Etikett: Fotboll

Fotboll, drakar och blåvitt kakel

den 27 december, 2025

Även Estádio do Dragão pryds av azulejos – kakel med drakdekor av Júlio Resende.

I dessa (på många sätt) kalla tider får man tänka på soliga minnen. Själv drömmer jag mig tillbaka till försommarens resa till Portugal som jag inte har hunnit blogga om förrän nu under julledigheten. Tack vare ett generöst stipendium från Publicistklubben fick jag i månadsskiftet maj/juni möjlighet att besöka ISCM World (New) Music Days. Det är en årlig festival för nutida konstmusik som 2025 arrangerades i Portugal. Merparten av programmet ägde rum i huvudstaden Lissabon. Men festivalen innebar också en kortare avstickare till Porto och låt mig säga så här: Hic sunt dracones!

Syftet med resan var att förkovra mig i värdlandets musikliv samt naturligtvis dess historia och steget mellan historia och drakar är som bekant sällan långt. Att besöka Porto har länge stått högt upp på min önskelista. Dels för att stadens konserthus Casa da Música är en synnerligen spejsad byggnad, dels för att stadens fotbollsklubb FC Porto har en drake som maskot.

Särbon (som är lärare) har i flera års tid haft ett Erasmussamarbete med en skola strax norr om Porto och hittills har två små blåvita krabater (av den äldre modellen) fått följa med honom hem till Drakborgen. Minstingen (se bildserien ovan…) fick behändigt nog plats i min handväska för hur skulle en musikkritiker klara sig i Portugal utan en liten portugisisk drake som lokalguide?

Alla tunnelbanelinjer bär till Drakstadion

FC Porto har i dag två olika moderniserade maskotar (som är misstänkt lika draken Tandlöse i de animerade »Draktränaren«-filmerna). Den blåvita draken Draco (lagets färger) har på senare år fått sällskap av den rosa, kvinnliga maskoten Viena. Båda två hälsar oss välkomna i lobbyn på hotellet Axis Porto Club Aliados som visar sig ligga i FC Portos gamla högkvarter, centralt beläget och drakigt dekorerat med drakfjällsliknande reliefer på väggarna.

I Porto tar man sig enkelt runt med metron, där nästan alla linjer går till FC Portos hemmaarena Estádio do Dragão (Drakens arena). Det var med andra ord lätt att hinna med en snabb visit för såväl en guidad tur som ett besök på klubbens fina museum. Drömmen vore att få uppleva en match här. När vi passerar planen pågår en knattecup, men bara känslan av att befinna sig här i draknästet var häftig nog och den blir inte sämre av att FC Porto för närvarande leder ligan!

I Porto tar man sig enkelt runt med metron, där nästan alla linjer går till FC Portos hemmaarena Estádio do Dragão.

Fotbollsklubben FC Porto och drakarna mot diktaturen

Av alla oviktiga saker i världen är drakar och fotboll de viktigaste – för att parafrasera ett citat som brukar tillskrivas alltifrån den tidigare påven Johannes Paulus II till diverse fotbollsproffs. Ibland kan kombinationen till och med vara viktig på riktigt. Att Portugal var den längsta högerdiktaturen i Europa under 1900-talet (1926-1974) är lätt att glömma bort i skuggan av den spanska Francoregimen.

1940, under diktatorn António de Oliveira Salazars styre, rensade den portugisiska Estado Novo-regimen bort landets monarkistiska och liberala symboler, däribland hertigens krona och draken på staden Portos stadsvapen. En montertext på fotbollsmuseet berättar att bara ett fåtal institutioner vägrade. En av dessa var fotbollsklubben FC Porto, vars drakprydda emblem på så sätt blev synonym med motstånd, seger och frihet. Den fascistiska regimen utnyttjade för övrigt både fadomusiken och fotbollen för sina egna syften. FC Porto själva menar att klubbens framgångar under lång tid förminskades till förmån för regimens favoritlag.

Estado Novo-regimen föll 1974 tack vare den huvudsakligen fredliga militärkuppen som fått namnet Nejlikerevolutionen. Mer om detta kan man lära sig på Museu do Aljube – Resistência e Liberdade respektive Museu da Guarda Nacional Republicana i Lissabon. Det sistnämnda är beläget i republikanska nationalgardets gamla högkvarter intill Carmoklostrets makalösa ruiner – ett lika vackert som kusligt spår av den stora jordbävningen 1755. Både här och i världsarvet Mosteiro dos Jerónimos kan det löna sig att leta drakdetaljer längs valv och fogar.

1940, under diktatorn António de Oliveira Salazars styre, rensade den portugisiska Estado Novo-regimen bort landets monarkistiska och liberala symboler, däribland den kungliga kronan och draken på staden Portos stadsvapen.

Klassiska draksträngar och kyrkliga takdrakar

Ett stenkast bort hittar jag dessutom en musikaffär som säljer klassiska gitarrsträngar av märket Dragão. Annars kretsar det mesta i Lissabons turiststråk kring tuppar och sardiner. Men lyfter man bara blicken kan man få syn på en och annan drake i takhöjd. På vägen till fadomuseet trillar jag på Rua da Alfândega in i en kyrka (Igreja de Nossa Senhora da Conceição Velha) och hittar en helt magnifik takdekoration i blått, guld och ockra, där en kerub ser ut att ha fått rollen som drakdräpare. Färgskalan för tankarna till så kallade azulejos – handmålade, glaserade kakelplattor i blått och vitt som är typiska för Portugal.

Men ibland räcker det inte att bara rikta blicken mot taket, man kan behöva använda trapporna också. I Lissabons romersk-katolska katedral (tillika stadens äldsta kyrka) Santa Maria Maior de Lisboa i stadsdelen Alfama kan man ta sig ända upp för att beskåda rosettfönstret på nära håll. Det var rätt kämpigt med alla trappor på grund av trasig höft, men värt all ansträngning. Högst däruppe fanns nämligen en fin liten fönsterdekoration med det typiska Johannesmotivet och draken i bägaren – till brädden fylld med portvin får man förmoda…

Sju sorters blomsterdrakar

Av Johanna

den 20 juni, 2019

i Drakar i barnkulturen

Nu när askan har lagt sig efter sista säsongen av »Game of Thrones« är det kanske inte i första hand flyg- utan snarare flejmskam man känner å Daenerys Targaryens vägnar. Den länge påtagliga klimatvinkeln gick förvisso upp i rök redan när Arya Stark eliminerade Nattkungen. Men efter Drogons förödande framfart i King’s Landing torde om inte annat en atomvinter vara att vänta i Westeros. Min poäng är att HBO-serien i viss mån ändå fungerar som metafor för hur människan orsakar sin egen undergång. Må så vara genom krig eller klimatkris.

Historiskt sett har draken inte sällan förknippats just med hotande naturkrafter. Och samtidigt rasar åter skogsbränder på olika håll i landet. Därför är det lika bra att jag genast påminner om vikten av att följa eldningsförbud och drakens roll som brandvakt. Tanken med den här bloggen är ju främst att skriva om draken ur ett kulturhistoriskt perspektiv snarare än om dess förekomst i fantasy och barnkultur. Men gränsen mellan saga och sägen kan ibland vara hårfin.

Budskapet är att vi alla måste hjälpas åt att bevara ängar och hagar, där dessa blommor och insekter trivs (samt de lika fridlysta drakarna förstås).

Det senare hoppas jag kunna återkomma till framöver när jag hunnit läsa »Om draken eller lindormen. Drakormens gåta« av etnologen Gunnar Olof Hyltén-Cavallius som på 1880-talet försökte samla vetenskapliga bevis för dessa varelsers påstådda existens. Hans märkliga skrift finns numera i en rikt illustrerad utgåva med inledning, noter, bildurval och efterskrift av Thomas Malm – biolog, socialantropolog och professor i humanekologi vid Lunds universitet.

Från skrämmande monster till pedagogisk kompis

Tidigare har jag berättat om hur drakar – på tvärs mot legenderna – har annekterats som mysiga maskotar för både städer och fotbollslag. Det senare fenomenet har jag nu skrivit en artikel om för fotbollsmagasinet Offside. Men även på andra håll är det tydligt hur drakens roll med tiden förändrats från skrämmande monster till pedagogisk kompis. Nobelmuseet har till exempel anordnat kemiexperiment med Berta Drake och på Flygvapenmuseum i Linköping fungerar maskoten Drakel som guide för de yngsta besökarna.

Det är också med drakarnas hjälp som barnboksförfattaren och drakillustratören Karin Linderoth vill väcka intresse för de alltmer sällsynta ängsblommorna i vår natur. »Drakarnas första flora« (Opal) för åldern 6-9 år är en finurligt formulerad uppföljare till »Våra nordiska drakar och konsten att spåra dem«. Den påhittade drakforskaren Sir Adrian Dratts roll är nedtonad till förmån för mer verklighetsnära beskrivningar. På ett fyndigt sätt har olika ängsblommor sammanförts med varsin egen liten drakart och insekter som trivs i växternas närhet. Beskrivningarna av både blommor och bin är dessutom faktagranskade av en fil.dr. i botanik respektive entomologi.

Budskapet är att vi alla måste hjälpas åt att bevara ängar och hagar, där dessa blommor och insekter trivs (samt de lika fridlysta drakarna förstås). Det är miljöer som blir allt mer sällsynta och som hotas av gödsel och bekämpningsmedel. Mer information och tips (utan drakar) finns på Naturskyddsförenings hemsida. Se nu till att lägga minst sju sorters blomsterdrakar på minnet och akta er för brännvinsdraken.

Trevlig midsommar!

Le Graoully – en medeltida drake har Metz i sitt grepp

Av Johanna

den 7 januari, 2018

i Drakar i kulturhistorien

Många är städerna som enligt medeltida legender sägs ha terroriserats av en drake. Men märkligast av allt är hur dessa kristna skrönor har överlevt i en mer sekulariserad tid och hur fienden förvandlats till maskot. Som exempelvis i franska Metz, där odjuret kallas Le Graoully. Namnet kommer av tyskans gräulich (avskyvärd, gräslig, hemsk) och den bevingade besten har satt sina spår lite här och var i staden. Trots att den alltså en gång fördrevs härifrån av Saint Clément. Han var den första biskopen i Metz och framställs i regel som en draktämjare snarare än drakdräpare. I katedralen finns visserligen en fönstermålning, där han likt många andra helgon sticker staven i draken. Men legenden säger något annat än Hermann de Münsters glasdekor från 1300-talet.

Saint Clément och legenden om Le Graoully

I ruinerna av en romersk amfiteater härjade Le Graoully och ett stort antal mindre ormar. Deras andedräkt förgiftade omgivningarna och satte skräck i stadens befolkning. Saint Clément vad utsänd för att sprida evangeliet och lovade hjälpa invånarna i utbyte mot att de övergav tron på sina »falska gudar«. Biskopen begav sig till ormgropen, höll upp sitt kors och fångade in Le Graoully med sin stola – det långa breda bandet som bärs över axlarna. Sedan ledde han iväg drakdjuret och såg till att det försvann över floden Seille tillsammans med resten av ormarna. En bragd som fick befolkningen att konvertera till kristendomen.

Den här legenden har skildrats i konst och litteratur genom århundradena. Inte minst för att Le Graoully återupplivades under en återkommande procession genom staden. Det är det spektaklet som renässansförfattaren François Rabelais refererar till i en av sina burleska romaner om jätten Gargantua och dennes son Pantagruel. I fjärde boken skriver han om karnevalen i Lyon. Där tågade man runt med en förskräcklig figur kallad Maschecroute (storslukaren), vars uppenbarelse Rabelais jämför med framställningen av Saint Cléments drake i Metz. I katedralens krypta kan man i dag beskåda en modell av Le Graoully. Exemplaret är en reproduktion från 1864, men trähuvudet är bevarat från 1400-talet. Dessutom hänger en kopia av draken på Château du Haut-Kœnigsbourg söderut i Alsace.

Draktränaren – så som på medeltiden

Draken som en gång skrämde slag på Metz är numera den sandstensgula stadens stolthet. Till och med tvätteriet på rue Taison har en specialdesignad drakskylt och i linor mellan husen hänger en gigantisk skulptur av Le Graoully. Hit hittar man bland annat med hjälp av de små drakprydda metallplaketterna som finns infogade i asfalten. Ett stenkast bort ligger också Musée de La Cour d’Or med imponerande stora samlingar av arkeologiska fynd och medeltida framställningar av Saint Clément och hans drake. Särskilt skräckinjagande ser den ju inte ut när den går fot bredvid biskopen likt en hund i koppel. Kanske är det trots allt inte så konstigt att Le Graoully blivit en lika tam som tuff symbol för fotbollslaget FC Metz.

En drake i dojorna

Av Johanna

den 11 juli, 2016

i Drakar och sport

A dragon in my shoes, that’s all I need…

Så var herrarnas fotbolls-EM slut för den här gången och jag kan inte direkt säga att jag tycker att Portugal är värdiga mästartiteln. Men det gör egentligen inte så mycket. Den walesiska flaggan vajade i vinden på franska arenor, alltmedan den röda draken flög högre och längre än någon vågat drömma om. När Gareth Bale fick frågan om hur han finner motivation till att hela tiden spela på topp svarade han: »Draken på min tröja, det är allt jag behöver«. Den walesiska storstjärnans bokstavligt bevingade ord förvandlades på Twitter till hashtaggen #DragonOnMyShirt inför kvartsfinalen mot den rankade världstvåan Belgien. I den matchen lyckades Wales med sin 3-1-seger visa att »Drakarna« – »Y Dreigiau« – efter nästan 60 års frånvaro hör hemma i ett stort mästerskap.

EM-sagan slutade i semifinal

För Wales del slutade EM-sagan med semifinal och så här i efterhand kan man ju med glimten i ögat konstatera att det bara var de blivande europamästarna Portugal som lyckades slå ut »Drakarna« ur turneringen. Resan har dessutom varit helt fantastisk att följa framför TV:n och de walesiska fansen blev också en studie i positiv supporterkultur. Något som den här sporten verkligen behöver efter att både engelsmän och ryssar skämt ut sig i samband med EM-matcherna.

Drakhalsduken jag införskaffade i Cardiff i slutet av 90-talet behöver helt klart sällskap till nästa EM. Nu hoppas jag bara att det finns några landslagströjor kvar att köpa i Wales. I morgon bär det nämligen av till den röda drakens förlovade land. Folk som känner mig vet att det här med friluftsliv inte alls är min grej, men det är förstås svårt att undvika om man vill uppleva myternas Dinas Emrys. Så vad krävs för att hitta motivation till en vandringssemester i Wales? Well, för att (nästan) tala med Gareth Bale: Med en drake i dojorna kan man gå långt.

»Drakarna« laddar för fotbolls-EM

Av Johanna

den 30 maj, 2016

i Drakar och sport

Kylskåpsmagnet från Sloveniens huvudstad.

Det är knappt två veckor kvar till EM-avspark i Frankrike och Sverige laddar alltså upp med vänskapsmatcher mot två drakrelaterade lag, först mot Slovenien i kväll och därefter mot Wales den 5 juni. Slovenien – och då i synnerhet huvudstaden Ljubljana – är ju (som jag tidigare har bloggat om) ett land som värnar om sina draklegender. Och för drakälskaren är det naturligtvis bara ett enda grönvitt lag som gäller: NK Olimpija Ljubljana med stadens draksymbol som emblem och smeknamnet »Zmaji« – drakarna. Laget spelar i Sloveniens högsta division Prva liga och tog faktiskt sin första ligatitel nu i år. Det finns egentligen väldigt mycket mer att säga om det här laget, men nu var det ju EM det skulle handla om. Slovenien kvalade aldrig vidare till årets stora fotbollsmästerskap, men så har ju det slovenska landslaget heller inga draksymboler…

Fotbollsdrakarna flyger igen

Det har däremot Wales fotbollslandslag som i likhet med NK Olimpija Ljubljana brukar kallas »Drakarna«. Fast på walesiska då förstås, alltså »Dreigiau«. Det är för övrigt första gången på 58 år som Wales har lyckats ta sig vidare i en större turnering. Senaste gången det hände var VM 1958 i Sverige, då laget tog sig till kvartsfinal. Herrtruppen som i början av juni gästar Friends Arena med förbundskaptenen Chris Coleman i spetsen är alltså smått historisk. Framgångarna hänger mycket på nyckelspelarna Gareth Bale (som i helgen knep Champions League-pokalen tillsammans med sitt Real Madrid) och Arsenals mittfältare Aaron Ramsey. Det walesiska rockbandet Manic Street Preachers officiella fotbollslåt »Together Stronger (C’mon Wales)« gör en fin resumé av den delvis självstyrande riksdelens fotbollshistoria.

Alla som kan sin drakhistoria vet vad det betyder i termer av den röda drakens (walesarnas) kamp mot den vita draken (saxarna).

Att Wales spelar i grupp B innebär också att man under EM kommer att möta sin ärkefiende England den 16 juni. Alla som kan sin drakhistoria vet vad det betyder i termer av den röda drakens (walesarnas) kamp mot den vita draken (saxarna). Legenden är knuten till platsen Dinas Emrys i bergsområdet och nationalparken Snowdonia i norra Wales. Det sägs att härskaren Vortigern (även känd som Gwrtheyrn) försökte bygga en fästning på den här platsen, men hela tiden misslyckades. Orsaken ska ha varit två drakar – en röd och en vit – som bodde under byggplatsen och som varje natt slogs så att väggarna rasade. Till slut vann den röda draken som sedermera blivit Wales symbol och flaggdekor. Historien tangerar också berättelsen om trollkarlen Merlin och kanske ligger draken kvar och sover än i dag. När platsen grävdes ut 1945 lär man enligt kulturarvsorganisationen National Trust ha upptäckt borgruiner, där väggarna visade tecken på att ha återuppbyggts flera gånger…

Draklegender i både fast och flytande form

Hur EM-sagan slutar för Wales återstår att se. Själv kommer jag i alla fall att sitta klistrad framför TV:n och smutta på ett glas walesisk whisky från Penderyn-destilleriet (finns i Systembolagets tillfälliga sortiment just nu) som jag räknar med att besöka senare i sommar under årets draksemester. Inför resan jobbar jag på att försöka lära mig åtminstone några walesiska ord och framför allt uttalsregler för att slippa stå helt handfallen inför alla långa krångliga ortnamn med bokstaven »w« och dubbla konsonanter som »ff« och »ll«. Walesiska eller kymriska är ett keltiskt språk som talas av ungefär en fjärdedel av befolkningen i tvåspråkiga Wales och apropå myten om den röda draken (på walesiska »Y Ddraig Goch«) så hittade jag faktiskt en rätt kul språkapp som bygger just på draklegenden vid Dinas Emrys. Appen Dreigiau Dinas Emrys riktar sig egentligen till barn och ungdomar i åldern 11-18 år som läser walesiska som andraspråk, men den fungerar precis lika bra för vuxna nybörjare och drakälskare med barnasinnet kvar. Utöver lättare glosor lär man sig koppla uttalsljuden till stavningen. Särbon som febrilt försöker rätta prov i rummet intill blir hyggligt irriterad på alla blippljud, men bortsett från de enerverande melodierna är appen ett förvånansvärt effektivt språkverktyg.