I dessa (på många sätt) kalla tider får man tänka på soliga minnen. Själv drömmer jag mig tillbaka till försommarens resa till Portugal som jag inte har hunnit blogga om förrän nu under julledigheten. Tack vare ett generöst stipendium från Publicistklubben fick jag i månadsskiftet maj/juni möjlighet att besöka ISCM World (New) Music Days. Det är en årlig festival för nutida konstmusik som 2025 arrangerades i Portugal. Merparten av programmet ägde rum i huvudstaden Lissabon. Men festivalen innebar också en kortare avstickare till Porto och låt mig säga så här: Hic sunt dracones!
Syftet med resan var att förkovra mig i värdlandets musikliv samt naturligtvis dess historia och steget mellan historia och drakar är som bekant sällan långt. Att besöka Porto har länge stått högt upp på min önskelista. Dels för att stadens konserthus Casa da Música är en synnerligen spejsad byggnad, dels för att stadens fotbollsklubb FC Porto har en drake som maskot.
Särbon (som är lärare) har i flera års tid haft ett Erasmussamarbete med en skola strax norr om Porto och hittills har två små blåvita krabater (av den äldre modellen) fått följa med honom hem till Drakborgen. Minstingen (se bildserien ovan…) fick behändigt nog plats i min handväska för hur skulle en musikkritiker klara sig i Portugal utan en liten portugisisk drake som lokalguide?
Alla tunnelbanelinjer bär till Drakstadion
FC Porto har i dag två olika moderniserade maskotar (som är misstänkt lika draken Tandlöse i de animerade »Draktränaren«-filmerna). Den blåvita draken Draco (lagets färger) har på senare år fått sällskap av den rosa, kvinnliga maskoten Viena. Båda två hälsar oss välkomna i lobbyn på hotellet Axis Porto Club Aliados som visar sig ligga i FC Portos gamla högkvarter, centralt beläget och drakigt dekorerat med drakfjällsliknande reliefer på väggarna.
I Porto tar man sig enkelt runt med metron, där nästan alla linjer går till FC Portos hemmaarena Estádio do Dragão (Drakens arena). Det var med andra ord lätt att hinna med en snabb visit för såväl en guidad tur som ett besök på klubbens fina museum. Drömmen vore att få uppleva en match här. När vi passerar planen pågår en knattecup, men bara känslan av att befinna sig här i draknästet var häftig nog och den blir inte sämre av att FC Porto för närvarande leder ligan!
I Porto tar man sig enkelt runt med metron, där nästan alla linjer går till FC Portos hemmaarena Estádio do Dragão.
Fotbollsklubben FC Porto och drakarna mot diktaturen
Av alla oviktiga saker i världen är drakar och fotboll de viktigaste – för att parafrasera ett citat som brukar tillskrivas alltifrån den tidigare påven Johannes Paulus II till diverse fotbollsproffs. Ibland kan kombinationen till och med vara viktig på riktigt. Att Portugal var den längsta högerdiktaturen i Europa under 1900-talet (1926-1974) är lätt att glömma bort i skuggan av den spanska Francoregimen.
1940, under diktatorn António de Oliveira Salazars styre, rensade den portugisiska Estado Novo-regimen bort landets monarkistiska och liberala symboler, däribland hertigens krona och draken på staden Portos stadsvapen. En montertext på fotbollsmuseet berättar att bara ett fåtal institutioner vägrade. En av dessa var fotbollsklubben FC Porto, vars drakprydda emblem på så sätt blev synonym med motstånd, seger och frihet. Den fascistiska regimen utnyttjade för övrigt både fadomusiken och fotbollen för sina egna syften. FC Porto själva menar att klubbens framgångar under lång tid förminskades till förmån för regimens favoritlag.
Estado Novo-regimen föll 1974 tack vare den huvudsakligen fredliga militärkuppen som fått namnet Nejlikerevolutionen. Mer om detta kan man lära sig på Museu do Aljube – Resistência e Liberdade respektive Museu da Guarda Nacional Republicana i Lissabon. Det sistnämnda är beläget i republikanska nationalgardets gamla högkvarter intill Carmoklostrets makalösa ruiner – ett lika vackert som kusligt spår av den stora jordbävningen 1755. Både här och i världsarvet Mosteiro dos Jerónimos kan det löna sig att leta drakdetaljer längs valv och fogar.
1940, under diktatorn António de Oliveira Salazars styre, rensade den portugisiska Estado Novo-regimen bort landets monarkistiska och liberala symboler, däribland den kungliga kronan och draken på staden Portos stadsvapen.
Klassiska draksträngar och kyrkliga takdrakar
Ett stenkast bort hittar jag dessutom en musikaffär som säljer klassiska gitarrsträngar av märket Dragão. Annars kretsar det mesta i Lissabons turiststråk kring tuppar och sardiner. Men lyfter man bara blicken kan man få syn på en och annan drake i takhöjd. På vägen till fadomuseet trillar jag på Rua da Alfândega in i en kyrka (Igreja de Nossa Senhora da Conceição Velha) och hittar en helt magnifik takdekoration i blått, guld och ockra, där en kerub ser ut att ha fått rollen som drakdräpare. Färgskalan för tankarna till så kallade azulejos – handmålade, glaserade kakelplattor i blått och vitt som är typiska för Portugal.
Men ibland räcker det inte att bara rikta blicken mot taket, man kan behöva använda trapporna också. I Lissabons romersk-katolska katedral (tillika stadens äldsta kyrka) Santa Maria Maior de Lisboa i stadsdelen Alfama kan man ta sig ända upp för att beskåda rosettfönstret på nära håll. Det var rätt kämpigt med alla trappor på grund av trasig höft, men värt all ansträngning. Högst däruppe fanns nämligen en fin liten fönsterdekoration med det typiska Johannesmotivet och draken i bägaren – till brädden fylld med portvin får man förmoda…
