En blogg mellan verklighet och fantasi

Etikett: Politik

Fotboll, drakar och blåvitt kakel

Även Estádio do Dragão pryds av azulejos – kakel med drakdekor av Júlio Resende.

I dessa (på många sätt) kalla tider får man tänka på soliga minnen. Själv drömmer jag mig tillbaka till försommarens resa till Portugal som jag inte har hunnit blogga om förrän nu under julledigheten. Tack vare ett generöst stipendium från Publicistklubben fick jag i månadsskiftet maj/juni möjlighet att besöka ISCM World (New) Music Days. Det är en årlig festival för nutida konstmusik som 2025 arrangerades i Portugal. Merparten av programmet ägde rum i huvudstaden Lissabon. Men festivalen innebar också en kortare avstickare till Porto och låt mig säga så här: Hic sunt dracones!

Syftet med resan var att förkovra mig i värdlandets musikliv samt naturligtvis dess historia och steget mellan historia och drakar är som bekant sällan långt. Att besöka Porto har länge stått högt upp på min önskelista. Dels för att stadens konserthus Casa da Música är en synnerligen spejsad byggnad, dels för att stadens fotbollsklubb FC Porto har en drake som maskot.

Särbon (som är lärare) har i flera års tid haft ett Erasmussamarbete med en skola strax norr om Porto och hittills har två små blåvita krabater (av den äldre modellen) fått följa med honom hem till Drakborgen. Minstingen (se bildserien ovan…) fick behändigt nog plats i min handväska för hur skulle en musikkritiker klara sig i Portugal utan en liten portugisisk drake som lokalguide?

Alla tunnelbanelinjer bär till Drakstadion

FC Porto har i dag två olika moderniserade maskotar (som är misstänkt lika draken Tandlöse i de animerade »Draktränaren«-filmerna). Den blåvita draken Draco (lagets färger) har på senare år fått sällskap av den rosa, kvinnliga maskoten Viena. Båda två hälsar oss välkomna i lobbyn på hotellet Axis Porto Club Aliados som visar sig ligga i FC Portos gamla högkvarter, centralt beläget och drakigt dekorerat med drakfjällsliknande reliefer på väggarna. 

I Porto tar man sig enkelt runt med metron, där nästan alla linjer går till FC Portos hemmaarena Estádio do Dragão (Drakens arena). Det var med andra ord lätt att hinna med en snabb visit för såväl en guidad tur som ett besök på klubbens fina museum. Drömmen vore att få uppleva en match här. När vi passerar planen pågår en knattecup, men bara känslan av att befinna sig här i draknästet var häftig nog och den blir inte sämre av att FC Porto för närvarande leder ligan!

I Porto tar man sig enkelt runt med metron, där nästan alla linjer går till FC Portos hemmaarena Estádio do Dragão.

Fotbollsklubben FC Porto och drakarna mot diktaturen

Av alla oviktiga saker i världen är drakar och fotboll de viktigaste – för att parafrasera ett citat som brukar tillskrivas alltifrån den tidigare påven Johannes Paulus II till diverse fotbollsproffs. Ibland kan kombinationen till och med vara viktig på riktigt. Att Portugal var den längsta högerdiktaturen i Europa under 1900-talet (1926-1974) är lätt att glömma bort i skuggan av den spanska Francoregimen.

1940, under diktatorn António de Oliveira Salazars styre, rensade den portugisiska Estado Novo-regimen bort landets monarkistiska och liberala symboler, däribland hertigens krona och draken på staden Portos stadsvapen. En montertext på fotbollsmuseet berättar att bara ett fåtal institutioner vägrade. En av dessa var fotbollsklubben FC Porto, vars drakprydda emblem på så sätt blev synonym med motstånd, seger och frihet. Den fascistiska regimen utnyttjade för övrigt både fadomusiken och fotbollen för sina egna syften. FC Porto själva menar att klubbens framgångar under lång tid förminskades till förmån för regimens favoritlag.

Estado Novo-regimen föll 1974 tack vare den huvudsakligen fredliga militärkuppen som fått namnet Nejlikerevolutionen. Mer om detta kan man lära sig på Museu do Aljube – Resistência e Liberdade respektive Museu da Guarda Nacional Republicana i Lissabon. Det sistnämnda är beläget i republikanska nationalgardets gamla högkvarter intill Carmoklostrets makalösa ruiner – ett lika vackert som kusligt spår av den stora jordbävningen 1755. Både här och i världsarvet Mosteiro dos Jerónimos kan det löna sig att leta drakdetaljer längs valv och fogar.

1940, under diktatorn António de Oliveira Salazars styre, rensade den portugisiska Estado Novo-regimen bort landets monarkistiska och liberala symboler, däribland den kungliga kronan och draken på staden Portos stadsvapen.

Klassiska draksträngar och kyrkliga takdrakar

Ett stenkast bort hittar jag dessutom en musikaffär som säljer klassiska gitarrsträngar av märket Dragão. Annars kretsar det mesta i Lissabons turiststråk kring tuppar och sardiner. Men lyfter man bara blicken kan man få syn på en och annan drake i takhöjd. På vägen till fadomuseet trillar jag på Rua da Alfândega in i en kyrka (Igreja de Nossa Senhora da Conceição Velha) och hittar en helt magnifik takdekoration i blått, guld och ockra, där en kerub ser ut att ha fått rollen som drakdräpare. Färgskalan för tankarna till så kallade azulejos – handmålade, glaserade kakelplattor i blått och vitt som är typiska för Portugal. 

Men ibland räcker det inte att bara rikta blicken mot taket, man kan behöva använda trapporna också. I Lissabons romersk-katolska katedral (tillika stadens äldsta kyrka) Santa Maria Maior de Lisboa i stadsdelen Alfama kan man ta sig ända upp för att beskåda rosettfönstret på nära håll. Det var rätt kämpigt med alla trappor på grund av trasig höft, men värt all ansträngning. Högst däruppe fanns nämligen en fin liten fönsterdekoration med det typiska Johannesmotivet och draken i bägaren – till brädden fylld med portvin får man förmoda…

Drakar, Churchill och champagne

Churchill i drakmorgonrock.
Foto: © IWM (NA 10074). Original Source: http://www.iwm.org.uk/collections/item/object/205125496

Att Winston Churchill gillade champagne är välkänt. Skumpan skulle som bekant vara kall, torr och gratis samt helst av märket Pol Roger. Men att mannen som var Storbritanniens premiärminister och store ledare under andra världskriget också hade en fäbless för drakar är det nog färre som känner till. På ett foto från juldagen, den 25 december 1943 syns han posera iförd en sidenmorgonrock med drakmotiv i grönt och guld. Bilden är tagen på trappan till högkvarteret i Kartago i Tunisien och bredvid honom står general Dwight D Eisenhower. Churchill höll på att återhämta sig från den svåra lunginflammation han drabbats av under resan i Nordafrika efter Teherankonferensen – toppmötet mellan honom, Roosevelt och Stalin som ägde rum i Iran 28 november till 1 december samma år.

Drakar och diplomati – Saint George i rundabordssamtal

Churchill var så pass förtjust i djur i största allmänhet att den brittiske författaren Piers Brendon förärat honom ett eget bestiarium. Boken »Churchill’s Bestiary« (Michael O’Mara Books Limited, 2018) är en underhållande biografi, där författaren systematiskt går igenom de olika djur som präglade Churchills privatliv och politik. I kapitlet om drakarna beskrivs ovan nämnda morgonrock (och tillhörande tofflor med drakbrodyr) som ett uttryck för hans extravaganta personlighet. 

Men drakarna dyker vid flera tillfällen upp även i Churchills retorik, främst i syfte att roa åhörarna. Som när han några veckor efter Hitlers maktövertagande kritiserade England för att förlita sig på »vag internationalism« istället för imperialistisk kraft och uppdaterade legenden om Saint George och draken:

St George would arrive in Cappadocia, accompanied not by a horse, but by a secretariat. He would be armed not with a lance, but with several flexible formulas. He would, of course, be welcomed by the local branch of the League of Nations Union. He would propose a conference with the dragon – a Round Table Conference, no doubt – that would be more convenient for the dragon’s tail. He would make a trade agreement with the dragon. He would lend the dragon a lot of money for the Cappadocian taxpayers. The maiden’s release would be referred to Geneva, the dragon reserving all his rights meanwhile. Finally St George would be photographed with the dragon.

Churchill lär enligt Brendon ha varit så nöjd med sin »fabel över nationellt förfall« att han upprepade den med smärre variationer. 

Eldsprutande drakar och drömmen om ett enat Europa

Gott nytt år! Drakar, eldar och champagne omslag

När Japan 1937 attackerade Kina kom Churchill åter att tänka på dessa mytologiska monster och beklagade sig över »den sårade ursinniga kinesiska drakens vanvettiga utfall«. Sedan kan man förstås också, i likhet med Brendon, betrakta en specialversion av Churchillstridsvagnen – den så kallade Krokodilen, där kulsprutan ersatts med eldkastare – för »a fire-breathing dragon«. Men mer relevant i dessa Brexittider är kanske drakarna som dyker upp när Churchill efter de allierades seger förespråkade ett enat Europa. 

Vilken roll Storbritannien skulle ha i sammanhanget förblev oklart, skriver Brendon och konstaterar att det på ett mer andligt plan handlade om att förhindra återgång till barbari. Genom att citera Alfred Tennysons dikt »In Memoriam« frågade sig Churchill retoriskt:

Are we to sink through gradations of infinite suffering to primordial levels –

’A discord. Dragons of the prime,
That tare each other in their slime.’

– or can we avoid our doom?

I Tennysons dikt från 1850, som jag tidigare bloggat om, ska drakarna sannolikt tolkas i termer av dinosaurier. Nyckelfrasen ger uttryck för predarwinistiska tankar om det naturliga urvalet i motsats till Guds skapelse. 

Vad Churchill skulle säga om Storbritanniens stundande EU-separation får vi aldrig veta. Men Alfred »Nyårsklockan« Tennysons uppmaning att (i Edvard Fredins svenska översättning) ringa ut »de tusen krigens år« tål att tänka på vid tolvlaget på nyårsafton. Vill man efter skålandet i Churchills favoritdryck veta mer om drakarnas betydelse vid denna högtid kan man alltid konsultera Lena Kättström Hööks skrift »Gott nytt år! Drakar, eldar och champagne« utgiven av Nordiska museet i fjol.

Tack till särbon som först fick syn på bilden av Churchill i drakmorgonrock på Museum of Freemasonry i London. Utan det uppslaget hade inte ens jag kommit på tanken att googla kombinationen Churchill och drakar…

Drakar i dagstidningsdraken

Ishtarportens mytologisk ormhybrid som representerar guden Marduk.

Ishtarportens mytologisk ormhybrid som representerar guden Marduk.

Det var egentligen först när jag strosade runt på Pergamonmuseet i Berlin i höstas som jag på allvar förstod drakens internationella utbredning. Här finns inte bara kinesiskt drakporslin och kaukasiska drakmattor, utan också Ishtarporten – ett arkeologiskt fynd från forntidens rike Babylonien i nuvarande Irak. Stadsporten som konstruerades omkring 575 f Kr på order av kung Nebukadnessar II är utsmyckad med bilder av lejon, tjurar och drakar. Eller närmare bestämt en mytologisk ormhybrid med lejonben (kallad mušḫuššu eller sirrush) som representerar guden Marduk. Den här insikten i kombination med en hög draklitteratur – i synnerhet den amerikanske antropologen David E. Jones bok »An instinct for dragons« (Routledge, 2002) – växte så småningom till en större drakessä som publicerades i DN Kultur förra veckan.

Vad jag pratar om när jag pratar om drakar

Drakar i dagstidningsdrakenDet är inte varje dag man får tillfälle att lägga ut texten om drakar i både populärkulturen och dagspolitiken på kultursidorna så håll till godo. En jättetjusig illustration signerad Jonas Backlund blev det också på kulturettan. Under semestern har jag dessutom passat på att studera drakar på de brittiska öarna. Räkna med mer läsning om både gröna och röda drakar från England och Wales här på bloggen framöver!

Här finns min DN-artikel »Trendiga monster – en drake för varje tid« att läsa i sin helhet.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén