En blogg mellan verklighet och fantasi

Etikett: Fantasy

Medeltida drakstäder märkta av bombräder

Siluett av Sankt Georg och draken i Hattingen.

Drakar dyker alltid upp där man minst anar det. Så har det varit under årets sommarresa som egentligen var renons på riktiga drakstäder. Ändå hittade vi massor av drakar, jag och särbon. Eller så var det drakarna som hittade oss… Som i Hattingen, Ruhrområdets kanske raraste lilla stad med både stålverk och medeltida stadskärna samt drake på stadsvapnet. På Rathausplatz står sedan 1990 en modern och mycket dramatiskt effektfull skulptur av Sankt Georg och draken (eller lindormen om man ska vara petig). Den rostbruna piedestalen eller sockeln som konstnären Bernhard Kleinhans verk står på är hämtad från det lokala stålverket Heinrichshütte. Kikar man upp mot det nyare rådhusets fasad i fonden ser man även där en tjusig relief med stadsvapnet.

Operation rädda Henri!

Motivet användes som sigill redan på 1400-talet och stadens skyddshelgon finns naturligtvis även avbildat på ett fönster i Sankt Georgs-kyrkan. På souvenirfronten visade det sig däremot vara ont om drakar. Men medarbetarna på turistinformationen såg eder drakbloggares stora besvikelse och donerade sitt sista exemplar av drakmaskoten »Henri« – en dammig liten krabat av röd plysch som man skrotade i fjol eftersom han enligt uppgift »sålde för dåligt«(!?). Efter att äntligen ha befriats från sin roll som avdankad nyckelring låter Henri hälsa att om det är någon som ska bort från ekvationen här så är det religösa våldsverkare som helgonen Georg, Mikael och Margareta… Jag misstänker starkt att en ny generation klåfingriga marknadsförare inte förstår sig på den kulturhistoriska potentialen, utan enbart förpassar drakarna till barnavdelningen. Så får en grön tecknad »Henri« typiskt nog pryda foldern med familjeupplevelser i Hattingen.

När mjukismaskoten lanserades 2012 inkom enligt lokaltidningen hela 150 olika namnförslag. Man fastnade för Henri som har en uppenbar lokalförankring. Dels genom just Heinrichshütte, det nedlagda stålverket som grundades 1853 av greve Henrich zu Stolberg-Wernigerode. Dels på grund av kejsarna Heinrich II och III som på 1000-talet hade betydelse för stadens historiska utveckling. Namnet Hattingen lär för övrigt gå tillbaka på den germanska stammen hattuarier (chatter) som befolkade de centrala områdena kring floden Ruhr år 4 efter Kristus. 

Dräpta drakar av stål

I mer än 135 år var Heinrichshütte en av de viktigaste arbetsplatserna i regionen. Numera är den nedlagda anläggningen ett lummigt inramat industrikulturmuseum. Jag som älskar rostiga gamla fabriker och tidigare har semestrat flitigt i Ruhrområdet kan faktiskt inte förstå hur jag hittills har lyckats missa att det även finns en mysig liten drakstad i trakten!

Jag som älskar rostiga gamla fabriker och tidigare har semestrat flitigt i Ruhrområdet kan faktiskt inte förstå hur jag hittills har lyckats missa att det även finns en mysig liten drakstad i trakten!

Hattingen har genom århundradena härjats av flera krig. Andra världskriget blir – som i så många tyska städer – ett mörkt kapitel kantat av nedbränd synagoga, deportering av den judiska befolkningen och tvångsarbete, där 10 000 krigsfångar ska hålla igång de viktiga industrierna. I krigets slutskede blir Henrichshütte föremål för två tunga bombräder som förstör delar av Hattingens historiska stadskärna. Industrin blir samtidigt en viktig ekonomisk förutsättning för återuppbyggnaden. 

Drakskatten i Harzregionens Halberstadt

Till Hattingen kommer vi från kyrktäta Halberstadt som var biskopssäte redan kring år 820. Jag har länge velat åka dit för att lyssna lite på den amerikanske avantgardisten John Cages orgelstycke »As slow as possible« som väntas pågå i 639 år. Däremot hade jag ingen aning om att det dessutom kryllar av drakar i stan som i övrigt är påtagligt präglad av DDR-tiden.

I domkyrkan (där katoliker och protestanter ovanligt nog lyckats samsas genom århundradena) märks bland annat en originell framställning av Sankt Georg, där draken vid hans fötter håller en heraldisk sköld i klorna. Min favorit är annars målningen av aposteln Johannes med draken i bägaren. Men det finns många fina exemplar i framför allt Domschatz, där vi lyckas engagera hela tre medarbetare i jakten… I rummet med föremål från sakristian finns ett synnerligen snyggt ekskåp dekorerat med två drakar, vilket barnversionen (vad annars…) av appen berättar mer om med en blå liten drake som guide.

En måndag i Halberstadt när det mesta är stängt får man passa på att utforska gator, fasader och ruiner. Även här förstördes en stor del av stadskärnan av bombningar i april 1945. Däribland många gamla korsvirkeshus. En av de räddade träfigurerna som påstås föreställa Sankt Georg och draken finns att beskåda i Petershofs gotiska klostergång belägen intill Liebfrauenkirche som också visar sig ha några drakar i gömmorna. Den där Göran återfinns exempelvis i Barbarakapellets altarskåp.

Under medeltiden arrangerades även ett drakspel (Drachenspiel) i Halberstadt – precis som på många andra håll i Europa. Att en av passagerna som leder upp till Domplatz heter just Drachenloch skvallrar om denna sedan länge insomnade tradition. På stadsmuseet finns en miniatyrmodell av drakspelen som ägde rum veckan efter trettondagen. Medan en trädrake bars runt sjöng prästerskapet: »…der Heiland hat des Drachens Kop zertreten und alle aus seiner Gewalt erlöset…« Därefter fördrevs draken via gränden. Drakspelet var en folklig och omtyckt festlighet som senare förbjöds.

Europas draksådd gör sig påmind igen

2008 exploderade en blindgångare från andra världskriget vid en byggarbetsplats i Hattingen och skadade ett femtontal personer. Så har Europas blodiga historia lämnat efter sig draksådd, ett begrepp sprunget ur snarlika myter om Kadmos respektive Jason som båda sådde draktänder. Ur jorden växte sedan beväpnade män på samma sätt som minor och odetonerade granater kommer att fortsätta skörda liv även efter dagens konflikter.

Vår resa passerar även Celle, Lüneburg och Osnabrück. De tre bilderna ovan föreställer i tur och ordning en modern respektive äldre framställning av ärkeängeln Sankt Mikael samt en drakrelief på Marienkirche intill rådhuset med westfaliska fredens vagga Friedenssaal. Medan jag strosar runt i semestersömninga tyska småstäder och letar drakar påminner nyhetsrubrikerna om bombningar mot civila mål i Ukraina och Gaza. Varken historiens eller populärkulturens idoga försök att påminna om våldets förkastlighet tycks hjälpa. Hur vanliga människor blir offer för auktoritära ledares nycker är ju även temat i fantasydramat »Game of thrones« framgångsrika prequel »House of the dragon« som gått att strömma under sommaren. 

Medan jag strosar runt i semestersömninga tyska småstäder och letar drakar påminner nyhetsrubrikerna om bombningar mot civila mål i Ukraina och Gaza.

»Det finns gott om folk som vill vara fruktade i dag. Jag är rädd att det kommer att leda till mänsklighetens undergång«, sa skådespelaren Tom Glynn-Carney (kung Aegon) när jag fick chansen att göra ett litet DN-reportage inför premiären av säsong 2. Det intressanta med fantasy är i regel referenserna till en historisk och samtida realitet. Hur fiktiva de flygande fabeldjuren än är så går det inte att komma ifrån att draken i århundraden varit en flitigt brukad maktsymbol. I »House of the dragon« får de på allvar förkroppsliga redskapen för människans gränslösa maktbegär.

Drakmetal – bevingade bestar i sitt rätta element

Drakmetal i Close-Up #197.Nu undrar ni kanske vad som har hänt med drakbloggen. Det har ju varit minst sagt snålt med uppdateringar under våren. Eller pollensäsongen som jag brukar säga. Men jag har helt enkelt halkat efter med bloggandet. Vid sidan av de vanliga uppdragen har jag nämligen haft fullt upp med att skriva en artikel om drakmetal och planera sommarens stora drakresa till Tyskland. Det händer också annat spännande på drakfronten. Men mer om allt detta framöver…

I väntan på drakberättelser från Bayern får ni hålla till godo med nya numret av hårdrockstidningen Close-Up (#197). För ingen mytologisk varelse är väl mer metal än draken. Genom århundradena har dessa bevingade bestar förknippats med blod, eld, död och självaste Satan. Men också med styrka och mod. I Close-Up listar jag således tio draklåtar om alltifrån kinesiska legender till snart HBO-aktuella »Game of Thrones«. Alla låtar utom Dios »Killing the Dragon« finns med i Spotifyspelaren nedan.

Drakmöte i bergets grotta och hjärtats djup

Så här skrev jag till exempel om mina franska metalfavoriter Gojiras låt »Where Dragons Dwell« från albumet »From Mars to Sirius« (Listenable 2005): »Dragons are the myth alive/in the heart of men«, framhåller Gojira och kopplar samman den klassiska kampen mot draken med striderna mot mörkret inombords. Må så vara hat, rädsla eller andra ociviliserade instinkter. Musiken växlar episkt mellan det lågintensivt molande och tekniskt smattrande.

Dragons are the myth alive/in the heart of men.

Någon talade om fransoserna som representanter för en postmodern mytologi och Joe Duplantier lägger ut texten om mötet med draken i såväl bergets grotta som hjärtats djup. »Where Dragons Dwell« är något så ovanligt som en osentimental, icke-heroisk metallåt om drakar och utan tvekan ett av de bästa bidragen i genren. Gojira är för övrigt det japanska ursprungsnamnet på filmvärldens jätteödla Godzilla. Om drakar i verkligheten vore en utrotningshotad art skulle de miljömedvetna metalmännen från Bayonne med all sannolikhet engagera sig för deras överlevnad. Bandet stödjer sedan länge den marina djurrättsorganisationen Sea Shepherd, känd för sina direktaktioner i kampen mot valjakt.

Texterna om de övriga nio låtarna hittar ni alltså i tidningen Close-Up #197.

Trevlig midsommar och akta er för Brännvinsdraken!

Wales – den röda drakens förlovade land

Replik av snidad drake i St David’s-katedralen.

Replik av snidad drake i St David’s-katedralen.

Den 1 mars är inte vilken dag som helst. Det är nämligen St David’s Day. Alltså dagen då Wales firar sitt eget skyddshelgon, vilket i vanlig walesisk ordning har en tendens att involvera drakar. Och om man till sommaren tänker sig en riktig draksemester runt denna brittiska riksdel är det hög tid att börja planera nu. Ett hett tips från fjolårets rundresa är att låta den röda draken visa vägen. Det omtvistade mottot »Y ddraig goch ddyry cychwyn« betyder också något i den stilen.

Gruvdrake på industrimuseet Big Pit.

Gruvdrake på industrimuseet Big Pit.

För walesarna älskar verkligen sin röda drake som figurerar på alltifrån chipspåsar till ölflaskor och souvenirer. Det är med andra ord inte särskilt svårt att hitta varken drakrelaterade sevärdheter eller övernattningsmöjligheter här. Dekoren ger en märklig känsla ibland; jag skulle studsa till över en hel pub lika obstinat inredd i blågult. Men den walesiska röda draken är inte enbart en laddad nationalsymbol, utan har också karaktären av en gullig maskot. Att till och med gruvor och drakar hör ihop blir vi varse om när vi besöker Big Pit i Blaenafon. Det är en av landets många nedlagda gruvanläggningar som i dag är ett industriminnesmuseum. Om jag bara haft en trädgård så hade jag absolut klämt ner den där tunga metallskylten med texten »Dragon crossing« i bagaget. Jag menar, vem vill inte ha ett eget övergångsställe för drakar på tomten?

Från öl till whisky – drakdrycker av alla de slag

The Colliers Arms drakfönster.

Felinfoel Brewery (uttalas »velinvoel«) – Wales äldsta bryggeri med den överlägset snyggaste drakloggan – för oss också till kuststaden Llanelli (uttalas ungefär »chlanechli«) och det gamla gruvsamhället Furnace. Tyvärr finns det inget besökscenter där man kan kika närmare på ölproduktionen. Men den lokala puben The Colliers Arms har flera sorter att provsmaka och förser oss med ett par fina drakglas till samlingen. Något stopp hos de många ciderproducenterna i trakten hinner vi inte med. Men den mustiga Gold Medal Cider och mellantorra Black Dragon av märket Gwynt Y Ddraig blir snabbt favoriter och går att få tag på lite varstans. Överraskande nog finns det också ett ansenligt antal vingårdar runt om i Wales. Ett stenkast från klosterruinerna Tintern Abbey, precis vid engelska gränsen, ligger till exempel Parva Farm. Produktionen är inte stor, men räcker till gårdsförsäljning och flaskorna råkar ha en rätt snygg draketikett.

I sortimentet märks naturligtvis en »drakserie« med tre olika typer av single malt-whisky: Legend, Myth och Celt.

Till orten Crickhowell i utkanten av nationalparken Brecon Beacons hittar vi tack vare det gemytliga hotellet Dragon Inn Crickhowell. Här finns en alldeles utmärkt restaurang och på rummet väntar handdukar i prydliga högar med varsin drakpralin på toppen. Rena drömmen för draknördar alltså! Efter en dag på livsfarligt smala och slingriga vägar är det dessutom skönt att kunna pusta ut i trädgården med en draköl och en påse chips, »flamegrilled« förstås. Härifrån är det inte långt till whiskydestilleriet Penderyn. I sortimentet märks naturligtvis en »drakserie« med tre olika typer av single malt-whisky: Legend, Myth och Celt.

Kung Arthurs Caerleon och drakdiktaren Tennyson

Caerleons Kung Arthur-inspirerade skulpturpark. I förgrunden syns slaget vid Camlann. Trädraken i fonden är designad som en walesisk lovespoon.

Caerleons Kung Arthur-inspirerade skulpturpark. I förgrunden syns slaget vid Camlann. Trädraken i fonden är designad som en walesisk lovespoon.

Wales är verkligen myternas förlovade land och det sätter sina spår. Inte minst i Caerleon strax utanför Newport i sydöstra Wales som vi aldrig skulle ha kommit på tanken att besöka om det inte vore för jakten på ännu ett drakhotell. Efter en hel del googlande hittar jag till slut Pendragon House B&B och därmed också vägen till Caerleon. En övernattning på detta mysiga lilla B&B med gulddrake känns lite som att besöka släktingar. Vår värdinna kallar sig till och med »Aunty Kath« och överöser oss med tips om allt vi kan tänkas vilja se i området. Från den romerska amfiteatern till puben The Bell Inn.

Hanbury Arms, där Tennyson diktade om Arthursagan med utsikt över floden Usk.

Hanbury Arms, där Tennyson diktade om Arthursagan med utsikt över floden Usk.

Och ja, drakar samt traktens lokala »kändis« Kung Arthur förstås. I alla fall om man ska tro Geoffrey av Monmouths »Historia Regum Britanniae« som avhandlar äldre tiders kungar i Britannien. Men några riktiga historiska belägg för att Kung Arthur verkligen existerat finns inte. Legenden lever hur som helst vidare. Särskilt här i Caerleon, där Alfred Tennyson skrev delar av diktcykeln »Idylls of the King«. Han ska ha suttit där i fönstret på Hanbury Arms med utsikt över floden Usk. En naturskönt inspirerande miljö kan intygas.

I Caerleon finns drakar av alla de slag.

Under kvällspromenaden snubblar vi av en händelse in på The Ffwrwm, en undangömd bakgård med restaurang, hantverksbutiker och en smått magisk skulpturpark i sann Arthuranda. Där finns sannerligen drakar i alla möjliga skepnader och material. Annars syftar Pendragon – på walesiska Pen Draig – inte på drakar som sådana, utan på en militär gradbeteckning med ledarstatus. Ordet för drake – draig – har historiskt sett också betytt just krigare. Arthursagan är för övrig bioaktuell igen i vår. Trailern till »King Arthur: Legend of the Sword« hintar om fantasyinslag och ser i alla fall mer lovande ut än kalkonrullen »Excalibur« från 1981… Dessutom är den nya filmen till stor del inspelad i norra Wales.

Myternas Dinas Emrys – de dimhöljda bergens drakar

Skylt om draklegenden vid Dinas Emrys.

Kanske är det för att jag på flyget läste Kazuo Ishiguros Arthurinspirerade roman »Begravd jätte«, där draken Querigs andedräkt allegoriskt breder ut glömskans dimma över landet på 500-talet. Eller så beror det på att jag käkade en Dragons breath burger på Brains bryggeripub Yard Bar & Kitchen i Cardiff. Men det känns verkligen som om fantasyberättelserna flåsar en i nacken så fort man kommer ut på den walesiska landsbygden. Särskilt i trakterna kring nationalparken Snowdonia och byn Beddgelert.

Byn Beddgelert är en bra bas för drakvandring.

Byn Beddgelert är en bra bas för drakvandring.

Ingen resa till Wales är nämligen komplett utan en vandring upp till drakmyternas Dinas Emrys. I bergsområdet finns resterna av en strategiskt placerad fästning. Det sägs att det var här den röda och den vita draken en gång utkämpade en kamp så att väggarna rasade varje natt. Jag har bloggat om legenden tidigare så ni vet vid det här laget att den röda draken vann och fick en symbolisk plats på den walesiska flaggan. Men det här klippet ger en mer detaljerad redogörelse, textad på engelska med tal på kymriska.

Ruinen vid drakmyternas Dinas Emrys.

Ruinen vid drakmyternas Dinas Emrys.

På själva platsen finns egentligen inte mycket att se, men naturen i sig är förtrollande och utsikten förtjusande. Det gäller bara att inte låta sig luras av den täta morgondimman. När solen väl kikar fram dröjer det inte länge innan huden skiftar i en drakröd (och småningom fjällande) nyans… Vandringskängor är också ett måste i den kuperade terrängen. Vi möter ett par naturvårdare från National Trust som tillsammans med ett gäng frivilliga arbetar med att hålla stigarna fria från ormbunkar. Men terrängen är på sina ställen ändå snårig och stenarna hala.

Our dragon may be a little slow heating your water. Please just run the tap.

Ett walesiskt drakslott är mer än bara tinnar och torn

Varmvattenberedaren på Château Rhianfa?

Varmvattenberedaren på Château Rhianfa?

Om jag bara fick återvända till ett enda område i Wales skulle jag välja den här nordvästra delen av landet med sin storslaget kontrastrika natur. Men det är först när vi når fram till Château Rhianfa på ön Anglesey som vi på allvar känner att vi kommit hem. Det såg mysigt ut på bilderna, priset var rimligt och den franskinspirerade restaurangen hette Le Dragon Rouge. Men att ett gigantiskt drakhuvud skulle hälsa oss välkomna redan vid infarten var nästan för bra för att vara sant. Liksom den fyndiga skylten i badrummet: »Our dragon may be a little slow heating your water. Please just run the tap.« Under morgonpromenaden ner till stranden hittar vi också en ganska rostig plåtdrake. Undra på att varmvattnet tar tid att värma…

Dagen D: Uppskatta en drake på Appreciate a Dragon Day

Uppskattat eller uppläxat drakdjur? En aspis ur British Librarys manuskriptsamling Harley 3244.

Uppskattat eller uppläxat drakdjur? En aspis ur British Librarys manuskriptsamling Harley 3244.

Av alla årets dagar är detta den viktigaste. Den 16 januari är nämligen den officiella Uppskatta en drake-dagen. Appreciate a Dragon Day startades 2004 av den amerikanska fantasyförfattaren Donita K Paul för att fira utgivningen av boken »DragonSpell«. Hennes författarskap utgår från den kristna idévärlden och där ingår som bekant också drakar. Ta bara medeltidens bestiarier som jag tidigare berättat om på bloggen.

Det finns enligt Donita K Paul ett antal olika sätt att uppskatta en drake på. Det kan till exempel handla om att välja ut sin litterära favoritdrake och presentera den på ett kreativt sätt: med en teckning, dikt, sång eller dylikt. Bibliotek uppmanas att ställa fram drakböcker och Science Fiction-bokhandeln i Malmö publicerade för ett par år sedan ett utmärkt blogginlägg med drakiga boktips. Ett annat förslag går ut på att ta så många roliga bilder som möjligt med en mjukisdrake utplacerad på olika platser – ätandes en hamburgare på en snabbmatsrestaurang eller varför inte läsandes en bok om dinosaurier på biblioteket, föreslår Paul.

Romerska drakbaner och walesiska drakvurmar

Drakar har ju på senare år blivit omåttligt populära, inte minst tack vare en serie som »Game of Thrones«, och konceptet Appreciate a Dragon Day tycks numera leva sitt eget liv. Ett land som är noga med att uppskatta sin drake varje dag är för övrigt Wales (även om vurmen för den röda nationalsymbolen egentligen inte är odelat positiv ur ett politiskt perspektiv). Turistregionen norra Wales har hur som helst tagit tillfället i akt att dagen till ära bjuda på en snabbkurs om den röda drakens historiska ursprung. Sannolikt var det romarna som introducerade draksymbolen i Britannien. De brukade använda draken som ett slags vapenflagga (en så kallad draco) bestående av ett drakhuvud av brons med en vindstrut av tyg som fladdrande svans.

De walesiska kungarna ska senare ha anammat denna romerska drake som stridsfana och hit kan man också härleda namnet »Pendragon«.

Dessa drakvimplar lär ha använts av romerska trupper i strid åtminstone mellan 250 och 400 e.Kr. De walesiska kungarna ska senare ha anammat denna romerska drake som stridsfana och hit kan man också härleda namnet »Pendragon«. Det vill säga den militära gradbeteckning som vi genom legenden förknippar med King Arthur och som alltså inte syftar på en drake, utan på en krigare. Men mer om det en annan gång. Vill man fördjupa sig ytterligare i den walesiska drakens ursprung rekommenderas den lilla skriften »A History of the Red Dragon« av Carl Lofmark (Welsh Heritage Series). Där finns dessutom är en bra och intressant redogörelse av drakens kulturhistoria i största allmänhet.

Från uppläxad till uppskattad varelse

Glöm nu för allt i världen inte bort att uppskatta en drake i dag! Illustrationen här ovan är hämtad ur ett medeltida manuskript. Med tanke på att texterna i ett bestiarium kretsar kring kristen symbolik får man väl anta att mannen på bilden försöker fördriva ondskan – den som drakar och ormar i regel representerar i sådana här sammanhang. (Det här drakliknande fabeldjuret är faktiskt en så kallad aspis som i regel förknippas med synden.) Men situationen ser ju i ändå rätt beskedlig ut. Jag föreställer mig faktiskt att han försöker läsa en godnattsaga för drakdjuret även om den verkar lyssna lite motvilligt. Ja, kanske firade han rent av Appreciate a Dragon Day…

Drakbloggen fyller 1 år och firar med draktårta!

Draktårta färdig för frakt!

Draktårta färdig för frakt!

Det var alltså dan före dan före förra dopparedagen som jag postade det allra första inlägget på den här bloggen. Tanken hade funnits där länge, men att verkligen ta sig tid att snickra ihop en helt och hållet ideell blogg om något så nördigt som drakar kändes inte som en självklarhet. Det har heller inte blivit riktigt lika många inlägg som jag hade önskat och ibland är det frustrerande att ha fler drakuppslag i huvudet än vad jag hinner fördjupa mig i vid sidan av mitt inkomstbringande skrivande som frilansjournalist. Men ambitionen har från början varit att hellre formulera ett fåtal lite längre texter istället för många korta inlägg – snabba drakreflektioner pytsar jag istället ut på twitter. Därför är jag särskilt glad över att ha fått ett par journalistiska artiklar i ämnet publicerade på annat håll och förhoppningvis blir det fler. Att föreläsa om drakar vore ju heller inte fel i framtiden…

Och nej, jag lovar, alltomdrakar.se kommer inte att spåra ur och bli en matblogg även om det kanske vore mer lukrativt. Men på något sätt måste man ju fira drakbloggens ettårsdag och det gör man givetvis bäst med draktårta. Den som syns här på bilden bakade jag i och för sig redan tidigare i höstas till särbon i födelsedagspresent (ni vet, historieläraren som brukar hänga med på mina draksemestrar och som är den meste fantasyläsaren av oss två). Efter idogt googlande efter konditorknep, kakrecept och drakdekor blev det en lätt modifierad prinsesstårta med egenkomponerad fyllning. Tidigare beprövade pepparkaksformar visade sig fungera fint även till marsipanfigurer.

De tre röda drakarna ser visserligen lite snällare ut än Daenerys Targaryens trehövdade drakemblem i Game of Thrones, men vi kan väl kalla det för en khaleesi cake ändå? Färgkombon torde hur som helst passa lika bra nu till julen. Tack till alla er som följt och kommenterat bloggen under året! Här har ni receptet:

Sockerkaksbotten

(Ett recept jag hittade på webben för länge sedan, minns tyvärr inte var.)
6 ägg
2 1/4 dl strösocker
3 dl vetemjöl
1,5 tsk bakpulver
smör och ströbröd till formen

Vispa äggen och sockret ljust och fast i ca 10 minuter (viktigt!). Blanda vetemjölet med bakpulvret, sikta ner mjölet i bunken och vänd långsamt in det i äggpöset. Häll smeten i en smord och bröad form, ca 24 centimeter i diameter. Om formens kanter är låga kan det vara bra att göra en lite högre krage av bakplåtspapper så att inte smeten rinner över när kakan stiger. Klipp i så fall ut en lagom lång remsa, klistra fast den i smöret på insidan av formens kanter som en cylinder och strö sedan ströbröd endast på formens smörade botten. Grädda på nedre falsen i ugnen – 175 grader – i cirka 40 minuter. Låt kakan kallna och dela sedan bottnen i tre delar. (Går utmärkt att baka på förhand och frysa in.)

Fyllning
  • Nutella eller liknande nötchokladkräm
  • 3 dl vispgrädde (minst, vill man ha en högre tårta får man lägga på ett par dl)
  • Jordgubbssylt:
    1 paket (225 g) frysta jordgubbar eller motsvarande färska
    1 tsk äkta vaniljpulver
    2 msk socker

Tina och koka upp de frysta jordgubbarna. Rör ner socker och vaniljpulver. Koka ihop tills jordgubbsblandningen tjocknar något. Eftersom den här tårtan inte innehåller vaniljkräm har jag valt att smaksätta syltfyllningen med ganska mycket vanilj. Jag föredrar också en relativt syrlig syltfyllning för att balansera upp nötchokladkrämens sötma.

Till dekoration
  • Ett färdigt marsipanlock i vitt (finns både i Ica:s eget sortiment och av märket Odense)
  • Röd figurmarsipan
Montering

Utan den här instruktionsvideon hade jag nog aldrig lyckats montera min tårta. Utifrån prinsesstårtemodellen gör man sedan följande:

  • Vispa grädden. Bred ut jordgubbsfyllningen på en av de två yttersta bottendelarna (spara den mest sladdriga mittendelen till toppen) och bred på lite grädde överst för bättre fäste. Tänk på att lämna lite marginal i kanterna eftersom sylten annars kan göra marsipanen geggig.
  • Lägg på nästa bottendel och bred ut ett lager nötchokladkräm. Klicka på större delen av grädden och forma den till en topp.
  • Lägg därefter på den sista, mjuka bottendelen och forma tårtans kanter runda som en kulle. Bred på ett tunt lager grädde runt om så att marsipanen får fäste.
  • Lägg försiktigt på marsipanlocket och skär bort överflödet runt kanterna. Kavla ut den röda marsipanen mellan två bakplåtspapper, stansa ut drakar med pepparkaksform och dekorera.

Draktårta dekorVoilà – en khaleesi cake!

Fler fantastiska vidunder i medeltida manuskript

Fantastiska vidunder.Jag måste erkänna att jag bara har följt Harry Potter sporadiskt. Dessutom är jag ju mer intresserad av drakar och dylikt ur ett kulturhistoriskt perspektiv än av friserade fantasysanningar om dem. Men tanken på magiska djur i 1920-talsmiljö räckte ändå för att få iväg mig på bio förra helgen. Filmen »Fantastiska vidunder och var man hittar dem« bygger på den brittiska författaren J. K. Rowlings bok publicerad under pseudonymen Newt Scamander. Alltså rollfiguren som tidigare blivit relegerad från trollkarlsskolan Hogwarts och som nu ägnar sig åt att försöka fånga in och skydda all världens magiska djur. Storyn utspelar sig 70 år innan Harry Potter-historien tar sin början och hela fem filmer ska det tydligen bli. Alltsammans baserat på denna handbok om fantastiska vidunder som helt klart har historiska förebilder på klassificeringsfronten.

Bestiarium – en illustrerad djurbok från medeltiden

Orm och drake ur British Librarys manuskriptsamling Harley 3244.

Orm och drake ur British Librarys manuskriptsamling Harley 3244.

Inspirerad av biobesöket fortsätter jag studierna med Julia Cresswells kärnfulla häfte »Legendary Beasts of Britain« (Shire, 2013) som tar itu med temat utifrån de verkliga källor som finns att tillgå. Tack vare bildmaterialet hittar jag också vidare till något som visar sig vara rena guldgruvan för drakletare: British Librarys digitala manuskriptsamling. Här finns bland annat sidor ur ett bestiarium, en typ av medeltida djurbok som även inkluderar fabelväsen – däribland drakar och enhörningar. De ofta sedelärande texterna är förknippade med kristen symbolik och i regel väldigt vackert illustrerade. Som äldre drakkällor är bestiarier därför oerhört fascinerande.

Draco Dormiens Nunquam Titillandus. (Kittla aldrig den drake som sover.)

Fem sorters »serpents« – ormar – ur British Librarys manuskriptsamling Harley 3244.

Fem sorters »serpents« – ormar – ur British Librarys manuskriptsamling Harley 3244.

Beskrivningarna som finns i dessa illuminerade handskrifter gör det också lättare att identifiera drakar i såväl kyrkor som äldre konst. Att även varelser med ben kunde betecknas som ormar förklarar delvis den begreppsförvirring som råder mellan engelskans dragon, serpent och worm. Inte helt olikt svenskans delvis synonyma ord drake och lindorm. Ordet dragon härstammar för övrigt från grekiskans drakon som betyder just stor orm. Skillnaderna tycks inte ha bekymrat folk på medeltiden, men klassificeringen har blivit mer exakt och avancerad med tiden.

Sagodjur i Linnés sexualsystem »Systema naturae«

Kategorin Paradoxa i »Systema naturae«. Reproduktion: Kungliga biblioteket.

Kategorin Paradoxa i »Systema naturae«. Reproduktion: Kungliga biblioteket.

Faktum är att Carl von Linné så sent som 1735 inkluderade drakar i första upplagan av sitt berömda verk »Systema naturae«, där han beskriver och systematiskt delar in olika arter av djur, växter och mineraler. Under rubriken »Paradoxa« samlade han inte bara sagodjur som drakar och hydror, utan också (som det senare visade sig) fullt existerande pelikaner. Vem vet, kanske är det bäst att ta Hogwarts motto på allvar: »Draco Dormiens Nunquam Titillandus« – »Kittla aldrig den drake som sover«.

Drakar i dagstidningsdraken

Ishtarportens mytologisk ormhybrid som representerar guden Marduk.

Ishtarportens mytologisk ormhybrid som representerar guden Marduk.

Det var egentligen först när jag strosade runt på Pergamonmuseet i Berlin i höstas som jag på allvar förstod drakens internationella utbredning. Här finns inte bara kinesiskt drakporslin och kaukasiska drakmattor, utan också Ishtarporten – ett arkeologiskt fynd från forntidens rike Babylonien i nuvarande Irak. Stadsporten som konstruerades omkring 575 f Kr på order av kung Nebukadnessar II är utsmyckad med bilder av lejon, tjurar och drakar. Eller närmare bestämt en mytologisk ormhybrid med lejonben (kallad mušḫuššu eller sirrush) som representerar guden Marduk. Den här insikten i kombination med en hög draklitteratur – i synnerhet den amerikanske antropologen David E. Jones bok »An instinct for dragons« (Routledge, 2002) – växte så småningom till en större drakessä som publicerades i DN Kultur förra veckan.

Vad jag pratar om när jag pratar om drakar

Drakar i dagstidningsdrakenDet är inte varje dag man får tillfälle att lägga ut texten om drakar i både populärkulturen och dagspolitiken på kultursidorna så håll till godo. En jättetjusig illustration signerad Jonas Backlund blev det också på kulturettan. Under semestern har jag dessutom passat på att studera drakar på de brittiska öarna. Räkna med mer läsning om både gröna och röda drakar från England och Wales här på bloggen framöver!

Här finns min DN-artikel »Trendiga monster – en drake för varje tid« att läsa i sin helhet.

Drakarna i »Game of Thrones«

Game of thrones-drakarna i DN

En drake till kaffet…

Fördelen med en fantasyföljetong som fått mer och mer resurser för varje säsong är möjligheten att följa de små liven från nykläckta axelprydnader till fullfjällade massförstörelsevapen stora som passagerarflygplan. Jag talar förstås om drakarna i »Game of thrones« som enligt förhandssnacket spås spela ännu större roll under den populära HBO-seriens sjätte säsong. Lagom till strömningspremiären fick jag uppdraget att specialstudera George R R Martins bevingade bestar. Vissa dagar älskar jag mitt jobb mer än vanligt. Artikeln publicerades i dagens DN Kultur (26/5) och webbversionen finns att läsa här. Jag rekommenderar också den kanadensiska författaren Margaret Atwoods utmärkta artikel om »Game of Thrones« från i fjol – givetvis med ett sidospår om drakarna.

»Drakumentären« – en skildring mellan fakta och fiktion

Den walesiska (röda) och samiska (vita) draken i luftstrid. Foto: Productions Thalie

Den walesiska (röda) och saxiska (vita) draken i luftstrid om makten. Foto: Productions Thalie

»Drakar är bara myter, fantasifoster som är gemensamma för oss alla.« Så börjar den kanadensiska kortfilmen »Drakar: myter och skrönor« från 2013 som nyligen visades i SVT. Filmens originaltitel »Dragons: Real Myths and Unreal Creatures« är egentligen ännu mer talande för vad jag skulle kalla en »drakumentär«. Alltså en dokumentär som, i enlighet med ämnets natur, kombinerar fakta och fiktion. Drakar må tillhöra fantasins värld, men myterna om dem är högst verkliga och det har man tagit fasta på här. Bioversionen visades dessutom även i 3D.

Max von Sydow spelar alltså den kryptiske dr A Conis som försöker hjälpa en ung kvinna (Laurence Leboeuf) att bli kvitt sina mardrömmar om drakar. Med detta som ramberättelse går de tillsammans igenom olika drakmyter. Från ett sumeriskt sigill som porträtterar Tiamat – världens moder i babylonisk religion och en av historiens äldsta drakgestalter – till västerländska drakdödarlegender, där draken i regel symboliserar ondska och girighet. Ta bara den nordiska mytologins skattvaktande Fafner som också förekommer i Wagners Nibelungenoperor. Värt att notera är att synen på drakar i allmänhet är betydligt mer positiv i Asien. (Jag konstaterar att samma sak gäller robotar och får säkert anledning att återkomma till det här på bloggen framöver.)

Röda vita draken

Alla som undrat hur Wales fick sin flagga med den röda draken får dessutom svaret i historien om kampen mellan den röda och vita draken som symboliserar walesarnas strid mot saxarna. Mer än så bör nog inte avslöjas här… Men filmen är inte bara en snygg fantasyberättelse med en fyndig twist på slutet, utan fungerar också utmärkt som snabbkurs i grundläggande drakteori. Dessutom hänvisas det bland annat till Carl Sagans bok »Lustgårdens drakar« om den mänskliga intelligensens utveckling för den som vill fundera vidare över drakmyternas uppkomst och funktion i våra liv.

TV-året har med andra ord börjat bra för drakälskare i SVT. Men riktigt samma lovord kan man inte ösa över »Draklegender«, ytterligare en drakumentär som visades i samma veva som »Drakar: myter och skrönor«. Upplägget är visserligen mer dokumentärt. Här finns ingen övergripande story, men de olika myterna har ändå iscensatts. Ofta på ett överdramatiserat och rätt machomässigt sätt med riddare och eldsprutande drakanimationer. Därmed inte sagt att det saknas intressanta infallsvinklar.

Draken som maktsymbol

Klostret på den brittiska ön Lindisfarne invaderades av helt andra sorters drakar. De landstigande hedningarna från Skandinavien hade dekorerat sina vikingaskepp med snidade drakhuvuden i trä för att sätta skräck i fienden. Som symbol för makt, aggression och girighet blev alltså draken en del av krigarkulturen. Vikingarna tog strid mot kristendomen med blodbad och munkarna på Lindisfarne var chanslösa. Bayeuxtapeten visar att drakarna fanns med även när normanderna erövrade England 1066. Men de religösa vindarna vände. I många europeiska kyrkor hyllas senare drakdödande helgon som Sankt Göran och då handlar det istället om kristendomens kamp mot ondskan.

Trots att drakar med största sannolikhet aldrig har funnits på riktigt verkar dessa påhittade hjältedåd också ha fungerat bra i propagandasammanhang. I gravvalven i katedralen i Durham finns till exempel det svärd som sir John Conyers lär ha använt när han dräpte Sockburn-draken och av »Draklegender« att döma utnyttjade han dådet för att befästa sin härskarställning. Vem skulle protestera mot någon som säger sig ha dödat något så mäktigt som en drake?

»Drakar: myter och skrönor« går att se på SVT Play till och med den 2 februari. Även »Draklegender« ligger kvar ett tag till.

Tennyson och drakarnas »Downton Abbey«

Tooth and clawI kväll vid tolvslaget är det mezzosopranen Malena Ernmans tur att traditionsenligt recitera Alfred Tennysons dikt »Nyårsklockan«. Och tro det eller ej, men Tennyson kan faktiskt klassas som en riktig drakpoet. Referenser till dessa mytologiska väsen förekommer inte minst i hans dikter om kung Arthur, bland annat »The Holy Grail« som ingår i »Idylls of the King«. Men låt oss kika närmare på några rader ur ett tidigare verk:

No more? A monster then, a dream,
A discord. Dragons of the prime,
That tare each other in their slime,
Were mellow music match’d with him.

Så heter det i »In Memoriam, A.H.H.« från 1850. Dikten tillkom inledningsvis som en hyllning till en avliden ung vän, Arthur Henry Hallam, men växte till en diktcykel om samtidens ambivalens i trosfrågor. En del menar nämligen att Tennysons drakar ska tolkas i termer av dinosaurier med en antydan om att människan inte är skapelsens krona (se till exempel »Tennyson: Selected Poetry«, red. Norman Page, Routledge). Vi pratar alltså för-darwinistiska tankar om det naturliga urvalet i motsats till Guds skapelse. Även om Charles Darwins bok »Om arternas uppkomst« (»On the Origin of Species«) publicerades först nio år efter Tennysons dikt »In Memoriam, A.H.H.« låg tankarna så att säga redan i tiden.

En av nyckelfraserna beskriver naturen som »red in tooth and claw« och »Tooth and Claw« är också namnet på en säregen (fantasy)roman av författaren Jo Walton. Tennysons dikt citeras på försättsbladet, men boken är i övrigt inspirerad av en annan 1800-talsförfattare – Anthony Trollope. Till det yttre rör det sig om en tämligen traditionellt upplagd familjehistoria som utspelar sig i viktoriansk miljö. I alla fall om man bortser från att huvudpersonerna i berättelsen är drakar som äter upp sina döda och svagare släktingar. En snillrik metafor för klassamhällets orättvisor skriven med en stor portion svart humor och om man så vill drakarnas »Downton Abbey«. Det brittiska kostymdramats skapare Julian Fellowes är för övrigt på gång med en TV-dramatisering av just Trollopes roman »Doctor Thorne«. Vågar man hoppas på att han i framtiden sätter tänderna i Waltons viktorianska drakdrama »Tooth and Claw«?

Här finns om inte annat en underhållande FAQ om boken på författaren Jo Waltons hemsida.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén