En blogg mellan verklighet och fantasi

Etikett: Historia

Drakar i tryck, plysch och medeltida kyrktak

Hornormen på Medeltidsmuseet.
Attributmakaren Bettan Eriksson Gross plyschskulptur av hornormen på Medeltidsmuseet.

Nej, drakbloggen är inte dräpt, den har bara fått vila lite längre än tänkt. Det senaste året har jag vid sidan av frilansandet på heltid pluggat historia på deltid vid Lunds universitet så det har helt enkelt inte blivit någon tid över för annat skrivande. Dessbättre har drakarna i gengäld letat sig in i såväl hemtentor som dagstidningstexter. För drakar och historia hänger onekligen ihop – ju mer jag har läst om drakar, desto mer har jag längtat efter att verkligen få lära mig mer historia för att kunna placera in myter, legender och folksagor i ett större sammanhang. 

Ju mer jag har läst om drakar, desto mer har jag längtat efter att verkligen få lära mig mer historia för att kunna placera in myter, legender och folksagor i ett större sammanhang. 

Kanske är det just därför jag har lite svårt för historikern Bo Erikssons förslag att göra skräck- och monsterstudier till ett eget universitetsämne. Han tänker sig något i stil med modevetenskap och argumenterar bland annat för detta i sin senaste och i övrigt intressanta bok »Monstermanifestet«, som jag recenserade för Dagens Nyheter i vintras. För min del har drakarna helt klart varit en ingång till historia, som jag egentligen tänkte plugga redan förra vändan för 20 år sedan. Men jag tror att man lätt förlorar helhetsbilden och historieämnets tyngd om man utgår från monster istället för tvärt om.

Monster och moral på Medeltidsmuseet

Däremot säger drakar och andra fabeldjur i regel något viktigt om människors föreställningsvärldar i olika tider. Medeltidsmuseets nya utställning »Mellan fabel och fauna« är ett ypperligt exempel på det. Här finns en välkommen ambition att belysa just den historiska bakgrunden till drakar, enhörningar och andra fabeldjur som numera främst förknippas med barnkultur. Utgångspunkten för denna »utställning om djur som fanns och inte fanns« är fabelsamlingen »Dyalogus creaturarum moralizatus« (Skapelsens sedelärande samtal). Det var den första boken som trycktes i Sverige 1483 och texterna på latin är rikt illustrerade med färgglada träsnitt. 

Hornormen i Dyalogus.

Särskilt festlig är den fläckiga hornormen i gult och rött. På Medeltidsmuseet har det drakliknande djuret återskapats som sittbar plyschskulptur av attributmakaren Bettan Eriksson Gross i ett försök att fånga de allra minsta besökarnas intresse. Men framför allt ligger tonvikten på att synligöra den kristna symboliken i de olika djurmotiven med rötter i antikens naturkunskap och mytologi. Drakar och andra fabeldjur förekommer i många olika kulturer och religioner längre tillbaka än så. Men det är i synnerhet de moraliska dimensionerna sprungna ur medeltidens föreställningsvärld som gör dem till så tacksamma projektionsytor även för modern samhällssatir.

Politiskt laddat sagospel om trehövdad drake

När jag besökte utställningen kom jag att tänka på den ryske författaren Jevgenij Schwarz politiskt laddade sagospel »Draken« från 1943, där hjälten Lancelot kommer till en plats som länge terroriserats av en trehövdad drake. För Schwarz blev barnkulturen en täckmantel och tillflyktsort, där han han kunde rannsaka den totalitära staten utan att hamna i klammeri med kommunistregimen. Att läsa sovjetisk barnlitteratur är, som tidskriften The Economist påpekade i en artikel publicerad dagen före Rysslands invasion av Ukraina, också ett ypperligt sätt att förstå moderna autokrater. Läs gärna hela min text om detta i Dagens Nyheter.

Ett hett sommartips är för övrigt att spana in drakar i gamla medeltida kyrktak. I exempelvis Härkeberga och Husby-Sjutolft kyrka finns sagolikt vackra motiv av kyrkomålaren Albertus Pictor.

I barnboksfacket hamnade även författaren och illustratören Johan Egerkrans senaste bok »Drakar«. I min recension konstaterade jag att målgruppsdefinitionen 9-12 år främst avslöjar förlagens oförmåga att kategorisera fackböcker om drakar och utnämnde den till (fjol)årets julklapp för både unga och fullvuxna draknördar. Ett hett sommartips är för övrigt att spana in drakar i gamla medeltida kyrktak. I exempelvis Härkeberga och Husby-Sjutolfts kyrka finns sagolikt vackra motiv av kyrkomålaren Albertus Pictor. I galleriet nedan samlar jag ett axplock ur två coronasomrars drakspaning i dessa och ett gäng andra kyrkor. 

Grisu – draken som drömmer om att bli brandman

Grisu, brandmansdraken från Schloss SalemNär eldningsförbud råder och skogsbränderna rasar runt om i landet är väl flejmande fabeldjur egentligen det sista man borde blogga om. Såvida draken inte råkar vara just (det tyska) brandförsvarets egen maskot. I fjol hade jag vägarna förbi Schloss Salem i närheten av Bodensjön. Det visade sig ligga ett brandkårsmuseum på ägorna. Men jag hade inte riktigt väntat mig att hitta en grön liten drake förklädd till brandsoldat i slottsshoppen. 

Anledningen till denna osannolika kombo är ett barnprogram om draken Grisu som drömmer om att bli brandman. »Ich will Feuerwehrmann werden!«, upprepar han enträget i varje avsnitt som går att hitta på Youtube. Serien kommer egentligen från Italien (»Grisù il draghetto«) och är gjord av bröderna Nino och Toni Pagot. Den började sändas i TV på 1970-talet och är på många sätt ett barn av sin tid – med allt vad det innebär av förlegade och fördomsfulla framställningar av ett och annat. Rymdkapplöpningen och kalla krigets kapprustning sätter samtidigt en politisk prägel. »Världen behöver inte mer eld. Världen behöver blommor«, menar Grisu som vurmar för framsteg, fred och ett grönare miljötänk.

Numera säljs den bevingade lilla brandsoldaten som mjukismaskot till förmån för brandmän som skadats i tjänsten och deras familjer. Kampanjen heter Grisu Hilft!, även om den tecknade krabaten i ärlighetens namn ofta lyckas stjälpa mer än hjälpa. Han har helt enkelt svårt att hålla elden inom sig – till sin fars stora förtjusning. Pappa Fumé är nämligen en mycket enkel drake som livnär sig på att skrämma (och grilla) turister på det skotska höglandet. Däremellan trallar han operamelodier och förbannar sin sons febrila försök att förneka sitt eldsprutande kall. Med andra ord en rätt typisk generationskonflikt.

Drakens historiska roll som väktare mot bränder

Kulturhistorien kryllar ju som bekant av eldsprutande drakar. Men den västerländska bilden av draken som en flejmande fiende behöver av allt att döma nyanseras. För faktum är att draken även historiskt sett haft en symbolisk roll som väktare mot bland annat bränder. Efter den stora stadsbranden i Sundsvall 1888 satte man upp en drake på ett av taken. Tanken var att den dekorativa vindflöjeln på Hirschska huset skulle skydda den nya Stenstaden från framtida eldsvådor. Det var också den draken som senare fick stå modell för den moderna kommunloggan och gjorde Sundsvall till just drakstaden.

Men tanken om draken som en välvillig, beskyddande makt – lite som i den kinesiska kulturen – tycks gå längre tillbaka än så. I texten »Drakar i Uppåkra«, som ingår i antologin »Fler fynd i centrum. Materialstudier i och kring Uppåkra«, skriver arkeologiprofessorn Anne-Sofie Gräslund att draken under medeltiden i Sverige också kunde uppfattas som en god och vaksam väktare. Som exempel nämner hon en liten järndrake på nyckelhålsskylten till kyrkporten i Sala samt de drakar på takkrön, kronstänger och hisskonsoler till dopfuntslock som förekommer i den romanska träornamentiken. Enligt Gräslund är de senare sannolikt just »apotropeiska«, alltså en typ av föremål som syftar till att ge skydd mot hotande faror.

Från eldfängda korsfararfantasier till dagens klimathot

The Dragon - Fear and PowerEtt avsnitt om Grisu driver för övrigt med den gamla korsfararbilden av draken som ond. Det visar sig nämligen att pappa Fumé också drömt om att bli brandman för sisådär 900 år sedan. Men han blev inte alltför populär när han satte stopp för en häxbränning. Först när den unge draken av misstag satte fyr på halva byn blev människorna glada över att åter ha något gemensamt att frukta. Fumés fiktiva anekdot är en fyndig påminnelse om vilken funktion denna mytologiska varelse fyller i vår fantasi, oavsett om vi ser den som vän eller fiende. 

Jag har precis börjat kika lite i Martin Arnolds nyutkomna bok »The Dragon: Fear and Power« (Reaktion Books, 2018). Den här träffande formuleringen får mig verkligen att tänka på dagens klimathot:

… the idea of the dragon is not only the projection of our fears of Nature’s power but of our deepest fears of ourselves. The dragon is both the dread of our doom and the dread of the part we all play in precipitating it.

När det vill sig illa kan man varken beskylla eller förlita sig på beskyddande symboler och maskotar. Med eller utan vingar. Däremot kan vi var och en hjälpas åt att minimera risken för exempelvis skogsbränder genom att respektera rådande ELDNINGSFÖRBUD – det gäller både drakar och människor.

Drachenstich – ett historiskt drakdräparspel i Bayern

Drachenstich-spelens huvudrollsinnehavare med premiärbuketten mellan tänderna.

Drachenstich-spelens huvudrollsinnehavare med premiärbuketten mellan tänderna.

Det finns olika sätt att försöka förstå världen. Själv har jag valt att studera drakar eftersom legenderna om dem säger en hel del om människans kulturhistoria och krigiska sinnelag. De finns bevarade i kyrkor, längs moderna vandringsleder och på en rad olika museer. Därför är det fullt möjligt att lägga upp en rundresa genom Tyskland (och en bit in i Frankrike) helt och hållet på temat drakar. Längs vägen har jag funnit drakar på alla möjliga och omöjliga ställen – även där jag minst hade väntat det. Ja, till och med rulltårtan på det lokala konditoriet i Furth im Wald var utformad som en draksvans… Under två veckor i augusti kretsar nämligen allt i den bayerska gränsstaden kring Drachenstich – Tysklands äldsta folkskådespel med 500-åriga anor.

Drakbloggen gästar biblioteket

Furth im Wald var också slutmålet för stora drakresan och mina drakdräparstudier som jag nu försökt sammanfatta i en essä i Dagens Nyheter. Allt fick naturligtvis inte plats, men det kommer mer i form av blogginlägg framöver. Just nu drunknar jag i allt insamlat material som säkert skulle räcka till en hel bok… Och apropå böcker: drakdiggare i södra Sverige kan redan nu skriva upp datumet 28 november. Då föreläser jag nämligen om drakar på Landskrona stadsbibliotek.

Helsidan om DrachenstichHär kan man läsa dagens DN-artikel på webben i sin helhet. Stort tack till Publicistklubbens Hiertanämnd som tilldelade mig medel ur Otto och Anna Elgh-Lundbergs stipendier för att studera Drachenstich-spelen. Väl på plats i Tyskland fick jag också ett underbart bemötande på flera arkiv. I synnerhet Dr Marion Hruschka (Marktarchiv Murnau) och Werner Perlinger (Stadtarchiv Furth im Wald) förtjänar ett särskilt omnämnande här.

Dagen D: Uppskatta en drake på Appreciate a Dragon Day

Uppskattat eller uppläxat drakdjur? En aspis ur British Librarys manuskriptsamling Harley 3244.

Uppskattat eller uppläxat drakdjur? En aspis ur British Librarys manuskriptsamling Harley 3244.

Av alla årets dagar är detta den viktigaste. Den 16 januari är nämligen den officiella Uppskatta en drake-dagen. Appreciate a Dragon Day startades 2004 av den amerikanska fantasyförfattaren Donita K Paul för att fira utgivningen av boken »DragonSpell«. Hennes författarskap utgår från den kristna idévärlden och där ingår som bekant också drakar. Ta bara medeltidens bestiarier som jag tidigare berättat om på bloggen.

Det finns enligt Donita K Paul ett antal olika sätt att uppskatta en drake på. Det kan till exempel handla om att välja ut sin litterära favoritdrake och presentera den på ett kreativt sätt: med en teckning, dikt, sång eller dylikt. Bibliotek uppmanas att ställa fram drakböcker och Science Fiction-bokhandeln i Malmö publicerade för ett par år sedan ett utmärkt blogginlägg med drakiga boktips. Ett annat förslag går ut på att ta så många roliga bilder som möjligt med en mjukisdrake utplacerad på olika platser – ätandes en hamburgare på en snabbmatsrestaurang eller varför inte läsandes en bok om dinosaurier på biblioteket, föreslår Paul.

Romerska drakbaner och walesiska drakvurmar

Drakar har ju på senare år blivit omåttligt populära, inte minst tack vare en serie som »Game of Thrones«, och konceptet Appreciate a Dragon Day tycks numera leva sitt eget liv. Ett land som är noga med att uppskatta sin drake varje dag är för övrigt Wales (även om vurmen för den röda nationalsymbolen egentligen inte är odelat positiv ur ett politiskt perspektiv). Turistregionen norra Wales har hur som helst tagit tillfället i akt att dagen till ära bjuda på en snabbkurs om den röda drakens historiska ursprung. Sannolikt var det romarna som introducerade draksymbolen i Britannien. De brukade använda draken som ett slags vapenflagga (en så kallad draco) bestående av ett drakhuvud av brons med en vindstrut av tyg som fladdrande svans.

De walesiska kungarna ska senare ha anammat denna romerska drake som stridsfana och hit kan man också härleda namnet »Pendragon«.

Dessa drakvimplar lär ha använts av romerska trupper i strid åtminstone mellan 250 och 400 e.Kr. De walesiska kungarna ska senare ha anammat denna romerska drake som stridsfana och hit kan man också härleda namnet »Pendragon«. Det vill säga den militära gradbeteckning som vi genom legenden förknippar med King Arthur och som alltså inte syftar på en drake, utan på en krigare. Men mer om det en annan gång. Vill man fördjupa sig ytterligare i den walesiska drakens ursprung rekommenderas den lilla skriften »A History of the Red Dragon« av Carl Lofmark (Welsh Heritage Series). Där finns dessutom är en bra och intressant redogörelse av drakens kulturhistoria i största allmänhet.

Från uppläxad till uppskattad varelse

Glöm nu för allt i världen inte bort att uppskatta en drake i dag! Illustrationen här ovan är hämtad ur ett medeltida manuskript. Med tanke på att texterna i ett bestiarium kretsar kring kristen symbolik får man väl anta att mannen på bilden försöker fördriva ondskan – den som drakar och ormar i regel representerar i sådana här sammanhang. (Det här drakliknande fabeldjuret är faktiskt en så kallad aspis som i regel förknippas med synden.) Men situationen ser ju i ändå rätt beskedlig ut. Jag föreställer mig faktiskt att han försöker läsa en godnattsaga för drakdjuret även om den verkar lyssna lite motvilligt. Ja, kanske firade han rent av Appreciate a Dragon Day…

Drakbloggen önskar God jul med walesiskt sommarminne

JuldrakeGod jul! – eller Nadolig Llawen! – som vårt senaste tillskott på bilden här intill skulle säga. Han är ju som synes (Draig goch Cymru står det på magen) en röd drake från Wales. Närmare bestämt från kalkstensudden Great Orme på den walesiska nordvästkusten som vi (jag och särbon alltså) besökte i somras. Halvön fick sitt namn av vikingarna och är belägen vid den underbara badorten Llandudno som påminner lite om en korsning mellan Blackpool eller den engelska sydkustens Brighton och Medelhavets Nice. Getterna betar på de branta grässlänterna och i området ligger också en koppargruva från bronsåldern som numera tros vara världens största i sitt slag. Om Great Orme betyder sjöorm eller drake må vara osagt, men det lokala bryggeriet har i alla fall tänkt rätt med god draköl och osedvanligt snygg etikett. Dessvärre är den omöjlig att få tag på i Sverige så jag får väl nöja med med att smutta på en jämtländsk julöl med Storsjöodjuret i tomteluva…

Juldrakar från när och fjärran

Det bästa med julen är ju som bekant drakarna. Det är sen gammalt. Och för årets raraste julhälsning står det portugisiska fotbollslaget FC Porto (alla förstår ju att tomtens släde i själva verket måste dras av drakar – renar kan ju liksom inte flyga…). I år har jag dessutom köpt mig själv en draktröja i julklapp. Egentligen borde jag förstås ha burit den redan den 16 december på National Ugly Christmas Sweater Day. Men jag tyckte att den var tjusig nog att spara till julafton så nu tänker den här drakbloggaren luta sig tillbaka, knapra hembakta pepparkaksdrakar och mysa i sin nya röda draktröja.

Drakar i dagstidningsdraken

Ishtarportens mytologisk ormhybrid som representerar guden Marduk.

Ishtarportens mytologisk ormhybrid som representerar guden Marduk.

Det var egentligen först när jag strosade runt på Pergamonmuseet i Berlin i höstas som jag på allvar förstod drakens internationella utbredning. Här finns inte bara kinesiskt drakporslin och kaukasiska drakmattor, utan också Ishtarporten – ett arkeologiskt fynd från forntidens rike Babylonien i nuvarande Irak. Stadsporten som konstruerades omkring 575 f Kr på order av kung Nebukadnessar II är utsmyckad med bilder av lejon, tjurar och drakar. Eller närmare bestämt en mytologisk ormhybrid med lejonben (kallad mušḫuššu eller sirrush) som representerar guden Marduk. Den här insikten i kombination med en hög draklitteratur – i synnerhet den amerikanske antropologen David E. Jones bok »An instinct for dragons« (Routledge, 2002) – växte så småningom till en större drakessä som publicerades i DN Kultur förra veckan.

Vad jag pratar om när jag pratar om drakar

Drakar i dagstidningsdrakenDet är inte varje dag man får tillfälle att lägga ut texten om drakar i både populärkulturen och dagspolitiken på kultursidorna så håll till godo. En jättetjusig illustration signerad Jonas Backlund blev det också på kulturettan. Under semestern har jag dessutom passat på att studera drakar på de brittiska öarna. Räkna med mer läsning om både gröna och röda drakar från England och Wales här på bloggen framöver!

Här finns min DN-artikel »Trendiga monster – en drake för varje tid« att läsa i sin helhet.

Brännvinsdrakens tid nu kommer

Foto: Birgit Brånvall/Nordiska museet

Foto: Birgit Brånvall/Nordiska museet

Så vad har midsommar med drakar att göra? Inte mycket kan man tycka, men du som följer den här bloggen vet att dessa bevingade varelser kan dyka upp där man minst anar. Eftersom snaps till sillen i regel är lika synonymt med det svenska midsommarfirandet som regnet tänkte jag att det var dags att skriva lite om den så kallade »Brännvinsdraken«. Jo, du läste rätt. Draken har historiskt sett förekommit i olika slags propagandasammanhang. Inte minst som ett förkroppsligande av ondskan och på en nykterhetsplansch från 1800-talet får »brännvinsdraken« symbolisera spritfördärvet.

Levande hembränningsapparat

På bilden syns ett flerhövdat monster omgivet av människor som befinner sig i olyckliga situationer, av allt att döma orsakade av alkohol. Och nog är det ett både drastiskt och fantasieggande bildspråk som skapats i avskräckningssyfte med draken som levande hembränningsapparat. Det första jag kommer att tänka på när jag ser den här groteska illustrationen är Hieronymus Boschs triptyk »Lustarnas trädgård«. Konsthistorikern och museimannen Gunnar Jungmarker som forskat om planschen drar också paralleller till 15- och 1600-talens skräck- och helvetesskildringar.

Draken har historiskt sett förekommit i olika slags propagandasammanhang. Inte minst som ett förkroppsligande av ondskan och på en nykterhetsplansch från 1800-talet får »brännvinsdraken« symbolisera spritfördärvet.

I en artikel publicerad i tidskriften RIG (årgång 66, häfte 2 1983), utgiven av Föreningen för svensk kulturhistoria i samarbete med Nordiska museet och Folklivsarkivet i Lund, redogör han för affischens ursprung, olika varianter och sociala bakgrund. »Brännvinsdraken« visar sig vara en svensk kopia gjord av konstnären och grafikern Anders Lundquist kring 1843 efter ett tyskt-(danskt) original. När Nordiska museet 1979 anordnade en utställning med anledning av nykterhetslogerna IOGT-NTO:s gemensamma 100-årsjubileum var det för övrigt under rubriken »Upp till kamp mot Brännvinsdraken«. Då användes en enklare omarbetning av nykterhetsplanschens drake som utställningsaffisch.

Sprit och samhällskritik

På den äldre planschen, som förekommer i lite olika utföranden, har två av djurets huvuden med gigantiska käftar fått en central placering. I det ena gapet skyfflas bränneriråvarorna säd och potatis in, medan det andra utgör själva eldstaden. Jungmarker konstaterar att »det flammar som inuti det groteska huvud som i gammal kyrklig konst brukar få föreställa entrén till helvetet«. Men »någon stjärt av den sedvanliga fjälliga reptiltypen« syns däremot inte till. Svansen tjänar istället som spiralformad hals för det tredje huvudet med orm- eller ödlekaraktär. Ur dess mun flödar en flod av brännvin och jag håller med Jungmarker om att den här delen av djuret märkligt nog »ser mot oss med en mild, allt annat än diabolisk blick«. Kanske är brännvinsdraken själv lite lullig?

En brännvinsdrake till sillen?

En brännvinsdrake till sillen?

Man kan också förvånas över att människorna vi möter på planschen är »biedermeiertidens småborgare« snarare än »förslummade trashankar« som kunde avskräcka genom yttre förfall. Något som antyder en samhällskritisk aspekt. Men så ackompanjeras ju bilden också av förklarande texter om alkoholens skadeverkningar i propagandasyfte mot »brännvinsdraken«. Alltså husbehovsbränningen som under perioden 1810–55 betraktades som roten till det onda och som enligt historikern Per Frånbergs artikel »Spriten & staten« i tidskriften Populär Historia (nr 1 1997) fick statsmakterna att i jakten på större skatteinkomster liera sig med Svenska nykterhetssällskapet.

»Drakumentären« – en skildring mellan fakta och fiktion

Den walesiska (röda) och samiska (vita) draken i luftstrid. Foto: Productions Thalie

Den walesiska (röda) och saxiska (vita) draken i luftstrid om makten. Foto: Productions Thalie

»Drakar är bara myter, fantasifoster som är gemensamma för oss alla.« Så börjar den kanadensiska kortfilmen »Drakar: myter och skrönor« från 2013 som nyligen visades i SVT. Filmens originaltitel »Dragons: Real Myths and Unreal Creatures« är egentligen ännu mer talande för vad jag skulle kalla en »drakumentär«. Alltså en dokumentär som, i enlighet med ämnets natur, kombinerar fakta och fiktion. Drakar må tillhöra fantasins värld, men myterna om dem är högst verkliga och det har man tagit fasta på här. Bioversionen visades dessutom även i 3D.

Max von Sydow spelar alltså den kryptiske dr A Conis som försöker hjälpa en ung kvinna (Laurence Leboeuf) att bli kvitt sina mardrömmar om drakar. Med detta som ramberättelse går de tillsammans igenom olika drakmyter. Från ett sumeriskt sigill som porträtterar Tiamat – världens moder i babylonisk religion och en av historiens äldsta drakgestalter – till västerländska drakdödarlegender, där draken i regel symboliserar ondska och girighet. Ta bara den nordiska mytologins skattvaktande Fafner som också förekommer i Wagners Nibelungenoperor. Värt att notera är att synen på drakar i allmänhet är betydligt mer positiv i Asien. (Jag konstaterar att samma sak gäller robotar och får säkert anledning att återkomma till det här på bloggen framöver.)

Röda vita draken

Alla som undrat hur Wales fick sin flagga med den röda draken får dessutom svaret i historien om kampen mellan den röda och vita draken som symboliserar walesarnas strid mot saxarna. Mer än så bör nog inte avslöjas här… Men filmen är inte bara en snygg fantasyberättelse med en fyndig twist på slutet, utan fungerar också utmärkt som snabbkurs i grundläggande drakteori. Dessutom hänvisas det bland annat till Carl Sagans bok »Lustgårdens drakar« om den mänskliga intelligensens utveckling för den som vill fundera vidare över drakmyternas uppkomst och funktion i våra liv.

TV-året har med andra ord börjat bra för drakälskare i SVT. Men riktigt samma lovord kan man inte ösa över »Draklegender«, ytterligare en drakumentär som visades i samma veva som »Drakar: myter och skrönor«. Upplägget är visserligen mer dokumentärt. Här finns ingen övergripande story, men de olika myterna har ändå iscensatts. Ofta på ett överdramatiserat och rätt machomässigt sätt med riddare och eldsprutande drakanimationer. Därmed inte sagt att det saknas intressanta infallsvinklar.

Draken som maktsymbol

Klostret på den brittiska ön Lindisfarne invaderades av helt andra sorters drakar. De landstigande hedningarna från Skandinavien hade dekorerat sina vikingaskepp med snidade drakhuvuden i trä för att sätta skräck i fienden. Som symbol för makt, aggression och girighet blev alltså draken en del av krigarkulturen. Vikingarna tog strid mot kristendomen med blodbad och munkarna på Lindisfarne var chanslösa. Bayeuxtapeten visar att drakarna fanns med även när normanderna erövrade England 1066. Men de religösa vindarna vände. I många europeiska kyrkor hyllas senare drakdödande helgon som Sankt Göran och då handlar det istället om kristendomens kamp mot ondskan.

Trots att drakar med största sannolikhet aldrig har funnits på riktigt verkar dessa påhittade hjältedåd också ha fungerat bra i propagandasammanhang. I gravvalven i katedralen i Durham finns till exempel det svärd som sir John Conyers lär ha använt när han dräpte Sockburn-draken och av »Draklegender« att döma utnyttjade han dådet för att befästa sin härskarställning. Vem skulle protestera mot någon som säger sig ha dödat något så mäktigt som en drake?

»Drakar: myter och skrönor« går att se på SVT Play till och med den 2 februari. Även »Draklegender« ligger kvar ett tag till.

En walesisk drake på västfronten

Walesisk drake på västfrontenSommaren 2015 kör vi genom det belgiska landskapet några kilometer norr om Ypern. Placerar man en historielärare och en kulturjournalist i samma hyrbil är sannolikheten rätt stor att man hamnar just här. Hundraårsminnet av första världskriget 1914-18 har gjort västfronten till ett märkligt turistmål med utstakade resrutter mellan slagfält, skyttegravar och krigskyrkogårdar. Okända soldater begravda i prydliga rader, vallmokransar och monument som påminner om meningslösheten. En del har fått vänta längre på hågkomsten än andra. Minnesmärket över de walesiska män och kvinnor som var inblandade i kriget restes först 2014.

Walesiskt minnesmärkeAtt walesarna känner behovet av att låta sin röda drake torna upp sig mot horisonten är kanske ett tecken i tiden. En sorglig epok där nationalsymboler åter sätts på piedestal, men också en tid då det känns viktigare än någonsin att minnas. På plaketten läser jag att det var här den 38:e walesiska divisionen var med och startade det blodiga slaget vid Passchendaele den 31 juli 1917. Den walesiska inställningen till kriget hade svängt från en pacifistisk hållning till starka sympatier med Belgien – en annan liten nation med stark gruvindustri. Unga män tog värvning från var och varannan by och krigsindustrin gick på högvarv, men walesarna fick betala ett högt pris. Den röda drakstatyn som nu står där så stolt med Flanderns fält i bakgrunden är därför tillägnad hela den walesiska befolkningens engagemang under WWI.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén