En blogg mellan verklighet och fantasi

Etikett: Kulturhistoria Sida 1 av 3

Flamländska drakexpeditionen och andra drakspår

Keramisk draksvans framför museet i Beesel

Det börjar dra ihop sig till drakens år som enligt den kinesiska kalendern börjar den 10 februari 2024. Men i min värld är naturligtvis varje år ett drakår, särskilt i semestertider. Nu under julledigheten har jag äntligen hunnit ta mig an historikern Bo Erikssons nya bok »Drakspår. På jakt efter världens mest kända reptil« (Norstedts, 2023) som utkom i höstas och tar ett ambitiöst helhetsgrepp om drakarnas världshistoria. Hedrande nog omnämns faktiskt den här bloggen bland källorna. Och om det är någonting jag brukar ägna mig åt så är det väl just att följa drakspår även om det varit extremt ont om tid att berätta om fynden just i år. Det här långa slingrande inlägget får därför bli en sorts bokslut med summering av årets drakskörd.

Från tyska trädrakar till en nederländsk träskdrake

De Bossche Draak

Sommarens drakresa genom Tyskland, Nederländerna och Belgien fick arbetsnamnet »Flamländska drakexpeditionen«. I tyska Quakenbrück heter det lokala basketlaget Artland Dragons efter området (Samtgemeinde) Artland som samlar en rad mindre samhällen i distriktet Osnabrück i nordvästra Tyskland. Motivet Artländer Drache syns för övrigt på lokala vapensköldar eller som kurbitsliknande träsniderier på möbler och kyrkbänkar – bland annat i St. Sylvester-kyrkan. Annars är det först och främst grodor som sätter sin prägel på Quakenbrück med en »Poggenpad« – grodpromenad – genom den historiska stadskärna från medeltiden.

På andra sidan gränsen i ‘s-Hertogenbosch – eller kort och gott Den Bosch – tronar istället en gyllene drake på piedestal vid en stor fontän utanför centralstationen. Provinshuvudstaden i nederländska Noordbrabant är mest känd som den sengotiska konstnären Hieronymus Boschs födelsestad. Men den lokala drakkopplingen här skulle egentligen förtjäna ett eget inlägg. De Bossche Draak-skulpturen restes så sent som 1903, men den lokala draklegenden är äldre än så. Moerasdraak (Träskdraken) var nämligen smeknamnet på den länge ointagliga staden Den Bosch redan på 1600-talet.

Inte undra på att såväl stadens fotbollslag FC Den Bosch som det lokala bryggeriet Brouwerij D’n Draok fastnat för draken som symbol. I Johannes döparens katedral (Sint-Janskathedraal) hittar jag för övrigt ovanligt många drakhelgon. Däribland Marta med sin tarasque – en grotesk draksläkting – som vanligen är hemmahörande i Sydeuropa.

Gent – den gyllene drakens stad

Gyllene draken i Gent

I den mycket måndagsstängda hamnstaden Bergen op Zoom tar vi in på Grand Hotel De Draak som lär vara Nederländernas äldsta hotell. Lite onödigt snofsigt för min smak, men med drakdekor och frukost att dö för! Desto mer välkomnande är belgiska Gent, men vad annat kan man vänta sig av en stad som vaktas av en gyllene drake? Klocktornet, Belfry, är ett UNESCO-klassat världsarv och pryds sedan 1377 av en drake – sedermera känd från etiketten till ölmärket Gulden Draak. Den nuvarande draken sattes på plats 1980 med hjälp av helikopter och väger 400 kg. Från konfektyrbutiken Sophie’s Sweets & Chocolates på torget nedanför köper vi med oss Gentse draakjes – underbara små chokladpraliner fyllda med hallon eller krispig karamell – och utsökt malet kaffe från lokala rosteriet Koffies De Draak.

Sint-Joris är för övrigt det flamländska namnet på den där otäcka Sankt Göran som (tillsammans med Sankt Mikael) antastar en och annan drake i Gent. Som uppladdning inför resan skrev jag för övrigt en essä i Dagens Nyheter om Storkyrkans skulpturgrupp Sankt Göran och draken apropå konstvetaren Herman Bengtssons bok »Riddaren & draken. En rekonstruerad historia« (Medströms bokförlag, 2022). Det är ett motiv som aldrig tycks falla ur modet och som ständigt laddas med nya innebörder. Inte minst som immateriellt kulturarv i form av folkliga drakdräparspel.

Draaksteken – ett drakspektakel vid floden Maas

Vägdrake i Beesel

En avhuggen draksvans ringlar längs med huvudgatan. Byn Beesel är känd för två saker: drakar och keramik. Bådadera förkroppsligas i den lokala konstnären Leonne van Deuzens vackert grönskiftande och klättervänliga skulptur som även är försedd med bekväma bänkar att sitta på. Och det kryllar verkligen av drakar i det här lilla samhället beläget i sydöstra Nederländerna mellan tyska gränsen och floden Maas. Särskilt ett år som detta då Draaksteken äger rum två helger i augusti.

En avhuggen draksvans ringlar längs med huvudgatan. Byn Beesel är känd för två saker: drakar och keramik.

Drakdräparskådspelet i Beesel arrangeras i dag vart sjunde år och har dokumenterade anor från 1736, men kan vara äldre än så. Precis som Drachenstich i bayerska Furth im Wald och världsarvsklassade Doudou i belgiska Mons är det folkliga spektaklet sprunget ur religösa processioner, där Sankt Görans kamp mot draken en gång i tiden ingick. I sin sekulära form har vart och ett av dessa historiska drakdräparspel förändrats genom tiderna. De har dessutom fått lite olika lokal prägel beroende på omständigheterna runt omkring.

Besök hos besten i Beesel

Draken Draaksteken

Eftersom vi (jag och särbon) tyvärr inte hade möjlighet att besöka någon av Draaksteken-föreställningarna i augusti fick det bli förstudier under semestern i slutet av juli. Johnny Swaters, som är pr-ansvarig, mötte upp och tog med oss på en guidad tur runt byn och bort till själva spelplatsen. Här kunde vi titta närmare på den imponerande detaljrika slottskulissen (en exakt kopia av det riktiga slottet intill) och en tillfälligt anlagd miniatyrversion av floden Maas. Samt naturligtvis årets nya drake som ännu låg och slumrade i verkstaden i väntan på att få både svans och vingar monterade.

Den förra draken från 2016 – en hyggligt stor och skräckinjagande best – har för övrigt gått i pension på en lokal bensinstation(!).

Under vårt besök byggs åskådarläktarna som bäst upp av en professionell firma för säkerhetens skull, men i övrigt är det engagerade bybor som själva står för både hantverk och agerande. Bara att få ihop en stor eldsprutande drake med avancerad teknik är en utmaning. Swaters säger att det finns en viss oro för att den tunga drakvagnen ska fastna i leran om det regnar. Den förra draken från 2016 – en hyggligt stor och skräckinjagande best – har för övrigt gått i pension på en lokal bensinstation(!).

Men i begynnelsen var draken betydligt mindre och mer beskedlig: en man iklädde sig drakdräkten och bolmade helt enkelt cigarrök som pyroteknisk effekt. Man kan föreställa sig att det var ett ganska svettigt jobb och det hände att »draken« krävde en ölpaus. Något som också var tillåtet i en religös kontext eftersom just Draaksteken arrangerades på en måndag (kermismaandag) och inte på en helig dag som söndag, berättar Fons Verdonck. Han var tidigare ordförande i föreningen Draaksteken och ger oss en specialvisning på det lokala museet som presenterar en tillfällig utställning om drakdräparspelen.

Ett allt modernare monster tar form

Drakskulptur i Beesel

Tittar man igenom det gamla filmmaterialet och fotografierna från 1919 och framåt som här presenteras interaktivt på pekskärmar kan man tydligt se hur populärkulturen kommit att prägla i synnerhet bilden av draken. Från att ha varit en tämligen beskedlig best blir draken under 2000-talet allt större och mer skrämmande – helt i linje med moderna fantasy- och actionfilmer på bio. Men även själva skådespelet har genomgått olika förändringar. Ursprungligen fanns inte mycket till handling. Publiken samlades vid stranden och draken dräptes på vägen upp från floden Maas.

Fons Verdoncks dotter Sanne har skrivit en fin liten bok – »Draaksteken. Sint Joris leeft voort in Beesel« (Pharos uitgevers, 2012) – och tar vänligt nog emot oss hemma i köket för att berätta mer om bakgrunden och den historiska utvecklingen. I rummet intill sover hennes nio månader gamla dotter och av den anledningen är hon själv inte med och spelar i år. Annars är Draaksteken på gott och ont en synnerligen lokal angelägenhet som traderas från generation till generation. På gatan stöter vi ihop med 20-åriga Sil Geraets som spelar Baer – en av de som vänder sig mot kungen. Han har ingen tidigare skådespelarerfarenhet, men är entusiastisk inför uppgiften. »I mammas mage« blir svaret på frågan om när han första gången upplevde Draaksteken och det säger kanske en del om spelens ständiga närvaro.

Beesel är en liten by med runt 2 500 invånare. Sanne Verdonck menar att alla som är intresserade är välkomna att delta i spelen, men konstaterar samtidigt att Draaksteken har en tendens att överskugga andra intressen. Ska man vara en del av gemenskapen här gäller det med andra ord att gilla det här med drakar. Många engagerade bybor har dekorerat sina hus och trädgårdar med drakkonstverk och fotografier från tidigare år. På det mysiga lilla hotellet Mert 5 mitt i byn både sover och äter vi för övrigt gott. Här finns lokala Limburgspecialiteter som »kaaj sjotel« (en sorts kall röra med sallad, ägg och bröd till) och zuurvlees (en regional sötsyrlig och mustigt god köttgryta). Johnny Swaters ser dessutom till att vi inte missar Limburgse vlaai (en sorts paj med frukt eller bär) till eftermiddagsfikat.

»Tron på det goda« – ett nyskrivet drakspel på lokal dialekt

Johnny Swaters guidar till spelplatsen för Draaksteken

»Geluif in ’t Goeje« (ungefär »Tron på det goda«) heter årets upplaga med nyskrivet manus författat på lokal dialekt av Venloförfattaren Frans Pollux. Sint Joris roll har tonats ned och den uppdaterade handlingen kretsar mer kring den maktfullkomlige kungen som själv fabricerat draken för att tvinga folket till lydnad – med allt vad det innebär av moderna tolkningsmöjligheter. Någon vecka efter vårt besök händer det som inte får hända: Roy Smeets som ska spela kungen skadar höften i en cykelolycka. Men Fred Geraets byter roll med kort varsel och Draaksteken 2023 blir av ändå. Sex utsålda föreställningar genomförs med hjälp av 900 aktörer och volontärer inför 15 000 åskådare.

Följ pengarna, eller »follow the money«, är en flitigt använd metod inom grävande journalistik. Genom att följa penningtransaktioner kan man få syn på mönster och avslöja ekonomiska oegentligheter. Ur ett kulturhistoriskt perspektiv är »follow the dragons« en rimlig motsvarighet. Drakar har uppstått i människans fantasi och förflyttat sig i världen genom folkvandringar, invasioner och handel. Legenderna om dem (och deras dräpare) har med tiden blivit en del av vårt kollektiva minne och historiebruk.

Min uppmaning om att följa drakarna handlar alltså i grunden om att följa spåren efter mänskliga möten och aktiviteter. Myter, legender och lokala folksagor flödar i själva verket ofta fritt över de gränser de en gång tillkom för att upprätthålla. Så får draken också en både social och politisk dimension i en europeisk gemenskap med öppna dörrar mot resten av världen. Där det finns drakar finns det människor och där det finns människor finns det drakar och jag tycker, som ni vet, om att försöka förstå olika platser med hjälp av dessa fantastiska vidunder. Det kan sluta med att man blir intervjuad av nederländsk lokal-TV. Klippet från Omroep P&M finns fortfarande att se på Youtube.

Tack till Johnny Swaters, Fons Verdonck och Sanne Verdonk som tog sig tid att träffa oss och försåg mig med ett digert faktamaterial om Draaksteken.

Drakar i tryck, plysch och medeltida kyrktak

Hornormen på Medeltidsmuseet.
Attributmakaren Bettan Eriksson Gross plyschskulptur av hornormen på Medeltidsmuseet.

Nej, drakbloggen är inte dräpt, den har bara fått vila lite längre än tänkt. Det senaste året har jag vid sidan av frilansandet på heltid pluggat historia på deltid vid Lunds universitet så det har helt enkelt inte blivit någon tid över för annat skrivande. Dessbättre har drakarna i gengäld letat sig in i såväl hemtentor som dagstidningstexter. För drakar och historia hänger onekligen ihop – ju mer jag har läst om drakar, desto mer har jag längtat efter att verkligen få lära mig mer historia för att kunna placera in myter, legender och folksagor i ett större sammanhang. 

Ju mer jag har läst om drakar, desto mer har jag längtat efter att verkligen få lära mig mer historia för att kunna placera in myter, legender och folksagor i ett större sammanhang. 

Kanske är det just därför jag har lite svårt för historikern Bo Erikssons förslag att göra skräck- och monsterstudier till ett eget universitetsämne. Han tänker sig något i stil med modevetenskap och argumenterar bland annat för detta i sin senaste och i övrigt intressanta bok »Monstermanifestet«, som jag recenserade för Dagens Nyheter i vintras. För min del har drakarna helt klart varit en ingång till historia, som jag egentligen tänkte plugga redan förra vändan för 20 år sedan. Men jag tror att man lätt förlorar helhetsbilden och historieämnets tyngd om man utgår från monster istället för tvärt om.

Monster och moral på Medeltidsmuseet

Däremot säger drakar och andra fabeldjur i regel något viktigt om människors föreställningsvärldar i olika tider. Medeltidsmuseets nya utställning »Mellan fabel och fauna« är ett ypperligt exempel på det. Här finns en välkommen ambition att belysa just den historiska bakgrunden till drakar, enhörningar och andra fabeldjur som numera främst förknippas med barnkultur. Utgångspunkten för denna »utställning om djur som fanns och inte fanns« är fabelsamlingen »Dyalogus creaturarum moralizatus« (Skapelsens sedelärande samtal). Det var den första boken som trycktes i Sverige 1483 och texterna på latin är rikt illustrerade med färgglada träsnitt. 

Hornormen i Dyalogus.

Särskilt festlig är den fläckiga hornormen i gult och rött. På Medeltidsmuseet har det drakliknande djuret återskapats som sittbar plyschskulptur av attributmakaren Bettan Eriksson Gross i ett försök att fånga de allra minsta besökarnas intresse. Men framför allt ligger tonvikten på att synligöra den kristna symboliken i de olika djurmotiven med rötter i antikens naturkunskap och mytologi. Drakar och andra fabeldjur förekommer i många olika kulturer och religioner längre tillbaka än så. Men det är i synnerhet de moraliska dimensionerna sprungna ur medeltidens föreställningsvärld som gör dem till så tacksamma projektionsytor även för modern samhällssatir.

Politiskt laddat sagospel om trehövdad drake

När jag besökte utställningen kom jag att tänka på den ryske författaren Jevgenij Schwarz politiskt laddade sagospel »Draken« från 1943, där hjälten Lancelot kommer till en plats som länge terroriserats av en trehövdad drake. För Schwarz blev barnkulturen en täckmantel och tillflyktsort, där han han kunde rannsaka den totalitära staten utan att hamna i klammeri med kommunistregimen. Att läsa sovjetisk barnlitteratur är, som tidskriften The Economist påpekade i en artikel publicerad dagen före Rysslands invasion av Ukraina, också ett ypperligt sätt att förstå moderna autokrater. Läs gärna hela min text om detta i Dagens Nyheter.

Ett hett sommartips är för övrigt att spana in drakar i gamla medeltida kyrktak. I exempelvis Härkeberga och Husby-Sjutolft kyrka finns sagolikt vackra motiv av kyrkomålaren Albertus Pictor.

I barnboksfacket hamnade även författaren och illustratören Johan Egerkrans senaste bok »Drakar«. I min recension konstaterade jag att målgruppsdefinitionen 9-12 år främst avslöjar förlagens oförmåga att kategorisera fackböcker om drakar och utnämnde den till (fjol)årets julklapp för både unga och fullvuxna draknördar. Ett hett sommartips är för övrigt att spana in drakar i gamla medeltida kyrktak. I exempelvis Härkeberga och Husby-Sjutolfts kyrka finns sagolikt vackra motiv av kyrkomålaren Albertus Pictor. I galleriet nedan samlar jag ett axplock ur två coronasomrars drakspaning i dessa och ett gäng andra kyrkor. 

Drakarna i Sussex – från Knuckerhål till kunglig paviljong

The Dragon fasad.
Lokalt drakhak i Horsham, Sussex.

Om du hittar ett brittiskt hak med ordet drake i namnet finns det med stor sannolikhet även en lokal legend om ett odjur som ligger och lurar någonstans i skuggorna. Puben The Dragon, Colgate är inget undantag. Den är belägen i närheten av St Leonard’s Forest i Horsham, en plats förknippad med den sedvanliga historien om ett helgon som dräper en drake. Sankt Leonard är förvisso inget helgon från Sussex. Men enligt folkloristen Jacqueline Simpson i »Folklore of Sussex« (The History Press, 1973/2009) ska den franske 500-talseremiten ha vördats av återvändande korsfarare. En seglivad legend förtäljer att han vid något tillfälle faktiskt ska ha bott i skogen och till och med dödat en drake där.

Falska nyheter från Sussex?

Som så ofta när det gäller folklore är det ont om originalkällor, men en solig eftermiddag i oktober sitter jag ändå på lokalbussen till Lewes. Residensstaden i det administrativa grevskapet East Sussex, där Sussex arkeologiska sällskap (The Sussex Archaeological Society) håller till. Bakom en trädörr på översta våningen i Barbican House Museum, mitt emot det normandiska slottet, finns deras specialbibliotek och samlingar. Jag är sen till mitt avtalade möte, men två volontärer väntar snällt med en trave böcker om traktens lokala draklegender.

En text, ursprungligen publicerad av John Trundle 1614, berättar om en »strange monstrous serpent or dragon« som ska ha dödat både människor och boskap i skogarna nära Horsham.

En text, ursprungligen publicerad av John Trundle 1614, berättar om en »strange monstrous serpent or dragon« som ska ha dödat både människor och boskap i skogarna nära Horsham. »Det här är urtexten«, säger Colin Brent och pekar på citatet ovan i en gammal bok från 1836 samtidigt som han konstaterar att resten av de spekulativa redogörelserna som finns i biblioteket bara återberättar samma story om och om igen. Han brukade undervisa i historia vid det som numera heter University of Brighton och har varit medlem i Sussex arkeologiska sällskap i femtio år. Tillsammans med sin fru Judith, en pensionerad arkivarie, ställer mr Brent upp som volontär för att hålla bibliotekets samlingar levande och tillgängliga för besökare.

Skattvaktardrake Lewes.
Arkeologiska sällskapets donationer vaktas givetvis av en drake.

Ormen (eller draken som vissa kallar den) sägs ha varit över nio fot lång och bredare på mitten. Men sensationslystna pamfletter var rätt vanliga vid den här tiden och det är möjligt att alltsammans bara var ett journalistiskt påhitt. Ett annat exempel på ett dylikt »fake news«-fenomen är ett häfte från 1669 med titeln »The Flying Serpent, or, Strange News out of Essex«. Att en monstruös orm lurade i St Leonard’s Forest var samtidigt en utbredd uppfattning så sent som i början av 1800-talet. Men det kan ha funnits en fullt naturlig förklaring bakom dessa envisa rykten. Enligt antikvarien Mark Antony Lower såg smugglare till att hålla idén om ett odjur levande för att skrämma bort folk från skogen.

Draken från Lyminster kallas för the Knucker

The Knucker Hole.
The Knucker Hole enligt »Sussex Archaeological Collections« Vol. XVIII.

En annan berömd drake från Sussex beskrivs som ett vattenmonster och sägs ha levt i en bottenlös källa eller damm nära kyrkan i byn Lyminster. Den här legendariska besten är känd som the Knucker och dess boning kallas för the Knucker Hole, jämförbart med något slags slukhål. Som Jacqueline Simpson påpekar går namnet Knucker eller Nucker att härleda till det anglosaxiska ordet nicor som betyder just vattenmonster. Det här är särskilt intressant för svenska läsare eftersom ordet även är besläktat med Näcken, en övernaturlig mansvarelse känd för att spela violin och på så sätt lura människor att drunkna i bäcken. 

Georgian Dragon öl.

Det finns en heroisk historia om en riddare som dräper Lyminsters Knucker, men en av de mer populära versionerna berättar den kuriösa historien om Jim Pulk. Han var en lokal bondgrabb som dödade den stackars draken genom att förgifta den med en paj och därefter skar huvudet av den. Olyckligtvis glömde han att tvätta händerna innan han firade sitt dåd med pint på puben och råkade av misstag förgifta sig själv när han torkade sig om munnen. På tal om öl, vad är tanken bakom säsongens ale Georgian Dragon som bryggs av Harvey’s Brewery i Lewes? Jo, etikettens Iguanodonskelett är en hyllning till den lokala läkaren och paleontologen Gideon Mantell. Han var en av de första som publicerade teorier om sina fossilfynd från South Downs.

Drakarna inne i paviljongen är utsökta exempel på kineserier, den europeiska tolkningen av kinesisk estetik som blev populär i och med importen av asiatiska handelsvaror som porslin och siden redan på 1600- och 1700-talen.

Dinosaurier och draktänder

Royal Pavilion.
The Royal Pavilion i Brighton.

Det är inte alls omöjligt att det tidiga 1800-talets fynd av fossiliserade förhistoriska reptiler åter satte fart på intresset för både folklore och drakarna som maktsymboler. Kung George IV var så fascinerad av dessa varelser att han lät dem pryda väggar, golv och möbler i The Royal Pavilion. Hans nöjespalats i badorten Brighton, färdigställt 1823, är designat som en Fjärran Östern-fantasi och känt för sin orientaliska, mycket slående siluett.

Drakarna inne i paviljongen är utsökta exempel på kineserier, den europeiska tolkningen av kinesisk estetik som blev populär i och med importen av asiatiska handelsvaror som porslin och siden redan på 1600- och 1700-talen. Därför är många av drakarna här porträtterade med vingar trots att de kinesiska drakarna vanligen brukar avbildas som ormliknande djur med fyra ben. Ett av de mest imponerande objekten är den gigantiska draken som pryder takkronan i bankettsalen, men det kryllar verkligen av drakar överallt. Vår guide uppmanar oss till och med att hålla utkik efter de bevingade bestarna eftersom drakarna också berättar någonting om de olika rummens funktioner.

Dragon's teeth.
Draktänder i Cuckmere Valley.

Om du beger dig till de kuperade kritkalkplatåerna längs sydkusten kan det hända att du dessutom snubblar över några spetsiga föremål som skiljer sig från den första förbryllande tanden som Gideon Mantell (eller möjligen hans fru) hittade i trakten 1822. Under andra världskriget klassade man Cuckmere Valley som potentiell landstigningsplats för tyska trupper. För att försvåra en invasion placerade man ut olika slags hinder som blockerade infarten från havet. Däribland en rad pyramidformade betongklossar som användes för att hindra stridsvagnars framkomst och går under namnet dragon’s teeth – draktänder.

Det här är en översättning av en text jag skrev på engelska under en två veckor lång språkkurs för journalister vid The English Language Centre i Brighton. Inlägget finns därför att läsa även på bloggens nya engelskspråkiga sida som är under utveckling. Stort tack till Svenska Journalistförbundet för stipendiet.

Internationella kvinnodagen tillhör också drakkvinnorna

Drakkvinnan Melusina i badet.
Stör ej den drakkvinna som badar. Bild ur »Roman de Mélusine«, gallica.bnf.fr / Bibliothèque nationale de France.

I den manliga fantasin föddes både jungfrun i nöd och den farligt förföriska drakkvinnan. Tidigare i år skrev jag en essä för Dagens Nyheter om hur draken speglat synen på kvinnan i olika tider. Från grekisk mytologi till Lisbeth Salander och »Game of thrones«. I dag på Internationella kvinnodagen passar ett utdrag och några bilder på detta slingriga tema särskilt bra här på bloggen. Någon saknade Ursula K Le Guins drakar i sammanhanget. De fick helt enkelt inte plats i just den texten. Men någon gång ska jag försöka ta mig an både »Övärlden« och den amerikanska fantasyförfattarens bevingade ord: »People who deny the existence of dragons are often eaten by dragons. From within.«

Suffragetterna tog strid mot draken som patriarkatet

The Suffragette.
The Suffragette, oktober 1913. Bild från British Newspaper Archive (www.britishnewspaperarchive.co.uk); The British Library Board, © Successor rightsholder unknown.

Nej, Jeanne d’Arc brukar inte gestaltas som ett drakdräpande helgon. Ändå är det hon som står där med draget svärd på omslaget till tidningen The Suffragette i oktober 1913. Framför sig har hon en drake anförd av pressen. »Indecency« – oanständighet – står det på bestens halsband. Det råder ingen tvekan om att draken är patriarkatet och representerar etablissemanget. Att den brittiska rösträttsorganisationen WSPU – Women’s social and political union – valde just den franska martyren som ikonisk symbol återspeglade kvinnorörelsens allt mer militanta framtoning. 

Annars har kvinnliga helgon i regel varit draktämjare snarare än drakdödare.

Klädd i rustning är Jeanne d’Arc dessutom den enda rimliga motsvarigheten till den drakdräpande korsriddaren Saint George eller Sankt Göran. Annars har kvinnliga helgon i regel varit draktämjare snarare än drakdödare. Jag tänker till exempel på Margareta av Antiochia som svaldes av en drake – självaste djävulen – men lyckades bli utspottad igen tack vare sin starka tro. I medeltida konst är hon flitigt avbildad med draken som attribut. Ett annat exempel är den heliga Marta som förknippas med det drakliknande hybridmonstret tarasquen. Enligt den sydfranska legenden lockade hon fredligt med sig det glupska odjuret in till staden, där invånarna kunde döda det och därefter lät sig konverteras till kristendomen.

Drakkvinnan – ett slingrande hot i den manliga fantasin

Just suffragetternas syn på draken som patriarkatet måste samtidigt förstås mot bakgrund av hur drakkvinnan ända sedan urminnes tider utmålats som ett slingrande hot i den manliga fantasin. I »The dragon. Fear and power« (Reaktion Books, 2018) visar den både litterärt och kulturhistoriskt bevandrade Martin Arnold hur framställningar av drakar på sätt och vis också hänger samman med synen på kvinnan i olika tider. Från den judiska mytologins demongestalt Lilit, som ibland förknippas med paradisormen, till vår tids hämndlystna romankaraktär Lisbeth Salander i »The girl with the dragon tattoo«, som Stieg Larssons bästsäljare »Män som hatar kvinnor« träffande heter på engelska. Däremellan fördjupar Arnold bilden av monstruösa kvinnogestalter i såväl grekisk mytologi som medeltida legender och modern fantasy. Så blottlägger han också de misogyna drag och den manliga rädsla för kvinnlig sexualitet som finns inneboende i många av dessa skildringar.

Melusina – folksagan om ett monstruöst familjeliv

Särskilt intressant är historien om Melusina. Berättelsen nedtecknades först av den franska poeten Jean d’Arras i slutet av 1300-talet och handlar om en kungadotter, vars underkropp varje lördagskväll förvandlas till en fisk- eller ormstjärt. Hon träffar adelsmannen Raymondin och accepterar hans frieri på ett villkor: att han låter henne vara ifred på lördagar. Under många år lever de lyckliga och Melusina bidrar till välståndet genom att med sina magiska krafter uppföra byggnader över en natt. Tillsammans får de tio barn, men Raymondins misstänksamhet växer. Till slut kan han inte låta bli att spionera på henne i badet den förbjudna veckodagen och får då syn på hennes ormlika underkropp. När han senare anklagar Melusina offentligt för att ha gett deras barn monstruösa egenskaper blir hon så förtvivlad att hon förvandlar sig själv till en stor drake, cirklar tre varv runt slottet och jämrande återvänder endast om nätterna. 

Drakkvinnan Melusina som monstruös moder.
Drakkvinnan Melusina förkroppsligar familjeförpliktelser och farligt begär, men flyger till slut sin väg. Bild ur »Roman de Mélusine«, gallica.bnf.fr / Bibliothèque nationale de France.

Folksagan om Melusina förekommer i flera versioner och har troligen sina rötter i keltisk mytologi. Precis som sjöjungfrun är hon ett väsen som personifierar konflikten mellan familjeförpliktelser och farligt begär. Arnold noterar även likheter med Lamia, hon som i den grekiska mytologin älskas eller rent av våldtas av Zeus. Sedan dennes hustru Hera straffat henne med vansinne är Lamia dömd till ett liv som barnamörderska och har med tiden kommit att avbildas som drakkvinna. Ett klassiskt musiktips dagen till ära får därför bli den symfoniska dikten »Lamia« komponerad 1919 av Dorothy Howell. Den brittiska tonsättaren fick på sin tid smeknamnet »the English Strauss«, men är ännu en av musikhistoriens förbisedda (drak)kvinnor.

Här kan man läsa min DN-essä »Så blev draken en bild för mäns skräck för kvinnor« i sin helhet.

Johannes – aposteln med draken i bägaren

Johannes med draken i bägaren.

Julefrid för min del innebär att det kanske äntligen finns lite ledig tid över för drakbloggande. Och vad passar väl bättre så här i mellandagarna än att berätta om draken i bägaren? Den 27 december är nämligen aposteln Johannes minnesdag. Han brukar omtalas som Jesus favoritlärljunge och kallas även »kärlekens apostel«. Som en av de fyra evangelisterna har Johannes örnen som attribut. Men som apostel avbildas han i regel med en orm eller drake i en kalk.

Johannes gjorde korstecknet, varpå giftet dunstade och slingrade i väg i skepnad av en orm eller en (tvåhövdad) drake.

I ärkebiskopen Jacobus de Voragines medeltida samling av helgonlegender, »Legenda aurea«, berättas om hur Johannes (ej att förväxla med Johannes Döparen) utsattes för prövning. En avgudapräst uppmanade honom att dricka ur en giftbägare. Johannes gjorde korstecknet, varpå giftet dunstade och slingrade i väg i skepnad av en orm eller en (tvåhövdad) drake. Han kunde sedan dricka vinet utan att ta skada. Scenen, där den kristna tron triumferar, har gett upphov till apostelns udda symbol och motivet har bland annat inspirerat 1600-talsmålaren El Greco. Hans praktfulla tolkning av Johannes med draken i bägaren finns att beskåda på Pradomuseet i Madrid eller på den här länken.

»Dragon in a cup« – vatten, vin och en visslande tedrake

I det tyskspråkiga, katolska kulturområdet finns en tradition att välsigna vinet till Johannes minne vid gudstjänsten den 27 december. Att dricka detta så kallade Johannes- eller Johanniswein är en äldre sedvänja, vars syfte verkar ha varierat både lokalt och över tid. Johannesvinet tycks ha fungerat både som färdknäpp före en resa, vid livets slut eller för att bringa lycka och välgång vid bröllop. Något som ibland tolkas som en referens till Johannesevangeliets mirakelberättelse om bröllopet i Kana, där Jesus förvandlar vatten till vin. Men främst verkar det ha handlat om att hålla det onda borta i största allmänhet. Ungefär på samma sätt som aposteln enligt legenden ska ha fått giftet, ja, draken eller omen, att lämna bägaren.

Drakkannan »Tea Rex«.

Möjligen är Johannes kalk också en referens till Jesu sista måltid. I konsten brukar giftbägaren avbildas just som en nattvardskalk med en rätt rar liten drake i. Som på bilden här ovan, en medeltida glasmålning jag hittade på Museum of Archaeology and Anthropology i Cambridge i somras. Objektet går tydligen under smeknamnet »Dragon in a cup« och draken ser i allra högsta grad harmlös ut. Jag kommer att tänka på den bevingade visslan på den tjusiga vattenkokaren – Alessis jubileumsutgåva »Tea Rex« – som jag fick i födelsedagspresent av särbon. Drakar är ju om inte annat min kopp te.

Le Graoully – en medeltida drake har Metz i sitt grepp

Le Graoully över rue Taison i MetzMånga är städerna som enligt medeltida legender sägs ha terroriserats av en drake. Men märkligast av allt är hur dessa kristna skrönor har överlevt i en mer sekulariserad tid och hur fienden förvandlats till maskot. Som exempelvis i franska Metz, där odjuret kallas Le Graoully. Namnet kommer av tyskans gräulich (avskyvärd, gräslig, hemsk) och den bevingade besten har satt sina spår lite här och var i staden. Trots att den alltså en gång fördrevs härifrån av Saint Clément. Han var den första biskopen i Metz och framställs i regel som en draktämjare snarare än drakdräpare. I katedralen finns visserligen en fönstermålning, där han likt många andra helgon sticker staven i draken. Men legenden säger något annat än Hermann de Münsters glasdekor från 1300-talet.

Saint Clément och legenden om Le Graoully

I ruinerna av en romersk amfiteater härjade Le Graoully och ett stort antal mindre ormar. Deras andedräkt förgiftade omgivningarna och satte skräck i stadens befolkning. Saint Clément vad utsänd för att sprida evangeliet och lovade hjälpa invånarna i utbyte mot att de övergav tron på sina »falska gudar«. Biskopen begav sig till ormgropen, höll upp sitt kors och fångade in Le Graoully med sin stola – det långa breda bandet som bärs över axlarna. Sedan ledde han iväg drakdjuret och såg till att det försvann över floden Seille tillsammans med resten av ormarna. En bragd som fick befolkningen att konvertera till kristendomen.

Le Graoully i katedralens kryptaDen här legenden har skildrats i konst och litteratur genom århundradena. Inte minst för att Le Graoully återupplivades under en återkommande procession genom staden. Det är det spektaklet som renässansförfattaren François Rabelais refererar till i en av sina burleska romaner om jätten Gargantua och dennes son Pantagruel. I fjärde boken skriver han om karnevalen i Lyon. Där tågade man runt med en förskräcklig figur kallad Maschecroute (storslukaren), vars uppenbarelse Rabelais jämför med framställningen av Saint Cléments drake i Metz. I katedralens krypta kan man i dag beskåda en modell av Le Graoully. Exemplaret är en reproduktion från 1864, men trähuvudet är bevarat från 1400-talet. Dessutom hänger en kopia av draken på Château du Haut-Kœnigsbourg söderut i Alsace.

Draktränaren – så som på medeltiden

Saint Clément och draken på Musée de La Cour d’OrDraken som en gång skrämde slag på Metz är numera den sandstensgula stadens stolthet. Till och med tvätteriet på rue Taison har en specialdesignad drakskylt och i linor mellan husen hänger en gigantisk skulptur av Le Graoully. Hit hittar man bland annat med hjälp av de små drakprydda metallplaketterna som finns infogade i asfalten. Ett stenkast bort ligger också Musée de La Cour d’Or med imponerande stora samlingar av arkeologiska fynd och medeltida framställningar av Saint Clément och hans drake. Särskilt skräckinjagande ser den ju inte ut när den går fot bredvid biskopen likt en hund i koppel. Kanske är det trots allt inte så konstigt att Le Graoully blivit en lika tam som tuff symbol för fotbollslaget FC Metz.

Snapdragon – eldfängt sällskapsspel i juletid

Drakarnas julnatt – snapdragon

Drakarnas julnatt? Snapdragonbild ur Robert Chambers »The Book of Days«.

Om jag säger snapdragon tänker många av er förmodligen på en typ av systemchip för mobiltelefoner. Eller möjligen på den blomma som på svenska kallas lejongap. Men nu är ju det här en drakblogg och lagom till jul tänkte jag berätta om ett eldfängt sällskapsspel som lär ha varit populärt redan på 1500-talet. Snapdragon (även känt som flapdragon, med eller utan bindestreck) spelades vintertid och särskilt på julafton. Man värmde brandy och hällde upp brännvinet i en grund skål. Därefter fyllde man på med russin och tände eld på alkoholen som lär brinna med en effektfullt blå låga i mörkret. Spelet gick sedan ut på att norpa åt sig brinnande russin ur flammorna med bara fingrarna och snabbt stoppa dem i munnen – med risk för att bli bränd alltså.

Flammande familjenöje från förr

Snapdragon var märkligt nog ett familjenöje på Jane Austens tid. Men jag tycker ärligt talat att det låter mer som barnmisshandel och avråder bestämt bloggens läsare (i alla åldrar) från att testa även ur brandskyddssynpunkt. Eld är ingenting att leka med såvida man inte råkar vara just en eldsprutande drake… Illustrationen här intill är hämtad ur Robert Chambers »The Book of Days. A miscellany of popular antiquities in connection with the calendar, including anecdote, biography, & history, curiosities of literature and oddities of human life and character, Vol II«, en sorts uppslagsbok från 1864 som samlar diverse kuriosakunskaper kopplade till årets alla dagar. Enligt Chambers bok ackompanjerades spelet av följande ramsa:

Here he comes with flaming bowl,
Don’t he mean to take his toll,
Snip! Snap! Dragon!
Take care you don’t take too much,
Be not greedy in your clutch,
Snip! Snap! Dragon!

With his blue and lapping tongue
Many of you will be stung,
Snip! Snap! Dragon!
For he snaps at all that comes
Snatching at his feast of plums,
Snip! Snap! Dragon!

But Old Christmas makes him come,
Though he looks so fee! fa! fum!
Snip! Snap! Dragon!
Don’t ’ee fear him but be bold —
Out he goes, his flames are cold,
Snip! Snap! Dragon!

Uppslukande Shakespearereferens och verb

Den första litterära hänvisningen till snapdragons eller flapdragons finns för övrigt i Shakespeares komedi »Love’s Labour’s Lost« från 1590-talet:

O, they have lived long on the alms-basket of words.
I marvel thy master hath not eaten thee for a word,
for thou art not so long by the head as honorificabilitudinitatibus:
thou art easier swallowed than a flap-dragon.

I »The Winter’s Tale« använder drakbarden Shakespeare (som jag tidigare bloggat om här) istället ordet flap-dragon i verbform för att beskriva hur ett skepp slukas av havet under en storm. Men det är först under 1800-talet som man uttryckligen refererar till begreppet snapdragon som ett sällskapsspel. 1836 kan man exempelvis läsa om denna vådliga jullek i »The Pickwick Papers« av Charles Dickens. Men som sagt: Don’t try this at home!

Källa: Wikipedia och Robert Chambers »The Book of Days«.

En tur till Turckheim: vin- och drakvandring vid Vogeserna

Draken vaktar nycklarnaDet handlar förstås om selektiv perception. Om att man lättare lägger märke till sådant som man är inställd på att hitta. Ändå häpnar jag över hur frekvent förekommande drakar faktiskt är i alla möjliga sammanhang och på alla möjliga platser. Den insikten var den främsta anledningen till att jag startade den här bloggen. Sakteliga har jag också förstått att jag aldrig kommer att bli färdig med det här ämnet.

Bara att besöka alla drakplatser i Europa kommer att ta en hel livstid. Och att skriva om dem tar ännu mer tid. Att försöka förstå och förklara drakens historiska plats och fortsatta relevans i vår samtid. Till och med när jag under sommarens stora drakresa hade bokat in oss på ett charmigt litet hotell med namnet Hôtel Des Deux Clefs – »De två nycklarnas hotell« – i det lilla samhället Turckheim i franska Alsace möttes vi av drakar redan i entrén. Legenden sa nämligen att det var en drake som vaktade de där nycklarna.

En vindrickande drake att skylta med i Turckheim

Vindraken visar vägenDet som förde oss till Turckheim var annars vår nyfikenhet på vingården François Baur med sitt stiliga drakemblem och en alldeles särskild pinot noir vid namn Le Sang du Dragon – »Drakens blod«. Luttrade som vi vid det här laget är hade vi väntat oss ännu en blodig berättelse om någon hjältemodig drakdräpare. Särskilt som vi kvällen innan hade vandrat runt i närliggande Châtenois med sina många spår, ja, till och med en hel kyrka helgad åt Sankt Georg. Men den lokala draklegenden i Turckheim visade sig vara en högst udda och sannolikt rätt unik historia: vilsen drake steks av solen och förblöder, drakblodet bidrar i sin tur till bördig jord för vinodling. Därav namnet Le Sang du Dragon.

Vi drar en lättnadens suck över att äntligen ha hittat en förvisso sorglig, men ändå icke-mordisk drakhistoria. På turistbyrån får vi också en karta över den lokala vandringsleden. En 3,5 km lång vin- och drakpromenad bland vinrankorna med underskön utsikt över bergsmassivet Vogeserna. Informationsskyltarna som kantar vägen berättar om såväl draklegenden som vinproduktionen och illustrationerna är fantasifullt underhållande med en vindrickande drake som guide.

Drakar och druvklasar från medeltiden

Det här med drakar och vin är för övrigt en intressant kombination som dyker upp på många håll, inte minst i trakterna kring floderna Rhen och Mosel. Motivet har funnits åtminstone sedan medeltiden och i tyska Köln passade jag på att besöka Museum Schnütgen med en diger samling medeltida konst. Här finns inte bara kyrkliga helgonbilder av drakdräpare som Sankt Georg, Mikael och Margareta, utan även ett par vindruveätande drakar utsnidade i sandsten på ett segment av en valvbåge från 1200-talet.

Drakar tillsammans med druvor eller vinrankor dyker upp på flera håll, men exakt hur motivet ska tolkas är aningen oklart. Jag söker svaret i Heinrich och Margarethe Schmidts bok »Die vergessene Bildersprache christlicher Kunst« (Verlag C.H. Beck, 1981/2007) som jag hittade i shoppen på Museum Schnütgen. Även i Sara Kuehns studie »The Dragon in Medieval East Christian and Islamic Art« (BRILL, 2011) beskrivs dylika framställningar. Vindruvan och vinrankorna går att knyta till såväl Kristi blod som till paradiset och livets träd.

Listan över outforskade drakstäder att besöka bara växer och växer i all oändlighet ju mer man letar.

Man får förmoda att de druvätande drakarna är någon sorts symbol för synden, frestelsen eller det dionysiska. Den som har närmare besked får gärna upplysa mig och den här bloggens läsare. För nu måste jag nämligen sluta googla det här temat… Winzerbrunnen – »vinodlarbrunnen« i den tyska »Nibelungenstaden« Worms toppas tydligen av en drake med en druvklase i munnen. Där i sällskap av den romerska mytologins vingud Bacchus.

En drake som äter vindruvor finns visst också avbildad i det franska klostret Mont-Saint-Michel. Och dessutom pryds Vaux-sur-Seines kommunvapen av en drake och en druvklase. Naturligtvis för att det även där finns en lokal draklegend. Ja, ni hör ju själva, listan över outforskade drakstäder att besöka bara växer och växer i all oändlighet ju mer man letar.

Drachenstich – ett historiskt drakdräparspel i Bayern

Drachenstich-spelens huvudrollsinnehavare med premiärbuketten mellan tänderna.

Drachenstich-spelens huvudrollsinnehavare med premiärbuketten mellan tänderna.

Det finns olika sätt att försöka förstå världen. Själv har jag valt att studera drakar eftersom legenderna om dem säger en hel del om människans kulturhistoria och krigiska sinnelag. De finns bevarade i kyrkor, längs moderna vandringsleder och på en rad olika museer. Därför är det fullt möjligt att lägga upp en rundresa genom Tyskland (och en bit in i Frankrike) helt och hållet på temat drakar. Längs vägen har jag funnit drakar på alla möjliga och omöjliga ställen – även där jag minst hade väntat det. Ja, till och med rulltårtan på det lokala konditoriet i Furth im Wald var utformad som en draksvans… Under två veckor i augusti kretsar nämligen allt i den bayerska gränsstaden kring Drachenstich – Tysklands äldsta folkskådespel med 500-åriga anor.

Drakbloggen gästar biblioteket

Furth im Wald var också slutmålet för stora drakresan och mina drakdräparstudier som jag nu försökt sammanfatta i en essä i Dagens Nyheter. Allt fick naturligtvis inte plats, men det kommer mer i form av blogginlägg framöver. Just nu drunknar jag i allt insamlat material som säkert skulle räcka till en hel bok… Och apropå böcker: drakdiggare i södra Sverige kan redan nu skriva upp datumet 28 november. Då föreläser jag nämligen om drakar på Landskrona stadsbibliotek.

Helsidan om DrachenstichHär kan man läsa dagens DN-artikel på webben i sin helhet. Stort tack till Publicistklubbens Hiertanämnd som tilldelade mig medel ur Otto och Anna Elgh-Lundbergs stipendier för att studera Drachenstich-spelen. Väl på plats i Tyskland fick jag också ett underbart bemötande på flera arkiv. I synnerhet Dr Marion Hruschka (Marktarchiv Murnau) och Werner Perlinger (Stadtarchiv Furth im Wald) förtjänar ett särskilt omnämnande här.

Drakdräpare, del 1: Sankt Mikael och Moradrakarna

Sankt Mikael och draken i MoraDen här sommaren kommer att gå i drakdräparnas tecken… Ja, jag vet att det låter lite läskigt. Men en luttrad drakspanare vet att drakens utbredning i västerländsk kulturhistoria till stor del följer korstågens framfart. Och är det inte helgonet Sankt Göran som sätter spjutet i det stackars djuret så är det i regel Sankt Mikael – som på Moras kommunvapen. Häromveckan hade jag vägarna förbi Dalarna i egenskap av operarecensent. Då passade jag naturligtvis på att spana in den tjusiga skulpturen av Sankt Mikael och draken. Den är gjord av Per Nilsson-Öst 1980 och placerad på Kyrkogatan mitt i Mora.

Mikael är en av ärkeänglarna och förekommer i såväl judisk och kristen som muslimsk tradition. Mest relevant i sammanhanget är hans kamp mot draken som skildras i Uppenbarelseboken (12:7-9): »Och det blev en strid i himlen: Mikael och hans änglar gav sig i strid med draken. Och draken och hans änglar stred, men han övermannades och det fanns inte mer någon plats för dem i himlen. Och han, den stora draken, ormen från urtiden, han som kallas Djävul och Satan, han som förför hela världen, han störtades ner på jorden och hans änglar störtades ner med honom.«

Mikael och hans änglar gav sig i strid med draken. Och draken och hans änglar stred, men han övermannades och det fanns inte mer någon plats för dem i himlen.

Vad Mora har för kopplingar till Mikael är aningen oklart. Enligt kommunens hemsida kan det ha skett en förväxling med det nordiska helgonet Sankt Olof som tydligen har betraktats som Moras speciella skyddshelgon. En annan teori är att Mora kyrka under katolsk tid kan ha varit helgad åt Sankt Mikael. Alltså innan den lutherska reformationen nådde Sverige på 1530-talet. Med anknytning till Mora återfinns Sankt Mikael och draken för första gången på en riksdagsfullmakt 1675. »Mora Sochns Signet« lyder texten på sigillet och sedan 1931 har pastorsämbetet i Mora använt sig av motivet både som stämpel och sigill.

Kamp om kampen med draken

På 1940-talet begärde både Mora socken och Söderbärke socken att få använda Sankt Mikael och draken i sitt sockenvapen. Båda var berättigade till motivet, men Mora vann »striden« och 1946 blev Sankt Mikael och draken Moras sockenvapen. Efter kommunsammanslagningarna 1971  behöll man symbolen som kommunvapen med viss modernisering. Guldfärgen ersattes med en liknande gul färg och en del detaljer togs bort. Som parentes kan nämnas att även Belgiens huvudstad har Sankt Mikael och draken som stadsvapen. Fast Brysseldraken påminner egentligen mer om en tvåbent djävulsgestalt.

MIK:s klubbmärke med Sankt Mikael och drakenHockeylaget Mora IK använder sig för övrigt också av motivet. Den officiella supporterklubben heter till och med Drakarna, vilket egentligen är märkligt med tanke på att Sankt Mikael sätter ett spjut i draken. Man får förmoda att hockeyfansen frivilligt valt att kliva över på fiendesidan för att inte förväxlas med »Änglarna« – fotbollslaget IFK Göteborg. Draken är ju trots allt en tacksam maskot och souvenir oavsett om den anses vara ond eller god. Och med tanke på att Dala-Floda numera har sin egen Dala-Flodhäst är det faktiskt förvånande att ingen i Mora kommit på tanken att tillverka daladrakar som en lokal variant av dalahästen.

Sida 1 av 3

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén