterligare strapatser landvägen nådde de fram till en stor sjö med omgivande sumpmarker, där den grekiske hjälten ska ha (schh!) dödat en drake. Mer troligt är att Ljubljanas stadsvapen härrör från kristendomens gamla vanliga myt om Sankt Göran. Det drakdräpande helgonet har sedan medeltiden ett eget borgkapell och slottet Ljubljanski grad kräver tveklöst ett besök – inte minst för utsiktens skull. Missa inte den virtuella rundturen ur drakperspektiv, där man bokstavligen får uppleva historiens vingslag.

Finkrog med »Game of Thrones«-känsla i slottsmiljö

Stelec inredning 1

StrelecdrakeHögt där uppe på kullen med slottsutsikt över staden äter vi också resans bästa måltid. Finkrogen Restavracija Strelec är belägen i Bågskyttarnas torn (strelec betyder skytt). Inredningen ger den rätta »Game of Thrones«-känslan – givetvis med en drake ovanför entrén – och maten är inte bara himmelskt god, utan också prisvärd för att vara käk i lyxklassen. I Slovenien finns det heller ingen anledning att beställa något annat än inhemska viner, oavsett om man föredrar bubbel eller en flaska rött. Däremot lyckas vi faktiskt inte hitta en enda vinflaska med drakemblem, kanske för att vinet i huvudsak kommer från andra regioner i Slovenien än den drakfixerade huvudstaden.

Men törstiga drakentusiaster må icke misströsta – det lokala ölbryggeriet Union har numera flera fina varianter att provsmaka. Den mörka ölsorten med smak av karamelliserad malt blir snabbt vår favorit. Tråkigt nog verkar bryggeriet vara på väg att fasa ut draksymbolen; den bevingade siluetten finns fortfarande kvar på flasketiketterna, men saknas på den moderniserade loggan som pryder prylarna i bryggerishoppen. Gör om och gör rätt, Union! Ölmuseet är annars väl värt ett besök, inte minst för alla fina gamla glas med drakmotiv och de vackra draklamporna i trapphuset. Tvärs över gatan ligger dessutom utmärkta museet för samtidshistoria, Muzej novejše zgodovine Slovenije, som ger en snabbkurs i Sloveniens moderna historia från sekelskiftet och framåt till det forna Jugoslaviens totalitära Titoregim under 1900-talet, självständighetsförklaringen 1991 samt 2000-talets NATO- och EU-medlemsskap.

Med anledning av det gröna miljöhuvudstadsåret har också Ljubljanas manliga drakmaskot fått kvinnligt sällskap.

Maskotdraken FloraI år har EU för övrigt utsett Ljubljana till Europas gröna huvudstad – European Green Capital. Staden satsar stort på hållbar utveckling med sopsortering på allmänna platser och bilfri stadskärna. Med anledning av det gröna miljöhuvudstadsåret har också Ljubljanas manliga drakmaskot fått kvinnligt sällskap av den feminina draken Flora som syns på bilden här intill. Blir man trött i fötterna hoppar man bara på en eldriven minibuss, en så kallad Kavalir (det slovenska ordet för gentleman), som gratis eskorterar alla som inte orkar gå till önskad plats.

Drakstaty vid flodenMen som turist gör man klokast i att använda apostlahästarna. Avstånden är korta och det kryllar ju som sagt av drakar att upptäcka såväl på marken som på husfasader och längs flodpromenaden. Här kan man med fördel slå sig ner på någon av de många mysiga uteserveringarna för en kaffe eller en smaskig charkuteribricka med lokala råvaror.

Och en eller två draköl förstås… Na zdravje – skål!

»Drakumentären« – en skildring mellan fakta och fiktion

Den walesiska (röda) och samiska (vita) draken i luftstrid. Foto: Productions Thalie

Den walesiska (röda) och saxiska (vita) draken i luftstrid om makten. Foto: Productions Thalie

»Drakar är bara myter, fantasifoster som är gemensamma för oss alla.« Så börjar den kanadensiska kortfilmen »Drakar: myter och skrönor« från 2013 som nyligen visades i SVT. Filmens originaltitel »Dragons: Real Myths and Unreal Creatures« är egentligen ännu mer talande för vad jag skulle kalla en »drakumentär«. Alltså en dokumentär som, i enlighet med ämnets natur, kombinerar fakta och fiktion. Drakar må tillhöra fantasins värld, men myterna om dem är högst verkliga och det har man tagit fasta på här. Bioversionen visades dessutom även i 3D.

Max von Sydow spelar alltså den kryptiske dr A Conis som försöker hjälpa en ung kvinna (Laurence Leboeuf) att bli kvitt sina mardrömmar om drakar. Med detta som ramberättelse går de tillsammans igenom olika drakmyter. Från ett sumeriskt sigill som porträtterar Tiamat – världens moder i babylonisk religion och en av historiens äldsta drakgestalter – till västerländska drakdödarlegender, där draken i regel symboliserar ondska och girighet. Ta bara den nordiska mytologins skattvaktande Fafner som också förekommer i Wagners Nibelungenoperor. Värt att notera är att synen på drakar i allmänhet är betydligt mer positiv i Asien. (Jag konstaterar att samma sak gäller robotar och får säkert anledning att återkomma till det här på bloggen framöver.)

Röda vita draken

Alla som undrat hur Wales fick sin flagga med den röda draken får dessutom svaret i historien om kampen mellan den röda och vita draken som symboliserar walesarnas strid mot saxarna. Mer än så bör nog inte avslöjas här… Men filmen är inte bara en snygg fantasyberättelse med en fyndig twist på slutet, utan fungerar också utmärkt som snabbkurs i grundläggande drakteori. Dessutom hänvisas det bland annat till Carl Sagans bok »Lustgårdens drakar« om den mänskliga intelligensens utveckling för den som vill fundera vidare över drakmyternas uppkomst och funktion i våra liv.

TV-året har med andra ord börjat bra för drakälskare i SVT. Men riktigt samma lovord kan man inte ösa över »Draklegender«, ytterligare en drakumentär som visades i samma veva som »Drakar: myter och skrönor«. Upplägget är visserligen mer dokumentärt. Här finns ingen övergripande story, men de olika myterna har ändå iscensatts. Ofta på ett överdramatiserat och rätt machomässigt sätt med riddare och eldsprutande drakanimationer. Därmed inte sagt att det saknas intressanta infallsvinklar.

Draken som maktsymbol

Klostret på den brittiska ön Lindisfarne invaderades av helt andra sorters drakar. De landstigande hedningarna från Skandinavien hade dekorerat sina vikingaskepp med snidade drakhuvuden i trä för att sätta skräck i fienden. Som symbol för makt, aggression och girighet blev alltså draken en del av krigarkulturen. Vikingarna tog strid mot kristendomen med blodbad och munkarna på Lindisfarne var chanslösa. Bayeuxtapeten visar att drakarna fanns med även när normanderna erövrade England 1066. Men de religösa vindarna vände. I många europeiska kyrkor hyllas senare drakdödande helgon som Sankt Göran och då handlar det istället om kristendomens kamp mot ondskan.

Trots att drakar med största sannolikhet aldrig har funnits på riktigt verkar dessa påhittade hjältedåd också ha fungerat bra i propagandasammanhang. I gravvalven i katedralen i Durham finns till exempel det svärd som sir John Conyers lär ha använt när han dräpte Sockburn-draken och av »Draklegender« att döma utnyttjade han dådet för att befästa sin härskarställning. Vem skulle protestera mot någon som säger sig ha dödat något så mäktigt som en drake?

»Drakar: myter och skrönor« går att se på SVT Play till och med den 2 februari. Även »Draklegender« ligger kvar ett tag till.

I väntan på Doudou – drakdödarceremoni i belgiska Mons

Tuppen må vara den franskspråkiga regionen Valloniens symbol, men just i årets kulturhuvudstad Mons är det drakar som gäller på alltifrån souvenirer till fasadklotter och flaggor. I centrum med omnejd finns ett rikt utbud av kulturella sevärdheter och konstmuseer samt militärhistoriska Memorial Museum. Men om man verkligen vill förstå det speciella med Mons bör man besöka Musée du Doudou, beläget vid Jardin du Mayeur i hjärtat av stadens historiska kärna.

Museum med pedagogiskt presenterade drakmyter

Musée du Doudou interaktiv drakeDen interaktiva utställningen blandar verklighet med fantasi och konceptet känns faktiskt smått unikt. På ett lekfullt sätt presenteras drakmyter (och givetvis olika drakarter) från hela världen. En skulptur illustrerar genom videoteknik vilka djur som inspirerat drakens olika kroppsdelar, andra stationer berättar om draken i kulturhistorien och konsten.
Men viktigast är kanske den del av museet, där man får lära sig mer om stadens skyddshelgon Sainte Waudru och den årliga festivalen Ducasse de Mons som sedan flera hundra år tillbaka utgör stadens levande kulturarv och som varje år kulminerar med Sankt Görans kamp mot, just det, draken…

UNESCO-listad drakstrid mitt på stora torget

Drakdödarceremoni MonsDucasse de Mons, som fått smeknamnet Doudou, finns sedan 2005 med på UNESCO:s immateriella kulturarvslista och består av två delar: Dels en procession som inleds med en religiös ceremoni, där helgonskrinet placeras på en gyllene kärra, Car d’Or, och dras runt stadens branta gator innan det småningom återförs till sin plats i Sainte Waudru-katedralen. Och dels Lumeçon, iscensättningen av själva kampen mot den stora gröna draken som svingar sin svans mot både Sankt Göran och åskådarna i en lika välkoreograferad som väldokumenterad strid mitt på stora torget. Nästa Doudou äger rum den 22 maj 2016. Men mytologiska djurvänner behöver inte vara oroliga, ingen riktig drake kommer till skada vid Mons årliga drakdödarceremoni.

Texten ovan är ett utdrag ur mitt resereportage om Mons för Dagens Nyheter.

Sida 2 av 2

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén