Allt om drakar

En blogg mellan verklighet och fantasi

Nibelungenland, del 1: Das Deutsche Drachenmuseum

Das Deutsche Drachenmuseum är inrymt i Haus Baureneck.
Das Deutsche Drachenmuseum i Haus Baureneck.

Jag sitter på en snidad drakbänk i södra Hessen och äter hembakt krusbärskaka. Peter C. Woitge – tidigare borgmästare och eldsjälen bakom Das Deutsche Drachenmuseum i Lindenfels – har just visat oss runt bland all världens drakar. Byggnaden, en före detta prästgård och senare privatbostad för familjen Baur de Betaz, går under namnet »Haus Baureneck«. Med hjälp av bland annat EU-bidrag har det originella 1700-talshuset i skuggan av Burg Lindenfels förvandlats till Tysklands andra drakmuseum; det första ligger i bayerska Furth im Wald, där de årliga Drachenstichspelen äger rum.

Med hjälp av bland annat EU-bidrag har det originella 1700-talshuset i skuggan av Burg Lindenfels förvandlats till Tysklands andra drakmuseum.

Das Deutsche Drachenmuseum öppnade 2010 och är sedan dess stadens stolthet och stora turistattraktion. I alla fall med relativa mått mätt. Sakta men säkert har man byggt upp en diger draksamling. Antalet besökare är blygsamt och utställningsytorna begränsade. Men här finns ändå ett brett urval av alltifrån skulpturer, porslin och textilier till repliker av arkeologiska fynd med drakmotiv. Kopian av ett maffigt dinosauriekranium representerar en av många teorier till drakmyternas ursprung, liksom en livs levande »husdrake« – ödlan Harry. (Just arten skäggagam kallas faktiskt »bearded dragon« på engelska, upplyser en reptilkunnig vän.) I trappan hänger heraldiska drakmotiv från när och fjärran: Wales röda flaggdrake, den gula, glupska tarasquen på sydfranska Tarascons stadsvapen, den gröna lindormen från österrikiska Klagenfurt och många, många fler. 

Lindenfels – en av alla dessa döda drakstäder

Medborgarhuset med drake på taket och Burg Lindenfels i fonden.
Medborgarhuset med drake på taket och Burg Lindenfels i fonden.

Museet försöker lista så många drakorter som möjligt och letar ständigt efter nya. Woitge blir genast intresserad när vi berättar om Moras kommunvapen med Sankt Mikael och draken. Någon svensk ort finns nämligen inte representerad ännu. Någon vecka senare får jag ett mejl av Woitge som berättar att Moras Sankt Mikael och draken-motiv nu fått en plats på väggen bland museets övriga stadsvapen. Föreningen som driver museet gör varje år gemensamma drakresor – senast till belgiska Gent, berättar Woitge. Han är 81 och oroar sig samtidigt för museets framtid. Återväxten av lokala drakexperter är begränsad. Lindenfels är ett litet samhälle med drygt 5 000 invånare om man räknar in samtliga kommundelar och jag får intrycket av en typisk utflyttningsort. Men luften ska vara läkande; Lindenfels är en så kallad Heilklimatischer Kurort som uppfyller särskilda krav på god luftkvalité och har ett klimat med terapeutiska egenskaper.

I samma veva som stadens drakmuseum öppnade 2010 satsade Lindenfels i samarbete med lokala näringsidkare på att skaffa sig en officiell status som drakstad.

Drakgungan på den lokala lekplatsen ser relativt ny ut. Men så när som på museet, bageriet som säljer drakkakor och en indisk restaurang är det mesta stängt en vanlig sommarlovstisdag i juli. På huvudgatan Burgstraße ligger Ye Old Carriage Inn som går under smeknamnet »Die Kutsch« och beskrivs som ett av Tyskland äldsta diskotek; sedan 1968 har danslokalen legat här och tiden tycks ha stått stilla sedan dess. Vi vandrar upp mot Burg Lindenfels, där man som bäst håller på att förbereda ett stundande utomhusparty. Vid borgruinerna arrangeras även medeltidsspektakel med riddarspel i regi av föreningen Drachenvolk och liknande evenemang. Men precis som på många andra håll, där framtiden flyttat någon annanstans är det ingen tvekan om att det är drakarna som håller Lindenfels vid liv.

I samma veva som stadens drakmuseum öppnade 2010 satsade Lindenfels i samarbete med lokala näringsidkare på att skaffa sig en officiell status som drakstad – »Drachenstadt« – med en drakparad – Drachenparade – inte olik den som årligen arrangeras i den svenska drakstaden Sundsvall. Olika konstnärer dekorerade stora drakskulpturer som placerades ut på gatorna. Några av de färgglada fabeldjuren står ännu kvar runt om i Lindenfels med omnejd. Projektet som började som ett sätt att profilera staden i tävlingen »Ab in die Mitte 2010« har blivit en permanent satsning.

Diger samling med drakar från när och fjärran

Balinesiska drakmobiler.
I taket hänger balinesiska drakmobiler.

Med hjälp av tillfälliga utställningar försöker Das Deutsche Drachenmuseum locka nya besökare och generera medial uppmärksamhet. Under skolloven har man öppet två eftermiddagar i veckan, men resten av året enbart på helgerna. Objekten ur de ordinarie samlingarna är indelade efter olika teman: myternas uppkomst, drakar i det österländska respektive västerländska kulturområdet samt drakar i litteratur och fantasy. De yngsta besökarna kan roa sig med att klia kopparskulpturen av museets lyckodrake Sigi på magen. Men Das Deutsche Drachenmuseum tar i övrigt ämnet på största allvar. Texterna berättar informativt om likheter och skillnader mellan olika slags drakar: den typiska europeiska draken (Drache), lindormen (namnet Lindwurm kommer av fornhögtyskans »lint« som betyder orm och wurm som också betyder orm) samt alpregionernas drakkusin Tatzelwurm (en korsning mellan rovkattdjur och reptil). 

Även om drakmyter inte är lika utbredda i Afrika som i Asien och Europa finns ett och annat intressant exempel representerat. En något knapphändig skylt berättar bland annat om den västafrikanska mytologins Bida – av allt att döma en flygande orm – i den episka dikten Dausi. Det tål att jämföras med konstnären och Luthervännen Lucas Cranach den äldres vapen – en bevingad orm med krona och ring i munnen. Till de mer originella framställningarna av klassiska drakmotiv hör 1900-talskonstnären August Mackes expressionistiska Sankt Göran och draken-målning (originalet finns på Kolumba Kunstmuseum des Erzbistums Köln). För att inte tala om bilden ur Das Speyerer Evangelistar, en handskrift från 1200-talet, där de tre vise männen märkligt nog ser ut att färdas med ett drakskepp. Men historien om drakens globala utbredning är som alltid en definitionsfråga. Inkluderandet av aboriginernas mytologiska varelse bunyip är ett av flera gränsfall.

Siegfried dräper draken Fafner i Nibelungenlied

Siegfried och Fafner-skulpturen i skuggan av Burg Lindenfels.
Siegfried och Fafner-skulpturen i skuggan av Burg Lindenfels.

Woitge är inflyttad från Rostock och hans eget drakengagemang växte fram ur ett intresse för Nibelungensången, där Siegfried dräper draken Fafner. År 2000 firades 800-årsjubileet av just Nibelungenlied. Ett par år senare lät flera samhällen längs med Nibelungen-Siegfried-Straße i Odenwald uppföra ett antal skulpturer som skildrar nyckelscener ur det medeltida hjälteeposet. Mittemot det lokala monumentet av Siegfried och Fafner i sluttningen upp mot borgruinen betar numera några getter förnöjt. Myten säger att Siegfried besegrar draken som vaktar Rhenguldet och badar i dess blod. Drakblodet gör honom osårbar – så när som på en liten fläck på skuldran, där ett lindlöv fastnat på hans hud. 

Lindenfels är en plats så god som någon för ett drakmuseum i detta mytiska Nibelungenland.

Utöver lindträdet som pryder Lindenfels stadsvapen finns egentligen ingen lokal koppling till själva drakdråpet. Men Lindenfels är en plats så god som någon för ett drakmuseum i detta mytiska Nibelungenland i hjärtat av »sagolika« Odenwald. Mitt i stan ligger även Bürgerturm, ett 19 meter högt stentorn från 1300-talet som får beträdas på egen risk och fungerar som en förlängning av Das Deutsche Drachenmuseum. Vid entrén tar en rustik drakskulptur med skattkista girigt emot det frivilliga inträdet. Trappan ringlar sig upp mellan väggarna som pryds av olika drakmotiv med stor geografisk spridning. Jag får svindel halvvägs, men lyckas ändå ta mig upp till utsiktsplatsen och den drakformade vindflöjeln som blänker i solen från toppen av den tillbyggda glaspyramiden.

Även i museiträdgården kryllar det av drakskulpturer. Dessutom har man låtit bygga ett »Drachentempel«, en terrass med tak för den årliga drakfesten. »Vänta, jag måste visa er en sak«, säger Woitge, skyndar upp för trapporna och pekar ut över landskapet. »Där är svansen och där borta är huvudet. Det ser ut som en drake så vårt museum är fengshui«, fortsätter han med glimten i ögat och syftar på den kinesiska läran om hur man placerar byggnader och möbler efter vissa harmoniska principer. Och mycket riktigt, en skogsklädd kulle i dalgången ser faktiskt ut som en stor, grön sovande drake.

Drakdräpare del 4: Margareta av Antiochia

Margareta och draken i Rötz
Margareta och draken på torget i Rötz.

Om det ligger en plågad drake på marken finns i regel tre huvudmisstänkta. Två av dem – ärkeängeln Sankt Mikael och hans jordiska motsvarighet Sankt Göran – har vi redan stiftat bekantskap med här på bloggen. Därmed är det dags att kika närmare på Sankta Margareta eller Margareta av Antiochia, vars helgondag infaller den 20 juli. Legenden säger att hon var dotter till en hednisk präst i Antiochia, en medeltida stad belägen i nuvarande Turkiet. Margareta omvändes till kristendomen och blev därför utkastad av sin far. På landsbygden lever hon därefter som herdinna och prefekten Olybrius faller för hennes skönhet. Men när han blir avvisad drar han Margareta inför domstol. Hon kastas i fängelse och torteras på grund av sin tro. 

Hur man dräper en drake – icke-våldsprincipen

Bakom galler möter Margareta sedan djävulen i skepnad av en drake. Den sväljer henne hel, men korset hon bär irriterar drakens mage så pass mycket att den spyr upp henne igen eller rent av spricker. Senare, ca år 304, dör hon martyrdöden och är som helgon skyddspatron för bland annat barnafödande. Margareta (eller Marina som hon kallas i den östortodoxa kyrkan) är flitigt förekommande i såväl kyrkor som i konsten, där hon ofta avbildas stående på en drake med korset i handen. Hon är en av de fjorton nödhjälparna och räknas till de fyra huvudjungfrurna tillsammans med Barbara, Dorotea och Katarina av Alexandria.

Margareta och draken Museum Schnütgen
Margareta och draken i ekträ från tidigt 1600-tal. Museum Schnütgen, Köln.

Berättelsen om Margareta förekommer som så ofta i lite olika versioner och enbart i England är över 200 kyrkor helgade åt den kristna jungfrun. Juliana Dresvina, som skrivit den första monografin, »A maid with a dragon: The cult of St Margaret of Antioch in medieval England« (Oxford University Press, 2016), konstaterar att bilden av den demoniska draken som Margareta kämpar mot förändrats genom århundradena. Från en varg- eller ormliknande varelse till något som påminner om en vessla, ko eller till och med igelkott. Träsnitt, skulpturer, glasfönster och illuminerade manuskript från olika länder erbjuder ett rikt jämförelsematerial.

En jungfru med feministiska förtecken

 Rafaels Margareta och draken.
Rafaels Margareta och draken. Kunsthistorisches Museum, Wien.

Även Margaretas framtoning är föränderlig och legenden lever vidare i modern tappning. När poeten Åsa Maria Kraft i diktsamlingen »Randfenomen« (Albert Bonniers förlag, 2015) låter Margareta återvända till drakens buk finns inte bara feministiska förtecken, utan även en antydan om den moderna människans negativa miljöpåverkan. »Längre fram i tiden ska draken skapa titthål: slukhål. Slukhål och fraktal, frakterat skiktade av en kemiskt dödlig kompott av den energiberoende människan nedsprängd genom jordens berggrund…«, heter det hos Kraft. På 1500-talet såg den italienska renässanskonstnären Rafael en både sensuell och segerviss jungfru som orädd möter den slingrande drakormens gap med ett krucifix i fast grepp. Målningen finns att beskåda på Kunsthistorisches Museum i Wien. 

På 1500-talet såg den italienska renässanskonstnären Rafael en både sensuell och segerviss jungfru som orädd möter den slingrande drakormens gap med ett krucifix i fast grepp.

Margareta och draken på sporthallen i Rötz.

I likhet med Sankt Göran och Sankt Mikael förekommer Margareta även som heraldisk symbol. Sommaren 2017 står vi således på ett lokalt litet torg i östra Bayern och kisar mot solen. Högst upp på en piedestal utanför kyrkan skymtar siluetten av ett helgon med en drake vid fötterna. Samhället heter Rötz och på väggen till en relativt nybyggd sporthall sitter kommunvapnet med samma Margaretamotiv. En pratglad pensionär stannar till och vill uttrycka sin glädje över att se oss »ungdomar« i stan. Hennes egna vuxna barn har, som så många andra berättar hon, flyttat därifrån och det är märkligt folktomt trots att lokaltidningen skrivit om det stundande 1000-årsfirandet samma dag. Det enda som är öppet vid lunchtid är ett kombinerat pizza- och kebabhak, där stolarnas drakdekor sannolikt skvallrar om en före detta kinakrog. Människor kommer och går, men drakarna består. 

Sju sorters blomsterdrakar

Drakarnas första flora omslag

Nu när askan har lagt sig efter sista säsongen av »Game of Thrones« är det kanske inte i första hand flyg- utan snarare flejmskam man känner å Daenerys Targaryens vägnar. Den länge påtagliga klimatvinkeln gick förvisso upp i rök redan när Arya Stark eliminerade Nattkungen. Men efter Drogons förödande framfart i King’s Landing torde om inte annat en atomvinter vara att vänta i Westeros. Min poäng är att HBO-serien i viss mån ändå fungerar som metafor för hur människan orsakar sin egen undergång. Må så vara genom krig eller klimatkris. 

Historiskt sett har draken inte sällan förknippats just med hotande naturkrafter. Och samtidigt rasar åter skogsbränder på olika håll i landet. Därför är det lika bra att jag genast påminner om vikten av att följa eldningsförbud och drakens roll som brandvakt. Tanken med den här bloggen är ju främst att skriva om draken ur ett kulturhistoriskt perspektiv snarare än om dess förekomst i fantasy och barnkultur. Men gränsen mellan saga och sägen kan ibland vara hårfin. 

Budskapet är att vi alla måste hjälpas åt att bevara ängar och hagar, där dessa blommor och insekter trivs (samt de lika fridlysta drakarna förstås).

Det senare hoppas jag kunna återkomma till framöver när jag hunnit läsa »Om draken eller lindormen. Drakormens gåta« av etnologen Gunnar Olof Hyltén-Cavallius som på 1880-talet försökte samla vetenskapliga bevis för dessa varelsers påstådda existens. Hans märkliga skrift finns numera i en rikt illustrerad utgåva med inledning, noter, bildurval och efterskrift av Thomas Malm – biolog, socialantropolog och professor i humanekologi vid Lunds universitet.

Från skrämmande monster till pedagogisk kompis

Tidigare har jag berättat om hur drakar – på tvärs mot legenderna – har annekterats som mysiga maskotar för både städer och fotbollslag. Det senare fenomenet har jag nu skrivit en artikel om för fotbollsmagasinet Offside. Men även på andra håll är det tydligt hur drakens roll med tiden förändrats från skrämmande monster till pedagogisk kompis. Nobelmuseet har till exempel anordnat kemiexperiment med Berta Drake och på Flygvapenmuseum i Linköping fungerar maskoten Drakel som guide för de yngsta besökarna. 

Berta Drake annons

Det är också med drakarnas hjälp som barnboksförfattaren och drakillustratören Karin Linderoth vill väcka intresse för de alltmer sällsynta ängsblommorna i vår natur. »Drakarnas första flora« (Opal) för åldern 6-9 år är en finurligt formulerad uppföljare till »Våra nordiska drakar och konsten att spåra dem«. Den påhittade drakforskaren Sir Adrian Dratts roll är nedtonad till förmån för mer verklighetsnära beskrivningar. På ett fyndigt sätt har olika ängsblommor sammanförts med varsin egen liten drakart och insekter som trivs i växternas närhet. Beskrivningarna av både blommor och bin är dessutom faktagranskade av en fil.dr. i botanik respektive entomologi. 

Budskapet är att vi alla måste hjälpas åt att bevara ängar och hagar, där dessa blommor och insekter trivs (samt de lika fridlysta drakarna förstås). Det är miljöer som blir allt mer sällsynta och som hotas av gödsel och bekämpningsmedel. Mer information och tips (utan drakar) finns på Naturskyddsförenings hemsida. Se nu till att lägga minst sju sorters blomsterdrakar på minnet och akta er för brännvinsdraken.

Trevlig midsommar!

Internationella kvinnodagen tillhör också drakkvinnorna

Drakkvinnan Melusina i badet.
Stör ej den drakkvinna som badar. Bild ur »Roman de Mélusine«, gallica.bnf.fr / Bibliothèque nationale de France.

I den manliga fantasin föddes både jungfrun i nöd och den farligt förföriska drakkvinnan. Tidigare i år skrev jag en essä för Dagens Nyheter om hur draken speglat synen på kvinnan i olika tider. Från grekisk mytologi till Lisbeth Salander och »Game of thrones«. I dag på Internationella kvinnodagen passar ett utdrag och några bilder på detta slingriga tema särskilt bra här på bloggen. Någon saknade Ursula K Le Guins drakar i sammanhanget. De fick helt enkelt inte plats i just den texten. Men någon gång ska jag försöka ta mig an både »Övärlden« och den amerikanska fantasyförfattarens bevingade ord: »People who deny the existence of dragons are often eaten by dragons. From within.«

Suffragetterna tog strid mot draken som patriarkatet

The Suffragette.
The Suffragette, oktober 1913. Bild från British Newspaper Archive (www.britishnewspaperarchive.co.uk); The British Library Board, © Successor rightsholder unknown.

Nej, Jeanne d’Arc brukar inte gestaltas som ett drakdräpande helgon. Ändå är det hon som står där med draget svärd på omslaget till tidningen The Suffragette i oktober 1913. Framför sig har hon en drake anförd av pressen. »Indecency« – oanständighet – står det på bestens halsband. Det råder ingen tvekan om att draken är patriarkatet och representerar etablissemanget. Att den brittiska rösträttsorganisationen WSPU – Women’s social and political union – valde just den franska martyren som ikonisk symbol återspeglade kvinnorörelsens allt mer militanta framtoning. 

Annars har kvinnliga helgon i regel varit draktämjare snarare än drakdödare.

Klädd i rustning är Jeanne d’Arc dessutom den enda rimliga motsvarigheten till den drakdräpande korsriddaren Saint George eller Sankt Göran. Annars har kvinnliga helgon i regel varit draktämjare snarare än drakdödare. Jag tänker till exempel på Margareta av Antiochia som svaldes av en drake – självaste djävulen – men lyckades bli utspottad igen tack vare sin starka tro. I medeltida konst är hon flitigt avbildad med draken som attribut. Ett annat exempel är den heliga Marta som förknippas med det drakliknande hybridmonstret tarasquen. Enligt den sydfranska legenden lockade hon fredligt med sig det glupska odjuret in till staden, där invånarna kunde döda det och därefter lät sig konverteras till kristendomen.

Drakkvinnan – ett slingrande hot i den manliga fantasin

Just suffragetternas syn på draken som patriarkatet måste samtidigt förstås mot bakgrund av hur drakkvinnan ända sedan urminnes tider utmålats som ett slingrande hot i den manliga fantasin. I »The dragon. Fear and power« (Reaktion Books, 2018) visar den både litterärt och kulturhistoriskt bevandrade Martin Arnold hur framställningar av drakar på sätt och vis också hänger samman med synen på kvinnan i olika tider. Från den judiska mytologins demongestalt Lilit, som ibland förknippas med paradisormen, till vår tids hämndlystna romankaraktär Lisbeth Salander i »The girl with the dragon tattoo«, som Stieg Larssons bästsäljare »Män som hatar kvinnor« träffande heter på engelska. Däremellan fördjupar Arnold bilden av monstruösa kvinnogestalter i såväl grekisk mytologi som medeltida legender och modern fantasy. Så blottlägger han också de misogyna drag och den manliga rädsla för kvinnlig sexualitet som finns inneboende i många av dessa skildringar.

Melusina – folksagan om ett monstruöst familjeliv

Särskilt intressant är historien om Melusina. Berättelsen nedtecknades först av den franska poeten Jean d’Arras i slutet av 1300-talet och handlar om en kungadotter, vars underkropp varje lördagskväll förvandlas till en fisk- eller ormstjärt. Hon träffar adelsmannen Raymondin och accepterar hans frieri på ett villkor: att han låter henne vara ifred på lördagar. Under många år lever de lyckliga och Melusina bidrar till välståndet genom att med sina magiska krafter uppföra byggnader över en natt. Tillsammans får de tio barn, men Raymondins misstänksamhet växer. Till slut kan han inte låta bli att spionera på henne i badet den förbjudna veckodagen och får då syn på hennes ormlika underkropp. När han senare anklagar Melusina offentligt för att ha gett deras barn monstruösa egenskaper blir hon så förtvivlad att hon förvandlar sig själv till en stor drake, cirklar tre varv runt slottet och jämrande återvänder endast om nätterna. 

Drakkvinnan Melusina som monstruös moder.
Drakkvinnan Melusina förkroppsligar familjeförpliktelser och farligt begär, men flyger till slut sin väg. Bild ur »Roman de Mélusine«, gallica.bnf.fr / Bibliothèque nationale de France.

Folksagan om Melusina förekommer i flera versioner och har troligen sina rötter i keltisk mytologi. Precis som sjöjungfrun är hon ett väsen som personifierar konflikten mellan familjeförpliktelser och farligt begär. Arnold noterar även likheter med Lamia, hon som i den grekiska mytologin älskas eller rent av våldtas av Zeus. Sedan dennes hustru Hera straffat henne med vansinne är Lamia dömd till ett liv som barnamörderska och har med tiden kommit att avbildas som drakkvinna. Ett klassiskt musiktips dagen till ära får därför bli den symfoniska dikten »Lamia« komponerad 1919 av Dorothy Howell. Den brittiska tonsättaren fick på sin tid smeknamnet »the English Strauss«, men är ännu en av musikhistoriens förbisedda (drak)kvinnor.

Här kan man läsa min DN-essä »Så blev draken en bild för mäns skräck för kvinnor« i sin helhet.

Johannes – aposteln med draken i bägaren

Johannes med draken i bägaren.

Julefrid för min del innebär att det kanske äntligen finns lite ledig tid över för drakbloggande. Och vad passar väl bättre så här i mellandagarna än att berätta om draken i bägaren? Den 27 december är nämligen aposteln Johannes minnesdag. Han brukar omtalas som Jesus favoritlärljunge och kallas även »kärlekens apostel«. Som en av de fyra evangelisterna har Johannes örnen som attribut. Men som apostel avbildas han i regel med en orm eller drake i en kalk.

Johannes gjorde korstecknet, varpå giftet dunstade och slingrade i väg i skepnad av en orm eller en (tvåhövdad) drake.

I ärkebiskopen Jacobus de Voragines medeltida samling av helgonlegender, »Legenda aurea«, berättas om hur Johannes (ej att förväxla med Johannes Döparen) utsattes för prövning. En avgudapräst uppmanade honom att dricka ur en giftbägare. Johannes gjorde korstecknet, varpå giftet dunstade och slingrade i väg i skepnad av en orm eller en (tvåhövdad) drake. Han kunde sedan dricka vinet utan att ta skada. Scenen, där den kristna tron triumferar, har gett upphov till apostelns udda symbol och motivet har bland annat inspirerat 1600-talsmålaren El Greco. Hans praktfulla tolkning av Johannes med draken i bägaren finns att beskåda på Pradomuseet i Madrid eller på den här länken.

»Dragon in a cup« – vatten, vin och en visslande tedrake

I det tyskspråkiga, katolska kulturområdet finns en tradition att välsigna vinet till Johannes minne vid gudstjänsten den 27 december. Att dricka detta så kallade Johannes- eller Johanniswein är en äldre sedvänja, vars syfte verkar ha varierat både lokalt och över tid. Johannesvinet tycks ha fungerat både som färdknäpp före en resa, vid livets slut eller för att bringa lycka och välgång vid bröllop. Något som ibland tolkas som en referens till Johannesevangeliets mirakelberättelse om bröllopet i Kana, där Jesus förvandlar vatten till vin. Men främst verkar det ha handlat om att hålla det onda borta i största allmänhet. Ungefär på samma sätt som aposteln enligt legenden ska ha fått giftet, ja, draken eller omen, att lämna bägaren.

Drakkannan »Tea Rex«.

Möjligen är Johannes kalk också en referens till Jesu sista måltid. I konsten brukar giftbägaren avbildas just som en nattvardskalk med en rätt rar liten drake i. Som på bilden här ovan, en medeltida glasmålning jag hittade på Museum of Archaeology and Anthropology i Cambridge i somras. Objektet går tydligen under smeknamnet »Dragon in a cup« och draken ser i allra högsta grad harmlös ut. Jag kommer att tänka på den bevingade visslan på den tjusiga vattenkokaren – Alessis jubileumsutgåva »Tea Rex« – som jag fick i födelsedagspresent av särbon. Drakar är ju om inte annat min kopp te.

Grisu – draken som drömmer om att bli brandman

Grisu, brandmansdraken från Schloss SalemNär eldningsförbud råder och skogsbränderna rasar runt om i landet är väl flejmande fabeldjur egentligen det sista man borde blogga om. Såvida draken inte råkar vara just (det tyska) brandförsvarets egen maskot. I fjol hade jag vägarna förbi Schloss Salem i närheten av Bodensjön. Det visade sig ligga ett brandkårsmuseum på ägorna. Men jag hade inte riktigt väntat mig att hitta en grön liten drake förklädd till brandsoldat i slottsshoppen. 

Anledningen till denna osannolika kombo är ett barnprogram om draken Grisu som drömmer om att bli brandman. »Ich will Feuerwehrmann werden!«, upprepar han enträget i varje avsnitt som går att hitta på Youtube. Serien kommer egentligen från Italien (»Grisù il draghetto«) och är gjord av bröderna Nino och Toni Pagot. Den började sändas i TV på 1970-talet och är på många sätt ett barn av sin tid – med allt vad det innebär av förlegade och fördomsfulla framställningar av ett och annat. Rymdkapplöpningen och kalla krigets kapprustning sätter samtidigt en politisk prägel. »Världen behöver inte mer eld. Världen behöver blommor«, menar Grisu som vurmar för framsteg, fred och ett grönare miljötänk.

Numera säljs den bevingade lilla brandsoldaten som mjukismaskot till förmån för brandmän som skadats i tjänsten och deras familjer. Kampanjen heter Grisu Hilft!, även om den tecknade krabaten i ärlighetens namn ofta lyckas stjälpa mer än hjälpa. Han har helt enkelt svårt att hålla elden inom sig – till sin fars stora förtjusning. Pappa Fumé är nämligen en mycket enkel drake som livnär sig på att skrämma (och grilla) turister på det skotska höglandet. Däremellan trallar han operamelodier och förbannar sin sons febrila försök att förneka sitt eldsprutande kall. Med andra ord en rätt typisk generationskonflikt.

Drakens historiska roll som väktare mot bränder

Kulturhistorien kryllar ju som bekant av eldsprutande drakar. Men den västerländska bilden av draken som en flejmande fiende behöver av allt att döma nyanseras. För faktum är att draken även historiskt sett haft en symbolisk roll som väktare mot bland annat bränder. Efter den stora stadsbranden i Sundsvall 1888 satte man upp en drake på ett av taken. Tanken var att den dekorativa vindflöjeln på Hirschska huset skulle skydda den nya Stenstaden från framtida eldsvådor. Det var också den draken som senare fick stå modell för den moderna kommunloggan och gjorde Sundsvall till just drakstaden.

Men tanken om draken som en välvillig, beskyddande makt – lite som i den kinesiska kulturen – tycks gå längre tillbaka än så. I texten »Drakar i Uppåkra«, som ingår i antologin »Fler fynd i centrum. Materialstudier i och kring Uppåkra«, skriver arkeologiprofessorn Anne-Sofie Gräslund att draken under medeltiden i Sverige också kunde uppfattas som en god och vaksam väktare. Som exempel nämner hon en liten järndrake på nyckelhålsskylten till kyrkporten i Sala samt de drakar på takkrön, kronstänger och hisskonsoler till dopfuntslock som förekommer i den romanska träornamentiken. Enligt Gräslund är de senare sannolikt just »apotropeiska«, alltså en typ av föremål som syftar till att ge skydd mot hotande faror.

Från eldfängda korsfararfantasier till dagens klimathot

The Dragon - Fear and PowerEtt avsnitt om Grisu driver för övrigt med den gamla korsfararbilden av draken som ond. Det visar sig nämligen att pappa Fumé också drömt om att bli brandman för sisådär 900 år sedan. Men han blev inte alltför populär när han satte stopp för en häxbränning. Först när den unge draken av misstag satte fyr på halva byn blev människorna glada över att åter ha något gemensamt att frukta. Fumés fiktiva anekdot är en fyndig påminnelse om vilken funktion denna mytologiska varelse fyller i vår fantasi, oavsett om vi ser den som vän eller fiende. 

Jag har precis börjat kika lite i Martin Arnolds nyutkomna bok »The Dragon: Fear and Power« (Reaktion Books, 2018). Den här träffande formuleringen får mig verkligen att tänka på dagens klimathot:

… the idea of the dragon is not only the projection of our fears of Nature’s power but of our deepest fears of ourselves. The dragon is both the dread of our doom and the dread of the part we all play in precipitating it.

När det vill sig illa kan man varken beskylla eller förlita sig på beskyddande symboler och maskotar. Med eller utan vingar. Däremot kan vi var och en hjälpas åt att minimera risken för exempelvis skogsbränder genom att respektera rådande ELDNINGSFÖRBUD – det gäller både drakar och människor.

Drakdräpare, del 3: Sankt Göran som globalt fenomen

Sankt Göran och draken i Gamla stan.Saint George, Sankt Georg, Sankt Göran, Sant Jordi, San Giorgio… Ja, av drakar fruktad dräpare har många namn. Men där det finns drakdräpare finns det förstås också drakar. Sankt Göran och draken är ett återkommande motiv i konsten och anledningen till drakens utbredning i såväl kyrkor som på gator och torg samt vapensköldar i många städer världen över. Den symboliska kampen mellan riddaren och draken – godhet och ondska – var på många håll en del av den katolska Corpus Christi-processionen. Spektakel som överlevt i sekulär form med stadsparader och liknande. 

Snap – den nafsande draken i Norwich

Saint George och draken i kyrkfönstret.I Norwich har processionsdraken Snap ett dylikt ursprung som en del av Saint George’s Day-firandet på religös och senare folklig grund. Denna så kallade »snapdragon« (ej att förväxla med sällskapsspelet) har fått sitt namn efter sina nafsande käkar och finns att beskåda på Norwich Castle Museum. Som synes på bilderna nedan är Snap en sorts drakkostym som någon fick vandra omkring i på stan. Ceremonin kom med tiden att förknippas med borgmästarinvigningen och det exemplar som numera används vid stadsparader snubblade jag över av en slump. Nämligen i kyrkan St George Tombland mittemot katedralen. En förmiddag i mars står jag och fotograferar skylten utanför eftersom kyrkan visat sig vara stängd. Det är då kyrkvaktmästaren Peter Callan får syn på en desperat drakbloggare och kommer till undsättning. »Finns det drakar här?« undrar jag. »Lots of them!«, svarar han glatt och erbjuder mig en rundvisning i kyrkan.

De flesta brukar inte upptäcka draken i fönstret, berättar han. Men en luttrad drakspanare vet naturligtvis att man ska titta under lansens spets precis vid Sankt Görans fötter. På motsatta sidan förvaras även den moderna repliken av draken Snap. När prästen står i predikstolen står han också öga mot öga med besten, påpekar Peter Callan roat.

Sankt Göran – världens flitigaste drakdräpare

Sank Georg spetsar draken på Museum Schnütgen i Köln.Det brukar sägas att Sankt Göran kom från Kappadokien i nuvarande Turkiet, där han spred kristendomen med blodiga konsekvenser som följd. Han var knappast en riddare, utan mer troligt en soldat i den romerska armén. År 303 ska han ha gripits, torterats och avrättats. Men ytterst lite är egentligen känt om hans liv. Legenden om Sankt Göran befästes under medeltiden, sannolikt av hemvändande korsfarare. Berättelsen om hans kamp mot draken tillkom senare. Den spreds bland annat genom ärkebiskopen Jacobus de Voragines krönikor över kristna personligheter i det sena 1200-talets bästsäljare »Legenda aurea« – »Gyllene legender«. Här berättas historien om hur Sankt Göran red in i staden Silene i nuvarande Libyen. Där ska han ha räddat en prinsessa från en hemsk drake, varpå kungen lät sig döpas av ren tacksamhet.

Legenden om Sankt Göran befästes under medeltiden, sannolikt av hemvändande korsfarare.

Den 23 april är Sankt Görans egen helgondag, ett datum som många engelsmän vill göra om till nationaldag. Mot den bakgrunden tvistar man samtidigt om huruvida han är en patriotiskt nationalhjälte eller den perfekta symbolen för tolerans och mångkultur. Mycket talar faktiskt för det senare. Saint George satte troligen aldrig sin fot på de brittiska öarna. Han är dessutom skyddshelgon i alltifrån Georgien till Etiopien. Den 23 april antas även vara såväl William Shakespeares som Miguel Cervantes dödsdag. Till författarnas ära har Världsbokdagen därför instiftats detta datum. Firandet i Katalonien brukar av den anledningen omfatta böcker, rosor och drakar – inte sällan porträtterat i roliga kombinationer. Av upphovsrättsliga skäl vågar jag inte publicera några bilder på bloggen, men jag föreslår att ni bildgooglar på »Sant Jordi«.

Kandinskij mötte drakdräparen i Murnau och Moskva

Sankt Georg i Murnau.Sankt Göran brukar betraktas som ärkeängeln Mikaels jordiska motsvarighet och avbildas ofta till häst, i full färd med att spetsa den stackars draken. Kanske är konstnären Vasilij Kandinskijs berömda målning »Der Blaue Reiter« – »Den blå ryttaren« – i själva verket också Göran. Motivet med denne drakdräpare kom Kandinskij i kontakt med både på stadsvapnet i födelsestaden Moskva och i Murnau am Staffelsee. Sankt Göran är nämligen skyddshelgon även i det lilla bayerska samhället 60 km söder om München, där den ryske expressionisten verkade under en period före första världskriget. Tillsammans med Gabriele Münter och Franz Marc grundade han konstnärsgruppen Der Blaue Reiter. I en katalog från utställningen, »1911 – Kandinskys Reiter für den Almanach« (Schlossmuseum Murnau, 2011) finns exempel på drakdräparen som återkommande motiv hos Kandinskij. 

Sankt Göran och draken-motivet har genom tiderna antagit många olika symboliska betydelser.

Även de mest abstrakta bildkompositionerna genomborras tydligt av riddarens lans. Kampen mot draken har i Kandinskijs målningar tolkats som den andliga konstens seger över det materiella. Sankt Göran och draken-motivet har genom tiderna antagit många olika symboliska betydelser. I Storkyrkan i Stockholm finns den berömda skulptur som Sten Sture den äldre lät beställa för att hylla sin seger över unionskungen Kristian I vid slaget på Brunkeberg 1471. Sankt Göran föreställer alltså riksföreståndaren själv, medan draken i det här fallet är danskarna. En bronskopia av statyn hittar man på Köpmantorget i Gamla stan.

Påskdrakar sprider ljus och europeisk gemenskap

Påskljus med drake

Påskljus med drake. Ur British Librarys manuskriptsamling Add MS 57534, objekt f. 57.

Innan EU fanns drakarna som gemensam nämnare för flera europeiska städer. Om nu någon så här i Brexittider tvivlar på de starka kulturella banden mellan Storbritannien och andra europeiska länder. Ju mer man förkovrar sig i medeltida draklegender, desto fler samband och likheter hittar man. Den flitiga förekomsten av drakar går att härleda till praktiker som från början var en del av religiösa ceremonier och processioner. Ritualer som småningom förvandlades till folkliga festligheter. Det gäller exempelvis det bayerska drakdödarspelet Drachenstich i Furth im Wald, La ducasse de Mons (eller Doudou) i Belgien, Le Graoully i franska Metz och paraddraken som går under namnet »Snap« i Norwich.

Denna sistnämnda så kallade »snapdragon« tänkte jag återkomma närmare till framöver. Nyligen hade jag nämligen tillfälle att besöka Norwich – detta brittiska draknäste nordost om London – för att intervjua författaren Sarah Perry. Hon är aktuell med romanen »Ormen i Essex« i svensk översättning. Ni som följer bloggen vet att jag redan har skrivit om »The Essex Serpent« här tidigare. Men apropå just engelskans serpent, worm och dragon (det var inte så noga på medeltiden) tänkte jag bara helt kort fundera lite över det här med påskdrakar.

En slingrig historia om religiösa processioner

Finns det verkligen påskdrakar tänker ni kanske skeptiskt. Ja, drakar har som sagt en tendens att dyka upp i samband med diverse religösa högtider och påsken är inget undantag. Glöm alltså äggletandet. British Librarys digitaliserade samlingar är rena guldgruvan för den som söker information även om sådant som påskdrakar. Här läser jag bland annat om ett påskljus i en ljushållare dekorerad med en drake eller ett drakstandar (kyrkfana). Påskljuset är det stora ljus som under det kristna påskfirandet tänds i samband med påskvakan (påskafton). Det symboliserar både eldstoden i öknen och den uppståndne Kristus (se Nationalencyklopedin).

British Librarys digitaliserade samlingar är rena guldgruvan för den som söker information även om sådant som påskdrakar.

Just det här drakljuset som finns avbildat på ett illuminerat manuskript från 1400-talet verkar gå att härleda till katedralen i Salisbury. Dokumentet är en sorts handbok för hur processionen ska genomföras. Det skulle faktiskt kunna vara den »Easter dragon« som finns beskriven i den amerikanske »draklivsforskaren« Ernest Ingersolls drakologiska klassiker »Dragons and dragon lore« från 1928. Ännu större betydelse tycks emellertid draken ha haft i samband med Kristi himmelsfärd.

Här kan man läsa min DN-intervju med Sarah Perry som även listar sina fem favoritdrakar.

Le Graoully – en medeltida drake har Metz i sitt grepp

Le Graoully över rue Taison i MetzMånga är städerna som enligt medeltida legender sägs ha terroriserats av en drake. Men märkligast av allt är hur dessa kristna skrönor har överlevt i en mer sekulariserad tid och hur fienden förvandlats till maskot. Som exempelvis i franska Metz, där odjuret kallas Le Graoully. Namnet kommer av tyskans gräulich (avskyvärd, gräslig, hemsk) och den bevingade besten har satt sina spår lite här och var i staden. Trots att den alltså en gång fördrevs härifrån av Saint Clément. Han var den första biskopen i Metz och framställs i regel som en draktämjare snarare än drakdräpare. I katedralen finns visserligen en fönstermålning, där han likt många andra helgon sticker staven i draken. Men legenden säger något annat än Hermann de Münsters glasdekor från 1300-talet.

Saint Clément och legenden om Le Graoully

I ruinerna av en romersk amfiteater härjade Le Graoully och ett stort antal mindre ormar. Deras andedräkt förgiftade omgivningarna och satte skräck i stadens befolkning. Saint Clément vad utsänd för att sprida evangeliet och lovade hjälpa invånarna i utbyte mot att de övergav tron på sina »falska gudar«. Biskopen begav sig till ormgropen, höll upp sitt kors och fångade in Le Graoully med sin stola – det långa breda bandet som bärs över axlarna. Sedan ledde han iväg drakdjuret och såg till att det försvann över floden Seille tillsammans med resten av ormarna. En bragd som fick befolkningen att konvertera till kristendomen.

Le Graoully i katedralens kryptaDen här legenden har skildrats i konst och litteratur genom århundradena. Inte minst för att Le Graoully återupplivades under en återkommande procession genom staden. Det är det spektaklet som renässansförfattaren François Rabelais refererar till i en av sina burleska romaner om jätten Gargantua och dennes son Pantagruel. I fjärde boken skriver han om karnevalen i Lyon. Där tågade man runt med en förskräcklig figur kallad Maschecroute (storslukaren), vars uppenbarelse Rabelais jämför med framställningen av Saint Cléments drake i Metz. I katedralens krypta kan man i dag beskåda en modell av Le Graoully. Exemplaret är en reproduktion från 1864, men trähuvudet är bevarat från 1400-talet. Dessutom hänger en kopia av draken på Château du Haut-Kœnigsbourg söderut i Alsace.

Draktränaren – så som på medeltiden

Saint Clément och draken på Musée de La Cour d’OrDraken som en gång skrämde slag på Metz är numera den sandstensgula stadens stolthet. Till och med tvätteriet på rue Taison har en specialdesignad drakskylt och i linor mellan husen hänger en gigantisk skulptur av Le Graoully. Hit hittar man bland annat med hjälp av de små drakprydda metallplaketterna som finns infogade i asfalten. Ett stenkast bort ligger också Musée de La Cour d’Or med imponerande stora samlingar av arkeologiska fynd och medeltida framställningar av Saint Clément och hans drake. Särskilt skräckinjagande ser den ju inte ut när den går fot bredvid biskopen likt en hund i koppel. Kanske är det trots allt inte så konstigt att Le Graoully blivit en lika tam som tuff symbol för fotbollslaget FC Metz.

Snapdragon – eldfängt sällskapsspel i juletid

Drakarnas julnatt – snapdragon

Drakarnas julnatt? Snapdragonbild ur Robert Chambers »The Book of Days«.

Om jag säger snapdragon tänker många av er förmodligen på en typ av systemchip för mobiltelefoner. Eller möjligen på den blomma som på svenska kallas lejongap. Men nu är ju det här en drakblogg och lagom till jul tänkte jag berätta om ett eldfängt sällskapsspel som lär ha varit populärt redan på 1500-talet. Snapdragon (även känt som flapdragon, med eller utan bindestreck) spelades vintertid och särskilt på julafton. Man värmde brandy och hällde upp brännvinet i en grund skål. Därefter fyllde man på med russin och tände eld på alkoholen som lär brinna med en effektfullt blå låga i mörkret. Spelet gick sedan ut på att norpa åt sig brinnande russin ur flammorna med bara fingrarna och snabbt stoppa dem i munnen – med risk för att bli bränd alltså.

Flammande familjenöje från förr

Snapdragon var märkligt nog ett familjenöje på Jane Austens tid. Men jag tycker ärligt talat att det låter mer som barnmisshandel och avråder bestämt bloggens läsare (i alla åldrar) från att testa även ur brandskyddssynpunkt. Eld är ingenting att leka med såvida man inte råkar vara just en eldsprutande drake… Illustrationen här intill är hämtad ur Robert Chambers »The Book of Days«, en sorts uppslagsbok från 1864 som samlar diverse kuriosakunskaper kopplade till årets alla dagar. Enligt Chambers bok ackompanjerades spelet av följande ramsa:

Here he comes with flaming bowl,
Don’t he mean to take his toll,
Snip! Snap! Dragon!
Take care you don’t take too much,
Be not greedy in your clutch,
Snip! Snap! Dragon!

With his blue and lapping tongue
Many of you will be stung,
Snip! Snap! Dragon!
For he snaps at all that comes
Snatching at his feast of plums,
Snip! Snap! Dragon!

But Old Christmas makes him come,
Though he looks so fee! fa! fum!
Snip! Snap! Dragon!
Don’t ’ee fear him but be bold —
Out he goes, his flames are cold,
Snip! Snap! Dragon!

Uppslukande Shakespearereferens och verb

Den första litterära hänvisningen till snapdragons eller flapdragons finns för övrigt i Shakespeares komedi »Love’s Labour’s Lost« från 1590-talet:

O, they have lived long on the alms-basket of words.
I marvel thy master hath not eaten thee for a word,
for thou art not so long by the head as honorificabilitudinitatibus:
thou art easier swallowed than a flap-dragon.

I »The Winter’s Tale« använder drakbarden Shakespeare (som jag tidigare bloggat om här) istället ordet flap-dragon i verbform för att beskriva hur ett skepp slukas av havet under en storm. Men det är först under 1800-talet som man uttryckligen refererar till begreppet snapdragon som ett sällskapsspel. 1836 kan man exempelvis läsa om denna vådliga jullek i »The Pickwick Papers« av Charles Dickens. Men som sagt: Don’t try this at home!

Källa: Wikipedia och Robert Chambers »The Book of Days«.

Sida 1 av 5

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén