Allt om drakar

En blogg mellan verklighet och fantasi

Etikett: Medeltiden

Drakdräpare del 4: Margareta av Antiochia

Margareta och draken i Rötz
Margareta och draken på torget i Rötz.

Om det ligger en plågad drake på marken finns i regel tre huvudmisstänkta. Två av dem – ärkeängeln Sankt Mikael och hans jordiska motsvarighet Sankt Göran – har vi redan stiftat bekantskap med här på bloggen. Därmed är det dags att kika närmare på Sankta Margareta eller Margareta av Antiochia, vars helgondag infaller den 20 juli. Legenden säger att hon var dotter till en hednisk präst i Antiochia, en medeltida stad belägen i nuvarande Turkiet. Margareta omvändes till kristendomen och blev därför utkastad av sin far. På landsbygden lever hon därefter som herdinna och prefekten Olybrius faller för hennes skönhet. Men när han blir avvisad drar han Margareta inför domstol. Hon kastas i fängelse och torteras på grund av sin tro. 

Hur man dräper en drake – icke-våldsprincipen

Bakom galler möter Margareta sedan djävulen i skepnad av en drake. Den sväljer henne hel, men korset hon bär irriterar drakens mage så pass mycket att den spyr upp henne igen eller rent av spricker. Senare, ca år 304, dör hon martyrdöden och är som helgon skyddspatron för bland annat barnafödande. Margareta (eller Marina som hon kallas i den östortodoxa kyrkan) är flitigt förekommande i såväl kyrkor som i konsten, där hon ofta avbildas stående på en drake med korset i handen. Hon är en av de fjorton nödhjälparna och räknas till de fyra huvudjungfrurna tillsammans med Barbara, Dorotea och Katarina av Alexandria.

Margareta och draken Museum Schnütgen
Margareta och draken i ekträ från tidigt 1600-tal. Museum Schnütgen, Köln.

Berättelsen om Margareta förekommer som så ofta i lite olika versioner och enbart i England är över 200 kyrkor helgade åt den kristna jungfrun. Juliana Dresvina, som skrivit den första monografin, »A maid with a dragon: The cult of St Margaret of Antioch in medieval England« (Oxford University Press, 2016), konstaterar att bilden av den demoniska draken som Margareta kämpar mot förändrats genom århundradena. Från en varg- eller ormliknande varelse till något som påminner om en vessla, ko eller till och med igelkott. Träsnitt, skulpturer, glasfönster och illuminerade manuskript från olika länder erbjuder ett rikt jämförelsematerial.

En jungfru med feministiska förtecken

 Rafaels Margareta och draken.
Rafaels Margareta och draken. Kunsthistorisches Museum, Wien.

Även Margaretas framtoning är föränderlig och legenden lever vidare i modern tappning. När poeten Åsa Maria Kraft i diktsamlingen »Randfenomen« (Albert Bonniers förlag, 2015) låter Margareta återvända till drakens buk finns inte bara feministiska förtecken, utan även en antydan om den moderna människans negativa miljöpåverkan. »Längre fram i tiden ska draken skapa titthål: slukhål. Slukhål och fraktal, frakterat skiktade av en kemiskt dödlig kompott av den energiberoende människan nedsprängd genom jordens berggrund…«, heter det hos Kraft. På 1500-talet såg den italienska renässanskonstnären Rafael en både sensuell och segerviss jungfru som orädd möter den slingrande drakormens gap med ett krucifix i fast grepp. Målningen finns att beskåda på Kunsthistorisches Museum i Wien. 

På 1500-talet såg den italienska renässanskonstnären Rafael en både sensuell och segerviss jungfru som orädd möter den slingrande drakormens gap med ett krucifix i fast grepp.

Margareta och draken på sporthallen i Rötz.

I likhet med Sankt Göran och Sankt Mikael förekommer Margareta även som heraldisk symbol. Sommaren 2017 står vi således på ett lokalt litet torg i östra Bayern och kisar mot solen. Högst upp på en piedestal utanför kyrkan skymtar siluetten av ett helgon med en drake vid fötterna. Samhället heter Rötz och på väggen till en relativt nybyggd sporthall sitter kommunvapnet med samma Margaretamotiv. En pratglad pensionär stannar till och vill uttrycka sin glädje över att se oss »ungdomar« i stan. Hennes egna vuxna barn har, som så många andra berättar hon, flyttat därifrån och det är märkligt folktomt trots att lokaltidningen skrivit om det stundande 1000-årsfirandet samma dag. Det enda som är öppet vid lunchtid är ett kombinerat pizza- och kebabhak, där stolarnas drakdekor sannolikt skvallrar om en före detta kinakrog. Människor kommer och går, men drakarna består. 

Drakdräpare, del 3: Sankt Göran som globalt fenomen

Sankt Göran och draken i Gamla stan.Saint George, Sankt Georg, Sankt Göran, Sant Jordi, San Giorgio… Ja, av drakar fruktad dräpare har många namn. Men där det finns drakdräpare finns det förstås också drakar. Sankt Göran och draken är ett återkommande motiv i konsten och anledningen till drakens utbredning i såväl kyrkor som på gator och torg samt vapensköldar i många städer världen över. Den symboliska kampen mellan riddaren och draken – godhet och ondska – var på många håll en del av den katolska Corpus Christi-processionen. Spektakel som överlevt i sekulär form med stadsparader och liknande. 

Snap – den nafsande draken i Norwich

Saint George och draken i kyrkfönstret.I Norwich har processionsdraken Snap ett dylikt ursprung som en del av Saint George’s Day-firandet på religös och senare folklig grund. Denna så kallade »snapdragon« (ej att förväxla med sällskapsspelet) har fått sitt namn efter sina nafsande käkar och finns att beskåda på Norwich Castle Museum. Som synes på bilderna nedan är Snap en sorts drakkostym som någon fick vandra omkring i på stan. Ceremonin kom med tiden att förknippas med borgmästarinvigningen och det exemplar som numera används vid stadsparader snubblade jag över av en slump. Nämligen i kyrkan St George Tombland mittemot katedralen. En förmiddag i mars står jag och fotograferar skylten utanför eftersom kyrkan visat sig vara stängd. Det är då kyrkvaktmästaren Peter Callan får syn på en desperat drakbloggare och kommer till undsättning. »Finns det drakar här?« undrar jag. »Lots of them!«, svarar han glatt och erbjuder mig en rundvisning i kyrkan.

De flesta brukar inte upptäcka draken i fönstret, berättar han. Men en luttrad drakspanare vet naturligtvis att man ska titta under lansens spets precis vid Sankt Görans fötter. På motsatta sidan förvaras även den moderna repliken av draken Snap. När prästen står i predikstolen står han också öga mot öga med besten, påpekar Peter Callan roat.

Sankt Göran – världens flitigaste drakdräpare

Sank Georg spetsar draken på Museum Schnütgen i Köln.Det brukar sägas att Sankt Göran kom från Kappadokien i nuvarande Turkiet, där han spred kristendomen med blodiga konsekvenser som följd. Han var knappast en riddare, utan mer troligt en soldat i den romerska armén. År 303 ska han ha gripits, torterats och avrättats. Men ytterst lite är egentligen känt om hans liv. Legenden om Sankt Göran befästes under medeltiden, sannolikt av hemvändande korsfarare. Berättelsen om hans kamp mot draken tillkom senare. Den spreds bland annat genom ärkebiskopen Jacobus de Voragines krönikor över kristna personligheter i det sena 1200-talets bästsäljare »Legenda aurea« – »Gyllene legender«. Här berättas historien om hur Sankt Göran red in i staden Silene i nuvarande Libyen. Där ska han ha räddat en prinsessa från en hemsk drake, varpå kungen lät sig döpas av ren tacksamhet.

Legenden om Sankt Göran befästes under medeltiden, sannolikt av hemvändande korsfarare.

Den 23 april är Sankt Görans egen helgondag, ett datum som många engelsmän vill göra om till nationaldag. Mot den bakgrunden tvistar man samtidigt om huruvida han är en patriotiskt nationalhjälte eller den perfekta symbolen för tolerans och mångkultur. Mycket talar faktiskt för det senare. Saint George satte troligen aldrig sin fot på de brittiska öarna. Han är dessutom skyddshelgon i alltifrån Georgien till Etiopien. Den 23 april antas även vara såväl William Shakespeares som Miguel Cervantes dödsdag. Till författarnas ära har Världsbokdagen därför instiftats detta datum. Firandet i Katalonien brukar av den anledningen omfatta böcker, rosor och drakar – inte sällan porträtterat i roliga kombinationer. Av upphovsrättsliga skäl vågar jag inte publicera några bilder på bloggen, men jag föreslår att ni bildgooglar på »Sant Jordi«.

Kandinskij mötte drakdräparen i Murnau och Moskva

Sankt Georg i Murnau.Sankt Göran brukar betraktas som ärkeängeln Mikaels jordiska motsvarighet och avbildas ofta till häst, i full färd med att spetsa den stackars draken. Kanske är konstnären Vasilij Kandinskijs berömda målning »Der Blaue Reiter« – »Den blå ryttaren« – i själva verket också Göran. Motivet med denne drakdräpare kom Kandinskij i kontakt med både på stadsvapnet i födelsestaden Moskva och i Murnau am Staffelsee. Sankt Göran är nämligen skyddshelgon även i det lilla bayerska samhället 60 km söder om München, där den ryske expressionisten verkade under en period före första världskriget. Tillsammans med Gabriele Münter och Franz Marc grundade han konstnärsgruppen Der Blaue Reiter. I en katalog från utställningen, »1911 – Kandinskys Reiter für den Almanach« (Schlossmuseum Murnau, 2011) finns exempel på drakdräparen som återkommande motiv hos Kandinskij. 

Sankt Göran och draken-motivet har genom tiderna antagit många olika symboliska betydelser.

Även de mest abstrakta bildkompositionerna genomborras tydligt av riddarens lans. Kampen mot draken har i Kandinskijs målningar tolkats som den andliga konstens seger över det materiella. Sankt Göran och draken-motivet har genom tiderna antagit många olika symboliska betydelser. I Storkyrkan i Stockholm finns den berömda skulptur som Sten Sture den äldre lät beställa för att hylla sin seger över unionskungen Kristian I vid slaget på Brunkeberg 1471. Sankt Göran föreställer alltså riksföreståndaren själv, medan draken i det här fallet är danskarna. En bronskopia av statyn hittar man på Köpmantorget i Gamla stan.

Påskdrakar sprider ljus och europeisk gemenskap

Påskljus med drake

Påskljus med drake. Ur British Librarys manuskriptsamling Add MS 57534, objekt f. 57.

Innan EU fanns drakarna som gemensam nämnare för flera europeiska städer. Om nu någon så här i Brexittider tvivlar på de starka kulturella banden mellan Storbritannien och andra europeiska länder. Ju mer man förkovrar sig i medeltida draklegender, desto fler samband och likheter hittar man. Den flitiga förekomsten av drakar går att härleda till praktiker som från början var en del av religiösa ceremonier och processioner. Ritualer som småningom förvandlades till folkliga festligheter. Det gäller exempelvis det bayerska drakdödarspelet Drachenstich i Furth im Wald, La ducasse de Mons (eller Doudou) i Belgien, Le Graoully i franska Metz och paraddraken som går under namnet »Snap« i Norwich.

Denna sistnämnda så kallade »snapdragon« tänkte jag återkomma närmare till framöver. Nyligen hade jag nämligen tillfälle att besöka Norwich – detta brittiska draknäste nordost om London – för att intervjua författaren Sarah Perry. Hon är aktuell med romanen »Ormen i Essex« i svensk översättning. Ni som följer bloggen vet att jag redan har skrivit om »The Essex Serpent« här tidigare. Men apropå just engelskans serpent, worm och dragon (det var inte så noga på medeltiden) tänkte jag bara helt kort fundera lite över det här med påskdrakar.

En slingrig historia om religiösa processioner

Finns det verkligen påskdrakar tänker ni kanske skeptiskt. Ja, drakar har som sagt en tendens att dyka upp i samband med diverse religösa högtider och påsken är inget undantag. Glöm alltså äggletandet. British Librarys digitaliserade samlingar är rena guldgruvan för den som söker information även om sådant som påskdrakar. Här läser jag bland annat om ett påskljus i en ljushållare dekorerad med en drake eller ett drakstandar (kyrkfana). Påskljuset är det stora ljus som under det kristna påskfirandet tänds i samband med påskvakan (påskafton). Det symboliserar både eldstoden i öknen och den uppståndne Kristus (se Nationalencyklopedin).

British Librarys digitaliserade samlingar är rena guldgruvan för den som söker information även om sådant som påskdrakar.

Just det här drakljuset som finns avbildat på ett illuminerat manuskript från 1400-talet verkar gå att härleda till katedralen i Salisbury. Dokumentet är en sorts handbok för hur processionen ska genomföras. Det skulle faktiskt kunna vara den »Easter dragon« som finns beskriven i den amerikanske »draklivsforskaren« Ernest Ingersolls drakologiska klassiker »Dragons and dragon lore« från 1928. Ännu större betydelse tycks emellertid draken ha haft i samband med Kristi himmelsfärd.

Här kan man läsa min DN-intervju med Sarah Perry som även listar sina fem favoritdrakar.

Le Graoully – en medeltida drake har Metz i sitt grepp

Le Graoully över rue Taison i MetzMånga är städerna som enligt medeltida legender sägs ha terroriserats av en drake. Men märkligast av allt är hur dessa kristna skrönor har överlevt i en mer sekulariserad tid och hur fienden förvandlats till maskot. Som exempelvis i franska Metz, där odjuret kallas Le Graoully. Namnet kommer av tyskans gräulich (avskyvärd, gräslig, hemsk) och den bevingade besten har satt sina spår lite här och var i staden. Trots att den alltså en gång fördrevs härifrån av Saint Clément. Han var den första biskopen i Metz och framställs i regel som en draktämjare snarare än drakdräpare. I katedralen finns visserligen en fönstermålning, där han likt många andra helgon sticker staven i draken. Men legenden säger något annat än Hermann de Münsters glasdekor från 1300-talet.

Saint Clément och legenden om Le Graoully

I ruinerna av en romersk amfiteater härjade Le Graoully och ett stort antal mindre ormar. Deras andedräkt förgiftade omgivningarna och satte skräck i stadens befolkning. Saint Clément vad utsänd för att sprida evangeliet och lovade hjälpa invånarna i utbyte mot att de övergav tron på sina »falska gudar«. Biskopen begav sig till ormgropen, höll upp sitt kors och fångade in Le Graoully med sin stola – det långa breda bandet som bärs över axlarna. Sedan ledde han iväg drakdjuret och såg till att det försvann över floden Seille tillsammans med resten av ormarna. En bragd som fick befolkningen att konvertera till kristendomen.

Le Graoully i katedralens kryptaDen här legenden har skildrats i konst och litteratur genom århundradena. Inte minst för att Le Graoully återupplivades under en återkommande procession genom staden. Det är det spektaklet som renässansförfattaren François Rabelais refererar till i en av sina burleska romaner om jätten Gargantua och dennes son Pantagruel. I fjärde boken skriver han om karnevalen i Lyon. Där tågade man runt med en förskräcklig figur kallad Maschecroute (storslukaren), vars uppenbarelse Rabelais jämför med framställningen av Saint Cléments drake i Metz. I katedralens krypta kan man i dag beskåda en modell av Le Graoully. Exemplaret är en reproduktion från 1864, men trähuvudet är bevarat från 1400-talet. Dessutom hänger en kopia av draken på Château du Haut-Kœnigsbourg söderut i Alsace.

Draktränaren – så som på medeltiden

Saint Clément och draken på Musée de La Cour d’OrDraken som en gång skrämde slag på Metz är numera den sandstensgula stadens stolthet. Till och med tvätteriet på rue Taison har en specialdesignad drakskylt och i linor mellan husen hänger en gigantisk skulptur av Le Graoully. Hit hittar man bland annat med hjälp av de små drakprydda metallplaketterna som finns infogade i asfalten. Ett stenkast bort ligger också Musée de La Cour d’Or med imponerande stora samlingar av arkeologiska fynd och medeltida framställningar av Saint Clément och hans drake. Särskilt skräckinjagande ser den ju inte ut när den går fot bredvid biskopen likt en hund i koppel. Kanske är det trots allt inte så konstigt att Le Graoully blivit en lika tam som tuff symbol för fotbollslaget FC Metz.

En tur till Turckheim: vin- och drakvandring vid Vogeserna

Draken vaktar nycklarnaDet handlar förstås om selektiv perception. Om att man lättare lägger märke till sådant som man är inställd på att hitta. Ändå häpnar jag över hur frekvent förekommande drakar faktiskt är i alla möjliga sammanhang och på alla möjliga platser. Den insikten var den främsta anledningen till att jag startade den här bloggen. Sakteliga har jag också förstått att jag aldrig kommer att bli färdig med det här ämnet.

Bara att besöka alla drakplatser i Europa kommer att ta en hel livstid. Och att skriva om dem tar ännu mer tid. Att försöka förstå och förklara drakens historiska plats och fortsatta relevans i vår samtid. Till och med när jag under sommarens stora drakresa hade bokat in oss på ett charmigt litet hotell med namnet Hôtel Des Deux Clefs – »De två nycklarnas hotell« – i det lilla samhället Turckheim i franska Alsace möttes vi av drakar redan i entrén. Legenden sa nämligen att det var en drake som vaktade de där nycklarna.

En vindrickande drake att skylta med i Turckheim

Vindraken visar vägenDet som förde oss till Turckheim var annars vår nyfikenhet på vingården François Baur med sitt stiliga drakemblem och en alldeles särskild pinot noir vid namn Le Sang du Dragon – »Drakens blod«. Luttrade som vi vid det här laget är hade vi väntat oss ännu en blodig berättelse om någon hjältemodig drakdräpare. Särskilt som vi kvällen innan hade vandrat runt i närliggande Châtenois med sina många spår, ja, till och med en hel kyrka helgad åt Sankt Georg. Men den lokala draklegenden i Turckheim visade sig vara en högst udda och sannolikt rätt unik historia: vilsen drake steks av solen och förblöder, drakblodet bidrar i sin tur till bördig jord för vinodling. Därav namnet Le Sang du Dragon.

Vi drar en lättnadens suck över att äntligen ha hittat en förvisso sorglig, men ändå icke-mordisk drakhistoria. På turistbyrån får vi också en karta över den lokala vandringsleden. En 3,5 km lång vin- och drakpromenad bland vinrankorna med underskön utsikt över bergsmassivet Vogeserna. Informationsskyltarna som kantar vägen berättar om såväl draklegenden som vinproduktionen och illustrationerna är fantasifullt underhållande med en vindrickande drake som guide.

Drakar och druvklasar från medeltiden

Det här med drakar och vin är för övrigt en intressant kombination som dyker upp på många håll, inte minst i trakterna kring floderna Rhen och Mosel. Motivet har funnits åtminstone sedan medeltiden och i tyska Köln passade jag på att besöka Museum Schnütgen med en diger samling medeltida konst. Här finns inte bara kyrkliga helgonbilder av drakdräpare som Sankt Georg, Mikael och Margareta, utan även ett par vindruveätande drakar utsnidade i sandsten på ett segment av en valvbåge från 1200-talet.

Drakar tillsammans med druvor eller vinrankor dyker upp på flera håll, men exakt hur motivet ska tolkas är aningen oklart. Jag söker svaret i Heinrich och Margarethe Schmidts bok »Die vergessene Bildersprache christlicher Kunst« (Verlag C.H. Beck, 1981/2007) som jag hittade i shoppen på Museum Schnütgen. Även i Sara Kuehns studie »The Dragon in Medieval East Christian and Islamic Art« (BRILL, 2011) beskrivs dylika framställningar. Vindruvan och vinrankorna går att knyta till såväl Kristi blod som till paradiset och livets träd.

Listan över outforskade drakstäder att besöka bara växer och växer i all oändlighet ju mer man letar.

Man får förmoda att de druvätande drakarna är någon sorts symbol för synden, frestelsen eller det dionysiska. Den som har närmare besked får gärna upplysa mig och den här bloggens läsare. För nu måste jag nämligen sluta googla det här temat… Winzerbrunnen – »vinodlarbrunnen« i den tyska »Nibelungenstaden« Worms toppas tydligen av en drake med en druvklase i munnen. Där i sällskap av den romerska mytologins vingud Bacchus.

En drake som äter vindruvor finns visst också avbildad i det franska klostret Mont-Saint-Michel. Och dessutom pryds Vaux-sur-Seines kommunvapen av en drake och en druvklase. Naturligtvis för att det även där finns en lokal draklegend. Ja, ni hör ju själva, listan över outforskade drakstäder att besöka bara växer och växer i all oändlighet ju mer man letar.

Drachenstich – ett historiskt drakdräparspel i Bayern

Drachenstich-spelens huvudrollsinnehavare med premiärbuketten mellan tänderna.

Drachenstich-spelens huvudrollsinnehavare med premiärbuketten mellan tänderna.

Det finns olika sätt att försöka förstå världen. Själv har jag valt att studera drakar eftersom legenderna om dem säger en hel del om människans kulturhistoria och krigiska sinnelag. De finns bevarade i kyrkor, längs moderna vandringsleder och på en rad olika museer. Därför är det fullt möjligt att lägga upp en rundresa genom Tyskland (och en bit in i Frankrike) helt och hållet på temat drakar. Längs vägen har jag funnit drakar på alla möjliga och omöjliga ställen – även där jag minst hade väntat det. Ja, till och med rulltårtan på det lokala konditoriet i Furth im Wald var utformad som en draksvans… Under två veckor i augusti kretsar nämligen allt i den bayerska gränsstaden kring Drachenstich – Tysklands äldsta folkskådespel med 500-åriga anor.

Drakbloggen gästar biblioteket

Furth im Wald var också slutmålet för stora drakresan och mina drakdräparstudier som jag nu försökt sammanfatta i en essä i Dagens Nyheter. Allt fick naturligtvis inte plats, men det kommer mer i form av blogginlägg framöver. Just nu drunknar jag i allt insamlat material som säkert skulle räcka till en hel bok… Och apropå böcker: drakdiggare i södra Sverige kan redan nu skriva upp datumet 28 november. Då föreläser jag nämligen om drakar på Landskrona stadsbibliotek.

Helsidan om DrachenstichHär kan man läsa dagens DN-artikel på webben i sin helhet. Stort tack till Publicistklubbens Hiertanämnd som tilldelade mig medel ur Otto och Anna Elgh-Lundbergs stipendier för att studera Drachenstich-spelen. Väl på plats i Tyskland fick jag också ett underbart bemötande på flera arkiv. I synnerhet Dr Marion Hruschka (Marktarchiv Murnau) och Werner Perlinger (Stadtarchiv Furth im Wald) förtjänar ett särskilt omnämnande här.

Kinesiska modedrakar med anor från medeltiden

Alcazars modedrakar.

Alcazars drakdräkter designade av Lars Wallin.

Apropå den gångna helgens kinesiska nyårsfirande, Fashion Week Stockholm och lördagens första deltävling i Melodifestivalen passar det ovanligt bra att tala om kinesiska modedrakar. I början av januari hade jag vägarna förbi konsthallen Artipelag i tjänsten för att recensera en operaföreställning om modeikonen Coco Chanel. Samtidigt passade jag på att spana in utställningen »Lars Wallin – Fashion Stories« med modeskaparens fantastiska »sidenbakelser« och andra läckra klädkreationer. Samt överraskande nog drakar! Under sin 25-åriga karriär har Wallin inte bara designat kläder för catwalken och lyxplagg åt privata beställare, utan också en hel del scenkläder. Däribland en uppsättning röda drakdräkter åt gruppen Alcazar i samband med deras Melodifestivalbidrag »Not a sinner nor a saint« 2003.

Draken flyger Sidenvägen

Häromveckan arrangerade Historiska museet ett föredrag om »Drakar och lotus, kinesiska mönster på medeltidens textilier«. Intressant, även om innehållet kanske inte riktigt levde upp till den lockande rubriken för den som hade hoppats på mer detaljerad drakinformation. Museets antikvarie Helen Persson berättade om de kinesiska sidentextiliernas resa längs den så kallade Sidenvägen. Till Europa spreds det exklusiva materialet framför allt under Mongolväldet (1206-1368), men de första kinesiska textilierna i Sverige härrör från vikingatidens handelsplats Birka.

Kanske är draken i själva verket varken helgon eller syndare, utan mest av allt ett tidlöst textilmotiv.

Kina använde sina sidenprodukter som både muta och handelsvara. Textilierna signalerade makt och betydelse – och med lyxmaterialet följde de kinesiska mönstren: drakar, lotusblommor, fenixfåglar och andra (fabel)djur. Motiv som så småningom hamnade i svenska kyrkor när dessa exklusiva textilier fick nytt liv som mässhakar och antependium (tygstycket som pryder altaret). Som exempel nämndes en medeltida mässhake i blå sidendamast från Vena kyrka i Småland. Det gula mönstret lär tydligen föreställa flygande fåglar, drakar och moln även om det inte är alldeles lätt att se.

Modedrakar från 1600-talet.

Antependium med kinesiskt 1600-tals broderi från Gottröra kyrka. Reproduktion: Historiska museet

Drakar och andra kinesiska motiv återkommer hur som helst under 1600-talet, då importen från Kina var igång igen efter ett uppehåll på nästan 300 år. Under 1700-talet hände det tydligen att adelsdamer skänkte sina exklusiva sidenkjolar till kyrkan som gjorde om dem till antependium. Kyrkans behov och fascination för det dyra sidenmaterialet är alltså förklaringen till att den österländska draken plötsligt letade sig in bland kristendomens drakdräpande helgonbilder. Själva drakmotivet var ju redan etablerat i den bibliska bildvärlden som en symbol för ondskan och djävulen. Men med kinesiska textilier tillkom den godmodiga kinesiska draken som snarare hör himlen än helvetet till.

Draken i symbolisk dubbelroll

Persson menade att Östasien för många fortfarande är en exotisk plats och visade upp en modern modebild med drakmönster på catwalken hösten 2012. Själv kommer jag att tänka på Lars Wallin igen. Hur den svenska kläddesignern tänkte när han valde att matcha Alcazar-låten »Not a sinner nor a saint« med just drakdekor har jag ingen aning om. Men med tanke på titeln är det svårt att inte tänka på drakens symboliska dubbelroll som både ond och god. Särskilt med tanke på just den kinesiska textildrakens historiska intåg i svenska kyrkor.

Eller så är det helt enkelt bara att betrakta scendräkterna som en fortsättning på tidigare epokers så kallade »kineserier«. Alltså efterbildningar av kinesiskt konsthantverk och arkitektur som blev vanliga i Europa under senbarocken i samband med de ostindiska kompaniernas import till väst (se Nationalencyklopedin). Kanske är draken i själva verket varken helgon eller syndare, utan mest av allt ett tidlöst textilmotiv.

Utställningen »Lars Wallin – Fashion Stories« visas på artipelag till och med den 12 mars. Den 7 mars arrangerar även Östasiatiska museet temakvällen »Drakar, pioner och bambu – textil i samlingarna« med bland annat ett föredrag av textilspecialisten Anette Granlund från Bukowskis.

Dagen D: Uppskatta en drake på Appreciate a Dragon Day

Uppskattat eller uppläxat drakdjur? En aspis ur British Librarys manuskriptsamling Harley 3244.

Uppskattat eller uppläxat drakdjur? En aspis ur British Librarys manuskriptsamling Harley 3244.

Av alla årets dagar är detta den viktigaste. Den 16 januari är nämligen den officiella Uppskatta en drake-dagen. Appreciate a Dragon Day startades 2004 av den amerikanska fantasyförfattaren Donita K Paul för att fira utgivningen av boken »DragonSpell«. Hennes författarskap utgår från den kristna idévärlden och där ingår som bekant också drakar. Ta bara medeltidens bestiarier som jag tidigare berättat om på bloggen.

Det finns enligt Donita K Paul ett antal olika sätt att uppskatta en drake på. Det kan till exempel handla om att välja ut sin litterära favoritdrake och presentera den på ett kreativt sätt: med en teckning, dikt, sång eller dylikt. Bibliotek uppmanas att ställa fram drakböcker och Science Fiction-bokhandeln i Malmö publicerade för ett par år sedan ett utmärkt blogginlägg med drakiga boktips. Ett annat förslag går ut på att ta så många roliga bilder som möjligt med en mjukisdrake utplacerad på olika platser – ätandes en hamburgare på en snabbmatsrestaurang eller varför inte läsandes en bok om dinosaurier på biblioteket, föreslår Paul.

Romerska drakbaner och walesiska drakvurmar

Drakar har ju på senare år blivit omåttligt populära, inte minst tack vare en serie som »Game of Thrones«, och konceptet Appreciate a Dragon Day tycks numera leva sitt eget liv. Ett land som är noga med att uppskatta sin drake varje dag är för övrigt Wales (även om vurmen för den röda nationalsymbolen egentligen inte är odelat positiv ur ett politiskt perspektiv). Turistregionen norra Wales har hur som helst tagit tillfället i akt att dagen till ära bjuda på en snabbkurs om den röda drakens historiska ursprung. Sannolikt var det romarna som introducerade draksymbolen i Britannien. De brukade använda draken som ett slags vapenflagga (en så kallad draco) bestående av ett drakhuvud av brons med en vindstrut av tyg som fladdrande svans.

De walesiska kungarna ska senare ha anammat denna romerska drake som stridsfana och hit kan man också härleda namnet »Pendragon«.

Dessa drakvimplar lär ha använts av romerska trupper i strid åtminstone mellan 250 och 400 e.Kr. De walesiska kungarna ska senare ha anammat denna romerska drake som stridsfana och hit kan man också härleda namnet »Pendragon«. Det vill säga den militära gradbeteckning som vi genom legenden förknippar med King Arthur och som alltså inte syftar på en drake, utan på en krigare. Men mer om det en annan gång. Vill man fördjupa sig ytterligare i den walesiska drakens ursprung rekommenderas den lilla skriften »A History of the Red Dragon« av Carl Lofmark (Welsh Heritage Series). Där finns dessutom är en bra och intressant redogörelse av drakens kulturhistoria i största allmänhet.

Från uppläxad till uppskattad varelse

Glöm nu för allt i världen inte bort att uppskatta en drake i dag! Illustrationen här ovan är hämtad ur ett medeltida manuskript. Med tanke på att texterna i ett bestiarium kretsar kring kristen symbolik får man väl anta att mannen på bilden försöker fördriva ondskan – den som drakar och ormar i regel representerar i sådana här sammanhang. (Det här drakliknande fabeldjuret är faktiskt en så kallad aspis som i regel förknippas med synden.) Men situationen ser ju i ändå rätt beskedlig ut. Jag föreställer mig faktiskt att han försöker läsa en godnattsaga för drakdjuret även om den verkar lyssna lite motvilligt. Ja, kanske firade han rent av Appreciate a Dragon Day…

Fler fantast