Allt om drakar

En blogg mellan verklighet och fantasi

Etikett: Poesi

Drakar, Churchill och champagne

Churchill i drakmorgonrock.
Foto: © IWM (NA 10074). Original Source: http://www.iwm.org.uk/collections/item/object/205125496

Att Winston Churchill gillade champagne är välkänt. Skumpan skulle som bekant vara kall, torr och gratis samt helst av märket Pol Roger. Men att mannen som var Storbritanniens premiärminister och store ledare under andra världskriget också hade en fäbless för drakar är det nog färre som känner till. På ett foto från juldagen, den 25 december 1943 syns han posera iförd en sidenmorgonrock med drakmotiv i grönt och guld. Bilden är tagen på trappan till högkvarteret i Kartago i Tunisien och bredvid honom står general Dwight D Eisenhower. Churchill höll på att återhämta sig från den svåra lunginflammation han drabbats av under resan i Nordafrika efter Teherankonferensen – toppmötet mellan honom, Roosevelt och Stalin som ägde rum i Iran den 28 november till 1 december samma år.

Drakar och diplomati – Saint George i rundabordssamtal

Churchill var såpass förtjust i djur i största allmänhet att den brittiske författaren Piers Brendon förärat honom ett eget bestiarium. Boken »Churchill’s Bestiary« (Michael O’Mara Books Limited, 2018) är en underhållande biografi, där författaren systematiskt går igenom de olika djur som präglade Churchills privatliv och politik. I kapitlet om drakarna beskrivs ovan nämnda morgonrock (och tillhörande tofflor med drakbrodyr) som ett uttryck för hans extravaganta personlighet. 

Men drakarna dyker vid flera tillfällen upp även i Churchills retorik, främst i syfte att roa åhörarna. Som när han några veckor efter Hitlers maktövertagande kritiserade England för att förlita sig på »vag internationalism« istället för imperialistisk kraft och uppdaterade legenden om Saint George och draken:

St George would arrive in Cappadocia, accompanied not by a horse, but by a secretariat. He would be armed not with a lance, but with several flexible formulas. He would, of course, be welcomed by the local branch of the League of Nations Union. He would propose a conference with the dragon – a Round Table Conference, no doubt – that would be more convenient for the dragon’s tail. He would make a trade agreement with the dragon. He would lend the dragon a lot of money for the Cappadocian taxpayers. The maiden’s release would be referred to Geneva, the dragon reserving all his rights meanwhile. Finally St George would be photographed with the dragon.

Churchill lär enligt Brendon ha varit så nöjd med sin »fabel över nationellt förfall« att han upprepade den med smärre variationer. 

Eldsprutande drakar och drömmen om ett enat Europa

Gott nytt år! Drakar, eldar och champagne omslag

När Japan 1937 attackerade Kina kom Churchill åter att tänka på dessa mytologiska monster och beklagade sig över »den sårade ursinniga kinesiska drakens vanvettiga utfall«. Sedan kan man förstås också, i likhet med Brendan, betrakta en specialversion av Churchillstridsvagnen – den så kallade Krokodilen, där kulsprutan ersatts med eldkastare – för »a fire-breathing dragon«. Men mer relevant i dessa Brexittider är kanske drakarna som dyker upp när Churchill efter de allierades seger förespråkade ett enat Europa. 

Vilken roll Storbritannien skulle ha i sammanhanget förblev oklart, skriver Brendon och konstaterar att det på ett mer andligt plan handlade om att förhindra återgång till barbari. Genom att citera Alfred Tennysons dikt »In Memoriam« frågade sig Churchill retoriskt:

Are we to sink through gradations of infinite suffering to primordial levels –

’A discord. Dragons of the prime,
That tare each other in their slime.’

– or can we avoid our doom?

I Tennysons dikt från 1850, som jag tidigare bloggat om, ska drakarna sannolikt tolkas i termer av dinosaurier. Nyckelfrasen ger uttryck för predarwinistiska tankar om det naturliga urvalet i motsats till Guds skapelse. 

Vad Churchill skulle säga om Storbritanniens stundande EU-separation får vi aldrig veta. Men Alfred »Nyårsklockan« Tennysons uppmaning att (i Edvard Fredins svenska översättning) ringa ut »de tusen krigens år« tål att tänka på vid tolvlaget på nyårsafton. Vill man efter skålandet i Churchills favoritdryck veta mer om drakarnas betydelse vid denna högtid kan man alltid konsultera Lena Kättström Hööks skrift »Gott nytt år! Drakar, eldar och champagne« utgiven av Nordiska museet i fjol.

Tack till särbon som först fick syn på bilden av Churchill i drakmorgonrock på Museum of Freemasonry i London. Utan det uppslaget hade inte ens jag kommit på tanken att googla kombinationen Churchill och drakar…

Drakdräpare del 4: Margareta av Antiochia

Margareta och draken i Rötz
Margareta och draken på torget i Rötz.

Om det ligger en plågad drake på marken finns i regel tre huvudmisstänkta. Två av dem – ärkeängeln Sankt Mikael och hans jordiska motsvarighet Sankt Göran – har vi redan stiftat bekantskap med här på bloggen. Därmed är det dags att kika närmare på Sankta Margareta eller Margareta av Antiochia, vars helgondag infaller den 20 juli. Legenden säger att hon var dotter till en hednisk präst i Antiochia, en medeltida stad belägen i nuvarande Turkiet. Margareta omvändes till kristendomen och blev därför utkastad av sin far. På landsbygden lever hon därefter som herdinna och prefekten Olybrius faller för hennes skönhet. Men när han blir avvisad drar han Margareta inför domstol. Hon kastas i fängelse och torteras på grund av sin tro. 

Hur man dräper en drake – icke-våldsprincipen

Bakom galler möter Margareta sedan djävulen i skepnad av en drake. Den sväljer henne hel, men korset hon bär irriterar drakens mage så pass mycket att den spyr upp henne igen eller rent av spricker. Senare, ca år 304, dör hon martyrdöden och är som helgon skyddspatron för bland annat barnafödande. Margareta (eller Marina som hon kallas i den östortodoxa kyrkan) är flitigt förekommande i såväl kyrkor som i konsten, där hon ofta avbildas stående på en drake med korset i handen. Hon är en av de fjorton nödhjälparna och räknas till de fyra huvudjungfrurna tillsammans med Barbara, Dorotea och Katarina av Alexandria.

Margareta och draken Museum Schnütgen
Margareta och draken i ekträ från tidigt 1600-tal. Museum Schnütgen, Köln.

Berättelsen om Margareta förekommer som så ofta i lite olika versioner och enbart i England är över 200 kyrkor helgade åt den kristna jungfrun. Juliana Dresvina, som skrivit den första monografin, »A maid with a dragon: The cult of St Margaret of Antioch in medieval England« (Oxford University Press, 2016), konstaterar att bilden av den demoniska draken som Margareta kämpar mot förändrats genom århundradena. Från en varg- eller ormliknande varelse till något som påminner om en vessla, ko eller till och med igelkott. Träsnitt, skulpturer, glasfönster och illuminerade manuskript från olika länder erbjuder ett rikt jämförelsematerial.

En jungfru med feministiska förtecken

 Rafaels Margareta och draken.
Rafaels Margareta och draken. Kunsthistorisches Museum, Wien.

Även Margaretas framtoning är föränderlig och legenden lever vidare i modern tappning. När poeten Åsa Maria Kraft i diktsamlingen »Randfenomen« (Albert Bonniers förlag, 2015) låter Margareta återvända till drakens buk finns inte bara feministiska förtecken, utan även en antydan om den moderna människans negativa miljöpåverkan. »Längre fram i tiden ska draken skapa titthål: slukhål. Slukhål och fraktal, frakterat skiktade av en kemiskt dödlig kompott av den energiberoende människan nedsprängd genom jordens berggrund…«, heter det hos Kraft. På 1500-talet såg den italienska renässanskonstnären Rafael en både sensuell och segerviss jungfru som orädd möter den slingrande drakormens gap med ett krucifix i fast grepp. Målningen finns att beskåda på Kunsthistorisches Museum i Wien. 

På 1500-talet såg den italienska renässanskonstnären Rafael en både sensuell och segerviss jungfru som orädd möter den slingrande drakormens gap med ett krucifix i fast grepp.

Margareta och draken på sporthallen i Rötz.

I likhet med Sankt Göran och Sankt Mikael förekommer Margareta även som heraldisk symbol. Sommaren 2017 står vi således på ett lokalt litet torg i östra Bayern och kisar mot solen. Högst upp på en piedestal utanför kyrkan skymtar siluetten av ett helgon med en drake vid fötterna. Samhället heter Rötz och på väggen till en relativt nybyggd sporthall sitter kommunvapnet med samma Margaretamotiv. En pratglad pensionär stannar till och vill uttrycka sin glädje över att se oss »ungdomar« i stan. Hennes egna vuxna barn har, som så många andra berättar hon, flyttat därifrån och det är märkligt folktomt trots att lokaltidningen skrivit om det stundande 1000-årsfirandet samma dag. Det enda som är öppet vid lunchtid är ett kombinerat pizza- och kebabhak, där stolarnas drakdekor sannolikt skvallrar om en före detta kinakrog. Människor kommer och går, men drakarna består. 

Vingade vinddrakar i valborgsnatten

Sista april, denna eldfängda högtidsafton, visst borde det väl ändå finnas några valborgsdrakar? Jag söker och finner några vackra rader hos Karin Boye, en poet som symboliskt nog också brann hårt och alltför snabbt. I år är det precis 75 år sedan hon dog, bara 40 år gammal. I dikten »Valborgsnatt« heter det:

Själv eld
skall jag rida på ringlande eldormar.
Själv vind
skall jag flyga på vingade vinddrakar.

Drakar förekommer faktiskt på flera ställen hos Boye. I texten »Min barndoms roliga böcker«, publicerad i boken »Varia« med dagboksanteckningar och andra reflektioner, skriver hon om barndomens möte med sagorna och om att hon ville ha logik även i fantasivärlden: »En tid gick jag och tänkte skriva en zoologisk bok (illustrerad av förf.) om Sagornas djur, i samma stil som pappas De levande djuren på jorden. Där skulle enhörningen, Fågel Blå, olika arter av drakar m. fl. torrt och sakkunnigt beskrivas.« Tänk om vi hade fått läsa!

Visst gör det ont när knoppar brister och visst finns det valborgsdrakar.

Tennyson och drakarnas »Downton Abbey«

Tooth and clawI kväll vid tolvslaget är det mezzosopranen Malena Ernmans tur att traditionsenligt recitera Alfred Tennysons dikt »Nyårsklockan«. Och tro det eller ej, men Tennyson kan faktiskt klassas som en riktig drakpoet. Referenser till dessa mytologiska väsen förekommer inte minst i hans dikter om kung Arthur, bland annat »The Holy Grail« som ingår i »Idylls of the King«. Men låt oss kika närmare på några rader ur ett tidigare verk:

No more? A monster then, a dream,
A discord. Dragons of the prime,
That tare each other in their slime,
Were mellow music match’d with him.

Så heter det i »In Memoriam, A.H.H.« från 1850. Dikten tillkom inledningsvis som en hyllning till en avliden ung vän, Arthur Henry Hallam, men växte till en diktcykel om samtidens ambivalens i trosfrågor. En del menar nämligen att Tennysons drakar ska tolkas i termer av dinosaurier med en antydan om att människan inte är skapelsens krona (se till exempel »Tennyson: Selected Poetry«, red. Norman Page, Routledge). Vi pratar alltså för-darwinistiska tankar om det naturliga urvalet i motsats till Guds skapelse. Även om Charles Darwins bok »Om arternas uppkomst« (»On the Origin of Species«) publicerades först nio år efter Tennysons dikt »In Memoriam, A.H.H.« låg tankarna så att säga redan i tiden.

En av nyckelfraserna beskriver naturen som »red in tooth and claw« och »Tooth and Claw« är också namnet på en säregen (fantasy)roman av författaren Jo Walton. Tennysons dikt citeras på försättsbladet, men boken är i övrigt inspirerad av en annan 1800-talsförfattare – Anthony Trollope. Till det yttre rör det sig om en tämligen traditionellt upplagd familjehistoria som utspelar sig i viktoriansk miljö. I alla fall om man bortser från att huvudpersonerna i berättelsen är drakar som äter upp sina döda och svagare släktingar. En snillrik metafor för klassamhällets orättvisor skriven med en stor portion svart humor och om man så vill drakarnas »Downton Abbey«. Det brittiska kostymdramats skapare Julian Fellowes är för övrigt på gång med en TV-dramatisering av just Trollopes roman »Doctor Thorne«. Vågar man hoppas på att han i framtiden sätter tänderna i Waltons viktorianska drakdrama »Tooth and Claw«?

Här finns om inte annat en underhållande FAQ om boken på författaren Jo Waltons hemsida.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén