En blogg mellan verklighet och fantasi

Etikett: Museer Sida 1 av 2

Flamländska drakexpeditionen och andra drakspår

Keramisk draksvans framför museet i Beesel

Det börjar dra ihop sig till drakens år som enligt den kinesiska kalendern börjar den 10 februari 2024. Men i min värld är naturligtvis varje år ett drakår, särskilt i semestertider. Nu under julledigheten har jag äntligen hunnit ta mig an historikern Bo Erikssons nya bok »Drakspår. På jakt efter världens mest kända reptil« (Norstedts, 2023) som utkom i höstas och tar ett ambitiöst helhetsgrepp om drakarnas världshistoria. Hedrade nog omnämns faktiskt den här bloggen bland källorna. Och om det är någonting jag brukar ägna mig åt så är det väl just att följa drakspår även om det varit extremt ont om tid att berätta om fynden just i år. Det här långa slingrande inlägget får därför bli en sorts bokslut med summering av årets drakskörd.

Från tyska trädrakar till en nederländsk träskdrake

De Bossche Draak

Sommarens drakresa genom Tyskland, Nederländerna och Belgien fick arbetsnamnet »Flamländska drakexpeditionen«. I tyska Quakenbrück heter det lokala basketlaget Artland Dragons efter området (Samtgemeinde) Artland som samlar en rad mindre samhällen i distriktet Osnabrück i nordvästra Tyskland. Motivet Artländer Drache syns för övrigt på lokala vapensköldar eller som kurbitsliknande träsniderier på möbler och kyrkbänkar – bland annat i St. Sylvester-kyrkan. Annars är det först och främst grodor som sätter sin prägel på Quakenbrück med en »Poggenpad« – grodpromenad – genom den historiska stadskärna från medeltiden.

På andra sidan gränsen i ‘s-Hertogenbosch – eller kort och gott Den Bosch – tronar istället en gyllene drake på piedestal vid en stor fontän utanför centralstationen. Provinshuvudstaden i nederländska Noordbrabant är mest känd som den sengotiska konstnären Hieronymus Boschs födelsestad. Men den lokala drakkopplingen här skulle egentligen förtjäna ett eget inlägg. De Bossche Draak-skulpturen restes så sent som 1903, men den lokala draklegenden är äldre än så. Moerasdraak (Träskdraken) var nämligen smeknamnet på den länge ointagliga staden Den Bosch redan på 1600-talet.

Inte undra på att såväl stadens fotbollslag FC Den Bosch som det lokala bryggeriet Brouwerij D’n Draok fastnat för draken som symbol. I Johannes döparens katedral (Sint-Janskathedraal) hittar jag för övrigt ovanligt många drakhelgon. Däribland Marta med sin tarasque – en grotesk draksläkting – som vanligen är hemmahörande i Sydeuropa.

Gent – den gyllene drakens stad

Gyllene draken i Gent

I den mycket måndagsstängda hamnstaden Bergen op Zoom tar vi in på Grand Hotel De Draak som lär vara Nederländernas äldsta hotell. Lite onödigt snofsigt för min smak, men med drakdekor och frukost att dö för! Desto mer välkomnande är belgiska Gent, men vad annat kan man vänta sig av en stad som vaktas av en gyllene drake? Klocktornet, Belfry, är ett UNESCO-klassat världsarv och pryds sedan 1377 av en drake – sedermera känd från etiketten till ölmärket Gulden Draak. Den nuvarande draken sattes på plats 1980 med hjälp av helikopter och väger 400 kg. Från konfektyrbutiken Sophie’s Sweets & Chocolates på torget nedanför köper vi med oss Gentse draakjes – underbara små chokladpraliner fyllda med hallon eller krispig karamell – och utsökt malet kaffe från lokala rosteriet Koffies De Draak.

Sint-Joris är för övrigt det flamländska namnet på den där otäcka Sankt Göran som (tillsammans med Sankt Mikael) antastar en och annan drake i Gent. Som uppladdning inför resan skrev jag för övrigt en essä i Dagens Nyheter om Storkyrkans skulpturgrupp Sankt Göran och draken apropå konstvetaren Herman Bengtssons bok »Riddaren & draken. En rekonstruerad historia« (Medströms bokförlag, 2022). Det är ett motiv som aldrig tycks falla ur modet och som ständigt laddas med nya innebörder. Inte minst som immateriellt kulturarv i form av folkliga drakdräparspel.

Draaksteken – ett drakspektakel vid floden Maas

Vägdrake i Beesel

En avhuggen draksvans ringlar längs med huvudgatan. Byn Beesel är känd för två saker: drakar och keramik. Bådadera förkroppsligas i den lokala konstnären Leonne van Deuzens vackert grönskiftande och klättervänliga skulptur som även är försedd med bekväma bänkar att sitta på. Och det kryllar verkligen av drakar i det här lilla samhället beläget i sydöstra Nederländerna mellan tyska gränsen och floden Maas. Särskilt ett år som detta då Draaksteken äger rum två helger i augusti.

En avhuggen draksvans ringlar längs med huvudgatan. Byn Beesel är känd för två saker: drakar och keramik.

Drakdräparskådspelet i Beesel arrangeras i dag vart sjunde år och har dokumenterade anor från 1736, men kan vara äldre än så. Precis som Drachenstich i bayerska Furth im Wald och världsarvsklassade Doudou i belgiska Mons är det folkliga spektaklet sprunget ur religösa processioner, där Sankt Görans kamp mot draken en gång i tiden ingick. I sin sekulära form har vart och ett av dessa historiska drakdräparspel förändrats genom tiderna. De har dessutom fått lite olika lokal prägel beroende på omständigheterna runt omkring.

Besök hos besten i Beesel

Draken Draaksteken

Eftersom vi (jag och särbon) tyvärr inte hade möjlighet att besöka någon av Draaksteken-föreställningarna i augusti fick det bli förstudier under semestern i slutet av juli. Johnny Swaters, som är pr-ansvarig, mötte upp och tog med oss på en guidad tur runt byn och bort till själva spelplatsen. Här kunde vi titta närmare på den imponerande detaljrika slottskulissen (en exakt kopia av det riktiga slottet intill) och en tillfälligt anlagd miniatyrversion av floden Maas. Samt naturligtvis årets nya drake som ännu låg och slumrade i verkstaden i väntan på att få både svans och vingar monterade.

Den förra draken från 2016 – en hyggligt stor och skräckinjagande best – har för övrigt gått i pension på en lokal bensinstation(!).

Under vårt besök byggs åskådarläktarna som bäst upp av en professionell firma för säkerhetens skull, men i övrigt är det engagerade bybor som själva står för både hantverk och agerande. Bara att få ihop en stor eldsprutande drake med avancerad teknik är en utmaning. Swaters säger att det finns en viss oro för att den tunga drakvagnen ska fastna i leran om det regnar. Den förra draken från 2016 – en hyggligt stor och skräckinjagande best – har för övrigt gått i pension på en lokal bensinstation(!).

Men i begynnelsen var draken betydligt mindre och mer beskedlig: en man iklädde sig drakdräkten och bolmade helt enkelt cigarrök som pyroteknisk effekt. Man kan föreställa sig att det var ett ganska svettigt jobb och det hände att »draken« krävde en ölpaus. Något som också var tillåtet i en religös kontext eftersom just Draaksteken arrangerades på en måndag (kermismaandag) och inte på en helig dag som söndag, berättar Fons Verdonck. Han var tidigare ordförande i föreningen Draaksteken och ger oss en specialvisning på det lokala museet som presenterar en tillfällig utställning om drakdräparspelen.

Ett allt modernare monster tar form

Drakskulptur i Beesel

Tittar man igenom det gamla filmmaterialet och fotografierna från 1919 och framåt som här presenteras interaktivt på pekskärmar kan man tydligt se hur populärkulturen kommit att prägla i synnerhet bilden av draken. Från att ha varit en tämligen beskedlig best blir draken under 2000-talet allt större och mer skrämmande – helt i linje med moderna fantasy- och actionfilmer på bio. Men även själva skådespelet har genomgått olika förändringar. Ursprungligen fanns inte mycket till handling. Publiken samlades vid stranden och draken dräptes på vägen upp från floden Maas.

Fons Verdoncks dotter Sanne har skrivit en fin liten bok – »Draaksteken. Sint Joris leeft voort in Beesel« (Pharos uitgevers, 2012) – och tar vänligt nog emot oss hemma i köket för att berätta mer om bakgrunden och den historiska utvecklingen. I rummet intill sover hennes nio månader gamla dotter och av den anledningen är hon själv inte med och spelar i år. Annars är Draaksteken på gott och ont en synnerligen lokal angelägenhet som traderas från generation till generation. På gatan stöter vi ihop med 20-åriga Sil Geraets som spelar Baer – en av de som vänder sig mot kungen. Han har ingen tidigare skådespelarerfarenhet, men är entusiastisk inför uppgiften. »I mammas mage« blir svaret på frågan om när han första gången upplevde Draaksteken och det säger kanske en del om spelens ständiga närvaro.

Beesel är en liten by med runt 2 500 invånare. Sanne Verdonck menar att alla som är intresserade är välkomna att delta i spelen, men konstaterar samtidigt att Draaksteken har en tendens att överskugga andra intressen. Ska man vara en del av gemenskapen här gäller det med andra ord att gilla det här med drakar. Många engagerade bybor har dekorerat sina hus och trädgårdar med drakkonstverk och fotografier från tidigare år. På det mysiga lilla hotellet Mert 5 mitt i byn både sover och äter vi för övrigt gott. Här finns lokala Limburgspecialiteter som »kaaj sjotel« (en sorts kall röra med sallad, ägg och bröd till) och zuurvlees (en regional sötsyrlig och mustigt god köttgryta). Johnny Swaters ser dessutom till att vi inte missar Limburgse vlaai (en sorts paj med frukt eller bär) till eftermiddagsfikat.

»Tron på det goda« – ett nyskrivet drakspel på lokal dialekt

Johnny Swaters guidar till spelplatsen för Draaksteken

»Geluif in ’t Goeje« (ungefär »Tron på det goda«) heter årets upplaga med nyskrivet manus författat på lokal dialekt av Venloförfattaren Frans Pollux. Sint Joris roll har tonats ned och den uppdaterade handlingen kretsar mer kring den maktfullkomlige kungen som själv fabricerat draken för att tvinga folket till lydnad – med allt vad det innebär av moderna tolkningsmöjligheter. Någon vecka efter vårt besök händer det som inte får hända: Roy Smeets som ska spela kungen skadar höften i en cykelolycka. Men Fred Geraets byter roll med kort varsel och Draaksteken 2023 blir av ändå. Sex utsålda föreställningar genomförs med hjälp av 900 aktörer och volontärer inför 15 000 åskådare.

Följ pengarna, eller »follow the money«, är en flitigt använd metod inom grävande journalistik. Genom att följa penningtransaktioner kan man få syn på mönster och avslöja ekonomiska oegentligheter. Ur ett kulturhistoriskt perspektiv är »follow the dragons« en rimlig motsvarighet. Drakar har uppstått i människans fantasi och förflyttat sig i världen genom folkvandringar, invasioner och handel. Legenderna om dem (och deras dräpare) har med tiden blivit en del av vårt kollektiva minne och historiebruk.

Min uppmaning om att följa drakarna handlar alltså i grunden om att följa spåren efter mänskliga möten och aktiviteter. Myter, legender och lokala folksagor flödar i själva verket ofta fritt över de gränser de en gång tillkom för att upprätthålla. Så får draken också en både social och politisk dimension i en europeisk gemenskap med öppna dörrar mot resten av världen. Där det finns drakar finns det människor och där det finns människor finns det drakar och jag tycker, som ni vet, om att försöka förstå olika platser med hjälp av dessa fantastiska vidunder. Det kan sluta med att man blir intervjuad av nederländsk lokal-TV. Klippet från Omroep P&M finns fortfarande att se på Youtube.

Tack till Johnny Swaters, Fons Verdonck och Sanne Verdonk som tog sig tid att träffa oss och försåg mig med ett digert faktamaterial om Draaksteken.

Drakar i tryck, plysch och medeltida kyrktak

Hornormen på Medeltidsmuseet.
Attributmakaren Bettan Eriksson Gross plyschskulptur av hornormen på Medeltidsmuseet.

Nej, drakbloggen är inte dräpt, den har bara fått vila lite längre än tänkt. Det senaste året har jag vid sidan av frilansandet på heltid pluggat historia på deltid vid Lunds universitet så det har helt enkelt inte blivit någon tid över för annat skrivande. Dessbättre har drakarna i gengäld letat sig in i såväl hemtentor som dagstidningstexter. För drakar och historia hänger onekligen ihop – ju mer jag har läst om drakar, desto mer har jag längtat efter att verkligen få lära mig mer historia för att kunna placera in myter, legender och folksagor i ett större sammanhang. 

Ju mer jag har läst om drakar, desto mer har jag längtat efter att verkligen få lära mig mer historia för att kunna placera in myter, legender och folksagor i ett större sammanhang. 

Kanske är det just därför jag har lite svårt för historikern Bo Erikssons förslag att göra skräck- och monsterstudier till ett eget universitetsämne. Han tänker sig något i stil med modevetenskap och argumenterar bland annat för detta i sin senaste och i övrigt intressanta bok »Monstermanifestet«, som jag recenserade för Dagens Nyheter i vintras. För min del har drakarna helt klart varit en ingång till historia, som jag egentligen tänkte plugga redan förra vändan för 20 år sedan. Men jag tror att man lätt förlorar helhetsbilden och historieämnets tyngd om man utgår från monster istället för tvärt om.

Monster och moral på Medeltidsmuseet

Däremot säger drakar och andra fabeldjur i regel något viktigt om människors föreställningsvärldar i olika tider. Medeltidsmuseets nya utställning »Mellan fabel och fauna« är ett ypperligt exempel på det. Här finns en välkommen ambition att belysa just den historiska bakgrunden till drakar, enhörningar och andra fabeldjur som numera främst förknippas med barnkultur. Utgångspunkten för denna »utställning om djur som fanns och inte fanns« är fabelsamlingen »Dyalogus creaturarum moralizatus« (Skapelsens sedelärande samtal). Det var den första boken som trycktes i Sverige 1483 och texterna på latin är rikt illustrerade med färgglada träsnitt. 

Hornormen i Dyalogus.

Särskilt festlig är den fläckiga hornormen i gult och rött. På Medeltidsmuseet har det drakliknande djuret återskapats som sittbar plyschskulptur av attributmakaren Bettan Eriksson Gross i ett försök att fånga de allra minsta besökarnas intresse. Men framför allt ligger tonvikten på att synligöra den kristna symboliken i de olika djurmotiven med rötter i antikens naturkunskap och mytologi. Drakar och andra fabeldjur förekommer i många olika kulturer och religioner längre tillbaka än så. Men det är i synnerhet de moraliska dimensionerna sprungna ur medeltidens föreställningsvärld som gör dem till så tacksamma projektionsytor även för modern samhällssatir.

Politiskt laddat sagospel om trehövdad drake

När jag besökte utställningen kom jag att tänka på den ryske författaren Jevgenij Schwarz politiskt laddade sagospel »Draken« från 1943, där hjälten Lancelot kommer till en plats som länge terroriserats av en trehövdad drake. För Schwarz blev barnkulturen en täckmantel och tillflyktsort, där han han kunde rannsaka den totalitära staten utan att hamna i klammeri med kommunistregimen. Att läsa sovjetisk barnlitteratur är, som tidskriften The Economist påpekade i en artikel publicerad dagen före Rysslands invasion av Ukraina, också ett ypperligt sätt att förstå moderna autokrater. Läs gärna hela min text om detta i Dagens Nyheter.

Ett hett sommartips är för övrigt att spana in drakar i gamla medeltida kyrktak. I exempelvis Härkeberga och Husby-Sjutolft kyrka finns sagolikt vackra motiv av kyrkomålaren Albertus Pictor.

I barnboksfacket hamnade även författaren och illustratören Johan Egerkrans senaste bok »Drakar«. I min recension konstaterade jag att målgruppsdefinitionen 9-12 år främst avslöjar förlagens oförmåga att kategorisera fackböcker om drakar och utnämnde den till (fjol)årets julklapp för både unga och fullvuxna draknördar. Ett hett sommartips är för övrigt att spana in drakar i gamla medeltida kyrktak. I exempelvis Härkeberga och Husby-Sjutolfts kyrka finns sagolikt vackra motiv av kyrkomålaren Albertus Pictor. I galleriet nedan samlar jag ett axplock ur två coronasomrars drakspaning i dessa och ett gäng andra kyrkor. 

Drakarna i Sussex – från Knuckerhål till kunglig paviljong

The Dragon fasad.
Lokalt drakhak i Horsham, Sussex.

Om du hittar ett brittiskt hak med ordet drake i namnet finns det med stor sannolikhet även en lokal legend om ett odjur som ligger och lurar någonstans i skuggorna. Puben The Dragon, Colgate är inget undantag. Den är belägen i närheten av St Leonard’s Forest i Horsham, en plats förknippad med den sedvanliga historien om ett helgon som dräper en drake. Sankt Leonard är förvisso inget helgon från Sussex. Men enligt folkloristen Jacqueline Simpson i »Folklore of Sussex« (The History Press, 1973/2009) ska den franske 500-talseremiten ha vördats av återvändande korsfarare. En seglivad legend förtäljer att han vid något tillfälle faktiskt ska ha bott i skogen och till och med dödat en drake där.

Falska nyheter från Sussex?

Som så ofta när det gäller folklore är det ont om originalkällor, men en solig eftermiddag i oktober sitter jag ändå på lokalbussen till Lewes. Residensstaden i det administrativa grevskapet East Sussex, där Sussex arkeologiska sällskap (The Sussex Archaeological Society) håller till. Bakom en trädörr på översta våningen i Barbican House Museum, mitt emot det normandiska slottet, finns deras specialbibliotek och samlingar. Jag är sen till mitt avtalade möte, men två volontärer väntar snällt med en trave böcker om traktens lokala draklegender.

En text, ursprungligen publicerad av John Trundle 1614, berättar om en »strange monstrous serpent or dragon« som ska ha dödat både människor och boskap i skogarna nära Horsham.

En text, ursprungligen publicerad av John Trundle 1614, berättar om en »strange monstrous serpent or dragon« som ska ha dödat både människor och boskap i skogarna nära Horsham. »Det här är urtexten«, säger Colin Brent och pekar på citatet ovan i en gammal bok från 1836 samtidigt som han konstaterar att resten av de spekulativa redogörelserna som finns i biblioteket bara återberättar samma story om och om igen. Han brukade undervisa i historia vid det som numera heter University of Brighton och har varit medlem i Sussex arkeologiska sällskap i femtio år. Tillsammans med sin fru Judith, en pensionerad arkivarie, ställer mr Brent upp som volontär för att hålla bibliotekets samlingar levande och tillgängliga för besökare.

Skattvaktardrake Lewes.
Arkeologiska sällskapets donationer vaktas givetvis av en drake.

Ormen (eller draken som vissa kallar den) sägs ha varit över nio fot lång och bredare på mitten. Men sensationslystna pamfletter var rätt vanliga vid den här tiden och det är möjligt att alltsammans bara var ett journalistiskt påhitt. Ett annat exempel på ett dylikt »fake news«-fenomen är ett häfte från 1669 med titeln »The Flying Serpent, or, Strange News out of Essex«. Att en monstruös orm lurade i St Leonard’s Forest var samtidigt en utbredd uppfattning så sent som i början av 1800-talet. Men det kan ha funnits en fullt naturlig förklaring bakom dessa envisa rykten. Enligt antikvarien Mark Antony Lower såg smugglare till att hålla idén om ett odjur levande för att skrämma bort folk från skogen.

Draken från Lyminster kallas för the Knucker

The Knucker Hole.
The Knucker Hole enligt »Sussex Archaeological Collections« Vol. XVIII.

En annan berömd drake från Sussex beskrivs som ett vattenmonster och sägs ha levt i en bottenlös källa eller damm nära kyrkan i byn Lyminster. Den här legendariska besten är känd som the Knucker och dess boning kallas för the Knucker Hole, jämförbart med något slags slukhål. Som Jacqueline Simpson påpekar går namnet Knucker eller Nucker att härleda till det anglosaxiska ordet nicor som betyder just vattenmonster. Det här är särskilt intressant för svenska läsare eftersom ordet även är besläktat med Näcken, en övernaturlig mansvarelse känd för att spela violin och på så sätt lura människor att drunkna i bäcken. 

Georgian Dragon öl.

Det finns en heroisk historia om en riddare som dräper Lyminsters Knucker, men en av de mer populära versionerna berättar den kuriösa historien om Jim Pulk. Han var en lokal bondgrabb som dödade den stackars draken genom att förgifta den med en paj och därefter skar huvudet av den. Olyckligtvis glömde han att tvätta händerna innan han firade sitt dåd med pint på puben och råkade av misstag förgifta sig själv när han torkade sig om munnen. På tal om öl, vad är tanken bakom säsongens ale Georgian Dragon som bryggs av Harvey’s Brewery i Lewes? Jo, etikettens Iguanodonskelett är en hyllning till den lokala läkaren och paleontologen Gideon Mantell. Han var en av de första som publicerade teorier om sina fossilfynd från South Downs.

Drakarna inne i paviljongen är utsökta exempel på kineserier, den europeiska tolkningen av kinesisk estetik som blev populär i och med importen av asiatiska handelsvaror som porslin och siden redan på 1600- och 1700-talen.

Dinosaurier och draktänder

Royal Pavilion.
The Royal Pavilion i Brighton.

Det är inte alls omöjligt att det tidiga 1800-talets fynd av fossiliserade förhistoriska reptiler åter satte fart på intresset för både folklore och drakarna som maktsymboler. Kung George IV var så fascinerad av dessa varelser att han lät dem pryda väggar, golv och möbler i The Royal Pavilion. Hans nöjespalats i badorten Brighton, färdigställt 1823, är designat som en Fjärran Östern-fantasi och känt för sin orientaliska, mycket slående siluett.

Drakarna inne i paviljongen är utsökta exempel på kineserier, den europeiska tolkningen av kinesisk estetik som blev populär i och med importen av asiatiska handelsvaror som porslin och siden redan på 1600- och 1700-talen. Därför är många av drakarna här porträtterade med vingar trots att de kinesiska drakarna vanligen brukar avbildas som ormliknande djur med fyra ben. Ett av de mest imponerande objekten är den gigantiska draken som pryder takkronan i bankettsalen, men det kryllar verkligen av drakar överallt. Vår guide uppmanar oss till och med att hålla utkik efter de bevingade bestarna eftersom drakarna också berättar någonting om de olika rummens funktioner.

Dragon's teeth.
Draktänder i Cuckmere Valley.

Om du beger dig till de kuperade kritkalkplatåerna längs sydkusten kan det hända att du dessutom snubblar över några spetsiga föremål som skiljer sig från den första förbryllande tanden som Gideon Mantell (eller möjligen hans fru) hittade i trakten 1822. Under andra världskriget klassade man Cuckmere Valley som potentiell landstigningsplats för tyska trupper. För att försvåra en invasion placerade man ut olika slags hinder som blockerade infarten från havet. Däribland en rad pyramidformade betongklossar som användes för att hindra stridsvagnars framkomst och går under namnet dragon’s teeth – draktänder.

Det här är en översättning av en text jag skrev på engelska under en två veckor lång språkkurs för journalister vid The English Language Centre i Brighton. Inlägget finns därför att läsa även på bloggens nya engelskspråkiga sida som är under utveckling. Stort tack till Svenska Journalistförbundet för stipendiet.

Nibelungenland, del 1: Das Deutsche Drachenmuseum

Das Deutsche Drachenmuseum är inrymt i Haus Baureneck.
Das Deutsche Drachenmuseum i Haus Baureneck.

Jag sitter på en snidad drakbänk i södra Hessen och äter hembakt krusbärskaka. Peter C. Woitge – tidigare borgmästare och eldsjälen bakom Das Deutsche Drachenmuseum i Lindenfels – har just visat oss runt bland all världens drakar. Byggnaden, en före detta prästgård och senare privatbostad för familjen Baur de Betaz, går under namnet »Haus Baureneck«. Med hjälp av bland annat EU-bidrag har det originella 1700-talshuset i skuggan av Burg Lindenfels förvandlats till Tysklands andra drakmuseum; det första ligger i bayerska Furth im Wald, där de årliga Drachenstichspelen äger rum.

Med hjälp av bland annat EU-bidrag har det originella 1700-talshuset i skuggan av Burg Lindenfels förvandlats till Tysklands andra drakmuseum.

Das Deutsche Drachenmuseum öppnade 2010 och är sedan dess stadens stolthet och stora turistattraktion. I alla fall med relativa mått mätt. Sakta men säkert har man byggt upp en diger draksamling. Antalet besökare är blygsamt och utställningsytorna begränsade. Men här finns ändå ett brett urval av alltifrån skulpturer, porslin och textilier till repliker av arkeologiska fynd med drakmotiv. Kopian av ett maffigt dinosauriekranium representerar en av många teorier till drakmyternas ursprung, liksom en livs levande »husdrake« – ödlan Harry. (Just arten skäggagam kallas faktiskt »bearded dragon« på engelska, upplyser en reptilkunnig vän.) I trappan hänger heraldiska drakmotiv från när och fjärran: Wales röda flaggdrake, den gula, glupska tarasquen på sydfranska Tarascons stadsvapen, den gröna lindormen från österrikiska Klagenfurt och många, många fler. 

Lindenfels – en av alla dessa döda drakstäder

Medborgarhuset med drake på taket och Burg Lindenfels i fonden.
Medborgarhuset med drake på taket och Burg Lindenfels i fonden.

Museet försöker lista så många drakorter som möjligt och letar ständigt efter nya. Woitge blir genast intresserad när vi berättar om Moras kommunvapen med Sankt Mikael och draken. Någon svensk ort finns nämligen inte representerad ännu. Någon vecka senare får jag ett mejl av Woitge som berättar att Moras Sankt Mikael och draken-motiv nu fått en plats på väggen bland museets övriga stadsvapen. Föreningen som driver museet gör varje år gemensamma drakresor – senast till belgiska Gent, berättar Woitge. Han är 81 och oroar sig samtidigt för museets framtid. Återväxten av lokala drakexperter är begränsad. Lindenfels är ett litet samhälle med drygt 5 000 invånare om man räknar in samtliga kommundelar och jag får intrycket av en typisk utflyttningsort. Men luften ska vara läkande; Lindenfels är en så kallad Heilklimatischer Kurort som uppfyller särskilda krav på god luftkvalité och har ett klimat med terapeutiska egenskaper.

I samma veva som stadens drakmuseum öppnade 2010 satsade Lindenfels i samarbete med lokala näringsidkare på att skaffa sig en officiell status som drakstad.

Drakgungan på den lokala lekplatsen ser relativt ny ut. Men så när som på museet, bageriet som säljer drakkakor och en indisk restaurang är det mesta stängt en vanlig sommarlovstisdag i juli. På huvudgatan Burgstraße ligger Ye Old Carriage Inn som går under smeknamnet »Die Kutsch« och beskrivs som ett av Tyskland äldsta diskotek; sedan 1968 har danslokalen legat här och tiden tycks ha stått stilla sedan dess. Vi vandrar upp mot Burg Lindenfels, där man som bäst håller på att förbereda ett stundande utomhusparty. Vid borgruinerna arrangeras även medeltidsspektakel med riddarspel i regi av föreningen Drachenvolk och liknande evenemang. Men precis som på många andra håll, där framtiden flyttat någon annanstans är det ingen tvekan om att det är drakarna som håller Lindenfels vid liv.

I samma veva som stadens drakmuseum öppnade 2010 satsade Lindenfels i samarbete med lokala näringsidkare på att skaffa sig en officiell status som drakstad – »Drachenstadt« – med en drakparad – Drachenparade – inte olik den som årligen arrangeras i den svenska drakstaden Sundsvall. Olika konstnärer dekorerade stora drakskulpturer som placerades ut på gatorna. Några av de färgglada fabeldjuren står ännu kvar runt om i Lindenfels med omnejd. Projektet som började som ett sätt att profilera staden i tävlingen »Ab in die Mitte 2010« har blivit en permanent satsning.

Diger samling med drakar från när och fjärran

Balinesiska drakmobiler.
I taket hänger balinesiska drakmobiler.

Med hjälp av tillfälliga utställningar försöker Das Deutsche Drachenmuseum locka nya besökare och generera medial uppmärksamhet. Under skolloven har man öppet två eftermiddagar i veckan, men resten av året enbart på helgerna. Objekten ur de ordinarie samlingarna är indelade efter olika teman: myternas uppkomst, drakar i det österländska respektive västerländska kulturområdet samt drakar i litteratur och fantasy. De yngsta besökarna kan roa sig med att klia kopparskulpturen av museets lyckodrake Sigi på magen. Men Das Deutsche Drachenmuseum tar i övrigt ämnet på största allvar. Texterna berättar informativt om likheter och skillnader mellan olika slags drakar: den typiska europeiska draken (Drache), lindormen (namnet Lindwurm kommer av fornhögtyskans »lint« som betyder orm och wurm som också betyder orm) samt alpregionernas drakkusin Tatzelwurm (en korsning mellan rovkattdjur och reptil). 

Även om drakmyter inte är lika utbredda i Afrika som i Asien och Europa finns ett och annat intressant exempel representerat. En något knapphändig skylt berättar bland annat om den västafrikanska mytologins Bida – av allt att döma en flygande orm – i den episka dikten Dausi. Det tål att jämföras med konstnären och Luthervännen Lucas Cranach den äldres vapen – en bevingad orm med krona och ring i munnen. Till de mer originella framställningarna av klassiska drakmotiv hör 1900-talskonstnären August Mackes expressionistiska Sankt Göran och draken-målning (originalet finns på Kolumba Kunstmuseum des Erzbistums Köln). För att inte tala om bilden ur Das Speyerer Evangelistar, en handskrift från 1200-talet, där de tre vise männen märkligt nog ser ut att färdas med ett drakskepp. Men historien om drakens globala utbredning är som alltid en definitionsfråga. Inkluderandet av aboriginernas mytologiska varelse bunyip är ett av flera gränsfall.

Siegfried dräper draken Fafner i Nibelungenlied

Siegfried och Fafner-skulpturen i skuggan av Burg Lindenfels.
Siegfried och Fafner-skulpturen i skuggan av Burg Lindenfels.

Woitge är inflyttad från Rostock och hans eget drakengagemang växte fram ur ett intresse för Nibelungensången, där Siegfried dräper draken Fafner. År 2000 firades 800-årsjubileet av just Nibelungenlied. Ett par år senare lät flera samhällen längs med Nibelungen-Siegfried-Straße i Odenwald uppföra ett antal skulpturer som skildrar nyckelscener ur det medeltida hjälteeposet. Mittemot det lokala monumentet av Siegfried och Fafner i sluttningen upp mot borgruinen betar numera några getter förnöjt. Myten säger att Siegfried besegrar draken som vaktar Rhenguldet och badar i dess blod. Drakblodet gör honom osårbar – så när som på en liten fläck på skuldran, där ett lindlöv fastnat på hans hud. 

Lindenfels är en plats så god som någon för ett drakmuseum i detta mytiska Nibelungenland.

Utöver lindträdet som pryder Lindenfels stadsvapen finns egentligen ingen lokal koppling till själva drakdråpet. Men Lindenfels är en plats så god som någon för ett drakmuseum i detta mytiska Nibelungenland i hjärtat av »sagolika« Odenwald. Mitt i stan ligger även Bürgerturm, ett 19 meter högt stentorn från 1300-talet som får beträdas på egen risk och fungerar som en förlängning av Das Deutsche Drachenmuseum. Vid entrén tar en rustik drakskulptur med skattkista girigt emot det frivilliga inträdet. Trappan ringlar sig upp mellan väggarna som pryds av olika drakmotiv med stor geografisk spridning. Jag får svindel halvvägs, men lyckas ändå ta mig upp till utsiktsplatsen och den drakformade vindflöjeln som blänker i solen från toppen av den tillbyggda glaspyramiden.

Även i museiträdgården kryllar det av drakskulpturer. Dessutom har man låtit bygga ett »Drachentempel«, en terrass med tak för den årliga drakfesten. »Vänta, jag måste visa er en sak«, säger Woitge, skyndar upp för trapporna och pekar ut över landskapet. »Där är svansen och där borta är huvudet. Det ser ut som en drake så vårt museum är fengshui«, fortsätter han med glimten i ögat och syftar på den kinesiska läran om hur man placerar byggnader och möbler efter vissa harmoniska principer. Och mycket riktigt, en skogsklädd kulle i dalgången ser faktiskt ut som en stor, grön sovande drake.

Grisu – draken som drömmer om att bli brandman

Grisu, brandmansdraken från Schloss SalemNär eldningsförbud råder och skogsbränderna rasar runt om i landet är väl flejmande fabeldjur egentligen det sista man borde blogga om. Såvida draken inte råkar vara just (det tyska) brandförsvarets egen maskot. I fjol hade jag vägarna förbi Schloss Salem i närheten av Bodensjön. Det visade sig ligga ett brandkårsmuseum på ägorna. Men jag hade inte riktigt väntat mig att hitta en grön liten drake förklädd till brandsoldat i slottsshoppen. 

Anledningen till denna osannolika kombo är ett barnprogram om draken Grisu som drömmer om att bli brandman. »Ich will Feuerwehrmann werden!«, upprepar han enträget i varje avsnitt som går att hitta på Youtube. Serien kommer egentligen från Italien (»Grisù il draghetto«) och är gjord av bröderna Nino och Toni Pagot. Den började sändas i TV på 1970-talet och är på många sätt ett barn av sin tid – med allt vad det innebär av förlegade och fördomsfulla framställningar av ett och annat. Rymdkapplöpningen och kalla krigets kapprustning sätter samtidigt en politisk prägel. »Världen behöver inte mer eld. Världen behöver blommor«, menar Grisu som vurmar för framsteg, fred och ett grönare miljötänk.

Numera säljs den bevingade lilla brandsoldaten som mjukismaskot till förmån för brandmän som skadats i tjänsten och deras familjer. Kampanjen heter Grisu Hilft!, även om den tecknade krabaten i ärlighetens namn ofta lyckas stjälpa mer än hjälpa. Han har helt enkelt svårt att hålla elden inom sig – till sin fars stora förtjusning. Pappa Fumé är nämligen en mycket enkel drake som livnär sig på att skrämma (och grilla) turister på det skotska höglandet. Däremellan trallar han operamelodier och förbannar sin sons febrila försök att förneka sitt eldsprutande kall. Med andra ord en rätt typisk generationskonflikt.

Drakens historiska roll som väktare mot bränder

Kulturhistorien kryllar ju som bekant av eldsprutande drakar. Men den västerländska bilden av draken som en flejmande fiende behöver av allt att döma nyanseras. För faktum är att draken även historiskt sett haft en symbolisk roll som väktare mot bland annat bränder. Efter den stora stadsbranden i Sundsvall 1888 satte man upp en drake på ett av taken. Tanken var att den dekorativa vindflöjeln på Hirschska huset skulle skydda den nya Stenstaden från framtida eldsvådor. Det var också den draken som senare fick stå modell för den moderna kommunloggan och gjorde Sundsvall till just drakstaden.

Men tanken om draken som en välvillig, beskyddande makt – lite som i den kinesiska kulturen – tycks gå längre tillbaka än så. I texten »Drakar i Uppåkra«, som ingår i antologin »Fler fynd i centrum. Materialstudier i och kring Uppåkra«, skriver arkeologiprofessorn Anne-Sofie Gräslund att draken under medeltiden i Sverige också kunde uppfattas som en god och vaksam väktare. Som exempel nämner hon en liten järndrake på nyckelhålsskylten till kyrkporten i Sala samt de drakar på takkrön, kronstänger och hisskonsoler till dopfuntslock som förekommer i den romanska träornamentiken. Enligt Gräslund är de senare sannolikt just »apotropeiska«, alltså en typ av föremål som syftar till att ge skydd mot hotande faror.

Från eldfängda korsfararfantasier till dagens klimathot

The Dragon - Fear and PowerEtt avsnitt om Grisu driver för övrigt med den gamla korsfararbilden av draken som ond. Det visar sig nämligen att pappa Fumé också drömt om att bli brandman för sisådär 900 år sedan. Men han blev inte alltför populär när han satte stopp för en häxbränning. Först när den unge draken av misstag satte fyr på halva byn blev människorna glada över att åter ha något gemensamt att frukta. Fumés fiktiva anekdot är en fyndig påminnelse om vilken funktion denna mytologiska varelse fyller i vår fantasi, oavsett om vi ser den som vän eller fiende. 

Jag har precis börjat kika lite i Martin Arnolds nyutkomna bok »The Dragon: Fear and Power« (Reaktion Books, 2018). Den här träffande formuleringen får mig verkligen att tänka på dagens klimathot:

… the idea of the dragon is not only the projection of our fears of Nature’s power but of our deepest fears of ourselves. The dragon is both the dread of our doom and the dread of the part we all play in precipitating it.

När det vill sig illa kan man varken beskylla eller förlita sig på beskyddande symboler och maskotar. Med eller utan vingar. Däremot kan vi var och en hjälpas åt att minimera risken för exempelvis skogsbränder genom att respektera rådande ELDNINGSFÖRBUD – det gäller både drakar och människor.

En tur till Turckheim: vin- och drakvandring vid Vogeserna

Draken vaktar nycklarnaDet handlar förstås om selektiv perception. Om att man lättare lägger märke till sådant som man är inställd på att hitta. Ändå häpnar jag över hur frekvent förekommande drakar faktiskt är i alla möjliga sammanhang och på alla möjliga platser. Den insikten var den främsta anledningen till att jag startade den här bloggen. Sakteliga har jag också förstått att jag aldrig kommer att bli färdig med det här ämnet.

Bara att besöka alla drakplatser i Europa kommer att ta en hel livstid. Och att skriva om dem tar ännu mer tid. Att försöka förstå och förklara drakens historiska plats och fortsatta relevans i vår samtid. Till och med när jag under sommarens stora drakresa hade bokat in oss på ett charmigt litet hotell med namnet Hôtel Des Deux Clefs – »De två nycklarnas hotell« – i det lilla samhället Turckheim i franska Alsace möttes vi av drakar redan i entrén. Legenden sa nämligen att det var en drake som vaktade de där nycklarna.

En vindrickande drake att skylta med i Turckheim

Vindraken visar vägenDet som förde oss till Turckheim var annars vår nyfikenhet på vingården François Baur med sitt stiliga drakemblem och en alldeles särskild pinot noir vid namn Le Sang du Dragon – »Drakens blod«. Luttrade som vi vid det här laget är hade vi väntat oss ännu en blodig berättelse om någon hjältemodig drakdräpare. Särskilt som vi kvällen innan hade vandrat runt i närliggande Châtenois med sina många spår, ja, till och med en hel kyrka helgad åt Sankt Georg. Men den lokala draklegenden i Turckheim visade sig vara en högst udda och sannolikt rätt unik historia: vilsen drake steks av solen och förblöder, drakblodet bidrar i sin tur till bördig jord för vinodling. Därav namnet Le Sang du Dragon.

Vi drar en lättnadens suck över att äntligen ha hittat en förvisso sorglig, men ändå icke-mordisk drakhistoria. På turistbyrån får vi också en karta över den lokala vandringsleden. En 3,5 km lång vin- och drakpromenad bland vinrankorna med underskön utsikt över bergsmassivet Vogeserna. Informationsskyltarna som kantar vägen berättar om såväl draklegenden som vinproduktionen och illustrationerna är fantasifullt underhållande med en vindrickande drake som guide.

Drakar och druvklasar från medeltiden

Det här med drakar och vin är för övrigt en intressant kombination som dyker upp på många håll, inte minst i trakterna kring floderna Rhen och Mosel. Motivet har funnits åtminstone sedan medeltiden och i tyska Köln passade jag på att besöka Museum Schnütgen med en diger samling medeltida konst. Här finns inte bara kyrkliga helgonbilder av drakdräpare som Sankt Georg, Mikael och Margareta, utan även ett par vindruveätande drakar utsnidade i sandsten på ett segment av en valvbåge från 1200-talet.

Drakar tillsammans med druvor eller vinrankor dyker upp på flera håll, men exakt hur motivet ska tolkas är aningen oklart. Jag söker svaret i Heinrich och Margarethe Schmidts bok »Die vergessene Bildersprache christlicher Kunst« (Verlag C.H. Beck, 1981/2007) som jag hittade i shoppen på Museum Schnütgen. Även i Sara Kuehns studie »The Dragon in Medieval East Christian and Islamic Art« (BRILL, 2011) beskrivs dylika framställningar. Vindruvan och vinrankorna går att knyta till såväl Kristi blod som till paradiset och livets träd.

Listan över outforskade drakstäder att besöka bara växer och växer i all oändlighet ju mer man letar.

Man får förmoda att de druvätande drakarna är någon sorts symbol för synden, frestelsen eller det dionysiska. Den som har närmare besked får gärna upplysa mig och den här bloggens läsare. För nu måste jag nämligen sluta googla det här temat… Winzerbrunnen – »vinodlarbrunnen« i den tyska »Nibelungenstaden« Worms toppas tydligen av en drake med en druvklase i munnen. Där i sällskap av den romerska mytologins vingud Bacchus.

En drake som äter vindruvor finns visst också avbildad i det franska klostret Mont-Saint-Michel. Och dessutom pryds Vaux-sur-Seines kommunvapen av en drake och en druvklase. Naturligtvis för att det även där finns en lokal draklegend. Ja, ni hör ju själva, listan över outforskade drakstäder att besöka bara växer och växer i all oändlighet ju mer man letar.

Drachenstich – ett historiskt drakdräparspel i Bayern

Drachenstich-spelens huvudrollsinnehavare med premiärbuketten mellan tänderna.

Drachenstich-spelens huvudrollsinnehavare med premiärbuketten mellan tänderna.

Det finns olika sätt att försöka förstå världen. Själv har jag valt att studera drakar eftersom legenderna om dem säger en hel del om människans kulturhistoria och krigiska sinnelag. De finns bevarade i kyrkor, längs moderna vandringsleder och på en rad olika museer. Därför är det fullt möjligt att lägga upp en rundresa genom Tyskland (och en bit in i Frankrike) helt och hållet på temat drakar. Längs vägen har jag funnit drakar på alla möjliga och omöjliga ställen – även där jag minst hade väntat det. Ja, till och med rulltårtan på det lokala konditoriet i Furth im Wald var utformad som en draksvans… Under två veckor i augusti kretsar nämligen allt i den bayerska gränsstaden kring Drachenstich – Tysklands äldsta folkskådespel med 500-åriga anor.

Drakbloggen gästar biblioteket

Furth im Wald var också slutmålet för stora drakresan och mina drakdräparstudier som jag nu försökt sammanfatta i en essä i Dagens Nyheter. Allt fick naturligtvis inte plats, men det kommer mer i form av blogginlägg framöver. Just nu drunknar jag i allt insamlat material som säkert skulle räcka till en hel bok… Och apropå böcker: drakdiggare i södra Sverige kan redan nu skriva upp datumet 28 november. Då föreläser jag nämligen om drakar på Landskrona stadsbibliotek.

Helsidan om DrachenstichHär kan man läsa dagens DN-artikel på webben i sin helhet. Stort tack till Publicistklubbens Hiertanämnd som tilldelade mig medel ur Otto och Anna Elgh-Lundbergs stipendier för att studera Drachenstich-spelen. Väl på plats i Tyskland fick jag också ett underbart bemötande på flera arkiv. I synnerhet Dr Marion Hruschka (Marktarchiv Murnau) och Werner Perlinger (Stadtarchiv Furth im Wald) förtjänar ett särskilt omnämnande här.

Kinesiska modedrakar med anor från medeltiden

Alcazars modedrakar.

Alcazars drakdräkter designade av Lars Wallin.

Apropå den gångna helgens kinesiska nyårsfirande, Fashion Week Stockholm och lördagens första deltävling i Melodifestivalen passar det ovanligt bra att tala om kinesiska modedrakar. I början av januari hade jag vägarna förbi konsthallen Artipelag i tjänsten för att recensera en operaföreställning om modeikonen Coco Chanel. Samtidigt passade jag på att spana in utställningen »Lars Wallin – Fashion Stories« med modeskaparens fantastiska »sidenbakelser« och andra läckra klädkreationer. Samt överraskande nog drakar! Under sin 25-åriga karriär har Wallin inte bara designat kläder för catwalken och lyxplagg åt privata beställare, utan också en hel del scenkläder. Däribland en uppsättning röda drakdräkter åt gruppen Alcazar i samband med deras Melodifestivalbidrag »Not a sinner nor a saint« 2003.

Draken flyger Sidenvägen

Häromveckan arrangerade Historiska museet ett föredrag om »Drakar och lotus, kinesiska mönster på medeltidens textilier«. Intressant, även om innehållet kanske inte riktigt levde upp till den lockande rubriken för den som hade hoppats på mer detaljerad drakinformation. Museets antikvarie Helen Persson berättade om de kinesiska sidentextiliernas resa längs den så kallade Sidenvägen. Till Europa spreds det exklusiva materialet framför allt under Mongolväldet (1206-1368), men de första kinesiska textilierna i Sverige härrör från vikingatidens handelsplats Birka.

Kanske är draken i själva verket varken helgon eller syndare, utan mest av allt ett tidlöst textilmotiv.

Kina använde sina sidenprodukter som både muta och handelsvara. Textilierna signalerade makt och betydelse – och med lyxmaterialet följde de kinesiska mönstren: drakar, lotusblommor, fenixfåglar och andra (fabel)djur. Motiv som så småningom hamnade i svenska kyrkor när dessa exklusiva textilier fick nytt liv som mässhakar och antependium (tygstycket som pryder altaret). Som exempel nämndes en medeltida mässhake i blå sidendamast från Vena kyrka i Småland. Det gula mönstret lär tydligen föreställa flygande fåglar, drakar och moln även om det inte är alldeles lätt att se.

Modedrakar från 1600-talet.

Antependium med kinesiskt 1600-tals broderi från Gottröra kyrka. Reproduktion: Historiska museet

Drakar och andra kinesiska motiv återkommer hur som helst under 1600-talet, då importen från Kina var igång igen efter ett uppehåll på nästan 300 år. Under 1700-talet hände det tydligen att adelsdamer skänkte sina exklusiva sidenkjolar till kyrkan som gjorde om dem till antependium. Kyrkans behov och fascination för det dyra sidenmaterialet är alltså förklaringen till att den österländska draken plötsligt letade sig in bland kristendomens drakdräpande helgonbilder. Själva drakmotivet var ju redan etablerat i den bibliska bildvärlden som en symbol för ondskan och djävulen. Men med kinesiska textilier tillkom den godmodiga kinesiska draken som snarare hör himlen än helvetet till.

Draken i symbolisk dubbelroll

Persson menade att Östasien för många fortfarande är en exotisk plats och visade upp en modern modebild med drakmönster på catwalken hösten 2012. Själv kommer jag att tänka på Lars Wallin igen. Hur den svenska kläddesignern tänkte när han valde att matcha Alcazar-låten »Not a sinner nor a saint« med just drakdekor har jag ingen aning om. Men med tanke på titeln är det svårt att inte tänka på drakens symboliska dubbelroll som både ond och god. Särskilt med tanke på just den kinesiska textildrakens historiska intåg i svenska kyrkor.

Eller så är det helt enkelt bara att betrakta scendräkterna som en fortsättning på tidigare epokers så kallade »kineserier«. Alltså efterbildningar av kinesiskt konsthantverk och arkitektur som blev vanliga i Europa under senbarocken i samband med de ostindiska kompaniernas import till väst (se Nationalencyklopedin). Kanske är draken i själva verket varken helgon eller syndare, utan mest av allt ett tidlöst textilmotiv.

Utställningen »Lars Wallin – Fashion Stories« visas på artipelag till och med den 12 mars. Den 7 mars arrangerar även Östasiatiska museet temakvällen »Drakar, pioner och bambu – textil i samlingarna« med bland annat ett föredrag av textilspecialisten Anette Granlund från Bukowskis.

Drakar i dagstidningsdraken

Ishtarportens mytologisk ormhybrid som representerar guden Marduk.

Ishtarportens mytologisk ormhybrid som representerar guden Marduk.

Det var egentligen först när jag strosade runt på Pergamonmuseet i Berlin i höstas som jag på allvar förstod drakens internationella utbredning. Här finns inte bara kinesiskt drakporslin och kaukasiska drakmattor, utan också Ishtarporten – ett arkeologiskt fynd från forntidens rike Babylonien i nuvarande Irak. Stadsporten som konstruerades omkring 575 f Kr på order av kung Nebukadnessar II är utsmyckad med bilder av lejon, tjurar och drakar. Eller närmare bestämt en mytologisk ormhybrid med lejonben (kallad mušḫuššu eller sirrush) som representerar guden Marduk. Den här insikten i kombination med en hög draklitteratur – i synnerhet den amerikanske antropologen David E. Jones bok »An instinct for dragons« (Routledge, 2002) – växte så småningom till en större drakessä som publicerades i DN Kultur förra veckan.

Vad jag pratar om när jag pratar om drakar

Drakar i dagstidningsdrakenDet är inte varje dag man får tillfälle att lägga ut texten om drakar i både populärkulturen och dagspolitiken på kultursidorna så håll till godo. En jättetjusig illustration signerad Jonas Backlund blev det också på kulturettan. Under semestern har jag dessutom passat på att studera drakar på de brittiska öarna. Räkna med mer läsning om både gröna och röda drakar från England och Wales här på bloggen framöver!

Här finns min DN-artikel »Trendiga monster – en drake för varje tid« att läsa i sin helhet.

Brännvinsdrakens tid nu kommer

Foto: Birgit Brånvall/Nordiska museet

Foto: Birgit Brånvall/Nordiska museet

Så vad har midsommar med drakar att göra? Inte mycket kan man tycka, men du som följer den här bloggen vet att dessa bevingade varelser kan dyka upp där man minst anar. Eftersom snaps till sillen i regel är lika synonymt med det svenska midsommarfirandet som regnet tänkte jag att det var dags att skriva lite om den så kallade »Brännvinsdraken«. Jo, du läste rätt. Draken har historiskt sett förekommit i olika slags propagandasammanhang. Inte minst som ett förkroppsligande av ondskan och på en nykterhetsplansch från 1800-talet får »brännvinsdraken« symbolisera spritfördärvet.

Levande hembränningsapparat

På bilden syns ett flerhövdat monster omgivet av människor som befinner sig i olyckliga situationer, av allt att döma orsakade av alkohol. Och nog är det ett både drastiskt och fantasieggande bildspråk som skapats i avskräckningssyfte med draken som levande hembränningsapparat. Det första jag kommer att tänka på när jag ser den här groteska illustrationen är Hieronymus Boschs triptyk »Lustarnas trädgård«. Konsthistorikern och museimannen Gunnar Jungmarker som forskat om planschen drar också paralleller till 15- och 1600-talens skräck- och helvetesskildringar.

Draken har historiskt sett förekommit i olika slags propagandasammanhang. Inte minst som ett förkroppsligande av ondskan och på en nykterhetsplansch från 1800-talet får »brännvinsdraken« symbolisera spritfördärvet.

I en artikel publicerad i tidskriften RIG (årgång 66, häfte 2 1983), utgiven av Föreningen för svensk kulturhistoria i samarbete med Nordiska museet och Folklivsarkivet i Lund, redogör han för affischens ursprung, olika varianter och sociala bakgrund. »Brännvinsdraken« visar sig vara en svensk kopia gjord av konstnären och grafikern Anders Lundquist kring 1843 efter ett tyskt-(danskt) original. När Nordiska museet 1979 anordnade en utställning med anledning av nykterhetslogerna IOGT-NTO:s gemensamma 100-årsjubileum var det för övrigt under rubriken »Upp till kamp mot Brännvinsdraken«. Då användes en enklare omarbetning av nykterhetsplanschens drake som utställningsaffisch.

Sprit och samhällskritik

På den äldre planschen, som förekommer i lite olika utföranden, har två av djurets huvuden med gigantiska käftar fått en central placering. I det ena gapet skyfflas bränneriråvarorna säd och potatis in, medan det andra utgör själva eldstaden. Jungmarker konstaterar att »det flammar som inuti det groteska huvud som i gammal kyrklig konst brukar få föreställa entrén till helvetet«. Men »någon stjärt av den sedvanliga fjälliga reptiltypen« syns däremot inte till. Svansen tjänar istället som spiralformad hals för det tredje huvudet med orm- eller ödlekaraktär. Ur dess mun flödar en flod av brännvin och jag håller med Jungmarker om att den här delen av djuret märkligt nog »ser mot oss med en mild, allt annat än diabolisk blick«. Kanske är brännvinsdraken själv lite lullig?

En brännvinsdrake till sillen?

En brännvinsdrake till sillen?

Man kan också förvånas över att människorna vi möter på planschen är »biedermeiertidens småborgare« snarare än »förslummade trashankar« som kunde avskräcka genom yttre förfall. Något som antyder en samhällskritisk aspekt. Men så ackompanjeras ju bilden också av förklarande texter om alkoholens skadeverkningar i propagandasyfte mot »brännvinsdraken«. Alltså husbehovsbränningen som under perioden 1810–55 betraktades som roten till det onda och som enligt historikern Per Frånbergs artikel »Spriten & staten« i tidskriften Populär Historia (nr 1 1997) fick statsmakterna att i jakten på större skatteinkomster liera sig med Svenska nykterhetssällskapet.

Sida 1 av 2

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén