En blogg mellan verklighet och fantasi

Etikett: Sankt Mikael

Draco magnus, botaniken och medeltidsmusiken

Planta, drake och orm ur bok om botanik på latin.
Planta, drake och orm ur bok om botanik på latin. Sloane 4016, f. 38 © The British Library

»Kunskap är aldrig tung att bära på«, brukade min farfar säga. Han hade aldrig studerat vid något universitet, men skaffade sig bildning på egen hand genom att läsa böcker om historia och ta reda på fakta om varje litet motiv som dök upp i hans omsorgsfullt vårdade frimärkssamling. För mig funkar drakarna lite på samma sätt. Men ju mer jag läser, desto mindre tycker jag mig veta – trots en dubbel kandidatexamen. Så kanske var det pandemitillvaron i kombination med någon form av 40-årskris som gjorde att jag i våras fick för mig att plugga medeltidslatin för nybörjare vid Stockholms Universitet. Eller »medelålderslatin«, som min mamma skämtade när jag klagade över hur mycket svårare det blivit att få glosor, deklinationer (böjning av substantiv, adjektiv mm) och konjugationer (böjning av verb) att fastna…

Språkstudierna blev aningen tuffare än tänkt vid sidan av jobbet och mitt under värsta pollensäsongen. På en kvarts termin hinner man dessutom bara lära sig grammatikens grunder. Men nu är kursen i alla fall avklarad med godkänt betyg. Den stora behållningen var förstås att äntligen få traggla sig igenom legenden om Sankt Göran och draken – »De sancto Georgio« ur Jacobus de Voragines medeltida bästsäljare »Legenda aurea« – på originalspråk.

Musikaliska monster och medeltidslatin

Som musikkritiker händer det också att jag kommer i kontakt med en del medeltida texter på latin. Mina nyförvärvade språkkunskaper kom faktiskt väl till pass när jag nyligen skrev en artikel om musikaliska monster för den klassiska musiktidningen Opus sommarnummer (#104) som finns ute nu. Drakar är som bekant flitigt förekommande i medeltidens rikt illustrerade djurböcker, de så kallade bestiarierna, som i sin tur har satt sina spår i musiken. De bevingade bestarna och andra fantastiska vidunder dyker upp i såväl musikmanuskriptens marginaler som i texterna.

Draco nequam quem olim penitus
Mirabili crucis potencia
Debellavit Michael inclitus

Ur Philippe de Vitrys motett »Garrit gallus/In nova fert/Neuma«

Hic sunt dracones et leones (Här finns drakar och lejon) kan man säga om den franske tonsättaren Philippe de Vitrys motett »Garrit gallus/In nova fert/Neuma«. Tanken om att djävulen lever mitt ibland oss förkroppsligas här av draken, den som ärkeängeln Mikael störtade från himlen i Uppenbarelseboken. I 1300-talets franska flerstämmiga ars nova-musik fanns nämligen politiska allusioner. Det förblindade lejonet, som också figurerar i motetten, lär ha syftat på den franska kungen Filip IV. Den som vilsefört honom är den listiga räven, hans rådgivare. 

Bilden ovan hittade jag för övrigt i en örtbok på latin från 1400-talets Lombardiet. Att Draco magnus betyder stor drake är jag helt säker på. Men vad det rör sig om för växt överlåter jag åt någon mer botaniskt bevandrad person att avgöra. Kan det måhända vara en drakkalla som ännu inte hunnit få sitt riktiga latinska namn? Jag tyckte i alla fall att den vackra illustrationen kändes lagom lummig så här i midsommartid. Och som vanligt – akta er för brännvinsdraken!

Nibelungenland, del 1: Das Deutsche Drachenmuseum

Das Deutsche Drachenmuseum är inrymt i Haus Baureneck.
Das Deutsche Drachenmuseum i Haus Baureneck.

Jag sitter på en snidad drakbänk i södra Hessen och äter hembakt krusbärskaka. Peter C. Woitge – tidigare borgmästare och eldsjälen bakom Das Deutsche Drachenmuseum i Lindenfels – har just visat oss runt bland all världens drakar. Byggnaden, en före detta prästgård och senare privatbostad för familjen Baur de Betaz, går under namnet »Haus Baureneck«. Med hjälp av bland annat EU-bidrag har det originella 1700-talshuset i skuggan av Burg Lindenfels förvandlats till Tysklands andra drakmuseum; det första ligger i bayerska Furth im Wald, där de årliga Drachenstichspelen äger rum.

Med hjälp av bland annat EU-bidrag har det originella 1700-talshuset i skuggan av Burg Lindenfels förvandlats till Tysklands andra drakmuseum.

Das Deutsche Drachenmuseum öppnade 2010 och är sedan dess stadens stolthet och stora turistattraktion. I alla fall med relativa mått mätt. Sakta men säkert har man byggt upp en diger draksamling. Antalet besökare är blygsamt och utställningsytorna begränsade. Men här finns ändå ett brett urval av alltifrån skulpturer, porslin och textilier till repliker av arkeologiska fynd med drakmotiv. Kopian av ett maffigt dinosauriekranium representerar en av många teorier till drakmyternas ursprung, liksom en livs levande »husdrake« – ödlan Harry. (Just arten skäggagam kallas faktiskt »bearded dragon« på engelska, upplyser en reptilkunnig vän.) I trappan hänger heraldiska drakmotiv från när och fjärran: Wales röda flaggdrake, den gula, glupska tarasquen på sydfranska Tarascons stadsvapen, den gröna lindormen från österrikiska Klagenfurt och många, många fler. 

Lindenfels – en av alla dessa döda drakstäder

Medborgarhuset med drake på taket och Burg Lindenfels i fonden.
Medborgarhuset med drake på taket och Burg Lindenfels i fonden.

Museet försöker lista så många drakorter som möjligt och letar ständigt efter nya. Woitge blir genast intresserad när vi berättar om Moras kommunvapen med Sankt Mikael och draken. Någon svensk ort finns nämligen inte representerad ännu. Någon vecka senare får jag ett mejl av Woitge som berättar att Moras Sankt Mikael och draken-motiv nu fått en plats på väggen bland museets övriga stadsvapen. Föreningen som driver museet gör varje år gemensamma drakresor – senast till belgiska Gent, berättar Woitge. Han är 81 och oroar sig samtidigt för museets framtid. Återväxten av lokala drakexperter är begränsad. Lindenfels är ett litet samhälle med drygt 5 000 invånare om man räknar in samtliga kommundelar och jag får intrycket av en typisk utflyttningsort. Men luften ska vara läkande; Lindenfels är en så kallad Heilklimatischer Kurort som uppfyller särskilda krav på god luftkvalité och har ett klimat med terapeutiska egenskaper.

I samma veva som stadens drakmuseum öppnade 2010 satsade Lindenfels i samarbete med lokala näringsidkare på att skaffa sig en officiell status som drakstad.

Drakgungan på den lokala lekplatsen ser relativt ny ut. Men så när som på museet, bageriet som säljer drakkakor och en indisk restaurang är det mesta stängt en vanlig sommarlovstisdag i juli. På huvudgatan Burgstraße ligger Ye Old Carriage Inn som går under smeknamnet »Die Kutsch« och beskrivs som ett av Tyskland äldsta diskotek; sedan 1968 har danslokalen legat här och tiden tycks ha stått stilla sedan dess. Vi vandrar upp mot Burg Lindenfels, där man som bäst håller på att förbereda ett stundande utomhusparty. Vid borgruinerna arrangeras även medeltidsspektakel med riddarspel i regi av föreningen Drachenvolk och liknande evenemang. Men precis som på många andra håll, där framtiden flyttat någon annanstans är det ingen tvekan om att det är drakarna som håller Lindenfels vid liv.

I samma veva som stadens drakmuseum öppnade 2010 satsade Lindenfels i samarbete med lokala näringsidkare på att skaffa sig en officiell status som drakstad – »Drachenstadt« – med en drakparad – Drachenparade – inte olik den som årligen arrangeras i den svenska drakstaden Sundsvall. Olika konstnärer dekorerade stora drakskulpturer som placerades ut på gatorna. Några av de färgglada fabeldjuren står ännu kvar runt om i Lindenfels med omnejd. Projektet som började som ett sätt att profilera staden i tävlingen »Ab in die Mitte 2010« har blivit en permanent satsning.

Diger samling med drakar från när och fjärran

Balinesiska drakmobiler.
I taket hänger balinesiska drakmobiler.

Med hjälp av tillfälliga utställningar försöker Das Deutsche Drachenmuseum locka nya besökare och generera medial uppmärksamhet. Under skolloven har man öppet två eftermiddagar i veckan, men resten av året enbart på helgerna. Objekten ur de ordinarie samlingarna är indelade efter olika teman: myternas uppkomst, drakar i det österländska respektive västerländska kulturområdet samt drakar i litteratur och fantasy. De yngsta besökarna kan roa sig med att klia kopparskulpturen av museets lyckodrake Sigi på magen. Men Das Deutsche Drachenmuseum tar i övrigt ämnet på största allvar. Texterna berättar informativt om likheter och skillnader mellan olika slags drakar: den typiska europeiska draken (Drache), lindormen (namnet Lindwurm kommer av fornhögtyskans »lint« som betyder orm och wurm som också betyder orm) samt alpregionernas drakkusin Tatzelwurm (en korsning mellan rovkattdjur och reptil). 

Även om drakmyter inte är lika utbredda i Afrika som i Asien och Europa finns ett och annat intressant exempel representerat. En något knapphändig skylt berättar bland annat om den västafrikanska mytologins Bida – av allt att döma en flygande orm – i den episka dikten Dausi. Det tål att jämföras med konstnären och Luthervännen Lucas Cranach den äldres vapen – en bevingad orm med krona och ring i munnen. Till de mer originella framställningarna av klassiska drakmotiv hör 1900-talskonstnären August Mackes expressionistiska Sankt Göran och draken-målning (originalet finns på Kolumba Kunstmuseum des Erzbistums Köln). För att inte tala om bilden ur Das Speyerer Evangelistar, en handskrift från 1200-talet, där de tre vise männen märkligt nog ser ut att färdas med ett drakskepp. Men historien om drakens globala utbredning är som alltid en definitionsfråga. Inkluderandet av aboriginernas mytologiska varelse bunyip är ett av flera gränsfall.

Siegfried dräper draken Fafner i Nibelungenlied

Siegfried och Fafner-skulpturen i skuggan av Burg Lindenfels.
Siegfried och Fafner-skulpturen i skuggan av Burg Lindenfels.

Woitge är inflyttad från Rostock och hans eget drakengagemang växte fram ur ett intresse för Nibelungensången, där Siegfried dräper draken Fafner. År 2000 firades 800-årsjubileet av just Nibelungenlied. Ett par år senare lät flera samhällen längs med Nibelungen-Siegfried-Straße i Odenwald uppföra ett antal skulpturer som skildrar nyckelscener ur det medeltida hjälteeposet. Mittemot det lokala monumentet av Siegfried och Fafner i sluttningen upp mot borgruinen betar numera några getter förnöjt. Myten säger att Siegfried besegrar draken som vaktar Rhenguldet och badar i dess blod. Drakblodet gör honom osårbar – så när som på en liten fläck på skuldran, där ett lindlöv fastnat på hans hud. 

Lindenfels är en plats så god som någon för ett drakmuseum i detta mytiska Nibelungenland.

Utöver lindträdet som pryder Lindenfels stadsvapen finns egentligen ingen lokal koppling till själva drakdråpet. Men Lindenfels är en plats så god som någon för ett drakmuseum i detta mytiska Nibelungenland i hjärtat av »sagolika« Odenwald. Mitt i stan ligger även Bürgerturm, ett 19 meter högt stentorn från 1300-talet som får beträdas på egen risk och fungerar som en förlängning av Das Deutsche Drachenmuseum. Vid entrén tar en rustik drakskulptur med skattkista girigt emot det frivilliga inträdet. Trappan ringlar sig upp mellan väggarna som pryds av olika drakmotiv med stor geografisk spridning. Jag får svindel halvvägs, men lyckas ändå ta mig upp till utsiktsplatsen och den drakformade vindflöjeln som blänker i solen från toppen av den tillbyggda glaspyramiden.

Även i museiträdgården kryllar det av drakskulpturer. Dessutom har man låtit bygga ett »Drachentempel«, en terrass med tak för den årliga drakfesten. »Vänta, jag måste visa er en sak«, säger Woitge, skyndar upp för trapporna och pekar ut över landskapet. »Där är svansen och där borta är huvudet. Det ser ut som en drake så vårt museum är fengshui«, fortsätter han med glimten i ögat och syftar på den kinesiska läran om hur man placerar byggnader och möbler efter vissa harmoniska principer. Och mycket riktigt, en skogsklädd kulle i dalgången ser faktiskt ut som en stor, grön sovande drake.

En tur till Turckheim: vin- och drakvandring vid Vogeserna

Draken vaktar nycklarnaDet handlar förstås om selektiv perception. Om att man lättare lägger märke till sådant som man är inställd på att hitta. Ändå häpnar jag över hur frekvent förekommande drakar faktiskt är i alla möjliga sammanhang och på alla möjliga platser. Den insikten var den främsta anledningen till att jag startade den här bloggen. Sakteliga har jag också förstått att jag aldrig kommer att bli färdig med det här ämnet.

Bara att besöka alla drakplatser i Europa kommer att ta en hel livstid. Och att skriva om dem tar ännu mer tid. Att försöka förstå och förklara drakens historiska plats och fortsatta relevans i vår samtid. Till och med när jag under sommarens stora drakresa hade bokat in oss på ett charmigt litet hotell med namnet Hôtel Des Deux Clefs – »De två nycklarnas hotell« – i det lilla samhället Turckheim i franska Alsace möttes vi av drakar redan i entrén. Legenden sa nämligen att det var en drake som vaktade de där nycklarna.

En vindrickande drake att skylta med i Turckheim

Vindraken visar vägenDet som förde oss till Turckheim var annars vår nyfikenhet på vingården François Baur med sitt stiliga drakemblem och en alldeles särskild pinot noir vid namn Le Sang du Dragon – »Drakens blod«. Luttrade som vi vid det här laget är hade vi väntat oss ännu en blodig berättelse om någon hjältemodig drakdräpare. Särskilt som vi kvällen innan hade vandrat runt i närliggande Châtenois med sina många spår, ja, till och med en hel kyrka helgad åt Sankt Georg. Men den lokala draklegenden i Turckheim visade sig vara en högst udda och sannolikt rätt unik historia: vilsen drake steks av solen och förblöder, drakblodet bidrar i sin tur till bördig jord för vinodling. Därav namnet Le Sang du Dragon.

Vi drar en lättnadens suck över att äntligen ha hittat en förvisso sorglig, men ändå icke-mordisk drakhistoria. På turistbyrån får vi också en karta över den lokala vandringsleden. En 3,5 km lång vin- och drakpromenad bland vinrankorna med underskön utsikt över bergsmassivet Vogeserna. Informationsskyltarna som kantar vägen berättar om såväl draklegenden som vinproduktionen och illustrationerna är fantasifullt underhållande med en vindrickande drake som guide.

Drakar och druvklasar från medeltiden

Det här med drakar och vin är för övrigt en intressant kombination som dyker upp på många håll, inte minst i trakterna kring floderna Rhen och Mosel. Motivet har funnits åtminstone sedan medeltiden och i tyska Köln passade jag på att besöka Museum Schnütgen med en diger samling medeltida konst. Här finns inte bara kyrkliga helgonbilder av drakdräpare som Sankt Georg, Mikael och Margareta, utan även ett par vindruveätande drakar utsnidade i sandsten på ett segment av en valvbåge från 1200-talet.

Drakar tillsammans med druvor eller vinrankor dyker upp på flera håll, men exakt hur motivet ska tolkas är aningen oklart. Jag söker svaret i Heinrich och Margarethe Schmidts bok »Die vergessene Bildersprache christlicher Kunst« (Verlag C.H. Beck, 1981/2007) som jag hittade i shoppen på Museum Schnütgen. Även i Sara Kuehns studie »The Dragon in Medieval East Christian and Islamic Art« (BRILL, 2011) beskrivs dylika framställningar. Vindruvan och vinrankorna går att knyta till såväl Kristi blod som till paradiset och livets träd.

Listan över outforskade drakstäder att besöka bara växer och växer i all oändlighet ju mer man letar.

Man får förmoda att de druvätande drakarna är någon sorts symbol för synden, frestelsen eller det dionysiska. Den som har närmare besked får gärna upplysa mig och den här bloggens läsare. För nu måste jag nämligen sluta googla det här temat… Winzerbrunnen – »vinodlarbrunnen« i den tyska »Nibelungenstaden« Worms toppas tydligen av en drake med en druvklase i munnen. Där i sällskap av den romerska mytologins vingud Bacchus.

En drake som äter vindruvor finns visst också avbildad i det franska klostret Mont-Saint-Michel. Och dessutom pryds Vaux-sur-Seines kommunvapen av en drake och en druvklase. Naturligtvis för att det även där finns en lokal draklegend. Ja, ni hör ju själva, listan över outforskade drakstäder att besöka bara växer och växer i all oändlighet ju mer man letar.

Drakdräpare, del 1: Sankt Mikael och Moradrakarna

Sankt Mikael och draken i MoraDen här sommaren kommer att gå i drakdräparnas tecken… Ja, jag vet att det låter lite läskigt. Men en luttrad drakspanare vet att drakens utbredning i västerländsk kulturhistoria till stor del följer korstågens framfart. Och är det inte helgonet Sankt Göran som sätter spjutet i det stackars djuret så är det i regel Sankt Mikael – som på Moras kommunvapen. Häromveckan hade jag vägarna förbi Dalarna i egenskap av operarecensent. Då passade jag naturligtvis på att spana in den tjusiga skulpturen av Sankt Mikael och draken. Den är gjord av Per Nilsson-Öst 1980 och placerad på Kyrkogatan mitt i Mora.

Mikael är en av ärkeänglarna och förekommer i såväl judisk och kristen som muslimsk tradition. Mest relevant i sammanhanget är hans kamp mot draken som skildras i Uppenbarelseboken (12:7-9): »Och det blev en strid i himlen: Mikael och hans änglar gav sig i strid med draken. Och draken och hans änglar stred, men han övermannades och det fanns inte mer någon plats för dem i himlen. Och han, den stora draken, ormen från urtiden, han som kallas Djävul och Satan, han som förför hela världen, han störtades ner på jorden och hans änglar störtades ner med honom.«

Mikael och hans änglar gav sig i strid med draken. Och draken och hans änglar stred, men han övermannades och det fanns inte mer någon plats för dem i himlen.

Vad Mora har för kopplingar till Mikael är aningen oklart. Enligt kommunens hemsida kan det ha skett en förväxling med det nordiska helgonet Sankt Olof som tydligen har betraktats som Moras speciella skyddshelgon. En annan teori är att Mora kyrka under katolsk tid kan ha varit helgad åt Sankt Mikael. Alltså innan den lutherska reformationen nådde Sverige på 1530-talet. Med anknytning till Mora återfinns Sankt Mikael och draken för första gången på en riksdagsfullmakt 1675. »Mora Sochns Signet« lyder texten på sigillet och sedan 1931 har pastorsämbetet i Mora använt sig av motivet både som stämpel och sigill.

Kamp om kampen med draken

På 1940-talet begärde både Mora socken och Söderbärke socken att få använda Sankt Mikael och draken i sitt sockenvapen. Båda var berättigade till motivet, men Mora vann »striden« och 1946 blev Sankt Mikael och draken Moras sockenvapen. Efter kommunsammanslagningarna 1971  behöll man symbolen som kommunvapen med viss modernisering. Guldfärgen ersattes med en liknande gul färg och en del detaljer togs bort. Som parentes kan nämnas att även Belgiens huvudstad har Sankt Mikael och draken som stadsvapen. Fast Brysseldraken påminner egentligen mer om en tvåbent djävulsgestalt.

MIK:s klubbmärke med Sankt Mikael och drakenHockeylaget Mora IK använder sig för övrigt också av motivet. Den officiella supporterklubben heter till och med Drakarna, vilket egentligen är märkligt med tanke på att Sankt Mikael sätter ett spjut i draken. Man får förmoda att hockeyfansen frivilligt valt att kliva över på fiendesidan för att inte förväxlas med »Änglarna« – fotbollslaget IFK Göteborg. Draken är ju trots allt en tacksam maskot och souvenir oavsett om den anses vara ond eller god. Och med tanke på att Dala-Floda numera har sin egen Dala-Flodhäst är det faktiskt förvånande att ingen i Mora kommit på tanken att tillverka daladrakar som en lokal variant av dalahästen.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén