Etikett: Sankt Göran Sida 1 av 2

Essexormen slingrar vidare som serie

den 24 juli, 2022

Häromveckan började jag titta på den nya TV-serien »The Essex Serpent« med Claire Danes och Tom Hiddleston i huvudrollerna. Den är baserad på den brittiska författaren Sarah Perrys underbara roman med samma namn som jag tidigare har bloggat om. Storyn utspelar sig i det viktorianska England, precis i brytpunkten mellan tro och vetenskap. Den verkliga inspirationen bakom berättelsen är en lokal legend om en drake (eller sjöorm) som ska härjat i Henham. Huvudpersonen, änkan Cora Seaborne som intresserar sig för fossil, är i sin tur inspirerad av paleontologen Mary Anning och hennes fascinerande fynd av delfinliknande fisködlor – ichthyosaurier – och långhalsade svanödlor – plesiosaurier – som fick det spektakulära smeknamnet »sea dragons«, havsdrakar.

Havsdrakar och andra marina reptiler på museum

Sea dragons på Natural History Museum. — Ur samlingarna på Natural History Museum.

Fossil av dessa marina reptiler som härjade i havet samtidigt som dinosaurierna härskade på land för mellan 220 och 65 miljoner år sedan finns att beskåda på Natural History Museum i London. De flesta av objekten här är fynd från den brittiska sydkusten, framgrävda under tidigt 1800-tal av bland annat just Mary Anning. Intill ett av de mest välbevarade skeletten finns ett porträtt av henne – en robust kvinna med en korg på armen och en geologhammare i handen. Hon gjorde några av de mest betydande upptäckterna av förhistoriska reptiler som på sikt banade vägen för Charles Darwins evolutionsteori.

Jag skrev för övrigt en essä för Dagens Nyheter om Anning i fjol i samband med filmen »Ammonite« som handlar om hennes liv (även om regissören Francis Lee tar sig rätt stora biografiska friheter). Anning föddes 1799 i Lyme Regis, en småstad belägen vid de särskilt fossilrika klipporna längs världsarvet Jurakusten som sträcker sig från Devon till Dorset. För att förstå vem Anning var i verkligheten får man pussla ihop en bild utifrån knapphändiga beskrivningar i brev och böcker.

Efter fyndet av en flygödla fick hon bland annat epitetet »St Georgina of Lyme Regis« – som en anspelning på legenden om Sankt Georg/Göran och draken.

Manhaftig och »vinegary« – vresig – är ord som dyker upp om hennes person. Efter fyndet av en flygödla fick hon bland annat epitetet »St Georgina of Lyme Regis« – som en anspelning på legenden om Sankt Georg/Göran och draken. Där kunskaper saknas kan man alltid skarva med myter, särskilt när det gäller en kvinna, konstaterar författaren Patricia Pierce i sin biografi »Jurassic Mary: Mary Anning and the Primeval Monsters«.

Drakexpedition med slutdestination Saffron Walden

Serien »The Essex Serpent« är jag hur som helst mycket förtjust i. Man (serieskaparen Anna Symon och regissören Clio Barnard) har på ett fint sätt lyckats fånga både omgivningarna och personerna i boken, dåtidens vetenskapliga framsteg, bybornas vidskepelse samt den mystiska skymten av (det som antas vara) sjöormen. Det känns faktiskt en smula tomt nu efter sista avsnittet. Precis som en bra bok kan ju en välgjord serie skapa en stämning och känsla som man gärna vill dröja sig kvar i. Nu sitter jag här och saknar både människorna och miljöerna.

För skolflickorna får den en närmast fallisk karaktär. För den djupt religösa församlingen påminner den om Uppenbarelsebokens sjuhövdade drake. För Cora är den en ichthyosaurie.
Sarah perry

Det kusliga marsklandet längs Essexkusten är onekligen en tacksam plats för folkliga fantasier om sådant som Essexormen. »För skolflickorna får den en närmast fallisk karaktär. För den djupt religösa församlingen påminner den om Uppenbarelsebokens sjuhövdade drake. För Cora är den en ichthyosaurie. Om jag verkligen hade beskrivit ett monster på sidan fem hade det blivit en annan roman«, förklarade Sarah Perry när jag intervjuade henne om romanförlagan för Dagens Nyheter för några år sedan.

Biblioteket i Saffron Walden. — Det viktorianska lokalarkivet på biblioteket i Saffron Walden.

»The Essex Serpent« utspelar sig i London och den fiktiva lilla byn Aldwinter. Ett par scener är dessutom filmade inne på Natural History Museum. Jag längtar nästan alltid till Storbritannien och blev även påmind om den östangliska drakexpeditionen sommaren 2018, då jag och särbon reste i Essexormens slingriga spår. Vi besökte bland annat Colchester, körde förbi drakskylten i Henham och hamnade slutligen i Saffron Walden. Där, i det viktorianska lokalarkivet på biblioteket, fanns 1800-talets nytryck av den berömda pamfletten »The Flying Serpent or Strange News out of Essex« från 1669.

Serien »The Essex Serpent« strömmas på Apple TV+.

Draco magnus, botaniken och medeltidsmusiken

Av Johanna

den 22 juni, 2021

i Drakar i musiken

Planta, drake och orm ur bok om botanik på latin. Sloane 4016, f. 38 © The British Library

»Kunskap är aldrig tung att bära på«, brukade min farfar säga. Han hade aldrig studerat vid något universitet, men skaffade sig bildning på egen hand genom att läsa böcker om historia och ta reda på fakta om varje litet motiv som dök upp i hans omsorgsfullt vårdade frimärkssamling. För mig funkar drakarna lite på samma sätt. Men ju mer jag läser, desto mindre tycker jag mig veta – trots en dubbel kandidatexamen. Så kanske var det pandemitillvaron i kombination med någon form av 40-årskris som gjorde att jag i våras fick för mig att plugga medeltidslatin för nybörjare vid Stockholms Universitet. Eller »medelålderslatin«, som min mamma skämtade när jag klagade över hur mycket svårare det blivit att få glosor, deklinationer (böjning av substantiv, adjektiv mm) och konjugationer (böjning av verb) att fastna…

Språkstudierna blev aningen tuffare än tänkt vid sidan av jobbet och mitt under värsta pollensäsongen. På en kvarts termin hinner man dessutom bara lära sig grammatikens grunder. Men nu är kursen i alla fall avklarad med godkänt betyg. Den stora behållningen var förstås att äntligen få traggla sig igenom legenden om Sankt Göran och draken – »De sancto Georgio« ur Jacobus de Voragines medeltida bästsäljare »Legenda aurea« – på originalspråk.

Musikaliska monster och medeltidslatin

Som musikkritiker händer det också att jag kommer i kontakt med en del medeltida texter på latin. Mina nyförvärvade språkkunskaper kom faktiskt väl till pass när jag nyligen skrev en artikel om musikaliska monster för den klassiska musiktidningen Opus sommarnummer (#104) som finns ute nu. Drakar är som bekant flitigt förekommande i medeltidens rikt illustrerade djurböcker, de så kallade bestiarierna, som i sin tur har satt sina spår i musiken. De bevingade bestarna och andra fantastiska vidunder dyker upp i såväl musikmanuskriptens marginaler som i texterna.

Draco nequam quem olim penitus
Mirabili crucis potencia
Debellavit Michael inclitus
Ur Philippe de Vitrys motett »Garrit gallus/In nova fert/Neuma«

Hic sunt dracones et leones (Här finns drakar och lejon) kan man säga om den franske tonsättaren Philippe de Vitrys motett »Garrit gallus/In nova fert/Neuma«. Tanken om att djävulen lever mitt ibland oss förkroppsligas här av draken, den som ärkeängeln Mikael störtade från himlen i Uppenbarelseboken. I 1300-talets franska flerstämmiga ars nova-musik fanns nämligen politiska allusioner. Det förblindade lejonet, som också figurerar i motetten, lär ha syftat på den franska kungen Filip IV. Den som vilsefört honom är den listiga räven, hans rådgivare.

Bilden ovan hittade jag för övrigt i en örtbok på latin från 1400-talets Lombardiet. Att Draco magnus betyder stor drake är jag helt säker på. Men vad det rör sig om för växt överlåter jag åt någon mer botaniskt bevandrad person att avgöra. Kan det måhända vara en drakkalla som ännu inte hunnit få sitt riktiga latinska namn? Jag tyckte i alla fall att den vackra illustrationen kändes lagom lummig så här i midsommartid. Och som vanligt – akta er för brännvinsdraken!

Drakar på stan – en Stockholmspromenad

Av Johanna

den 23 december, 2020

i Drakturism

Två drakar på Hornsgatan 60. — Två drakar vaktar porten på Hornsgatan 60.

Jag brukar tänka att det bästa med drakarna är människorna. Kanske är det därför bloggmotivationen tryter under den pandemiska frånvaron av resor, sociala kontakter och museibesök. Men det finns trots allt en hel del drakar att upptäcka även utomhus i parker och på fasader. En drakälskande sjuksköterska jag känner önskade sig något som skulle skingra tankarna efter långa pass med covid-19-patienter på IVA och undrade om jag inte kunde göra en karta över var man kan hitta drakar i Stockholm. Det var en utmaning att bita i och säkert har jag missat några bestar. Men jag hoppas i alla fall att den här lilla guiden – en sorts Riddarfjärden runt – får fler att promenera istället för att trängas på mellandagsrea med risk för smittspridning. Håll i, håll ut och håll minst en draksvans avstånd!

Flanera med flejmande fabeldjur

Ett stenkast bort från mina hemkvarter på Södermalm ligger Drakenbergsparken. Här finns parkleken Draken och sedan mitten av 1970-talet en (vattensprutande) lekskulptur av Ulf Sucksdorff (1). Sedan 2015 hittar man alldeles i närheten, på innergården vid Drakenbergsgatan 29/35, en skulpturgrupp av Eva Fornåå med titeln »Drakens barn« och två små drakar som beskådar ett ägg (2). Drakenberg är för övrigt ett gammalt kvartersnamn som tydligen finns belagt i Holms tomtbok redan 1679 som »Draaken Bergh«. Ursprunget lär ha varit ett värdshus på platsen som hette just Draken.

Skulpturgruppen »Drakens barn«. — Skulpturgruppen »Drakens barn« intill Drakenbergsparken.

Vandrar man vidare härifrån längs Hornsgatan kommer man småningom till nummer 60. Den här fastigheten från 1929 vaktas av inte mindre än två drakar ovanför porten (3). Kvarteret heter Ormen Större och slingrar man bort till Mariatorget är det självaste Midgårdsormen i tvekamp med åskguden Tor som blivit föremål för en skulpturgrupp och fontän i brons av Anders Wissler (4). Verket från 1903 heter »Tors fiske« och skildrar ett mycket dramatiskt ögonblick med hammaren i högsta hugg. I fornnordisk mytologi är det Midgårdsormen som omsluter världen och biter sig själv i svansen. Monsterreptilen är egentligen ingen drake som sådan, men Wisslers imposanta jugenstilgestaltning av vidundret och de omgivande urtidsödlorna är ändå värda ett stopp i sammanhanget.

Midgårdsormen på Mariatorget. — Midgårdsormen på Mariatorget – fontänskulpturen »Tors fiske«.

En bit bort i hörnet Wollmar Yxkullsgatan/Björngårdsgatan finns däremot en relief på husväggen som föreställer Sankt Görans strid med draken (5). Bostadsrättsföreningen Draken 20 har föredömligt sammanfattat historiken på sin hemsida. Det är nämligen legenden om Sankt Göran och draken som ligger bakom kvartersnamnet Draken. Under 1600-talet hette Wollmar Yxkullsgatan just »Sancte Jörans gatha«. Ständigt denne Göran alltså. För när man väl krånglat sig förbi ombyggnaden av Slussen och hittat vidare till Österlånggatan i Gamla stan är det bronskopian av Bernt Notkes Sankt Göran och draken-skulptur i Storkyrkan som tornar upp sig på Köpmanstorget (6).

Slottsdrake med riksvapnet. — Slottsdrake med det svenska riksvapnet i klorna.

När Sten Sture beställde den ursprungliga träskulpturen för att hylla sin seger över unionskungen Kristian I vid slaget på Brunkeberg 1471 symboliserade draken fienden – danskarna. Men senare, under i synnerhet 1700-talet, blir kineserier poppis i kungliga miljöer och med dessa följer draken som moderiktig maktsymbol. Smyg därför in på Kungliga slottets inre borggård. Där kan man i en av Västra valvets arkadgångar se den franske bildhuggaren Jacques-Philippe Bouchardons fräsiga drake slingra sig runt det svenska riksvapnet (7). Och visst är det väl drakar som kikar ut över inre borggården även från fasaden.

I Gamla stan kan man förstås också titta till drakarna som jobbar som vattenkastare i Tyska kyrkans torn på Svartmangatan 16 (8). Annars promenerar man raskt vidare mot Stockholms stadshus och höjer blicken mot Jungfrutornet som egentligen är en avsats på huvudtornets norra sida. Här tronar åter Sankt Göran och draken som förgylld bronsskulptur formgiven av Christian Eriksson (9). Fortsätt sedan längs Norr Mälarstrand och lägg vid port nummer 56 märke till den tjusiga smidesgrinden med Sankt Göran och draken flankerad av två prinsessor (10).

Biograf Draken. — Biograf Drakens neonskylt lyser över Fridhemsplan.

Väl framme vid Fridhemsplan verkar draken tack och lov ha lyckats skaka av sig sin ihärdiga förföljare. Den före detta biografen Draken har inte visat film på länge, men neonskylten lever vidare och har dessutom fått ett par kopior som cykelställ på andra sidan gatan (11). En riktig drakvärdhet är också Apoteket Drakens gamla entré i Vasastan. Verksamheten flyttade vidare till andra lokaler några kvarter bort 1981. Men i hörnet Karlbergsvägen/Vikingagatan håller den bevingade besten fortfarande vakt från sin dekorativa portomfattning i sten (12).

Min Google Maps-karta där drakvärdheterna är markerade enligt siffrorna i texten ovan finns här:

Stockholmsdrakar – Karta

Drakar, Churchill och champagne

Av Johanna

den 22 december, 2019

i Drakar och politik

Churchill i drakmorgonrock. — Foto: © IWM (NA 10074). Original Source: http://www.iwm.org.uk/collections/item/object/205125496

Att Winston Churchill gillade champagne är välkänt. Skumpan skulle som bekant vara kall, torr och gratis samt helst av märket Pol Roger. Men att mannen som var Storbritanniens premiärminister och store ledare under andra världskriget också hade en fäbless för drakar är det nog färre som känner till. På ett foto från juldagen, den 25 december 1943 syns han posera iförd en sidenmorgonrock med drakmotiv i grönt och guld. Bilden är tagen på trappan till högkvarteret i Kartago i Tunisien och bredvid honom står general Dwight D Eisenhower. Churchill höll på att återhämta sig från den svåra lunginflammation han drabbats av under resan i Nordafrika efter Teherankonferensen – toppmötet mellan honom, Roosevelt och Stalin som ägde rum i Iran 28 november till 1 december samma år.

Drakar och diplomati – Saint George i rundabordssamtal

Churchill var så pass förtjust i djur i största allmänhet att den brittiske författaren Piers Brendon förärat honom ett eget bestiarium. Boken »Churchill’s Bestiary« (Michael O’Mara Books Limited, 2018) är en underhållande biografi, där författaren systematiskt går igenom de olika djur som präglade Churchills privatliv och politik. I kapitlet om drakarna beskrivs ovan nämnda morgonrock (och tillhörande tofflor med drakbrodyr) som ett uttryck för hans extravaganta personlighet.

Men drakarna dyker vid flera tillfällen upp även i Churchills retorik, främst i syfte att roa åhörarna. Som när han några veckor efter Hitlers maktövertagande kritiserade England för att förlita sig på »vag internationalism« istället för imperialistisk kraft och uppdaterade legenden om Saint George och draken:

St George would arrive in Cappadocia, accompanied not by a horse, but by a secretariat. He would be armed not with a lance, but with several flexible formulas. He would, of course, be welcomed by the local branch of the League of Nations Union. He would propose a conference with the dragon – a Round Table Conference, no doubt – that would be more convenient for the dragon’s tail. He would make a trade agreement with the dragon. He would lend the dragon a lot of money for the Cappadocian taxpayers. The maiden’s release would be referred to Geneva, the dragon reserving all his rights meanwhile. Finally St George would be photographed with the dragon.

Churchill lär enligt Brendon ha varit så nöjd med sin »fabel över nationellt förfall« att han upprepade den med smärre variationer.

Eldsprutande drakar och drömmen om ett enat Europa

Gott nytt år! Drakar, eldar och champagne omslag

När Japan 1937 attackerade Kina kom Churchill åter att tänka på dessa mytologiska monster och beklagade sig över »den sårade ursinniga kinesiska drakens vanvettiga utfall«. Sedan kan man förstås också, i likhet med Brendon, betrakta en specialversion av Churchillstridsvagnen – den så kallade Krokodilen, där kulsprutan ersatts med eldkastare – för »a fire-breathing dragon«. Men mer relevant i dessa Brexittider är kanske drakarna som dyker upp när Churchill efter de allierades seger förespråkade ett enat Europa.

Vilken roll Storbritannien skulle ha i sammanhanget förblev oklart, skriver Brendon och konstaterar att det på ett mer andligt plan handlade om att förhindra återgång till barbari. Genom att citera Alfred Tennysons dikt »In Memoriam« frågade sig Churchill retoriskt:

Are we to sink through gradations of infinite suffering to primordial levels –
’A discord. Dragons of the prime,
That tare each other in their slime.’
– or can we avoid our doom?

I Tennysons dikt från 1850, som jag tidigare bloggat om, ska drakarna sannolikt tolkas i termer av dinosaurier. Nyckelfrasen ger uttryck för predarwinistiska tankar om det naturliga urvalet i motsats till Guds skapelse.

Vad Churchill skulle säga om Storbritanniens stundande EU-separation får vi aldrig veta. Men Alfred »Nyårsklockan« Tennysons uppmaning att (i Edvard Fredins svenska översättning) ringa ut »de tusen krigens år« tål att tänka på vid tolvlaget på nyårsafton. Vill man efter skålandet i Churchills favoritdryck veta mer om drakarnas betydelse vid denna högtid kan man alltid konsultera Lena Kättström Hööks skrift »Gott nytt år! Drakar, eldar och champagne« utgiven av Nordiska museet i fjol.

Tack till särbon som först fick syn på bilden av Churchill i drakmorgonrock på Museum of Freemasonry i London. Utan det uppslaget hade inte ens jag kommit på tanken att googla kombinationen Churchill och drakar…

Drakdräpare, del 3: Sankt Göran som globalt fenomen

Av Johanna

den 23 april, 2018

i Drakar i kulturhistorien

Saint George, Sankt Georg, Sankt Göran, Sant Jordi, San Giorgio… Ja, av drakar fruktad dräpare har många namn. Men där det finns drakdräpare finns det förstås också drakar. Sankt Göran och draken är ett återkommande motiv i konsten och anledningen till drakens utbredning i såväl kyrkor som på gator och torg samt vapensköldar i många städer världen över. Den symboliska kampen mellan riddaren och draken – godhet och ondska – var på många håll en del av den katolska Corpus Christi-processionen. Spektakel som överlevt i sekulär form med stadsparader och liknande.

Snap – den nafsande draken i Norwich

I Norwich har processionsdraken Snap ett dylikt ursprung som en del av Saint George’s Day-firandet på religös och senare folklig grund. Denna så kallade »snapdragon« (ej att förväxla med sällskapsspelet) har fått sitt namn efter sina nafsande käkar och finns att beskåda på Norwich Castle Museum. Som synes på bilderna nedan är Snap en sorts drakkostym som någon fick vandra omkring i på stan. Ceremonin kom med tiden att förknippas med borgmästarinvigningen och det exemplar som numera används vid stadsparader snubblade jag över av en slump. Nämligen i kyrkan St George Tombland mittemot katedralen. En förmiddag i mars står jag och fotograferar skylten utanför eftersom kyrkan visat sig vara stängd. Det är då kyrkvaktmästaren Peter Callan får syn på en desperat drakbloggare och kommer till undsättning. »Finns det drakar här?« undrar jag. »Lots of them!«, svarar han glatt och erbjuder mig en rundvisning i kyrkan.

De flesta brukar inte upptäcka draken i fönstret, berättar han. Men en luttrad drakspanare vet naturligtvis att man ska titta under lansens spets precis vid Sankt Görans fötter. På motsatta sidan förvaras även den moderna repliken av draken Snap. När prästen står i predikstolen står han också öga mot öga med besten, påpekar Peter Callan roat.

Sankt Göran – världens flitigaste drakdräpare

Det brukar sägas att Sankt Göran kom från Kappadokien i nuvarande Turkiet, där han spred kristendomen med blodiga konsekvenser som följd. Han var knappast en riddare, utan mer troligt en soldat i den romerska armén. År 303 ska han ha gripits, torterats och avrättats. Men ytterst lite är egentligen känt om hans liv. Legenden om Sankt Göran befästes under medeltiden, sannolikt av hemvändande korsfarare. Berättelsen om hans kamp mot draken tillkom senare. Den spreds bland annat genom ärkebiskopen Jacobus de Voragines krönikor över kristna personligheter i det sena 1200-talets bästsäljare »Legenda aurea« – »Gyllene legender«. Här berättas historien om hur Sankt Göran red in i staden Silene i nuvarande Libyen. Där ska han ha räddat en prinsessa från en hemsk drake, varpå kungen lät sig döpas av ren tacksamhet.

Legenden om Sankt Göran befästes under medeltiden, sannolikt av hemvändande korsfarare.

Den 23 april är Sankt Görans egen helgondag, ett datum som många engelsmän vill göra om till nationaldag. Mot den bakgrunden tvistar man samtidigt om huruvida han är en patriotiskt nationalhjälte eller den perfekta symbolen för tolerans och mångkultur. Mycket talar faktiskt för det senare. Saint George satte troligen aldrig sin fot på de brittiska öarna. Han är dessutom skyddshelgon i alltifrån Georgien till Etiopien. Den 23 april antas även vara såväl William Shakespeares som Miguel Cervantes dödsdag. Till författarnas ära har Världsbokdagen därför instiftats detta datum. Firandet i Katalonien brukar av den anledningen omfatta böcker, rosor och drakar – inte sällan porträtterat i roliga kombinationer. Av upphovsrättsliga skäl vågar jag inte publicera några bilder på bloggen, men jag föreslår att ni bildgooglar på »Sant Jordi«.

Kandinskij mötte drakdräparen i Murnau och Moskva

Sankt Göran brukar betraktas som ärkeängeln Mikaels jordiska motsvarighet och avbildas ofta till häst, i full färd med att spetsa den stackars draken. Kanske är konstnären Vasilij Kandinskijs berömda målning »Der Blaue Reiter« – »Den blå ryttaren« – i själva verket också Göran. Motivet med denne drakdräpare kom Kandinskij i kontakt med både på stadsvapnet i födelsestaden Moskva och i Murnau am Staffelsee. Sankt Göran är nämligen skyddshelgon även i det lilla bayerska samhället 60 km söder om München, där den ryske expressionisten verkade under en period före första världskriget. Tillsammans med Gabriele Münter och Franz Marc grundade han konstnärsgruppen Der Blaue Reiter. I en katalog från utställningen, »1911 – Kandinskys Reiter für den Almanach« (Schlossmuseum Murnau, 2011) finns exempel på drakdräparen som återkommande motiv hos Kandinskij.

Sankt Göran och draken-motivet har genom tiderna antagit många olika symboliska betydelser.

Även de mest abstrakta bildkompositionerna genomborras tydligt av riddarens lans. Kampen mot draken har i Kandinskijs målningar tolkats som den andliga konstens seger över det materiella. Sankt Göran och draken-motivet har genom tiderna antagit många olika symboliska betydelser. I Storkyrkan i Stockholm finns den berömda skulptur som Sten Sture den äldre lät beställa för att hylla sin seger över unionskungen Kristian I vid slaget på Brunkeberg 1471. Sankt Göran föreställer alltså riksföreståndaren själv, medan draken i det här fallet är danskarna. En bronskopia av statyn hittar man på Köpmantorget i Gamla stan.

En tur till Turckheim: vin- och drakvandring vid Vogeserna

Av Johanna

den 30 september, 2017

i Drakturism

Det handlar förstås om selektiv perception. Om att man lättare lägger märke till sådant som man är inställd på att hitta. Ändå häpnar jag över hur frekvent förekommande drakar faktiskt är i alla möjliga sammanhang och på alla möjliga platser. Den insikten var den främsta anledningen till att jag startade den här bloggen. Sakteliga har jag också förstått att jag aldrig kommer att bli färdig med det här ämnet.

Bara att besöka alla drakplatser i Europa kommer att ta en hel livstid. Och att skriva om dem tar ännu mer tid. Att försöka förstå och förklara drakens historiska plats och fortsatta relevans i vår samtid. Till och med när jag under sommarens stora drakresa hade bokat in oss på ett charmigt litet hotell med namnet Hôtel Des Deux Clefs – »De två nycklarnas hotell« – i det lilla samhället Turckheim i franska Alsace möttes vi av drakar redan i entrén. Legenden sa nämligen att det var en drake som vaktade de där nycklarna.

En vindrickande drake att skylta med i Turckheim

Det som förde oss till Turckheim var annars vår nyfikenhet på vingården François Baur med sitt stiliga drakemblem och en alldeles särskild pinot noir vid namn Le Sang du Dragon – »Drakens blod«. Luttrade som vi vid det här laget är hade vi väntat oss ännu en blodig berättelse om någon hjältemodig drakdräpare. Särskilt som vi kvällen innan hade vandrat runt i närliggande Châtenois med sina många spår, ja, till och med en hel kyrka helgad åt Sankt Georg. Men den lokala draklegenden i Turckheim visade sig vara en högst udda och sannolikt rätt unik historia: vilsen drake steks av solen och förblöder, drakblodet bidrar i sin tur till bördig jord för vinodling. Därav namnet Le Sang du Dragon.

Vi drar en lättnadens suck över att äntligen ha hittat en förvisso sorglig, men ändå icke-mordisk drakhistoria. På turistbyrån får vi också en karta över den lokala vandringsleden. En 3,5 km lång vin- och drakpromenad bland vinrankorna med underskön utsikt över bergsmassivet Vogeserna. Informationsskyltarna som kantar vägen berättar om såväl draklegenden som vinproduktionen och illustrationerna är fantasifullt underhållande med en vindrickande drake som guide.

Drakar och druvklasar från medeltiden

Det här med drakar och vin är för övrigt en intressant kombination som dyker upp på många håll, inte minst i trakterna kring floderna Rhen och Mosel. Motivet har funnits åtminstone sedan medeltiden och i tyska Köln passade jag på att besöka Museum Schnütgen med en diger samling medeltida konst. Här finns inte bara kyrkliga helgonbilder av drakdräpare som Sankt Georg, Mikael och Margareta, utan även ett par vindruveätande drakar utsnidade i sandsten på ett segment av en valvbåge från 1200-talet.

Drakar tillsammans med druvor eller vinrankor dyker upp på flera håll, men exakt hur motivet ska tolkas är aningen oklart. Jag söker svaret i Heinrich och Margarethe Schmidts bok »Die vergessene Bildersprache christlicher Kunst« (Verlag C.H. Beck, 1981/2007) som jag hittade i shoppen på Museum Schnütgen. Även i Sara Kuehns studie »The Dragon in Medieval East Christian and Islamic Art« (BRILL, 2011) beskrivs dylika framställningar. Vindruvan och vinrankorna går att knyta till såväl Kristi blod som till paradiset och livets träd.

Listan över outforskade drakstäder att besöka bara växer och växer i all oändlighet ju mer man letar.

Man får förmoda att de druvätande drakarna är någon sorts symbol för synden, frestelsen eller det dionysiska. Den som har närmare besked får gärna upplysa mig och den här bloggens läsare. För nu måste jag nämligen sluta googla det här temat… Winzerbrunnen – »vinodlarbrunnen« i den tyska »Nibelungenstaden« Worms toppas tydligen av en drake med en druvklase i munnen. Där i sällskap av den romerska mytologins vingud Bacchus.

En drake som äter vindruvor finns visst också avbildad i det franska klostret Mont-Saint-Michel. Och dessutom pryds Vaux-sur-Seines kommunvapen av en drake och en druvklase. Naturligtvis för att det även där finns en lokal draklegend. Ja, ni hör ju själva, listan över outforskade drakstäder att besöka bara växer och växer i all oändlighet ju mer man letar.

Drachenstich – ett historiskt drakdräparspel i Bayern

Av Johanna

den 28 augusti, 2017

i Drakar i kulturhistorien

Drachenstich-spelens huvudrollsinnehavare med premiärbuketten mellan tänderna.

Det finns olika sätt att försöka förstå världen. Själv har jag valt att studera drakar eftersom legenderna om dem säger en hel del om människans kulturhistoria och krigiska sinnelag. De finns bevarade i kyrkor, längs moderna vandringsleder och på en rad olika museer. Därför är det fullt möjligt att lägga upp en rundresa genom Tyskland (och en bit in i Frankrike) helt och hållet på temat drakar. Längs vägen har jag funnit drakar på alla möjliga och omöjliga ställen – även där jag minst hade väntat det. Ja, till och med rulltårtan på det lokala konditoriet i Furth im Wald var utformad som en draksvans… Under två veckor i augusti kretsar nämligen allt i den bayerska gränsstaden kring Drachenstich – Tysklands äldsta folkskådespel med 500-åriga anor.

Drakbloggen gästar biblioteket

Furth im Wald var också slutmålet för stora drakresan och mina drakdräparstudier som jag nu försökt sammanfatta i en essä i Dagens Nyheter. Allt fick naturligtvis inte plats, men det kommer mer i form av blogginlägg framöver. Just nu drunknar jag i allt insamlat material som säkert skulle räcka till en hel bok… Och apropå böcker: drakdiggare i södra Sverige kan redan nu skriva upp datumet 28 november. Då föreläser jag nämligen om drakar på Landskrona stadsbibliotek.

Här kan man läsa dagens DN-artikel på webben i sin helhet. Stort tack till Publicistklubbens Hiertanämnd som tilldelade mig medel ur Otto och Anna Elgh-Lundbergs stipendier för att studera Drachenstich-spelen. Väl på plats i Tyskland fick jag också ett underbart bemötande på flera arkiv. I synnerhet Dr Marion Hruschka (Marktarchiv Murnau) och Werner Perlinger (Stadtarchiv Furth im Wald) förtjänar ett särskilt omnämnande här.

Drakdräpare, del 1: Sankt Mikael och Moradrakarna

Av Johanna

den 14 juli, 2017

i Drakar i kulturhistorien

Den här sommaren kommer att gå i drakdräparnas tecken… Ja, jag vet att det låter lite läskigt. Men en luttrad drakspanare vet att drakens utbredning i västerländsk kulturhistoria till stor del följer korstågens framfart. Och är det inte helgonet Sankt Göran som sätter spjutet i det stackars djuret så är det i regel Sankt Mikael – som på Moras kommunvapen. Häromveckan hade jag vägarna förbi Dalarna i egenskap av operarecensent. Då passade jag naturligtvis på att spana in den tjusiga skulpturen av Sankt Mikael och draken. Den är gjord av Per Nilsson-Öst 1980 och placerad på Kyrkogatan mitt i Mora.

Mikael är en av ärkeänglarna och förekommer i såväl judisk och kristen som muslimsk tradition. Mest relevant i sammanhanget är hans kamp mot draken som skildras i Uppenbarelseboken (12:7-9): »Och det blev en strid i himlen: Mikael och hans änglar gav sig i strid med draken. Och draken och hans änglar stred, men han övermannades och det fanns inte mer någon plats för dem i himlen. Och han, den stora draken, ormen från urtiden, han som kallas Djävul och Satan, han som förför hela världen, han störtades ner på jorden och hans änglar störtades ner med honom.«

Mikael och hans änglar gav sig i strid med draken. Och draken och hans änglar stred, men han övermannades och det fanns inte mer någon plats för dem i himlen.

Vad Mora har för kopplingar till Mikael är aningen oklart. Enligt kommunens hemsida kan det ha skett en förväxling med det nordiska helgonet Sankt Olof som tydligen har betraktats som Moras speciella skyddshelgon. En annan teori är att Mora kyrka under katolsk tid kan ha varit helgad åt Sankt Mikael. Alltså innan den lutherska reformationen nådde Sverige på 1530-talet. Med anknytning till Mora återfinns Sankt Mikael och draken för första gången på en riksdagsfullmakt 1675. »Mora Sochns Signet« lyder texten på sigillet och sedan 1931 har pastorsämbetet i Mora använt sig av motivet både som stämpel och sigill.

Kamp om kampen med draken

På 1940-talet begärde både Mora socken och Söderbärke socken att få använda Sankt Mikael och draken i sitt sockenvapen. Båda var berättigade till motivet, men Mora vann »striden« och 1946 blev Sankt Mikael och draken Moras sockenvapen. Efter kommunsammanslagningarna 1971 behöll man symbolen som kommunvapen med viss modernisering. Guldfärgen ersattes med en liknande gul färg och en del detaljer togs bort. Som parentes kan nämnas att även Belgiens huvudstad har Sankt Mikael och draken som stadsvapen. Fast Brysseldraken påminner egentligen mer om en tvåbent djävulsgestalt.

Hockeylaget Mora IK använder sig för övrigt också av motivet. Den officiella supporterklubben heter till och med Drakarna, vilket egentligen är märkligt med tanke på att Sankt Mikael sätter ett spjut i draken. Man får förmoda att hockeyfansen frivilligt valt att kliva över på fiendesidan för att inte förväxlas med »Änglarna« – fotbollslaget IFK Göteborg. Draken är ju trots allt en tacksam maskot och souvenir oavsett om den anses vara ond eller god. Och med tanke på att Dala-Floda numera har sin egen Dala-Flodhäst är det faktiskt förvånande att ingen i Mora kommit på tanken att tillverka daladrakar som en lokal variant av dalahästen.

Drakmetal – bevingade bestar i sitt rätta element

Av Johanna

den 21 juni, 2017

i Drakar i musiken

Nu undrar ni kanske vad som har hänt med drakbloggen. Det har ju varit minst sagt snålt med uppdateringar under våren. Eller pollensäsongen som jag brukar säga. Men jag har helt enkelt halkat efter med bloggandet. Vid sidan av de vanliga uppdragen har jag nämligen haft fullt upp med att skriva en artikel om drakmetal och planera sommarens stora drakresa till Tyskland. Det händer också annat spännande på drakfronten. Men mer om allt detta framöver…

I väntan på drakberättelser från Bayern får ni hålla till godo med nya numret av hårdrockstidningen Close-Up (#197). För ingen mytologisk varelse är väl mer metal än draken. Genom århundradena har dessa bevingade bestar förknippats med blod, eld, död och självaste Satan. Men också med styrka och mod. I Close-Up listar jag således tio draklåtar om alltifrån kinesiska legender till snart HBO-aktuella »Game of Thrones«. Alla låtar utom Dios »Killing the Dragon« finns med i Spotifyspelaren nedan.

Drakmöte i bergets grotta och hjärtats djup

Så här skrev jag till exempel om mina franska metalfavoriter Gojiras låt »Where Dragons Dwell« från albumet »From Mars to Sirius« (Listenable 2005): »Dragons are the myth alive/in the heart of men«, framhåller Gojira och kopplar samman den klassiska kampen mot draken med striderna mot mörkret inombords. Må så vara hat, rädsla eller andra ociviliserade instinkter. Musiken växlar episkt mellan det lågintensivt molande och tekniskt smattrande.

Dragons are the myth alive/in the heart of men.

Någon talade om fransoserna som representanter för en postmodern mytologi och Joe Duplantier lägger ut texten om mötet med draken i såväl bergets grotta som hjärtats djup. »Where Dragons Dwell« är något så ovanligt som en osentimental, icke-heroisk metallåt om drakar och utan tvekan ett av de bästa bidragen i genren. Gojira är för övrigt det japanska ursprungsnamnet på filmvärldens jätteödla Godzilla. Om drakar i verkligheten vore en utrotningshotad art skulle de miljömedvetna metalmännen från Bayonne med all sannolikhet engagera sig för deras överlevnad. Bandet stödjer sedan länge den marina djurrättsorganisationen Sea Shepherd, känd för sina direktaktioner i kampen mot valjakt.

Texterna om de övriga nio låtarna hittar ni alltså i tidningen Close-Up #197.

Trevlig midsommar och akta er för Brännvinsdraken!

En grön drake på den engelska landsbygden

Av Johanna

den 1 oktober, 2016

i Drakturism

Minns ni Maud i den där drakumentären »Drakar: myter och skrönor« som jag tipsade om tidigare i år? Det var den lilla flickan som så gärna ville ha ett husdjur och kom hem med en liten drakunge. Eller snarare en så kallad wyvern, en tvåbent korsning mellan drake och ödla som är vanligt förekommande på vapensköldar i anglosaxiska länder. Historien förtäljer att Mauds förskräckta föräldrar tvingade dottern att genast göra sig av med fyndet. Motvilligt gömde hon istället wyvern ute i skogen och fortsatte att mata den. Men det dröjde inte länge innan det krävdes mer än mjölk för att mätta drakmagen. Den växande wyvern fick smak för kött och flög snart ut på egna jaktäventyr i byn. Småningom blev den ett hot även mot människor – alla utom Maud.

Draken i Mordiford

Berättelsen om Maud och hennes wyvern föreligger i flera olika versioner och legenden är känd som »Draken i Mordiford«, ett distrikt i grevskapet Herefordshire i södra England. Mer om detta kan man bland annat läsa i den här broschyren med ett förslag på vandringsrutt i området. Den drakmålning som en gång ska ha funnits i byns kyrka togs visserligen bort på 1800-talet, men Mordiford värnar fortfarande om sin gröna draksymbol. Liksom trakten i stort; under sommarens draksemester blev det inget besök i Mordiford, men däremot både middag och övernattning på The Green Dragon Inn i Cockleford i hjärtat av lummiga Cotswolds. Den som kan sin Tolkien tänker förstås omedelbart på Frodos favorithak i Fylke och The Green Dragon Inn är onekligen ett populärt pubnamn även i verklighetens England, om än inte lika vanligt som olika varianter av George & Dragon.

Heliga drakdräpare

Högtflygande husdrake siktad i centrala Salisbury.

Det säkraste stället att hitta drakar på i Storbritannien (ja, inte så säkert för drakar då…) är annars i äldre kyrkor och katedraler. Naturligtvis på grund av George – Saint George – och andra drakdräpande helgon som blev populära under medeltiden. I den mäktiga katedralen i Salisbury finns, förutom den färgglada fönsterdekorationens röda drake, en takdekoration i klostergången som ska föreställa godhetens kamp mot ondskan – av allt att döma i skepnad av en bevingad drake. Möjligen missade jag ytterligare några drakar bland fasadens många stendekorationer och till gränsfallen hör varelsen som pryder ena pelarfoten i The Trinity Chapel (Lady Chapel).

: Godheten och ondskans drakkamp i klostergången.

: Potentiell pelardrake i katedralens Trinity Chapel.

: Dubbla drakdräpare i klosterkykan i Bath.

Ännu fler drakdräpande helgon radar upp sig i klosterkyrkan i Bath. Letar man efter bra draklektyr lönar det sig i regel också att spana in souvenirbutikerna i anslutning till just katedraler i både England och Wales.

Gilbert och George

Gilbert – en trogen sommargäst i Salisbury.

Utanför stadshuset (The Guildhall) i Salisbury, som blev resans allra första stopp på vägen till Stonehenge, drar en betydligt fredligare drake till sig uppmärksamheten. Blomsterdraken Gilbert är en populär sommargäst som återvänt hit sedan 1999. Jag har ingen aning om varför han kallas just Gilbert, men med ett visst drakdräpande helgon i minnet kan jag knappast vara ensam om att tänka på konstnärsduon Gilbert and George? Strosar man runt i Salisbury en sommarkväll och ser sig omkring bland husen ordentligt kan det hända att även mer högtflygande husdrakar blickar ut över staden. Att ett strömavbrott tvingade den lokala George & Dragon-puben att stänga rakt framför näsan på oss var kanske lika bra…