Om man är ute och kör på de sörmländska vägarna bör man absolut svänga av i riktning mot Sundbyholm. Sigurdsristningen från 1000-talet e Kr är onekligen ett av landets mest fascinerande fornminnen. Texten lyder: »Sigrid gjorde denna bro, Alriks moder Orms dotter, för själen Holmgers Sigröds fader hennes make«. Men det är inte minnesskriften som gör ristningen unik, utan bildmaterialet som skildrar olika episoder ur sagan om Sigurd Fafnesbane. Ungefär som en tusenårig tecknad seriestrip. Och det är sannerligen ingen dålig story som finns inristad på Ramsundshällen, cirka 10 km nordost om Eskilstuna.
Familjebråk i forngermansk fantasytappning
I ena hörnet syns Sigurd sticka svärdet i draken Fafner, ormlikt utformad som en runslinga. Enligt sagan steker Sigurd sedan drakens hjärta över elden, men bränner sig när han ska känna efter om det är färdigt. Därför avbildas han i nästa scen med tummen i munnen. På så sätt får han i sig drakblodet som gör att han plötsligt kan förstå fåglarnas sång. De kvittrar att hans fosterfar, smeden Regin, tänker döda honom för att stjäla Fafners guldskatt och råder Sigurd att ta livet av honom också. I berättelsens sista del har Sigurd halshuggit Regin och gjort sig redo att fly med guldet på sin häst Grane.
Fafner är för övrigt Regins bror som antagit formen av en jättelik orm eller drake för att kunna ruva på skatten. Därför är det egentligen fel att kalla Sigurd för »drakdödare«. Jag har ändå valt att inkludera honom i sommarens drakdräpartema. Men vad vi ser är alltså i själva verket ett blodigt familjebråk i forngermansk fantasytappning. I det medeltida tyska hjälteeposet »Nibelungenlied« motsvaras Sigurd av Siegfried. Har man sett Wagners opera »Siegfried« känner man tydligt igen händelseförloppet från andra akten. Sagan är vida spridd i Europa. Just den nordiska versionen av berättelsen återges bland annat i isländska Eddadikter och Völsungasagan med mindre variationer.
Stora drakresan och drakdräparstudier i Bayern
Om man är sugen på att jämföra de olika varianterna av sagan om Sigurd Fafnesbane kan jag rekommendera Daniel Ogdens källsamling »Dragons, Serpents, and Slayers in the Classical and Early Christian Worlds« (Oxford University Press 2013). Den boken tänker jag själv packa ner i väskan. För nu är det inte ens ett dygn kvar till sommarens stora drakresa som inte enbart innebär semester. Jag har nämligen fått ett stipendium av Publicistklubben för att studera Drachenstich. Det är Tysklands äldsta folklustspel som äger rum i gränsstaden Furth im Wald i Bayern. På vägen dit tänker jag bland annat ta reda på vad en Tatzelwurm är, dricka drakdrycker och förhoppningsvis vandra några drakleder om vädret tillåter. Säkert blir det en och annan bild på Twitter i väntan på skrivtid för blogginlägg och annat.