En blogg mellan verklighet och fantasi | Allt om drakar

Uppskattat eller uppläxat drakdjur? En aspis ur British Librarys manuskriptsamling Harley 3244.

Av alla årets dagar är detta den viktigaste. Den 16 januari är nämligen den officiella Uppskatta en drake-dagen. Appreciate a Dragon Day startades 2004 av den amerikanska fantasyförfattaren Donita K Paul för att fira utgivningen av boken »DragonSpell«. Hennes författarskap utgår från den kristna idévärlden och där ingår som bekant också drakar. Ta bara medeltidens bestiarier som jag tidigare berättat om på bloggen.

Det finns enligt Donita K Paul ett antal olika sätt att uppskatta en drake på. Det kan till exempel handla om att välja ut sin litterära favoritdrake och presentera den på ett kreativt sätt: med en teckning, dikt, sång eller dylikt. Bibliotek uppmanas att ställa fram drakböcker och Science Fiction-bokhandeln i Malmö publicerade för ett par år sedan ett utmärkt blogginlägg med drakiga boktips. Ett annat förslag går ut på att ta så många roliga bilder som möjligt med en mjukisdrake utplacerad på olika platser – ätandes en hamburgare på en snabbmatsrestaurang eller varför inte läsandes en bok om dinosaurier på biblioteket, föreslår Paul.

Romerska drakbaner och walesiska drakvurmar

Drakar har ju på senare år blivit omåttligt populära, inte minst tack vare en serie som »Game of Thrones«, och konceptet Appreciate a Dragon Day tycks numera leva sitt eget liv. Ett land som är noga med att uppskatta sin drake varje dag är för övrigt Wales (även om vurmen för den röda nationalsymbolen egentligen inte är odelat positiv ur ett politiskt perspektiv). Turistregionen norra Wales har hur som helst tagit tillfället i akt att dagen till ära bjuda på en snabbkurs om den röda drakens historiska ursprung. Sannolikt var det romarna som introducerade draksymbolen i Britannien. De brukade använda draken som ett slags vapenflagga (en så kallad draco) bestående av ett drakhuvud av brons med en vindstrut av tyg som fladdrande svans.

De walesiska kungarna ska senare ha anammat denna romerska drake som stridsfana och hit kan man också härleda namnet »Pendragon«.

Dessa drakvimplar lär ha använts av romerska trupper i strid åtminstone mellan 250 och 400 e.Kr. De walesiska kungarna ska senare ha anammat denna romerska drake som stridsfana och hit kan man också härleda namnet »Pendragon«. Det vill säga den militära gradbeteckning som vi genom legenden förknippar med King Arthur och som alltså inte syftar på en drake, utan på en krigare. Men mer om det en annan gång. Vill man fördjupa sig ytterligare i den walesiska drakens ursprung rekommenderas den lilla skriften »A History of the Red Dragon« av Carl Lofmark (Welsh Heritage Series). Där finns dessutom är en bra och intressant redogörelse av drakens kulturhistoria i största allmänhet.

Från uppläxad till uppskattad varelse

Glöm nu för allt i världen inte bort att uppskatta en drake i dag! Illustrationen här ovan är hämtad ur ett medeltida manuskript. Med tanke på att texterna i ett bestiarium kretsar kring kristen symbolik får man väl anta att mannen på bilden försöker fördriva ondskan – den som drakar och ormar i regel representerar i sådana här sammanhang. (Det här drakliknande fabeldjuret är faktiskt en så kallad aspis som i regel förknippas med synden.) Men situationen ser ju i ändå rätt beskedlig ut. Jag föreställer mig faktiskt att han försöker läsa en godnattsaga för drakdjuret även om den verkar lyssna lite motvilligt. Ja, kanske firade han rent av Appreciate a Dragon Day…

Drakbloggen önskar God jul med walesiskt sommarminne

Av Johanna

den 24 december, 2016

i Drakturism

God jul! – eller Nadolig Llawen! – som vårt senaste tillskott på bilden här intill skulle säga. Han är ju som synes (Draig goch Cymru står det på magen) en röd drake från Wales. Närmare bestämt från kalkstensudden Great Orme på den walesiska nordvästkusten som vi (jag och särbon alltså) besökte i somras. Halvön fick sitt namn av vikingarna och är belägen vid den underbara badorten Llandudno som påminner lite om en korsning mellan Blackpool eller den engelska sydkustens Brighton och Medelhavets Nice. Getterna betar på de branta grässlänterna och i området ligger också en koppargruva från bronsåldern som numera tros vara världens största i sitt slag. Om Great Orme betyder sjöorm eller drake må vara osagt, men det lokala bryggeriet har i alla fall tänkt rätt med god draköl och osedvanligt snygg etikett. Dessvärre är den omöjlig att få tag på i Sverige så jag får väl nöja med med att smutta på en jämtländsk julöl med Storsjöodjuret i tomteluva…

Juldrakar från när och fjärran

Det bästa med julen är ju som bekant drakarna. Det är sen gammalt. Och för årets raraste julhälsning står det portugisiska fotbollslaget FC Porto (alla förstår ju att tomtens släde i själva verket måste dras av drakar – renar kan ju liksom inte flyga…). I år har jag dessutom köpt mig själv en draktröja i julklapp. Egentligen borde jag förstås ha burit den redan den 16 december på National Ugly Christmas Sweater Day. Men jag tyckte att den var tjusig nog att spara till julafton så nu tänker den här drakbloggaren luta sig tillbaka, knapra hembakta pepparkaksdrakar och mysa i sin nya röda draktröja.

: Vy från Great Orme.

: En äkta draköl.

: Ännu mer draköl.

: Årets drakskörd.

: Jämtländsk sjödrake?

: Senaste drakmodet.

Drakbloggen fyller 1 år och firar med draktårta!

Av Johanna

den 22 december, 2016

i Drakprylar och annan kuriosa

Draktårta färdig för frakt!

Det var alltså dan före dan före förra dopparedagen som jag postade det allra första inlägget på den här bloggen. Tanken hade funnits där länge, men att verkligen ta sig tid att snickra ihop en helt och hållet ideell blogg om något så nördigt som drakar kändes inte som en självklarhet. Det har heller inte blivit riktigt lika många inlägg som jag hade önskat och ibland är det frustrerande att ha fler drakuppslag i huvudet än vad jag hinner fördjupa mig i vid sidan av mitt inkomstbringande skrivande som frilansjournalist. Men ambitionen har från början varit att hellre formulera ett fåtal lite längre texter istället för många korta inlägg – snabba drakreflektioner pytsar jag istället ut på twitter. Därför är jag särskilt glad över att ha fått ett par journalistiska artiklar i ämnet publicerade på annat håll och förhoppningvis blir det fler. Att föreläsa om drakar vore ju heller inte fel i framtiden…

Och nej, jag lovar, alltomdrakar.se kommer inte att spåra ur och bli en matblogg även om det kanske vore mer lukrativt. Men på något sätt måste man ju fira drakbloggens ettårsdag och det gör man givetvis bäst med draktårta. Den som syns här på bilden bakade jag i och för sig redan tidigare i höstas till särbon i födelsedagspresent (ni vet, historieläraren som brukar hänga med på mina draksemestrar och som är den meste fantasyläsaren av oss två). Efter idogt googlande efter konditorknep, kakrecept och drakdekor blev det en lätt modifierad prinsesstårta med egenkomponerad fyllning. Tidigare beprövade pepparkaksformar visade sig fungera fint även till marsipanfigurer.

De tre röda drakarna ser visserligen lite snällare ut än Daenerys Targaryens trehövdade drakemblem i Game of Thrones, men vi kan väl kalla det för en khaleesi cake ändå? Färgkombon torde hur som helst passa lika bra nu till julen. Tack till alla er som följt och kommenterat bloggen under året! Här har ni receptet:

Sockerkaksbotten

(Ett recept jag hittade på webben för länge sedan, minns tyvärr inte var.)
6 ägg
2 1/4 dl strösocker
3 dl vetemjöl
1,5 tsk bakpulver
smör och ströbröd till formen

Vispa äggen och sockret ljust och fast i ca 10 minuter (viktigt!). Blanda vetemjölet med bakpulvret, sikta ner mjölet i bunken och vänd långsamt in det i äggpöset. Häll smeten i en smord och bröad form, ca 24 centimeter i diameter. Om formens kanter är låga kan det vara bra att göra en lite högre krage av bakplåtspapper så att inte smeten rinner över när kakan stiger. Klipp i så fall ut en lagom lång remsa, klistra fast den i smöret på insidan av formens kanter som en cylinder och strö sedan ströbröd endast på formens smörade botten. Grädda på nedre falsen i ugnen – 175 grader – i cirka 40 minuter. Låt kakan kallna och dela sedan bottnen i tre delar. (Går utmärkt att baka på förhand och frysa in.)

Fyllning

Nutella eller liknande nötchokladkräm
3 dl vispgrädde (minst, vill man ha en högre tårta får man lägga på ett par dl)
Jordgubbssylt:
1 paket (225 g) frysta jordgubbar eller motsvarande färska
1 tsk äkta vaniljpulver
2 msk socker

Tina och koka upp de frysta jordgubbarna. Rör ner socker och vaniljpulver. Koka ihop tills jordgubbsblandningen tjocknar något. Eftersom den här tårtan inte innehåller vaniljkräm har jag valt att smaksätta syltfyllningen med ganska mycket vanilj. Jag föredrar också en relativt syrlig syltfyllning för att balansera upp nötchokladkrämens sötma.

Till dekoration

Ett färdigt marsipanlock i vitt (finns både i Ica:s eget sortiment och av märket Odense)
Röd figurmarsipan

Montering

Utan den här instruktionsvideon hade jag nog aldrig lyckats montera min tårta. Utifrån prinsesstårtemodellen gör man sedan följande:

Vispa grädden. Bred ut jordgubbsfyllningen på en av de två yttersta bottendelarna (spara den mest sladdriga mittendelen till toppen) och bred på lite grädde överst för bättre fäste. Tänk på att lämna lite marginal i kanterna eftersom sylten annars kan göra marsipanen geggig.
Lägg på nästa bottendel och bred ut ett lager nötchokladkräm. Klicka på större delen av grädden och forma den till en topp.
Lägg därefter på den sista, mjuka bottendelen och forma tårtans kanter runda som en kulle. Bred på ett tunt lager grädde runt om så att marsipanen får fäste.
Lägg försiktigt på marsipanlocket och skär bort överflödet runt kanterna. Kavla ut den röda marsipanen mellan två bakplåtspapper, stansa ut drakar med pepparkaksform och dekorera.

Voilà – en khaleesi cake!

Fler fantastiska vidunder i medeltida manuskript

Av Johanna

den 28 november, 2016

i Drakar i kulturhistorien

Jag måste erkänna att jag bara har följt Harry Potter sporadiskt. Dessutom är jag ju mer intresserad av drakar och dylikt ur ett kulturhistoriskt perspektiv än av friserade fantasysanningar om dem. Men tanken på magiska djur i 1920-talsmiljö räckte ändå för att få iväg mig på bio förra helgen. Filmen »Fantastiska vidunder och var man hittar dem« bygger på den brittiska författaren J. K. Rowlings bok publicerad under pseudonymen Newt Scamander. Alltså rollfiguren som tidigare blivit relegerad från trollkarlsskolan Hogwarts och som nu ägnar sig åt att försöka fånga in och skydda all världens magiska djur. Storyn utspelar sig 70 år innan Harry Potter-historien tar sin början och hela fem filmer ska det tydligen bli. Alltsammans baserat på denna handbok om fantastiska vidunder som helt klart har historiska förebilder på klassificeringsfronten.

Bestiarium – en illustrerad djurbok från medeltiden

Orm och drake ur British Librarys manuskriptsamling Harley 3244.

Inspirerad av biobesöket fortsätter jag studierna med Julia Cresswells kärnfulla häfte »Legendary Beasts of Britain« (Shire, 2013) som tar itu med temat utifrån de verkliga källor som finns att tillgå. Tack vare bildmaterialet hittar jag också vidare till något som visar sig vara rena guldgruvan för drakletare: British Librarys digitala manuskriptsamling. Här finns bland annat sidor ur ett bestiarium, en typ av medeltida djurbok som även inkluderar fabelväsen – däribland drakar och enhörningar. De ofta sedelärande texterna är förknippade med kristen symbolik och i regel väldigt vackert illustrerade. Som äldre drakkällor är bestiarier därför oerhört fascinerande.

Draco Dormiens Nunquam Titillandus. (Kittla aldrig den drake som sover.)

Fem sorters »serpents« – ormar – ur British Librarys manuskriptsamling Harley 3244.

Beskrivningarna som finns i dessa illuminerade handskrifter gör det också lättare att identifiera drakar i såväl kyrkor som äldre konst. Att även varelser med ben kunde betecknas som ormar förklarar delvis den begreppsförvirring som råder mellan engelskans dragon, serpent och worm. Inte helt olikt svenskans delvis synonyma ord drake och lindorm. Ordet dragon härstammar för övrigt från grekiskans drakon som betyder just stor orm. Skillnaderna tycks inte ha bekymrat folk på medeltiden, men klassificeringen har blivit mer exakt och avancerad med tiden.

Sagodjur i Linnés sexualsystem »Systema naturae«

Kategorin Paradoxa i »Systema naturae«. Reproduktion: Kungliga biblioteket.

Faktum är att Carl von Linné så sent som 1735 inkluderade drakar i första upplagan av sitt berömda verk »Systema naturae«, där han beskriver och systematiskt delar in olika arter av djur, växter och mineraler. Under rubriken »Paradoxa« samlade han inte bara sagodjur som drakar och hydror, utan också (som det senare visade sig) fullt existerande pelikaner. Vem vet, kanske är det bäst att ta Hogwarts motto på allvar: »Draco Dormiens Nunquam Titillandus« – »Kittla aldrig den drake som sover«.

En grön drake på den engelska landsbygden

Av Johanna

den 1 oktober, 2016

i Drakturism

Minns ni Maud i den där drakumentären »Drakar: myter och skrönor« som jag tipsade om tidigare i år? Det var den lilla flickan som så gärna ville ha ett husdjur och kom hem med en liten drakunge. Eller snarare en så kallad wyvern, en tvåbent korsning mellan drake och ödla som är vanligt förekommande på vapensköldar i anglosaxiska länder. Historien förtäljer att Mauds förskräckta föräldrar tvingade dottern att genast göra sig av med fyndet. Motvilligt gömde hon istället wyvern ute i skogen och fortsatte att mata den. Men det dröjde inte länge innan det krävdes mer än mjölk för att mätta drakmagen. Den växande wyvern fick smak för kött och flög snart ut på egna jaktäventyr i byn. Småningom blev den ett hot även mot människor – alla utom Maud.

Draken i Mordiford

Berättelsen om Maud och hennes wyvern föreligger i flera olika versioner och legenden är känd som »Draken i Mordiford«, ett distrikt i grevskapet Herefordshire i södra England. Mer om detta kan man bland annat läsa i den här broschyren med ett förslag på vandringsrutt i området. Den drakmålning som en gång ska ha funnits i byns kyrka togs visserligen bort på 1800-talet, men Mordiford värnar fortfarande om sin gröna draksymbol. Liksom trakten i stort; under sommarens draksemester blev det inget besök i Mordiford, men däremot både middag och övernattning på The Green Dragon Inn i Cockleford i hjärtat av lummiga Cotswolds. Den som kan sin Tolkien tänker förstås omedelbart på Frodos favorithak i Fylke och The Green Dragon Inn är onekligen ett populärt pubnamn även i verklighetens England, om än inte lika vanligt som olika varianter av George & Dragon.

Heliga drakdräpare

Högtflygande husdrake siktad i centrala Salisbury.

Det säkraste stället att hitta drakar på i Storbritannien (ja, inte så säkert för drakar då…) är annars i äldre kyrkor och katedraler. Naturligtvis på grund av George – Saint George – och andra drakdräpande helgon som blev populära under medeltiden. I den mäktiga katedralen i Salisbury finns, förutom den färgglada fönsterdekorationens röda drake, en takdekoration i klostergången som ska föreställa godhetens kamp mot ondskan – av allt att döma i skepnad av en bevingad drake. Möjligen missade jag ytterligare några drakar bland fasadens många stendekorationer och till gränsfallen hör varelsen som pryder ena pelarfoten i The Trinity Chapel (Lady Chapel).

: Godheten och ondskans drakkamp i klostergången.

: Potentiell pelardrake i katedralens Trinity Chapel.

: Dubbla drakdräpare i klosterkykan i Bath.

Ännu fler drakdräpande helgon radar upp sig i klosterkyrkan i Bath. Letar man efter bra draklektyr lönar det sig i regel också att spana in souvenirbutikerna i anslutning till just katedraler i både England och Wales.

Gilbert och George

Gilbert – en trogen sommargäst i Salisbury.

Utanför stadshuset (The Guildhall) i Salisbury, som blev resans allra första stopp på vägen till Stonehenge, drar en betydligt fredligare drake till sig uppmärksamheten. Blomsterdraken Gilbert är en populär sommargäst som återvänt hit sedan 1999. Jag har ingen aning om varför han kallas just Gilbert, men med ett visst drakdräpande helgon i minnet kan jag knappast vara ensam om att tänka på konstnärsduon Gilbert and George? Strosar man runt i Salisbury en sommarkväll och ser sig omkring bland husen ordentligt kan det hända att även mer högtflygande husdrakar blickar ut över staden. Att ett strömavbrott tvingade den lokala George & Dragon-puben att stänga rakt framför näsan på oss var kanske lika bra…

Draktrumpeter och lömska ledmotiv

Av Johanna

den 4 september, 2016

i Drakar i musiken

Nej, nu är det verkligen hög tid att väcka den här drakbloggen ur sin ofrivilliga sommarslummer. Och nog är det dags för mig, som till vardags sysslar med musikkritik, att resonera lite kring hur drakar låter. Nu tänker ni kanske spontant på Benedict »Sherlock« Cumberbatch som gav röst åt Smaug i Hobbit-filmerna. Eller möjligen på röstskådespelaren Alan Oppenheimer som gjorde den lojt skrockande och högst hundliknande lyckodraken Falkor i »Den oändliga historien«. Själv tänker jag nog i första hand på det lömska ledmotivet som representerar draken Fafner i Wagners operacykel »Nibelungens ring«. Men draksoundet verkar vara betydligt äldre än så.

Carnyx – en keltisk draktrumpet i krig

I augusti hade jag jobbvägarna förbi Ystad och råkade mer eller mindre av en slump snubbla över en musikarkeologisk utställning på klostret. »Archaeomusica« är en del av ett omfattande EU-projekt (EMAP – European Music Archaeology Project) och visar repliker av en mängd ljudfynd, från skånsk stenålderstrumma till fornegyptisk lådlyra. Och ja, ni gissar rätt – draklurar. Åtminstone med viss fantasi. För tar man en titt på det imposanta djurhuvud som pryder utställningsaffischen är det med moderna ögon svårt att inte tänka på en drake. Föremålet är en reproduktion av en gallisk carnyx från utgrävningar i Tintignac i södra Frankrike. Det rör sig alltså om ett sisådär två meter långt blåsinstrument av brons som hölls vertikalt och var vanligt hos de forntida kelterna.

Their trumpets again are of a peculiar barbarian kind; they blow into them and produce a harsh sound which suits the tumult of war.

Carnyxfynd har också gjorts i bland annat Skottland och instrumentet finns avbildat på såväl mynt som skulpturer. Ordet »carnyx« lär också förekomma i en rad historiska texter; instrumentet ska ha funnits med när kelterna anföll helgedomen i Delphi år 279 f. Kr., vid Julius Caesars krig i Gallien och när den romerske kejsaren Claudius invaderade de brittiska öarna. »Their trumpets again are of a peculiar barbarian kind; they blow into them and produce a harsh sound which suits the tumult of war«, skrev den grekiske historikern Diodorus Siculus någonstans kring 60–30 f. Kr.

Klockstycket på en carnyx var utformat som ett djurhuvud, till exempel ett vildsvin, och det barbariskt klingande trumpetljudet ljöd alltså med stor sannolikhet över slagfälten. Men fyndplatsen i Tintignac antyder att instrumentet också haft en rituell betydelse.

Drakröster på skiva

Sex av Tintignac-carnyxerna pryddes just av vildsvinshuvuden, medan det sjunde beskrivs som ett mer ormliknande fantasydjur. Tja, varför inte en drake? Att vi kan bilda oss en uppfattning om soundet beror till stor del på musikarkeologiska entusiaster som den brittiske trombonisten och tonsättaren John Kenny. Han har specialiserat sig på instrumentet och nu också spelat in en skiva med nyskrivna kompositioner och improvisationer. Albumet heter lämpligt nog just »Dragon Voices« och ges ut av skivbolaget Delphian.

På »Archaeomusica« hittar jag också ett keltiberiskt lerhorn från Numantia i nuvarande Spanien. Den småtradiga audioguiden beskriver utformningen som ett varghuvud, men även här är den drakliknande skepnaden slående. I alla fall om man tänker på den generella framställningen av en drake som en sammansmältning av olika rovdjur. Enligt Juliana Dresvina, som skrivit boken »A maid with a dragon: The cult of St Margaret of Antioch in medieval England« (Oxford University Press, 2016), har ju också den demoniska draken som helgonet Margareta kämpar mot genom århundradena förändrats likt en visuell vandringssägen. Från just en varg- eller ormliknande varelse till något som påminner om en vessla, ko eller till och med igelkott. Döm själva utifrån bilden här intill.

Utställningen »Archaeomusica« visas på Klostret i Ystad till den 8 januari 2017 och går därefter vidare till Spanien.

Drakar i dagstidningsdraken

Av Johanna

den 28 juli, 2016

i Draklivsforskning

Ishtarportens mytologisk ormhybrid som representerar guden Marduk.

Det var egentligen först när jag strosade runt på Pergamonmuseet i Berlin i höstas som jag på allvar förstod drakens internationella utbredning. Här finns inte bara kinesiskt drakporslin och kaukasiska drakmattor, utan också Ishtarporten – ett arkeologiskt fynd från forntidens rike Babylonien i nuvarande Irak. Stadsporten som konstruerades omkring 575 f Kr på order av kung Nebukadnessar II är utsmyckad med bilder av lejon, tjurar och drakar. Eller närmare bestämt en mytologisk ormhybrid med lejonben (kallad mušḫuššu eller sirrush) som representerar guden Marduk. Den här insikten i kombination med en hög draklitteratur – i synnerhet den amerikanske antropologen David E. Jones bok »An instinct for dragons« (Routledge, 2002) – växte så småningom till en större drakessä som publicerades i DN Kultur förra veckan.

Vad jag pratar om när jag pratar om drakar

Det är inte varje dag man får tillfälle att lägga ut texten om drakar i både populärkulturen och dagspolitiken på kultursidorna så håll till godo. En jättetjusig illustration signerad Jonas Backlund blev det också på kulturettan. Under semestern har jag dessutom passat på att studera drakar på de brittiska öarna. Räkna med mer läsning om både gröna och röda drakar från England och Wales här på bloggen framöver!

Här finns min DN-artikel »Trendiga monster – en drake för varje tid« att läsa i sin helhet.

En drake i dojorna

Av Johanna

den 11 juli, 2016

i Drakar och sport

A dragon in my shoes, that’s all I need…

Så var herrarnas fotbolls-EM slut för den här gången och jag kan inte direkt säga att jag tycker att Portugal är värdiga mästartiteln. Men det gör egentligen inte så mycket. Den walesiska flaggan vajade i vinden på franska arenor, alltmedan den röda draken flög högre och längre än någon vågat drömma om. När Gareth Bale fick frågan om hur han finner motivation till att hela tiden spela på topp svarade han: »Draken på min tröja, det är allt jag behöver«. Den walesiska storstjärnans bokstavligt bevingade ord förvandlades på Twitter till hashtaggen #DragonOnMyShirt inför kvartsfinalen mot den rankade världstvåan Belgien. I den matchen lyckades Wales med sin 3-1-seger visa att »Drakarna« – »Y Dreigiau« – efter nästan 60 års frånvaro hör hemma i ett stort mästerskap.

EM-sagan slutade i semifinal

För Wales del slutade EM-sagan med semifinal och så här i efterhand kan man ju med glimten i ögat konstatera att det bara var de blivande europamästarna Portugal som lyckades slå ut »Drakarna« ur turneringen. Resan har dessutom varit helt fantastisk att följa framför TV:n och de walesiska fansen blev också en studie i positiv supporterkultur. Något som den här sporten verkligen behöver efter att både engelsmän och ryssar skämt ut sig i samband med EM-matcherna.

Drakhalsduken jag införskaffade i Cardiff i slutet av 90-talet behöver helt klart sällskap till nästa EM. Nu hoppas jag bara att det finns några landslagströjor kvar att köpa i Wales. I morgon bär det nämligen av till den röda drakens förlovade land. Folk som känner mig vet att det här med friluftsliv inte alls är min grej, men det är förstås svårt att undvika om man vill uppleva myternas Dinas Emrys. Så vad krävs för att hitta motivation till en vandringssemester i Wales? Well, för att (nästan) tala med Gareth Bale: Med en drake i dojorna kan man gå långt.

Brännvinsdrakens tid nu kommer

Av Johanna

den 20 juni, 2016

i Drakar och propaganda

Foto: Birgit Brånvall/Nordiska museet

Så vad har midsommar med drakar att göra? Inte mycket kan man tycka, men du som följer den här bloggen vet att dessa bevingade varelser kan dyka upp där man minst anar. Eftersom snaps till sillen i regel är lika synonymt med det svenska midsommarfirandet som regnet tänkte jag att det var dags att skriva lite om den så kallade »Brännvinsdraken«. Jo, du läste rätt. Draken har historiskt sett förekommit i olika slags propagandasammanhang. Inte minst som ett förkroppsligande av ondskan och på en nykterhetsplansch från 1800-talet får »brännvinsdraken« symbolisera spritfördärvet.

Levande hembränningsapparat

På bilden syns ett flerhövdat monster omgivet av människor som befinner sig i olyckliga situationer, av allt att döma orsakade av alkohol. Och nog är det ett både drastiskt och fantasieggande bildspråk som skapats i avskräckningssyfte med draken som levande hembränningsapparat. Det första jag kommer att tänka på när jag ser den här groteska illustrationen är Hieronymus Boschs triptyk »Lustarnas trädgård«. Konsthistorikern och museimannen Gunnar Jungmarker som forskat om planschen drar också paralleller till 15- och 1600-talens skräck- och helvetesskildringar.

Draken har historiskt sett förekommit i olika slags propagandasammanhang. Inte minst som ett förkroppsligande av ondskan och på en nykterhetsplansch från 1800-talet får »brännvinsdraken« symbolisera spritfördärvet.

I en artikel publicerad i tidskriften RIG (årgång 66, häfte 2 1983), utgiven av Föreningen för svensk kulturhistoria i samarbete med Nordiska museet och Folklivsarkivet i Lund, redogör han för affischens ursprung, olika varianter och sociala bakgrund. »Brännvinsdraken« visar sig vara en svensk kopia gjord av konstnären och grafikern Anders Lundquist kring 1843 efter ett tyskt-(danskt) original. När Nordiska museet 1979 anordnade en utställning med anledning av nykterhetslogerna IOGT-NTO:s gemensamma 100-årsjubileum var det för övrigt under rubriken »Upp till kamp mot Brännvinsdraken«. Då användes en enklare omarbetning av nykterhetsplanschens drake som utställningsaffisch.

Sprit och samhällskritik

På den äldre planschen, som förekommer i lite olika utföranden, har två av djurets huvuden med gigantiska käftar fått en central placering. I det ena gapet skyfflas bränneriråvarorna säd och potatis in, medan det andra utgör själva eldstaden. Jungmarker konstaterar att »det flammar som inuti det groteska huvud som i gammal kyrklig konst brukar få föreställa entrén till helvetet«. Men »någon stjärt av den sedvanliga fjälliga reptiltypen« syns däremot inte till. Svansen tjänar istället som spiralformad hals för det tredje huvudet med orm- eller ödlekaraktär. Ur dess mun flödar en flod av brännvin och jag håller med Jungmarker om att den här delen av djuret märkligt nog »ser mot oss med en mild, allt annat än diabolisk blick«. Kanske är brännvinsdraken själv lite lullig?

En brännvinsdrake till sillen?

Man kan också förvånas över att människorna vi möter på planschen är »biedermeiertidens småborgare« snarare än »förslummade trashankar« som kunde avskräcka genom yttre förfall. Något som antyder en samhällskritisk aspekt. Men så ackompanjeras ju bilden också av förklarande texter om alkoholens skadeverkningar i propagandasyfte mot »brännvinsdraken«. Alltså husbehovsbränningen som under perioden 1810–55 betraktades som roten till det onda och som enligt historikern Per Frånbergs artikel »Spriten & staten« i tidskriften Populär Historia (nr 1 1997) fick statsmakterna att i jakten på större skatteinkomster liera sig med Svenska nykterhetssällskapet.

»Drakarna« laddar för fotbolls-EM

Av Johanna

den 30 maj, 2016

i Drakar och sport

Kylskåpsmagnet från Sloveniens huvudstad.

Det är knappt två veckor kvar till EM-avspark i Frankrike och Sverige laddar alltså upp med vänskapsmatcher mot två drakrelaterade lag, först mot Slovenien i kväll och därefter mot Wales den 5 juni. Slovenien – och då i synnerhet huvudstaden Ljubljana – är ju (som jag tidigare har bloggat om) ett land som värnar om sina draklegender. Och för drakälskaren är det naturligtvis bara ett enda grönvitt lag som gäller: NK Olimpija Ljubljana med stadens draksymbol som emblem och smeknamnet »Zmaji« – drakarna. Laget spelar i Sloveniens högsta division Prva liga och tog faktiskt sin första ligatitel nu i år. Det finns egentligen väldigt mycket mer att säga om det här laget, men nu var det ju EM det skulle handla om. Slovenien kvalade aldrig vidare till årets stora fotbollsmästerskap, men så har ju det slovenska landslaget heller inga draksymboler…

Fotbollsdrakarna flyger igen

Det har däremot Wales fotbollslandslag som i likhet med NK Olimpija Ljubljana brukar kallas »Drakarna«. Fast på walesiska då förstås, alltså »Dreigiau«. Det är för övrigt första gången på 58 år som Wales har lyckats ta sig vidare i en större turnering. Senaste gången det hände var VM 1958 i Sverige, då laget tog sig till kvartsfinal. Herrtruppen som i början av juni gästar Friends Arena med förbundskaptenen Chris Coleman i spetsen är alltså smått historisk. Framgångarna hänger mycket på nyckelspelarna Gareth Bale (som i helgen knep Champions League-pokalen tillsammans med sitt Real Madrid) och Arsenals mittfältare Aaron Ramsey. Det walesiska rockbandet Manic Street Preachers officiella fotbollslåt »Together Stronger (C’mon Wales)« gör en fin resumé av den delvis självstyrande riksdelens fotbollshistoria.

Alla som kan sin drakhistoria vet vad det betyder i termer av den röda drakens (walesarnas) kamp mot den vita draken (saxarna).

Att Wales spelar i grupp B innebär också att man under EM kommer att möta sin ärkefiende England den 16 juni. Alla som kan sin drakhistoria vet vad det betyder i termer av den röda drakens (walesarnas) kamp mot den vita draken (saxarna). Legenden är knuten till platsen Dinas Emrys i bergsområdet och nationalparken Snowdonia i norra Wales. Det sägs att härskaren Vortigern (även känd som Gwrtheyrn) försökte bygga en fästning på den här platsen, men hela tiden misslyckades. Orsaken ska ha varit två drakar – en röd och en vit – som bodde under byggplatsen och som varje natt slogs så att väggarna rasade. Till slut vann den röda draken som sedermera blivit Wales symbol och flaggdekor. Historien tangerar också berättelsen om trollkarlen Merlin och kanske ligger draken kvar och sover än i dag. När platsen grävdes ut 1945 lär man enligt kulturarvsorganisationen National Trust ha upptäckt borgruiner, där väggarna visade tecken på att ha återuppbyggts flera gånger…

Draklegender i både fast och flytande form

Hur EM-sagan slutar för Wales återstår att se. Själv kommer jag i alla fall att sitta klistrad framför TV:n och smutta på ett glas walesisk whisky från Penderyn-destilleriet (finns i Systembolagets tillfälliga sortiment just nu) som jag räknar med att besöka senare i sommar under årets draksemester. Inför resan jobbar jag på att försöka lära mig åtminstone några walesiska ord och framför allt uttalsregler för att slippa stå helt handfallen inför alla långa krångliga ortnamn med bokstaven »w« och dubbla konsonanter som »ff« och »ll«. Walesiska eller kymriska är ett keltiskt språk som talas av ungefär en fjärdedel av befolkningen i tvåspråkiga Wales och apropå myten om den röda draken (på walesiska »Y Ddraig Goch«) så hittade jag faktiskt en rätt kul språkapp som bygger just på draklegenden vid Dinas Emrys. Appen Dreigiau Dinas Emrys riktar sig egentligen till barn och ungdomar i åldern 11-18 år som läser walesiska som andraspråk, men den fungerar precis lika bra för vuxna nybörjare och drakälskare med barnasinnet kvar. Utöver lättare glosor lär man sig koppla uttalsljuden till stavningen. Särbon som febrilt försöker rätta prov i rummet intill blir hyggligt irriterad på alla blippljud, men bortsett från de enerverande melodierna är appen ett förvånansvärt effektivt språkverktyg.