Allt om drakar

En blogg mellan verklighet och fantasi

Etikett: Tyskland

Nibelungenland, del 1: Das Deutsche Drachenmuseum

Das Deutsche Drachenmuseum är inrymt i Haus Baureneck.
Das Deutsche Drachenmuseum i Haus Baureneck.

Jag sitter på en snidad drakbänk i södra Hessen och äter hembakt krusbärskaka. Peter C. Woitge – tidigare borgmästare och eldsjälen bakom Das Deutsche Drachenmuseum i Lindenfels – har just visat oss runt bland all världens drakar. Byggnaden, en före detta prästgård och senare privatbostad för familjen Baur de Betaz, går under namnet »Haus Baureneck«. Med hjälp av bland annat EU-bidrag har det originella 1700-talshuset i skuggan av Burg Lindenfels förvandlats till Tysklands andra drakmuseum; det första ligger i bayerska Furth im Wald, där de årliga Drachenstichspelen äger rum.

Med hjälp av bland annat EU-bidrag har det originella 1700-talshuset i skuggan av Burg Lindenfels förvandlats till Tysklands andra drakmuseum.

Das Deutsche Drachenmuseum öppnade 2010 och är sedan dess stadens stolthet och stora turistattraktion. I alla fall med relativa mått mätt. Sakta men säkert har man byggt upp en diger draksamling. Antalet besökare är blygsamt och utställningsytorna begränsade. Men här finns ändå ett brett urval av alltifrån skulpturer, porslin och textilier till repliker av arkeologiska fynd med drakmotiv. Kopian av ett maffigt dinosauriekranium representerar en av många teorier till drakmyternas ursprung, liksom en livs levande »husdrake« – ödlan Harry. (Just arten skäggagam kallas faktiskt »bearded dragon« på engelska, upplyser en reptilkunnig vän.) I trappan hänger heraldiska drakmotiv från när och fjärran: Wales röda flaggdrake, den gula, glupska tarasquen på sydfranska Tarascons stadsvapen, den gröna lindormen från österrikiska Klagenfurt och många, många fler. 

Lindenfels – en av alla dessa döda drakstäder

Medborgarhuset med drake på taket och Burg Lindenfels i fonden.
Medborgarhuset med drake på taket och Burg Lindenfels i fonden.

Museet försöker lista så många drakorter som möjligt och letar ständigt efter nya. Woitge blir genast intresserad när vi berättar om Moras kommunvapen med Sankt Mikael och draken. Någon svensk ort finns nämligen inte representerad ännu. Någon vecka senare får jag ett mejl av Woitge som berättar att Moras Sankt Mikael och draken-motiv nu fått en plats på väggen bland museets övriga stadsvapen. Föreningen som driver museet gör varje år gemensamma drakresor – senast till belgiska Gent, berättar Woitge. Han är 81 och oroar sig samtidigt för museets framtid. Återväxten av lokala drakexperter är begränsad. Lindenfels är ett litet samhälle med drygt 5 000 invånare om man räknar in samtliga kommundelar och jag får intrycket av en typisk utflyttningsort. Men luften ska vara läkande; Lindenfels är en så kallad Heilklimatischer Kurort som uppfyller särskilda krav på god luftkvalité och har ett klimat med terapeutiska egenskaper.

I samma veva som stadens drakmuseum öppnade 2010 satsade Lindenfels i samarbete med lokala näringsidkare på att skaffa sig en officiell status som drakstad.

Drakgungan på den lokala lekplatsen ser relativt ny ut. Men så när som på museet, bageriet som säljer drakkakor och en indisk restaurang är det mesta stängt en vanlig sommarlovstisdag i juli. På huvudgatan Burgstraße ligger Ye Old Carriage Inn som går under smeknamnet »Die Kutsch« och beskrivs som ett av Tyskland äldsta diskotek; sedan 1968 har danslokalen legat här och tiden tycks ha stått stilla sedan dess. Vi vandrar upp mot Burg Lindenfels, där man som bäst håller på att förbereda ett stundande utomhusparty. Vid borgruinerna arrangeras även medeltidsspektakel med riddarspel i regi av föreningen Drachenvolk och liknande evenemang. Men precis som på många andra håll, där framtiden flyttat någon annanstans är det ingen tvekan om att det är drakarna som håller Lindenfels vid liv.

I samma veva som stadens drakmuseum öppnade 2010 satsade Lindenfels i samarbete med lokala näringsidkare på att skaffa sig en officiell status som drakstad – »Drachenstadt« – med en drakparad – Drachenparade – inte olik den som årligen arrangeras i den svenska drakstaden Sundsvall. Olika konstnärer dekorerade stora drakskulpturer som placerades ut på gatorna. Några av de färgglada fabeldjuren står ännu kvar runt om i Lindenfels med omnejd. Projektet som började som ett sätt att profilera staden i tävlingen »Ab in die Mitte 2010« har blivit en permanent satsning.

Diger samling med drakar från när och fjärran

Balinesiska drakmobiler.
I taket hänger balinesiska drakmobiler.

Med hjälp av tillfälliga utställningar försöker Das Deutsche Drachenmuseum locka nya besökare och generera medial uppmärksamhet. Under skolloven har man öppet två eftermiddagar i veckan, men resten av året enbart på helgerna. Objekten ur de ordinarie samlingarna är indelade efter olika teman: myternas uppkomst, drakar i det österländska respektive västerländska kulturområdet samt drakar i litteratur och fantasy. De yngsta besökarna kan roa sig med att klia kopparskulpturen av museets lyckodrake Sigi på magen. Men Das Deutsche Drachenmuseum tar i övrigt ämnet på största allvar. Texterna berättar informativt om likheter och skillnader mellan olika slags drakar: den typiska europeiska draken (Drache), lindormen (namnet Lindwurm kommer av fornhögtyskans »lint« som betyder orm och wurm som också betyder orm) samt alpregionernas drakkusin Tatzelwurm (en korsning mellan rovkattdjur och reptil). 

Även om drakmyter inte är lika utbredda i Afrika som i Asien och Europa finns ett och annat intressant exempel representerat. En något knapphändig skylt berättar bland annat om den västafrikanska mytologins Bida – av allt att döma en flygande orm – i den episka dikten Dausi. Det tål att jämföras med konstnären och Luthervännen Lucas Cranach den äldres vapen – en bevingad orm med krona och ring i munnen. Till de mer originella framställningarna av klassiska drakmotiv hör 1900-talskonstnären August Mackes expressionistiska Sankt Göran och draken-målning (originalet finns på Kolumba Kunstmuseum des Erzbistums Köln). För att inte tala om bilden ur Das Speyerer Evangelistar, en handskrift från 1200-talet, där de tre vise männen märkligt nog ser ut att färdas med ett drakskepp. Men historien om drakens globala utbredning är som alltid en definitionsfråga. Inkluderandet av aboriginernas mytologiska varelse bunyip är ett av flera gränsfall.

Siegfried dräper draken Fafner i Nibelungenlied

Siegfried och Fafner-skulpturen i skuggan av Burg Lindenfels.
Siegfried och Fafner-skulpturen i skuggan av Burg Lindenfels.

Woitge är inflyttad från Rostock och hans eget drakengagemang växte fram ur ett intresse för Nibelungensången, där Siegfried dräper draken Fafner. År 2000 firades 800-årsjubileet av just Nibelungenlied. Ett par år senare lät flera samhällen längs med Nibelungen-Siegfried-Straße i Odenwald uppföra ett antal skulpturer som skildrar nyckelscener ur det medeltida hjälteeposet. Mittemot det lokala monumentet av Siegfried och Fafner i sluttningen upp mot borgruinen betar numera några getter förnöjt. Myten säger att Siegfried besegrar draken som vaktar Rhenguldet och badar i dess blod. Drakblodet gör honom osårbar – så när som på en liten fläck på skuldran, där ett lindlöv fastnat på hans hud. 

Lindenfels är en plats så god som någon för ett drakmuseum i detta mytiska Nibelungenland.

Utöver lindträdet som pryder Lindenfels stadsvapen finns egentligen ingen lokal koppling till själva drakdråpet. Men Lindenfels är en plats så god som någon för ett drakmuseum i detta mytiska Nibelungenland i hjärtat av »sagolika« Odenwald. Mitt i stan ligger även Bürgerturm, ett 19 meter högt stentorn från 1300-talet som får beträdas på egen risk och fungerar som en förlängning av Das Deutsche Drachenmuseum. Vid entrén tar en rustik drakskulptur med skattkista girigt emot det frivilliga inträdet. Trappan ringlar sig upp mellan väggarna som pryds av olika drakmotiv med stor geografisk spridning. Jag får svindel halvvägs, men lyckas ändå ta mig upp till utsiktsplatsen och den drakformade vindflöjeln som blänker i solen från toppen av den tillbyggda glaspyramiden.

Även i museiträdgården kryllar det av drakskulpturer. Dessutom har man låtit bygga ett »Drachentempel«, en terrass med tak för den årliga drakfesten. »Vänta, jag måste visa er en sak«, säger Woitge, skyndar upp för trapporna och pekar ut över landskapet. »Där är svansen och där borta är huvudet. Det ser ut som en drake så vårt museum är fengshui«, fortsätter han med glimten i ögat och syftar på den kinesiska läran om hur man placerar byggnader och möbler efter vissa harmoniska principer. Och mycket riktigt, en skogsklädd kulle i dalgången ser faktiskt ut som en stor, grön sovande drake.

Drakdräpare del 4: Margareta av Antiochia

Margareta och draken i Rötz
Margareta och draken på torget i Rötz.

Om det ligger en plågad drake på marken finns i regel tre huvudmisstänkta. Två av dem – ärkeängeln Sankt Mikael och hans jordiska motsvarighet Sankt Göran – har vi redan stiftat bekantskap med här på bloggen. Därmed är det dags att kika närmare på Sankta Margareta eller Margareta av Antiochia, vars helgondag infaller den 20 juli. Legenden säger att hon var dotter till en hednisk präst i Antiochia, en medeltida stad belägen i nuvarande Turkiet. Margareta omvändes till kristendomen och blev därför utkastad av sin far. På landsbygden lever hon därefter som herdinna och prefekten Olybrius faller för hennes skönhet. Men när han blir avvisad drar han Margareta inför domstol. Hon kastas i fängelse och torteras på grund av sin tro. 

Hur man dräper en drake – icke-våldsprincipen

Bakom galler möter Margareta sedan djävulen i skepnad av en drake. Den sväljer henne hel, men korset hon bär irriterar drakens mage så pass mycket att den spyr upp henne igen eller rent av spricker. Senare, ca år 304, dör hon martyrdöden och är som helgon skyddspatron för bland annat barnafödande. Margareta (eller Marina som hon kallas i den östortodoxa kyrkan) är flitigt förekommande i såväl kyrkor som i konsten, där hon ofta avbildas stående på en drake med korset i handen. Hon är en av de fjorton nödhjälparna och räknas till de fyra huvudjungfrurna tillsammans med Barbara, Dorotea och Katarina av Alexandria.

Margareta och draken Museum Schnütgen
Margareta och draken i ekträ från tidigt 1600-tal. Museum Schnütgen, Köln.

Berättelsen om Margareta förekommer som så ofta i lite olika versioner och enbart i England är över 200 kyrkor helgade åt den kristna jungfrun. Juliana Dresvina, som skrivit den första monografin, »A maid with a dragon: The cult of St Margaret of Antioch in medieval England« (Oxford University Press, 2016), konstaterar att bilden av den demoniska draken som Margareta kämpar mot förändrats genom århundradena. Från en varg- eller ormliknande varelse till något som påminner om en vessla, ko eller till och med igelkott. Träsnitt, skulpturer, glasfönster och illuminerade manuskript från olika länder erbjuder ett rikt jämförelsematerial.

En jungfru med feministiska förtecken

 Rafaels Margareta och draken.
Rafaels Margareta och draken. Kunsthistorisches Museum, Wien.

Även Margaretas framtoning är föränderlig och legenden lever vidare i modern tappning. När poeten Åsa Maria Kraft i diktsamlingen »Randfenomen« (Albert Bonniers förlag, 2015) låter Margareta återvända till drakens buk finns inte bara feministiska förtecken, utan även en antydan om den moderna människans negativa miljöpåverkan. »Längre fram i tiden ska draken skapa titthål: slukhål. Slukhål och fraktal, frakterat skiktade av en kemiskt dödlig kompott av den energiberoende människan nedsprängd genom jordens berggrund…«, heter det hos Kraft. På 1500-talet såg den italienska renässanskonstnären Rafael en både sensuell och segerviss jungfru som orädd möter den slingrande drakormens gap med ett krucifix i fast grepp. Målningen finns att beskåda på Kunsthistorisches Museum i Wien. 

På 1500-talet såg den italienska renässanskonstnären Rafael en både sensuell och segerviss jungfru som orädd möter den slingrande drakormens gap med ett krucifix i fast grepp.

Margareta och draken på sporthallen i Rötz.

I likhet med Sankt Göran och Sankt Mikael förekommer Margareta även som heraldisk symbol. Sommaren 2017 står vi således på ett lokalt litet torg i östra Bayern och kisar mot solen. Högst upp på en piedestal utanför kyrkan skymtar siluetten av ett helgon med en drake vid fötterna. Samhället heter Rötz och på väggen till en relativt nybyggd sporthall sitter kommunvapnet med samma Margaretamotiv. En pratglad pensionär stannar till och vill uttrycka sin glädje över att se oss »ungdomar« i stan. Hennes egna vuxna barn har, som så många andra berättar hon, flyttat därifrån och det är märkligt folktomt trots att lokaltidningen skrivit om det stundande 1000-årsfirandet samma dag. Det enda som är öppet vid lunchtid är ett kombinerat pizza- och kebabhak, där stolarnas drakdekor sannolikt skvallrar om en före detta kinakrog. Människor kommer och går, men drakarna består. 

Johannes – aposteln med draken i bägaren

Johannes med draken i bägaren.

Julefrid för min del innebär att det kanske äntligen finns lite ledig tid över för drakbloggande. Och vad passar väl bättre så här i mellandagarna än att berätta om draken i bägaren? Den 27 december är nämligen aposteln Johannes minnesdag. Han brukar omtalas som Jesus favoritlärljunge och kallas även »kärlekens apostel«. Som en av de fyra evangelisterna har Johannes örnen som attribut. Men som apostel avbildas han i regel med en orm eller drake i en kalk.

Johannes gjorde korstecknet, varpå giftet dunstade och slingrade i väg i skepnad av en orm eller en (tvåhövdad) drake.

I ärkebiskopen Jacobus de Voragines medeltida samling av helgonlegender, »Legenda aurea«, berättas om hur Johannes (ej att förväxla med Johannes Döparen) utsattes för prövning. En avgudapräst uppmanade honom att dricka ur en giftbägare. Johannes gjorde korstecknet, varpå giftet dunstade och slingrade i väg i skepnad av en orm eller en (tvåhövdad) drake. Han kunde sedan dricka vinet utan att ta skada. Scenen, där den kristna tron triumferar, har gett upphov till apostelns udda symbol och motivet har bland annat inspirerat 1600-talsmålaren El Greco. Hans praktfulla tolkning av Johannes med draken i bägaren finns att beskåda på Pradomuseet i Madrid eller på den här länken.

»Dragon in a cup« – vatten, vin och en visslande tedrake

I det tyskspråkiga, katolska kulturområdet finns en tradition att välsigna vinet till Johannes minne vid gudstjänsten den 27 december. Att dricka detta så kallade Johannes- eller Johanniswein är en äldre sedvänja, vars syfte verkar ha varierat både lokalt och över tid. Johannesvinet tycks ha fungerat både som färdknäpp före en resa, vid livets slut eller för att bringa lycka och välgång vid bröllop. Något som ibland tolkas som en referens till Johannesevangeliets mirakelberättelse om bröllopet i Kana, där Jesus förvandlar vatten till vin. Men främst verkar det ha handlat om att hålla det onda borta i största allmänhet. Ungefär på samma sätt som aposteln enligt legenden ska ha fått giftet, ja, draken eller omen, att lämna bägaren.

Drakkannan »Tea Rex«.

Möjligen är Johannes kalk också en referens till Jesu sista måltid. I konsten brukar giftbägaren avbildas just som en nattvardskalk med en rätt rar liten drake i. Som på bilden här ovan, en medeltida glasmålning jag hittade på Museum of Archaeology and Anthropology i Cambridge i somras. Objektet går tydligen under smeknamnet »Dragon in a cup« och draken ser i allra högsta grad harmlös ut. Jag kommer att tänka på den bevingade visslan på den tjusiga vattenkokaren – Alessis jubileumsutgåva »Tea Rex« – som jag fick i födelsedagspresent av särbon. Drakar är ju om inte annat min kopp te.

Grisu – draken som drömmer om att bli brandman

Grisu, brandmansdraken från Schloss SalemNär eldningsförbud råder och skogsbränderna rasar runt om i landet är väl flejmande fabeldjur egentligen det sista man borde blogga om. Såvida draken inte råkar vara just (det tyska) brandförsvarets egen maskot. I fjol hade jag vägarna förbi Schloss Salem i närheten av Bodensjön. Det visade sig ligga ett brandkårsmuseum på ägorna. Men jag hade inte riktigt väntat mig att hitta en grön liten drake förklädd till brandsoldat i slottsshoppen. 

Anledningen till denna osannolika kombo är ett barnprogram om draken Grisu som drömmer om att bli brandman. »Ich will Feuerwehrmann werden!«, upprepar han enträget i varje avsnitt som går att hitta på Youtube. Serien kommer egentligen från Italien (»Grisù il draghetto«) och är gjord av bröderna Nino och Toni Pagot. Den började sändas i TV på 1970-talet och är på många sätt ett barn av sin tid – med allt vad det innebär av förlegade och fördomsfulla framställningar av ett och annat. Rymdkapplöpningen och kalla krigets kapprustning sätter samtidigt en politisk prägel. »Världen behöver inte mer eld. Världen behöver blommor«, menar Grisu som vurmar för framsteg, fred och ett grönare miljötänk.

Numera säljs den bevingade lilla brandsoldaten som mjukismaskot till förmån för brandmän som skadats i tjänsten och deras familjer. Kampanjen heter Grisu Hilft!, även om den tecknade krabaten i ärlighetens namn ofta lyckas stjälpa mer än hjälpa. Han har helt enkelt svårt att hålla elden inom sig – till sin fars stora förtjusning. Pappa Fumé är nämligen en mycket enkel drake som livnär sig på att skrämma (och grilla) turister på det skotska höglandet. Däremellan trallar han operamelodier och förbannar sin sons febrila försök att förneka sitt eldsprutande kall. Med andra ord en rätt typisk generationskonflikt.

Drakens historiska roll som väktare mot bränder

Kulturhistorien kryllar ju som bekant av eldsprutande drakar. Men den västerländska bilden av draken som en flejmande fiende behöver av allt att döma nyanseras. För faktum är att draken även historiskt sett haft en symbolisk roll som väktare mot bland annat bränder. Efter den stora stadsbranden i Sundsvall 1888 satte man upp en drake på ett av taken. Tanken var att den dekorativa vindflöjeln på Hirschska huset skulle skydda den nya Stenstaden från framtida eldsvådor. Det var också den draken som senare fick stå modell för den moderna kommunloggan och gjorde Sundsvall till just drakstaden.

Men tanken om draken som en välvillig, beskyddande makt – lite som i den kinesiska kulturen – tycks gå längre tillbaka än så. I texten »Drakar i Uppåkra«, som ingår i antologin »Fler fynd i centrum. Materialstudier i och kring Uppåkra«, skriver arkeologiprofessorn Anne-Sofie Gräslund att draken under medeltiden i Sverige också kunde uppfattas som en god och vaksam väktare. Som exempel nämner hon en liten järndrake på nyckelhålsskylten till kyrkporten i Sala samt de drakar på takkrön, kronstänger och hisskonsoler till dopfuntslock som förekommer i den romanska träornamentiken. Enligt Gräslund är de senare sannolikt just »apotropeiska«, alltså en typ av föremål som syftar till att ge skydd mot hotande faror.

Från eldfängda korsfararfantasier till dagens klimathot

The Dragon - Fear and PowerEtt avsnitt om Grisu driver för övrigt med den gamla korsfararbilden av draken som ond. Det visar sig nämligen att pappa Fumé också drömt om att bli brandman för sisådär 900 år sedan. Men han blev inte alltför populär när han satte stopp för en häxbränning. Först när den unge draken av misstag satte fyr på halva byn blev människorna glada över att åter ha något gemensamt att frukta. Fumés fiktiva anekdot är en fyndig påminnelse om vilken funktion denna mytologiska varelse fyller i vår fantasi, oavsett om vi ser den som vän eller fiende. 

Jag har precis börjat kika lite i Martin Arnolds nyutkomna bok »The Dragon: Fear and Power« (Reaktion Books, 2018). Den här träffande formuleringen får mig verkligen att tänka på dagens klimathot:

… the idea of the dragon is not only the projection of our fears of Nature’s power but of our deepest fears of ourselves. The dragon is both the dread of our doom and the dread of the part we all play in precipitating it.

När det vill sig illa kan man varken beskylla eller förlita sig på beskyddande symboler och maskotar. Med eller utan vingar. Däremot kan vi var och en hjälpas åt att minimera risken för exempelvis skogsbränder genom att respektera rådande ELDNINGSFÖRBUD – det gäller både drakar och människor.

Drakdräpare, del 3: Sankt Göran som globalt fenomen

Sankt Göran och draken i Gamla stan.Saint George, Sankt Georg, Sankt Göran, Sant Jordi, San Giorgio… Ja, av drakar fruktad dräpare har många namn. Men där det finns drakdräpare finns det förstås också drakar. Sankt Göran och draken är ett återkommande motiv i konsten och anledningen till drakens utbredning i såväl kyrkor som på gator och torg samt vapensköldar i många städer världen över. Den symboliska kampen mellan riddaren och draken – godhet och ondska – var på många håll en del av den katolska Corpus Christi-processionen. Spektakel som överlevt i sekulär form med stadsparader och liknande. 

Snap – den nafsande draken i Norwich

Saint George och draken i kyrkfönstret.I Norwich har processionsdraken Snap ett dylikt ursprung som en del av Saint George’s Day-firandet på religös och senare folklig grund. Denna så kallade »snapdragon« (ej att förväxla med sällskapsspelet) har fått sitt namn efter sina nafsande käkar och finns att beskåda på Norwich Castle Museum. Som synes på bilderna nedan är Snap en sorts drakkostym som någon fick vandra omkring i på stan. Ceremonin kom med tiden att förknippas med borgmästarinvigningen och det exemplar som numera används vid stadsparader snubblade jag över av en slump. Nämligen i kyrkan St George Tombland mittemot katedralen. En förmiddag i mars står jag och fotograferar skylten utanför eftersom kyrkan visat sig vara stängd. Det är då kyrkvaktmästaren Peter Callan får syn på en desperat drakbloggare och kommer till undsättning. »Finns det drakar här?« undrar jag. »Lots of them!«, svarar han glatt och erbjuder mig en rundvisning i kyrkan.

De flesta brukar inte upptäcka draken i fönstret, berättar han. Men en luttrad drakspanare vet naturligtvis att man ska titta under lansens spets precis vid Sankt Görans fötter. På motsatta sidan förvaras även den moderna repliken av draken Snap. När prästen står i predikstolen står han också öga mot öga med besten, påpekar Peter Callan roat.

Sankt Göran – världens flitigaste drakdräpare

Sank Georg spetsar draken på Museum Schnütgen i Köln.Det brukar sägas att Sankt Göran kom från Kappadokien i nuvarande Turkiet, där han spred kristendomen med blodiga konsekvenser som följd. Han var knappast en riddare, utan mer troligt en soldat i den romerska armén. År 303 ska han ha gripits, torterats och avrättats. Men ytterst lite är egentligen känt om hans liv. Legenden om Sankt Göran befästes under medeltiden, sannolikt av hemvändande korsfarare. Berättelsen om hans kamp mot draken tillkom senare. Den spreds bland annat genom ärkebiskopen Jacobus de Voragines krönikor över kristna personligheter i det sena 1200-talets bästsäljare »Legenda aurea« – »Gyllene legender«. Här berättas historien om hur Sankt Göran red in i staden Silene i nuvarande Libyen. Där ska han ha räddat en prinsessa från en hemsk drake, varpå kungen lät sig döpas av ren tacksamhet.

Legenden om Sankt Göran befästes under medeltiden, sannolikt av hemvändande korsfarare.

Den 23 april är Sankt Görans egen helgondag, ett datum som många engelsmän vill göra om till nationaldag. Mot den bakgrunden tvistar man samtidigt om huruvida han är en patriotiskt nationalhjälte eller den perfekta symbolen för tolerans och mångkultur. Mycket talar faktiskt för det senare. Saint George satte troligen aldrig sin fot på de brittiska öarna. Han är dessutom skyddshelgon i alltifrån Georgien till Etiopien. Den 23 april antas även vara såväl William Shakespeares som Miguel Cervantes dödsdag. Till författarnas ära har Världsbokdagen därför instiftats detta datum. Firandet i Katalonien brukar av den anledningen omfatta böcker, rosor och drakar – inte sällan porträtterat i roliga kombinationer. Av upphovsrättsliga skäl vågar jag inte publicera några bilder på bloggen, men jag föreslår att ni bildgooglar på »Sant Jordi«.

Kandinskij mötte drakdräparen i Murnau och Moskva

Sankt Georg i Murnau.Sankt Göran brukar betraktas som ärkeängeln Mikaels jordiska motsvarighet och avbildas ofta till häst, i full färd med att spetsa den stackars draken. Kanske är konstnären Vasilij Kandinskijs berömda målning »Der Blaue Reiter« – »Den blå ryttaren« – i själva verket också Göran. Motivet med denne drakdräpare kom Kandinskij i kontakt med både på stadsvapnet i födelsestaden Moskva och i Murnau am Staffelsee. Sankt Göran är nämligen skyddshelgon även i det lilla bayerska samhället 60 km söder om München, där den ryske expressionisten verkade under en period före första världskriget. Tillsammans med Gabriele Münter och Franz Marc grundade han konstnärsgruppen Der Blaue Reiter. I en katalog från utställningen, »1911 – Kandinskys Reiter für den Almanach« (Schlossmuseum Murnau, 2011) finns exempel på drakdräparen som återkommande motiv hos Kandinskij. 

Sankt Göran och draken-motivet har genom tiderna antagit många olika symboliska betydelser.

Även de mest abstrakta bildkompositionerna genomborras tydligt av riddarens lans. Kampen mot draken har i Kandinskijs målningar tolkats som den andliga konstens seger över det materiella. Sankt Göran och draken-motivet har genom tiderna antagit många olika symboliska betydelser. I Storkyrkan i Stockholm finns den berömda skulptur som Sten Sture den äldre lät beställa för att hylla sin seger över unionskungen Kristian I vid slaget på Brunkeberg 1471. Sankt Göran föreställer alltså riksföreståndaren själv, medan draken i det här fallet är danskarna. En bronskopia av statyn hittar man på Köpmantorget i Gamla stan.

Drachenstich – ett historiskt drakdräparspel i Bayern

Drachenstich-spelens huvudrollsinnehavare med premiärbuketten mellan tänderna.

Drachenstich-spelens huvudrollsinnehavare med premiärbuketten mellan tänderna.

Det finns olika sätt att försöka förstå världen. Själv har jag valt att studera drakar eftersom legenderna om dem säger en hel del om människans kulturhistoria och krigiska sinnelag. De finns bevarade i kyrkor, längs moderna vandringsleder och på en rad olika museer. Därför är det fullt möjligt att lägga upp en rundresa genom Tyskland (och en bit in i Frankrike) helt och hållet på temat drakar. Längs vägen har jag funnit drakar på alla möjliga och omöjliga ställen – även där jag minst hade väntat det. Ja, till och med rulltårtan på det lokala konditoriet i Furth im Wald var utformad som en draksvans… Under två veckor i augusti kretsar nämligen allt i den bayerska gränsstaden kring Drachenstich – Tysklands äldsta folkskådespel med 500-åriga anor.

Drakbloggen gästar biblioteket

Furth im Wald var också slutmålet för stora drakresan och mina drakdräparstudier som jag nu försökt sammanfatta i en essä i Dagens Nyheter. Allt fick naturligtvis inte plats, men det kommer mer i form av blogginlägg framöver. Just nu drunknar jag i allt insamlat material som säkert skulle räcka till en hel bok… Och apropå böcker: drakdiggare i södra Sverige kan redan nu skriva upp datumet 28 november. Då föreläser jag nämligen om drakar på Landskrona stadsbibliotek.

Helsidan om DrachenstichHär kan man läsa dagens DN-artikel på webben i sin helhet. Stort tack till Publicistklubbens Hiertanämnd som tilldelade mig medel ur Otto och Anna Elgh-Lundbergs stipendier för att studera Drachenstich-spelen. Väl på plats i Tyskland fick jag också ett underbart bemötande på flera arkiv. I synnerhet Dr Marion Hruschka (Marktarchiv Murnau) och Werner Perlinger (Stadtarchiv Furth im Wald) förtjänar ett särskilt omnämnande här.

Wagnerdrake i sten vid floden Rhen

DrachenfelsbahnDen tjusiga stendraken som fått äran att pryda den här bloggen hittade jag för några år sedan i Königswinter strax utanför Bonn i hjärtat av Rhendalen. Med Drachenfelsbahn – Tysklands äldsta bergbana – tar man sig smidigt upp till ruinerna av den 1100-talsborg, där Nibelungenhjälten Siegfried enligt legenden dödade draken. Halvvägs ner tornar slottet Drachenburg upp sig i all sin 1800-talsromantiska prakt men häftigast och på samma gång märkligast är ändå Nibelungenhalle, invigd 1913 till minnet av tonsättaren Richard Wagners 100-årsdag.

Reptilzoo med livs levande alligatorer

Nibelungenhalle SiegfriedDen kupolformade byggnaden i sen jugendstil är lite av ett allkonstverk i sig med en nästan sakral atmosfär. Komplett med Wagneraltare och väggar täckta av konstnären Hermann Hendrichs sagolika motiv ur operatetralogin »Nibelungens ring« och »Parsifal« är det i ärlighetens namn en smått bisarr upplevelse. Ett tillhörande reptilzoo med livs levande alligatorer är samtidigt ett kul komplement för den som har barnen med sig.

WagnerdrakeModiga besökare kan dessutom bege sig ner i grottan för att möta den 13 meter långa draken Fafner, lyckligtvis sovande och helt och hållet gjord av sten. Draken vid Nibelungenhalle och Drachenfelsbahn berättade jag om i en researtikel på temat Wagner publicerad i Dagens Nyheter 2009.

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén