En blogg mellan verklighet och fantasi

Etikett: Shakespeare

Drakdräpare, del 3: Sankt Göran som globalt fenomen

Sankt Göran och draken i Gamla stan.Saint George, Sankt Georg, Sankt Göran, Sant Jordi, San Giorgio… Ja, av drakar fruktad dräpare har många namn. Men där det finns drakdräpare finns det förstås också drakar. Sankt Göran och draken är ett återkommande motiv i konsten och anledningen till drakens utbredning i såväl kyrkor som på gator och torg samt vapensköldar i många städer världen över. Den symboliska kampen mellan riddaren och draken – godhet och ondska – var på många håll en del av den katolska Corpus Christi-processionen. Spektakel som överlevt i sekulär form med stadsparader och liknande. 

Snap – den nafsande draken i Norwich

Saint George och draken i kyrkfönstret.I Norwich har processionsdraken Snap ett dylikt ursprung som en del av Saint George’s Day-firandet på religös och senare folklig grund. Denna så kallade »snapdragon« (ej att förväxla med sällskapsspelet) har fått sitt namn efter sina nafsande käkar och finns att beskåda på Norwich Castle Museum. Som synes på bilderna nedan är Snap en sorts drakkostym som någon fick vandra omkring i på stan. Ceremonin kom med tiden att förknippas med borgmästarinvigningen och det exemplar som numera används vid stadsparader snubblade jag över av en slump. Nämligen i kyrkan St George Tombland mittemot katedralen. En förmiddag i mars står jag och fotograferar skylten utanför eftersom kyrkan visat sig vara stängd. Det är då kyrkvaktmästaren Peter Callan får syn på en desperat drakbloggare och kommer till undsättning. »Finns det drakar här?« undrar jag. »Lots of them!«, svarar han glatt och erbjuder mig en rundvisning i kyrkan.

De flesta brukar inte upptäcka draken i fönstret, berättar han. Men en luttrad drakspanare vet naturligtvis att man ska titta under lansens spets precis vid Sankt Görans fötter. På motsatta sidan förvaras även den moderna repliken av draken Snap. När prästen står i predikstolen står han också öga mot öga med besten, påpekar Peter Callan roat.

Sankt Göran – världens flitigaste drakdräpare

Sank Georg spetsar draken på Museum Schnütgen i Köln.Det brukar sägas att Sankt Göran kom från Kappadokien i nuvarande Turkiet, där han spred kristendomen med blodiga konsekvenser som följd. Han var knappast en riddare, utan mer troligt en soldat i den romerska armén. År 303 ska han ha gripits, torterats och avrättats. Men ytterst lite är egentligen känt om hans liv. Legenden om Sankt Göran befästes under medeltiden, sannolikt av hemvändande korsfarare. Berättelsen om hans kamp mot draken tillkom senare. Den spreds bland annat genom ärkebiskopen Jacobus de Voragines krönikor över kristna personligheter i det sena 1200-talets bästsäljare »Legenda aurea« – »Gyllene legender«. Här berättas historien om hur Sankt Göran red in i staden Silene i nuvarande Libyen. Där ska han ha räddat en prinsessa från en hemsk drake, varpå kungen lät sig döpas av ren tacksamhet.

Legenden om Sankt Göran befästes under medeltiden, sannolikt av hemvändande korsfarare.

Den 23 april är Sankt Görans egen helgondag, ett datum som många engelsmän vill göra om till nationaldag. Mot den bakgrunden tvistar man samtidigt om huruvida han är en patriotiskt nationalhjälte eller den perfekta symbolen för tolerans och mångkultur. Mycket talar faktiskt för det senare. Saint George satte troligen aldrig sin fot på de brittiska öarna. Han är dessutom skyddshelgon i alltifrån Georgien till Etiopien. Den 23 april antas även vara såväl William Shakespeares som Miguel Cervantes dödsdag. Till författarnas ära har Världsbokdagen därför instiftats detta datum. Firandet i Katalonien brukar av den anledningen omfatta böcker, rosor och drakar – inte sällan porträtterat i roliga kombinationer. Av upphovsrättsliga skäl vågar jag inte publicera några bilder på bloggen, men jag föreslår att ni bildgooglar på »Sant Jordi«.

Kandinskij mötte drakdräparen i Murnau och Moskva

Sankt Georg i Murnau.Sankt Göran brukar betraktas som ärkeängeln Mikaels jordiska motsvarighet och avbildas ofta till häst, i full färd med att spetsa den stackars draken. Kanske är konstnären Vasilij Kandinskijs berömda målning »Der Blaue Reiter« – »Den blå ryttaren« – i själva verket också Göran. Motivet med denne drakdräpare kom Kandinskij i kontakt med både på stadsvapnet i födelsestaden Moskva och i Murnau am Staffelsee. Sankt Göran är nämligen skyddshelgon även i det lilla bayerska samhället 60 km söder om München, där den ryske expressionisten verkade under en period före första världskriget. Tillsammans med Gabriele Münter och Franz Marc grundade han konstnärsgruppen Der Blaue Reiter. I en katalog från utställningen, »1911 – Kandinskys Reiter für den Almanach« (Schlossmuseum Murnau, 2011) finns exempel på drakdräparen som återkommande motiv hos Kandinskij. 

Sankt Göran och draken-motivet har genom tiderna antagit många olika symboliska betydelser.

Även de mest abstrakta bildkompositionerna genomborras tydligt av riddarens lans. Kampen mot draken har i Kandinskijs målningar tolkats som den andliga konstens seger över det materiella. Sankt Göran och draken-motivet har genom tiderna antagit många olika symboliska betydelser. I Storkyrkan i Stockholm finns den berömda skulptur som Sten Sture den äldre lät beställa för att hylla sin seger över unionskungen Kristian I vid slaget på Brunkeberg 1471. Sankt Göran föreställer alltså riksföreståndaren själv, medan draken i det här fallet är danskarna. En bronskopia av statyn hittar man på Köpmantorget i Gamla stan.

Snapdragon – eldfängt sällskapsspel i juletid

Drakarnas julnatt – snapdragon

Drakarnas julnatt? Snapdragonbild ur Robert Chambers »The Book of Days«.

Om jag säger snapdragon tänker många av er förmodligen på en typ av systemchip för mobiltelefoner. Eller möjligen på den blomma som på svenska kallas lejongap. Men nu är ju det här en drakblogg och lagom till jul tänkte jag berätta om ett eldfängt sällskapsspel som lär ha varit populärt redan på 1500-talet. Snapdragon (även känt som flapdragon, med eller utan bindestreck) spelades vintertid och särskilt på julafton. Man värmde brandy och hällde upp brännvinet i en grund skål. Därefter fyllde man på med russin och tände eld på alkoholen som lär brinna med en effektfullt blå låga i mörkret. Spelet gick sedan ut på att norpa åt sig brinnande russin ur flammorna med bara fingrarna och snabbt stoppa dem i munnen – med risk för att bli bränd alltså.

Flammande familjenöje från förr

Snapdragon var märkligt nog ett familjenöje på Jane Austens tid. Men jag tycker ärligt talat att det låter mer som barnmisshandel och avråder bestämt bloggens läsare (i alla åldrar) från att testa även ur brandskyddssynpunkt. Eld är ingenting att leka med såvida man inte råkar vara just en eldsprutande drake… Illustrationen här intill är hämtad ur Robert Chambers »The Book of Days. A miscellany of popular antiquities in connection with the calendar, including anecdote, biography, & history, curiosities of literature and oddities of human life and character, Vol II«, en sorts uppslagsbok från 1864 som samlar diverse kuriosakunskaper kopplade till årets alla dagar. Enligt Chambers bok ackompanjerades spelet av följande ramsa:

Here he comes with flaming bowl,
Don’t he mean to take his toll,
Snip! Snap! Dragon!
Take care you don’t take too much,
Be not greedy in your clutch,
Snip! Snap! Dragon!

With his blue and lapping tongue
Many of you will be stung,
Snip! Snap! Dragon!
For he snaps at all that comes
Snatching at his feast of plums,
Snip! Snap! Dragon!

But Old Christmas makes him come,
Though he looks so fee! fa! fum!
Snip! Snap! Dragon!
Don’t ’ee fear him but be bold —
Out he goes, his flames are cold,
Snip! Snap! Dragon!

Uppslukande Shakespearereferens och verb

Den första litterära hänvisningen till snapdragons eller flapdragons finns för övrigt i Shakespeares komedi »Love’s Labour’s Lost« från 1590-talet:

O, they have lived long on the alms-basket of words.
I marvel thy master hath not eaten thee for a word,
for thou art not so long by the head as honorificabilitudinitatibus:
thou art easier swallowed than a flap-dragon.

I »The Winter’s Tale« använder drakbarden Shakespeare (som jag tidigare bloggat om här) istället ordet flap-dragon i verbform för att beskriva hur ett skepp slukas av havet under en storm. Men det är först under 1800-talet som man uttryckligen refererar till begreppet snapdragon som ett sällskapsspel. 1836 kan man exempelvis läsa om denna vådliga jullek i »The Pickwick Papers« av Charles Dickens. Men som sagt: Don’t try this at home!

Källa: Wikipedia och Robert Chambers »The Book of Days«.

Drakbarden – om Shakespeare och bokstavligt bevingade ord

Shakespearedrake

Drake på grinden till Shakespeare’s Globe i London.

I år uppmärksammas William Shakespeares 400-årsjubileum både på längden och på tvären. Som drakbloggande litteraturvetare (ja, i alla fall på kandidatnivå) kunde jag förstås inte låta bli att snoka rätt på några drakcitat hos den brittiske barden från Stratford-upon-Avon.

»Come not between the dragon and his wrath« – »Ställ dig ej mellan draken och hans vrede« – heter det till exempel i Shakespeares tragedi »Kung Lear«. Repliken är inte bara en varning till greven av Kent, som ifrågasatt kungens omdöme, utan också ett citat som beskriver patriarkens temperament och maktfullkomlighet innan han fullständigt förlorar förståndet. Och, ja, steget är aldrig långt till J.R.R Tolkiens »Sagan om ringen«. Åtminstone inte när det gäller drakar…

Folktro och mytiska gestalter har en given plats i Shakespeares värld och draken förekommer i såväl monstruösa liknelser som poetiska omskrivningar.

I essän »The Rack of this Tough World: The influence of King Lear on Lord of the Rings« (publicerad i antologin »Tolkien and Shakespeare: Essays on Shared Themes and Language«, red. Janet Brennan Croft, McFarland, 2007) skriver Leigh Smith att Tolkien lär ha varit kritisk mot Shakespeares användning av fantasterier (sådant som älvor, häxor och skogar som rör på sig) med motiveringen att drama helt enkelt inte är förenligt med fantasy.

Dramatiska drakar

Men det innebär inte att Tolkien ogillade Shakespeare generellt. Smith kan visa uppenbara paralleller mellan »Kung Lear« och »Sagan om ringen«, inte minst på retorisk nivå. Tolkiens Éowyn och Shakespeares greve (han som hotas med drakcitatet) befinner sig dessutom i samma slags situationer när de möts av snarlika förmaningar; »Come not between the Nazgûl and his prey!«, skriver Tolkien.

Folktro och mytiska gestalter har en given plats i Shakespeares värld och draken förekommer i såväl monstruösa liknelser som poetiska omskrivningar. I »Coriolanus« jämförs den romerske fältherren upprepade gånger med en drake. En kraftfull personbeskrivning som bland annat analyserats av Marjorie Garber i »Shakespeare after all« (Anchor, 2004).

Och naturligtvis lurar ännu fler drakar i det dramatiska djupet. »O serpent heart, hid with a flowering face! / Did ever a dragon keep so fair a cave?«, utbrister Julia i »Romeo och Julia«. Eller som Akilles säger till Hektor i »Troilus och Cressida«: »The dragon wing of night o’erspreads the earth, / And, stickler-like, the armies separates.« Bildliga beskrivningar, men också bokstavligt bevingade ord.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén