Allt om drakar

En blogg mellan verklighet och fantasi

Vingade vinddrakar i valborgsnatten

Sista april, denna eldfängda högtidsafton, visst borde det väl ändå finnas några valborgsdrakar? Jag söker och finner några vackra rader hos Karin Boye, en poet som symboliskt nog också brann hårt och alltför snabbt. I år är det precis 75 år sedan hon dog, bara 40 år gammal. I dikten »Valborgsnatt« heter det:

Själv eld
skall jag rida på ringlande eldormar.
Själv vind
skall jag flyga på vingade vinddrakar.

Drakar förekommer faktiskt på flera ställen hos Boye. I texten »Min barndoms roliga böcker«, publicerad i boken »Varia« med dagboksanteckningar och andra reflektioner, skriver hon om barndomens möte med sagorna och om att hon ville ha logik även i fantasivärlden: »En tid gick jag och tänkte skriva en zoologisk bok (illustrerad av förf.) om Sagornas djur, i samma stil som pappas De levande djuren på jorden. Där skulle enhörningen, Fågel Blå, olika arter av drakar m. fl. torrt och sakkunnigt beskrivas.« Tänk om vi hade fått läsa!

Visst gör det ont när knoppar brister och visst finns det valborgsdrakar.

Drakarna i »Game of Thrones«

Game of thrones-drakarna i DN

En drake till kaffet…

Fördelen med en fantasyföljetong som fått mer och mer resurser för varje säsong är möjligheten att följa de små liven från nykläckta axelprydnader till fullfjällade massförstörelsevapen stora som passagerarflygplan. Jag talar förstås om drakarna i »Game of thrones« som enligt förhandssnacket spås spela ännu större roll under den populära HBO-seriens sjätte säsong. Lagom till strömningspremiären fick jag uppdraget att specialstudera George R R Martins bevingade bestar. Vissa dagar älskar jag mitt jobb mer än vanligt. Artikeln publicerades i dagens DN Kultur (26/5) och webbversionen finns att läsa här. Jag rekommenderar också den kanadensiska författaren Margaret Atwoods utmärkta artikel om »Game of Thrones« från i fjol – givetvis med ett sidospår om drakarna.

Drakbarden – om Shakespeare och bokstavligt bevingade ord

Shakespearedrake

Drake på grinden till Shakespeare’s Globe i London.

I år uppmärksammas William Shakespeares 400-årsjubileum både på längden och på tvären. Som drakbloggande litteraturvetare (ja, i alla fall på kandidatnivå) kunde jag förstås inte låta bli att snoka rätt på några drakcitat hos den brittiske barden från Stratford-upon-Avon.

»Come not between the dragon and his wrath« – »Ställ dig ej mellan draken och hans vrede« – heter det till exempel i Shakespeares tragedi »Kung Lear«. Repliken är inte bara en varning till greven av Kent, som ifrågasatt kungens omdöme, utan också ett citat som beskriver patriarkens temperament och maktfullkomlighet innan han fullständigt förlorar förståndet. Och, ja, steget är aldrig långt till J.R.R Tolkiens »Sagan om ringen«. Åtminstone inte när det gäller drakar…

Folktro och mytiska gestalter har en given plats i Shakespeares värld och draken förekommer i såväl monstruösa liknelser som poetiska omskrivningar.

I essän »The Rack of this Tough World: The influence of King Lear on Lord of the Rings« (publicerad i antologin »Tolkien and Shakespeare: Essays on Shared Themes and Language«, red. Janet Brennan Croft, McFarland, 2007) skriver Leigh Smith att Tolkien lär ha varit kritisk mot Shakespeares användning av fantasterier (sådant som älvor, häxor och skogar som rör på sig) med motiveringen att drama helt enkelt inte är förenligt med fantasy.

Dramatiska drakar

Men det innebär inte att Tolkien ogillade Shakespeare generellt. Smith kan visa uppenbara paralleller mellan »Kung Lear« och »Sagan om ringen«, inte minst på retorisk nivå. Tolkiens Éowyn och Shakespeares greve (han som hotas med drakcitatet) befinner sig dessutom i samma slags situationer när de möts av snarlika förmaningar; »Come not between the Nazgûl and his prey!«, skriver Tolkien.

Folktro och mytiska gestalter har en given plats i Shakespeares värld och draken förekommer i såväl monstruösa liknelser som poetiska omskrivningar. I »Coriolanus« jämförs den romerske fältherren upprepade gånger med en drake. En kraftfull personbeskrivning som bland annat analyserats av Marjorie Garber i »Shakespeare after all« (Anchor, 2004).

Och naturligtvis lurar ännu fler drakar i det dramatiska djupet. »O serpent heart, hid with a flowering face! / Did ever a dragon keep so fair a cave?«, utbrister Julia i »Romeo och Julia«. Eller som Akilles säger till Hektor i »Troilus och Cressida«: »The dragon wing of night o’erspreads the earth, / And, stickler-like, the armies separates.« Bildliga beskrivningar, men också bokstavligt bevingade ord.

Ljubljana – den gröna drakstaden

Drakstaty

Måste börja med att be om ursäkt för att jag har försummat drakbloggen på sistone. Har helt enkelt haft för lite fritid över för att hinna uppdatera med något spännande, men kring påsk blev den äntligen av – vår länge planerade draksemester i Ljubljana som visade sig vara rena paradiset för drakälskare. Den slovenska huvudstadens mest kända invånare är utan tvekan draken (eller egentligen de fyra drakarna) som pryder Zmajski Most – drakbron – över floden Ljubljanica. Arkitekturen från tidigt 1900-tal räknas till Wiensecessionen, den österrikiska varianten av jugendstil. I varje hörn sitter en ärggrön drakstaty med utslagna vingar och vidöppen käft, en respektingivande siluett som också blivit stadens symbol.

Drakar, drakar, överallt drakar…

Olimpija LjubljanaBrunnslockDraktårtaDraken pryder alltifrån stadsvapnet till det lokala fotbollslaget NK Olimpija Ljubljanas emblem och ölmärket Unions logotyp. Ja, i Ljubljana finns det faktiskt drakar nästan överallt: på brunnslock, på operan, i stadshuset och i centralstationens ankomsthall, på souvenirer samt naturligtvis på de naturligt glutenfria tårtorna (bakade på bovete med pumpa, fikon och kastanjekräm) som säljs hos Torta Ljubljana i den vackra art nouveau-arkaden.

Stadens mytologiska favoritdjur sägs ha sitt ursprung i legenden om Jason och argonauterna som stal det gyllene skinnet. På sin hemfärd ska de ha seglat uppför Donau och vidare längs flodsystemets biflöde Ljubljanica. Efter ytterligare strapatser landvägen nådde de fram till en stor sjö med omgivande sumpmarker, där den grekiske hjälten ska ha (schh!) dödat en drake. Mer troligt är att Ljubljanas stadsvapen härrör från kristendomens gamla vanliga myt om Sankt Göran. Det drakdräpande helgonet har sedan medeltiden ett eget borgkapell och slottet Ljubljanski grad kräver tveklöst ett besök – inte minst för utsiktens skull. Missa inte den virtuella rundturen ur drakperspektiv, där man bokstavligen får uppleva historiens vingslag.

Finkrog med »Game of Thrones«-känsla i slottsmiljö

Stelec inredning 1

StrelecdrakeHögt där uppe på kullen med slottsutsikt över staden äter vi också resans bästa måltid. Finkrogen Restavracija Strelec är belägen i Bågskyttarnas torn (strelec betyder skytt). Inredningen ger den rätta »Game of Thrones«-känslan – givetvis med en drake ovanför entrén – och maten är inte bara himmelskt god, utan också prisvärd för att vara käk i lyxklassen. I Slovenien finns det heller ingen anledning att beställa något annat än inhemska viner, oavsett om man föredrar bubbel eller en flaska rött. Däremot lyckas vi faktiskt inte hitta en enda vinflaska med drakemblem, kanske för att vinet i huvudsak kommer från andra regioner i Slovenien än den drakfixerade huvudstaden.

Men törstiga drakentusiaster må icke misströsta – det lokala ölbryggeriet Union har numera flera fina varianter att provsmaka. Den mörka ölsorten med smak av karamelliserad malt blir snabbt vår favorit. Tråkigt nog verkar bryggeriet vara på väg att fasa ut draksymbolen; den bevingade siluetten finns fortfarande kvar på flasketiketterna, men saknas på den moderniserade loggan som pryder prylarna i bryggerishoppen. Gör om och gör rätt, Union! Ölmuseet är annars väl värt ett besök, inte minst för alla fina gamla glas med drakmotiv och de vackra draklamporna i trapphuset. Tvärs över gatan ligger dessutom utmärkta museet för samtidshistoria, Muzej novejše zgodovine Slovenije, som ger en snabbkurs i Sloveniens moderna historia från sekelskiftet och framåt till det forna Jugoslaviens totalitära Titoregim under 1900-talet, självständighetsförklaringen 1991 samt 2000-talets NATO- och EU-medlemsskap.

Med anledning av det gröna miljöhuvudstadsåret har också Ljubljanas manliga drakmaskot fått kvinnligt sällskap.

Maskotdraken FloraI år har EU för övrigt utsett Ljubljana till Europas gröna huvudstad – European Green Capital. Staden satsar stort på hållbar utveckling med sopsortering på allmänna platser och bilfri stadskärna. Med anledning av det gröna miljöhuvudstadsåret har också Ljubljanas manliga drakmaskot fått kvinnligt sällskap av den feminina draken Flora som syns på bilden här intill. Blir man trött i fötterna hoppar man bara på en eldriven minibuss, en så kallad Kavalir (det slovenska ordet för gentleman), som gratis eskorterar alla som inte orkar gå till önskad plats.

Drakstaty vid flodenMen som turist gör man klokast i att använda apostlahästarna. Avstånden är korta och det kryllar ju som sagt av drakar att upptäcka såväl på marken som på husfasader och längs flodpromenaden. Här kan man med fördel slå sig ner på någon av de många mysiga uteserveringarna för en kaffe eller en smaskig charkuteribricka med lokala råvaror.

Och en eller två draköl förstås… Na zdravje – skål!

Kinesiskt nyårsfirande med drakdans

Nyårsdrake

I söndags firade Östasiatiska museet i Stockholm in det kinesiska nyåret med bland annat drakdans. Det kinesiska nyårsfirandet – eller vårfestivalen – kan pågå i upp till två veckor och den exakta tidpunkten varierar från år till år eftersom man följer den astrologiska kalendern. Nu är det ju inte drakens år i år utan apans, men jag tänkte ändå ta tillfället i akt att reflektera lite över den kinesiska draken i förhållande till den västerländska.

Östasiatiska skyltTanken var att utgå från Östasiatiska museets samlingar, men det visade sig vara svårare än väntat. Trots att museet har en drake som logga och en barnhörna som heter »Ateljé Draken« är drakkvoten här tämligen snål. Visst hittar man ett och annat drakmotiv på i synnerhet det kinesiska Ming-porslinet samt några jadegröna drakar, men mycket mer än så är det inte. Den permanenta utställningen är dessutom gammalmodigt presenterad med minimal information och ännu dunklare belysning. Jag kan faktiskt inte minnas att man har ändrat mycket här sedan jag besökte museet som barn och det var väl minst 25 år sedan…

GravdekorationMen numera är det i alla fall fritt inträde. I helgen hade jag dessutom turen att trilla in mitt i en guidad visning och fick veta mer om det mest imponerande föremålet: en gravdekoration med drakmotiv. Den kinesiska, eller kanske rent av orientaliska, draken förknippas snarare med vatten än med eld. Dessutom saknar den till skillnad från den västerländska draken vingar. Ändå kan den flyga och sägs råda över regnet, vilket gör den till en särskilt viktig varelse i skördetid.

Jordbrukets väktare

I den kinesiska kulturen uppträder draken som »en gammal vän, jordbrukets väktare och det andliga livets gudom samt i ren verklighet i det dagliga livet«, skriver Bertil Flöistrup i boken »Drakar i öst och väst« (Apec Förlag, 2002). Det är en bildrikt illustrerad bok som verkligen försöker gå till botten med dessa mytologiska varelsers existens och hur man kan förstå begreppet drake ur ett kulturhistoriskt perspektiv mellan sanning, myt och religion. Ungefär som den här bloggen. Kanske kan den kinesiska tron på draken som en himmelsk varelse härledas till kometer och blixtnedslag?

Drakar i öst och väst omslagFlöistrup berättar frustrerat om hur han hänvisades till barnavdelningen på Stadsbiblioteket i Stockholm när han letade efter referenslitteratur om drakar. Därför är det väl en smula ironiskt att hans bok – av allt att döma skriven i syfte att råda bot på detta problem – rekommenderas för läsåldern 6-9 år i flera digitala bokbutiker. Såvida man som förälder inte känner för att förklara begrepp som »analsadistiska tendenser« och »sädesvätska« (jade ansågs vara stelnad sädesvätska från den himmelska draken) för sina lågstadiebarn bör man hålla boken för sig själv.

Kejsarens nya drakar

JadefatJag läser vidare att drakar i Kina och Japan i allmänhet är välvilliga och lyckobringande, men också att de kräver hänsyn. När man bygger hus bör man till exempel välja placering utifrån spådomskonsten feng shui för att inte störa draken… Under Han-dynastin (206 f.Kr.–220 e.Kr.) kom draken att förknippas allt starkare med den kejserliga makten, vilket alltså gav draken en mer politisk än meteorologisk funktion. Yuan-kejsarna (1271–1368) ogillade för övrigt bruket av drakprydnader bland vanligt folk. För att upprätthålla den kejserliga auktoriteten beslutade man att antalet klor på palatsdraken skulle vara fem, medan ministrar och lägre tjänstemän fick nöja sig med motsvarande tre klor på sina drakar. Lite som gradbeteckningar på uniformer kan man tänka.

Drakens år infaller nästa gång 2024.

»Drakumentären« – en skildring mellan fakta och fiktion

Den walesiska (röda) och samiska (vita) draken i luftstrid. Foto: Productions Thalie

Den walesiska (röda) och saxiska (vita) draken i luftstrid om makten. Foto: Productions Thalie

»Drakar är bara myter, fantasifoster som är gemensamma för oss alla.« Så börjar den kanadensiska kortfilmen »Drakar: myter och skrönor« från 2013 som nyligen visades i SVT. Filmens originaltitel »Dragons: Real Myths and Unreal Creatures« är egentligen ännu mer talande för vad jag skulle kalla en »drakumentär«. Alltså en dokumentär som, i enlighet med ämnets natur, kombinerar fakta och fiktion. Drakar må tillhöra fantasins värld, men myterna om dem är högst verkliga och det har man tagit fasta på här. Bioversionen visades dessutom även i 3D.

Max von Sydow spelar alltså den kryptiske dr A Conis som försöker hjälpa en ung kvinna (Laurence Leboeuf) att bli kvitt sina mardrömmar om drakar. Med detta som ramberättelse går de tillsammans igenom olika drakmyter. Från ett sumeriskt sigill som porträtterar Tiamat – världens moder i babylonisk religion och en av historiens äldsta drakgestalter – till västerländska drakdödarlegender, där draken i regel symboliserar ondska och girighet. Ta bara den nordiska mytologins skattvaktande Fafner som också förekommer i Wagners Nibelungenoperor. Värt att notera är att synen på drakar i allmänhet är betydligt mer positiv i Asien. (Jag konstaterar att samma sak gäller robotar och får säkert anledning att återkomma till det här på bloggen framöver.)

Röda vita draken

Alla som undrat hur Wales fick sin flagga med den röda draken får dessutom svaret i historien om kampen mellan den röda och vita draken som symboliserar walesarnas strid mot saxarna. Mer än så bör nog inte avslöjas här… Men filmen är inte bara en snygg fantasyberättelse med en fyndig twist på slutet, utan fungerar också utmärkt som snabbkurs i grundläggande drakteori. Dessutom hänvisas det bland annat till Carl Sagans bok »Lustgårdens drakar« om den mänskliga intelligensens utveckling för den som vill fundera vidare över drakmyternas uppkomst och funktion i våra liv.

TV-året har med andra ord börjat bra för drakälskare i SVT. Men riktigt samma lovord kan man inte ösa över »Draklegender«, ytterligare en drakumentär som visades i samma veva som »Drakar: myter och skrönor«. Upplägget är visserligen mer dokumentärt. Här finns ingen övergripande story, men de olika myterna har ändå iscensatts. Ofta på ett överdramatiserat och rätt machomässigt sätt med riddare och eldsprutande drakanimationer. Därmed inte sagt att det saknas intressanta infallsvinklar.

Draken som maktsymbol

Klostret på den brittiska ön Lindisfarne invaderades av helt andra sorters drakar. De landstigande hedningarna från Skandinavien hade dekorerat sina vikingaskepp med snidade drakhuvuden i trä för att sätta skräck i fienden. Som symbol för makt, aggression och girighet blev alltså draken en del av krigarkulturen. Vikingarna tog strid mot kristendomen med blodbad och munkarna på Lindisfarne var chanslösa. Bayeuxtapeten visar att drakarna fanns med även när normanderna erövrade England 1066. Men de religösa vindarna vände. I många europeiska kyrkor hyllas senare drakdödande helgon som Sankt Göran och då handlar det istället om kristendomens kamp mot ondskan.

Trots att drakar med största sannolikhet aldrig har funnits på riktigt verkar dessa påhittade hjältedåd också ha fungerat bra i propagandasammanhang. I gravvalven i katedralen i Durham finns till exempel det svärd som sir John Conyers lär ha använt när han dräpte Sockburn-draken och av »Draklegender« att döma utnyttjade han dådet för att befästa sin härskarställning. Vem skulle protestera mot någon som säger sig ha dödat något så mäktigt som en drake?

»Drakar: myter och skrönor« går att se på SVT Play till och med den 2 februari. Även »Draklegender« ligger kvar ett tag till.

Tennyson och drakarnas »Downton Abbey«

Tooth and clawI kväll vid tolvslaget är det mezzosopranen Malena Ernmans tur att traditionsenligt recitera Alfred Tennysons dikt »Nyårsklockan«. Och tro det eller ej, men Tennyson kan faktiskt klassas som en riktig drakpoet. Referenser till dessa mytologiska väsen förekommer inte minst i hans dikter om kung Arthur, bland annat »The Holy Grail« som ingår i »Idylls of the King«. Men låt oss kika närmare på några rader ur ett tidigare verk:

No more? A monster then, a dream,
A discord. Dragons of the prime,
That tare each other in their slime,
Were mellow music match’d with him.

Så heter det i »In Memoriam, A.H.H.« från 1850. Dikten tillkom inledningsvis som en hyllning till en avliden ung vän, Arthur Henry Hallam, men växte till en diktcykel om samtidens ambivalens i trosfrågor. En del menar nämligen att Tennysons drakar ska tolkas i termer av dinosaurier med en antydan om att människan inte är skapelsens krona (se till exempel »Tennyson: Selected Poetry«, red. Norman Page, Routledge). Vi pratar alltså för-darwinistiska tankar om det naturliga urvalet i motsats till Guds skapelse. Även om Charles Darwins bok »Om arternas uppkomst« (»On the Origin of Species«) publicerades först nio år efter Tennysons dikt »In Memoriam, A.H.H.« låg tankarna så att säga redan i tiden.

En av nyckelfraserna beskriver naturen som »red in tooth and claw« och »Tooth and Claw« är också namnet på en säregen (fantasy)roman av författaren Jo Walton. Tennysons dikt citeras på försättsbladet, men boken är i övrigt inspirerad av en annan 1800-talsförfattare – Anthony Trollope. Till det yttre rör det sig om en tämligen traditionellt upplagd familjehistoria som utspelar sig i viktoriansk miljö. I alla fall om man bortser från att huvudpersonerna i berättelsen är drakar som äter upp sina döda och svagare släktingar. En snillrik metafor för klassamhällets orättvisor skriven med en stor portion svart humor och om man så vill drakarnas »Downton Abbey«. Det brittiska kostymdramats skapare Julian Fellowes är för övrigt på gång med en TV-dramatisering av just Trollopes roman »Doctor Thorne«. Vågar man hoppas på att han i framtiden sätter tänderna i Waltons viktorianska drakdrama »Tooth and Claw«?

Här finns om inte annat en underhållande FAQ om boken på författaren Jo Waltons hemsida.

Tre drakar, tre drakar från Pepparkakeland…

Pepparkaksdrakar

Jag har letat löjligt länge efter pepparkaksformar modell drake. Till slut fick jag tag på ett lämpligt kakmått under sommarens semester i belgiska Mons – årets kulturhuvudstad som är känd för sin drakdödarceremoni… (läs mer om den här på bloggen i kategorin »Drakturism«). Inför årets julfirande blev pepparkaksdrakarna äntligen verklighet med hjälp av dubbla bakplåtspapper och fuskande med färdigköpt deg från Gateau.

Plåtburken med motiv från Giacomo Puccinis opera »Turandot« (givetvis med kinesiskt drakmotiv) kom väl till pass för pepparkaksdrakar och Wagner.

Draksouvenirer MonsStaden Mons souvenirbutik är förresten rena paradiset för draknördar. Men det lönar sig att gå in även i lokala godisbutiker – den gröna skumdraken låg där oemotståndlig i ett skyltfönster. Ölen och ölglaset på bilden intill fanns att köpa i shoppen på Musée du Doudou. Goda drakpresenter går att hitta för både stora och små…

En walesisk drake på västfronten

Walesisk drake på västfrontenSommaren 2015 kör vi genom det belgiska landskapet några kilometer norr om Ypern. Placerar man en historielärare och en kulturjournalist i samma hyrbil är sannolikheten rätt stor att man hamnar just här. Hundraårsminnet av första världskriget 1914-18 har gjort västfronten till ett märkligt turistmål med utstakade resrutter mellan slagfält, skyttegravar och krigskyrkogårdar. Okända soldater begravda i prydliga rader, vallmokransar och monument som påminner om meningslösheten. En del har fått vänta längre på hågkomsten än andra. Minnesmärket över de walesiska män och kvinnor som var inblandade i kriget restes först 2014.

Walesiskt minnesmärkeAtt walesarna känner behovet av att låta sin röda drake torna upp sig mot horisonten är kanske ett tecken i tiden. En sorglig epok där nationalsymboler åter sätts på piedestal, men också en tid då det känns viktigare än någonsin att minnas. På plaketten läser jag att det var här den 38:e walesiska divisionen var med och startade det blodiga slaget vid Passchendaele den 31 juli 1917. Den walesiska inställningen till kriget hade svängt från en pacifistisk hållning till starka sympatier med Belgien – en annan liten nation med stark gruvindustri. Unga män tog värvning från var och varannan by och krigsindustrin gick på högvarv, men walesarna fick betala ett högt pris. Den röda drakstatyn som nu står där så stolt med Flanderns fält i bakgrunden är därför tillägnad hela den walesiska befolkningens engagemang under WWI.

Wagnerdrake i sten vid floden Rhen

DrachenfelsbahnDen tjusiga stendraken som fått äran att pryda den här bloggen hittade jag för några år sedan i Königswinter strax utanför Bonn i hjärtat av Rhendalen. Med Drachenfelsbahn – Tysklands äldsta bergbana – tar man sig smidigt upp till ruinerna av den 1100-talsborg, där Nibelungenhjälten Siegfried enligt legenden dödade draken. Halvvägs ner tornar slottet Drachenburg upp sig i all sin 1800-talsromantiska prakt men häftigast och på samma gång märkligast är ändå Nibelungenhalle, invigd 1913 till minnet av tonsättaren Richard Wagners 100-årsdag.

Reptilzoo med livs levande alligatorer

Nibelungenhalle SiegfriedDen kupolformade byggnaden i sen jugendstil är lite av ett allkonstverk i sig med en nästan sakral atmosfär. Komplett med Wagneraltare och väggar täckta av konstnären Hermann Hendrichs sagolika motiv ur operatetralogin »Nibelungens ring« och »Parsifal« är det i ärlighetens namn en smått bisarr upplevelse. Ett tillhörande reptilzoo med livs levande alligatorer är samtidigt ett kul komplement för den som har barnen med sig.

WagnerdrakeModiga besökare kan dessutom bege sig ner i grottan för att möta den 13 meter långa draken Fafner, lyckligtvis sovande och helt och hållet gjord av sten. Draken vid Nibelungenhalle och Drachenfelsbahn berättade jag om i en researtikel på temat Wagner publicerad i Dagens Nyheter 2009.

Sida 5 av 6

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén