En blogg mellan verklighet och fantasi

Etikett: Storbritannien

Drakar, Churchill och champagne

Churchill i drakmorgonrock.
Foto: © IWM (NA 10074). Original Source: http://www.iwm.org.uk/collections/item/object/205125496

Att Winston Churchill gillade champagne är välkänt. Skumpan skulle som bekant vara kall, torr och gratis samt helst av märket Pol Roger. Men att mannen som var Storbritanniens premiärminister och store ledare under andra världskriget också hade en fäbless för drakar är det nog färre som känner till. På ett foto från juldagen, den 25 december 1943 syns han posera iförd en sidenmorgonrock med drakmotiv i grönt och guld. Bilden är tagen på trappan till högkvarteret i Kartago i Tunisien och bredvid honom står general Dwight D Eisenhower. Churchill höll på att återhämta sig från den svåra lunginflammation han drabbats av under resan i Nordafrika efter Teherankonferensen – toppmötet mellan honom, Roosevelt och Stalin som ägde rum i Iran den 28 november till 1 december samma år.

Drakar och diplomati – Saint George i rundabordssamtal

Churchill var såpass förtjust i djur i största allmänhet att den brittiske författaren Piers Brendon förärat honom ett eget bestiarium. Boken »Churchill’s Bestiary« (Michael O’Mara Books Limited, 2018) är en underhållande biografi, där författaren systematiskt går igenom de olika djur som präglade Churchills privatliv och politik. I kapitlet om drakarna beskrivs ovan nämnda morgonrock (och tillhörande tofflor med drakbrodyr) som ett uttryck för hans extravaganta personlighet. 

Men drakarna dyker vid flera tillfällen upp även i Churchills retorik, främst i syfte att roa åhörarna. Som när han några veckor efter Hitlers maktövertagande kritiserade England för att förlita sig på »vag internationalism« istället för imperialistisk kraft och uppdaterade legenden om Saint George och draken:

St George would arrive in Cappadocia, accompanied not by a horse, but by a secretariat. He would be armed not with a lance, but with several flexible formulas. He would, of course, be welcomed by the local branch of the League of Nations Union. He would propose a conference with the dragon – a Round Table Conference, no doubt – that would be more convenient for the dragon’s tail. He would make a trade agreement with the dragon. He would lend the dragon a lot of money for the Cappadocian taxpayers. The maiden’s release would be referred to Geneva, the dragon reserving all his rights meanwhile. Finally St George would be photographed with the dragon.

Churchill lär enligt Brendon ha varit så nöjd med sin »fabel över nationellt förfall« att han upprepade den med smärre variationer. 

Eldsprutande drakar och drömmen om ett enat Europa

Gott nytt år! Drakar, eldar och champagne omslag

När Japan 1937 attackerade Kina kom Churchill åter att tänka på dessa mytologiska monster och beklagade sig över »den sårade ursinniga kinesiska drakens vanvettiga utfall«. Sedan kan man förstås också, i likhet med Brendan, betrakta en specialversion av Churchillstridsvagnen – den så kallade Krokodilen, där kulsprutan ersatts med eldkastare – för »a fire-breathing dragon«. Men mer relevant i dessa Brexittider är kanske drakarna som dyker upp när Churchill efter de allierades seger förespråkade ett enat Europa. 

Vilken roll Storbritannien skulle ha i sammanhanget förblev oklart, skriver Brendon och konstaterar att det på ett mer andligt plan handlade om att förhindra återgång till barbari. Genom att citera Alfred Tennysons dikt »In Memoriam« frågade sig Churchill retoriskt:

Are we to sink through gradations of infinite suffering to primordial levels –

’A discord. Dragons of the prime,
That tare each other in their slime.’

– or can we avoid our doom?

I Tennysons dikt från 1850, som jag tidigare bloggat om, ska drakarna sannolikt tolkas i termer av dinosaurier. Nyckelfrasen ger uttryck för predarwinistiska tankar om det naturliga urvalet i motsats till Guds skapelse. 

Vad Churchill skulle säga om Storbritanniens stundande EU-separation får vi aldrig veta. Men Alfred »Nyårsklockan« Tennysons uppmaning att (i Edvard Fredins svenska översättning) ringa ut »de tusen krigens år« tål att tänka på vid tolvlaget på nyårsafton. Vill man efter skålandet i Churchills favoritdryck veta mer om drakarnas betydelse vid denna högtid kan man alltid konsultera Lena Kättström Hööks skrift »Gott nytt år! Drakar, eldar och champagne« utgiven av Nordiska museet i fjol.

Tack till särbon som först fick syn på bilden av Churchill i drakmorgonrock på Museum of Freemasonry i London. Utan det uppslaget hade inte ens jag kommit på tanken att googla kombinationen Churchill och drakar…

Drakarna i Sussex – från Knuckerhål till kunglig paviljong

The Dragon fasad.
Lokalt drakhak i Horsham, Sussex.

Om du hittar ett brittiskt hak med ordet drake i namnet finns det med stor sannolikhet även en lokal legend om ett odjur som ligger och lurar någonstans i skuggorna. Puben The Dragon, Colgate är inget undantag. Den är belägen i närheten av St Leonard’s Forest i Horsham, en plats förknippad med den sedvanliga historien om ett helgon som dräper en drake. Sankt Leonard är förvisso inget helgon från Sussex. Men enligt folkloristen Jacqueline Simpson i »Folklore of Sussex« (The History Press, 1973/2009) ska den franske 500-talseremiten ha vördats av återvändande korsfarare. En seglivad legend förtäljer att han vid något tillfälle faktiskt ska ha bott i skogen och till och med dödat en drake där.

Falska nyheter från Sussex?

Som så ofta när det gäller folklore är det ont om originalkällor, men en solig eftermiddag i oktober sitter jag ändå på lokalbussen till Lewes. Residensstaden i det administrativa grevskapet East Sussex, där Sussex arkeologiska sällskap (The Sussex Archaeological Society) håller till. Bakom en trädörr på översta våningen i Barbican House Museum, mitt emot det normandiska slottet, finns deras specialbibliotek och samlingar. Jag är sen till mitt avtalade möte, men två volontärer väntar snällt med en trave böcker om traktens lokala draklegender.

En text, ursprungligen publicerad av John Trundle 1614, berättar om en »strange monstrous serpent or dragon« som ska ha dödat både människor och boskap i skogarna nära Horsham.

En text, ursprungligen publicerad av John Trundle 1614, berättar om en »strange monstrous serpent or dragon« som ska ha dödat både människor och boskap i skogarna nära Horsham. »Det här är urtexten«, säger Colin Brent och pekar på citatet ovan i en gammal bok från 1836 samtidigt som han konstaterar att resten av de spekulativa redogörelserna som finns i biblioteket bara återberättar samma story om och om igen. Han brukade undervisa i historia vid det som numera heter University of Brighton och har varit medlem i Sussex arkeologiska sällskap i femtio år. Tillsammans med sin fru Judith, en pensionerad arkivarie, ställer mr Brent upp som volontär för att hålla bibliotekets samlingar levande och tillgängliga för besökare.

Skattvaktardrake Lewes.
Arkeologiska sällskapets donationer vaktas givetvis av en drake.

Ormen (eller draken som vissa kallar den) sägs ha varit över nio fot lång och bredare på mitten. Men sensationslystna pamfletter var rätt vanliga vid den här tiden och det är möjligt att alltsammans bara var ett journalistiskt påhitt. Ett annat exempel på ett dylikt »fake news«-fenomen är ett häfte från 1669 med titeln »The Flying Serpent, or, Strange News out of Essex«. Att en monstruös orm lurade i St Leonard’s Forest var samtidigt en utbredd uppfattning så sent som i början av 1800-talet. Men det kan ha funnits en fullt naturlig förklaring bakom dessa envisa rykten. Enligt antikvarien Mark Antony Lower såg smugglare till att hålla idén om ett odjur levande för att skrämma bort folk från skogen.

Draken från Lyminster kallas för the Knucker

The Knucker Hole.
The Knucker Hole enligt »Sussex Archaeological Collections« Vol. XVIII.

En annan berömd drake från Sussex beskrivs som ett vattenmonster och sägs ha levt i en bottenlös källa eller damm nära kyrkan i byn Lyminster. Den här legendariska besten är känd som the Knucker och dess boning kallas för the Knucker Hole, jämförbart med något slags slukhål. Som Jacqueline Simpson påpekar går namnet Knucker eller Nucker att härleda till det anglosaxiska ordet nicor som betyder just vattenmonster. Det här är särskilt intressant för svenska läsare eftersom ordet även är besläktat med Näcken, en övernaturlig mansvarelse känd för att spela violin och på så sätt lura människor att drunkna i bäcken. 

Georgian Dragon öl.

Det finns en heroisk historia om en riddare som dräper Lyminsters Knucker, men en av de mer populära versionerna berättar den kuriösa historien om Jim Pulk. Han var en lokal bondgrabb som dödade den stackars draken genom att förgifta den med en paj och därefter skar huvudet av den. Olyckligtvis glömde han att tvätta händerna innan han firade sitt dåd med pint på puben och råkade av misstag förgifta sig själv när han torkade sig om munnen. På tal om öl, vad är tanken bakom säsongens ale Georgian Dragon som bryggs av Harvey’s Brewery i Lewes? Jo, etikettens Iguanodonskelett är en hyllning till den lokala läkaren och paleontologen Gideon Mantell. Han var en av de första som publicerade teorier om sina fossilfynd från South Downs.

Drakarna inne i paviljongen är utsökta exempel på kineserier, den europeiska tolkningen av kinesisk estetik som blev populär i och med importen av asiatiska handelsvaror som porslin och siden redan på 1600- och 1700-talen.

Dinosaurier och draktänder

Royal Pavilion.
The Royal Pavilion i Brighton.

Det är inte alls omöjligt att det tidiga 1800-talets fynd av fossiliserade förhistoriska reptiler åter satte fart på intresset för både folklore och drakarna som maktsymboler. Kung George IV var så fascinerad av dessa varelser att han lät dem pryda väggar, golv och möbler i The Royal Pavilion. Hans nöjespalats i badorten Brighton, färdigställt 1823, är designat som en Fjärran Östern-fantasi och känt för sin orientaliska, mycket slående siluett.

Drakarna inne i paviljongen är utsökta exempel på kineserier, den europeiska tolkningen av kinesisk estetik som blev populär i och med importen av asiatiska handelsvaror som porslin och siden redan på 1600- och 1700-talen. Därför är många av drakarna här porträtterade med vingar trots att de kinesiska drakarna vanligen brukar avbildas som ormliknande djur med fyra ben. Ett av de mest imponerande objekten är den gigantiska draken som pryder takkronan i bankettsalen, men det kryllar verkligen av drakar överallt. Vår guide uppmanar oss till och med att hålla utkik efter de bevingade bestarna eftersom drakarna också berättar någonting om de olika rummens funktioner.

Dragon's teeth.
Draktänder i Cuckmere Valley.

Om du beger dig till de kuperade kritkalkplatåerna längs sydkusten kan det hända att du dessutom snubblar över några spetsiga föremål som skiljer sig från den första förbryllande tanden som Gideon Mantell (eller möjligen hans fru) hittade i trakten 1822. Under andra världskriget klassade man Cuckmere Valley som potentiell landstigningsplats för tyska trupper. För att försvåra en invasion placerade man ut olika slags hinder som blockerade infarten från havet. Däribland en rad pyramidformade betongklossar som användes för att hindra stridsvagnars framkomst och går under namnet dragon’s teeth – draktänder.

Det här är en översättning av en text jag skrev på engelska under en två veckor lång språkkurs för journalister vid The English Language Centre i Brighton. Inlägget finns därför att läsa även på bloggens nya engelskspråkiga sida som är under utveckling. Stort tack till Svenska Journalistförbundet för stipendiet.

Drakdräpare del 4: Margareta av Antiochia

Margareta och draken i Rötz
Margareta och draken på torget i Rötz.

Om det ligger en plågad drake på marken finns i regel tre huvudmisstänkta. Två av dem – ärkeängeln Sankt Mikael och hans jordiska motsvarighet Sankt Göran – har vi redan stiftat bekantskap med här på bloggen. Därmed är det dags att kika närmare på Sankta Margareta eller Margareta av Antiochia, vars helgondag infaller den 20 juli. Legenden säger att hon var dotter till en hednisk präst i Antiochia, en medeltida stad belägen i nuvarande Turkiet. Margareta omvändes till kristendomen och blev därför utkastad av sin far. På landsbygden lever hon därefter som herdinna och prefekten Olybrius faller för hennes skönhet. Men när han blir avvisad drar han Margareta inför domstol. Hon kastas i fängelse och torteras på grund av sin tro. 

Hur man dräper en drake – icke-våldsprincipen

Bakom galler möter Margareta sedan djävulen i skepnad av en drake. Den sväljer henne hel, men korset hon bär irriterar drakens mage så pass mycket att den spyr upp henne igen eller rent av spricker. Senare, ca år 304, dör hon martyrdöden och är som helgon skyddspatron för bland annat barnafödande. Margareta (eller Marina som hon kallas i den östortodoxa kyrkan) är flitigt förekommande i såväl kyrkor som i konsten, där hon ofta avbildas stående på en drake med korset i handen. Hon är en av de fjorton nödhjälparna och räknas till de fyra huvudjungfrurna tillsammans med Barbara, Dorotea och Katarina av Alexandria.

Margareta och draken Museum Schnütgen
Margareta och draken i ekträ från tidigt 1600-tal. Museum Schnütgen, Köln.

Berättelsen om Margareta förekommer som så ofta i lite olika versioner och enbart i England är över 200 kyrkor helgade åt den kristna jungfrun. Juliana Dresvina, som skrivit den första monografin, »A maid with a dragon: The cult of St Margaret of Antioch in medieval England« (Oxford University Press, 2016), konstaterar att bilden av den demoniska draken som Margareta kämpar mot förändrats genom århundradena. Från en varg- eller ormliknande varelse till något som påminner om en vessla, ko eller till och med igelkott. Träsnitt, skulpturer, glasfönster och illuminerade manuskript från olika länder erbjuder ett rikt jämförelsematerial.

En jungfru med feministiska förtecken

 Rafaels Margareta och draken.
Rafaels Margareta och draken. Kunsthistorisches Museum, Wien.

Även Margaretas framtoning är föränderlig och legenden lever vidare i modern tappning. När poeten Åsa Maria Kraft i diktsamlingen »Randfenomen« (Albert Bonniers förlag, 2015) låter Margareta återvända till drakens buk finns inte bara feministiska förtecken, utan även en antydan om den moderna människans negativa miljöpåverkan. »Längre fram i tiden ska draken skapa titthål: slukhål. Slukhål och fraktal, frakterat skiktade av en kemiskt dödlig kompott av den energiberoende människan nedsprängd genom jordens berggrund…«, heter det hos Kraft. På 1500-talet såg den italienska renässanskonstnären Rafael en både sensuell och segerviss jungfru som orädd möter den slingrande drakormens gap med ett krucifix i fast grepp. Målningen finns att beskåda på Kunsthistorisches Museum i Wien. 

På 1500-talet såg den italienska renässanskonstnären Rafael en både sensuell och segerviss jungfru som orädd möter den slingrande drakormens gap med ett krucifix i fast grepp.

Margareta och draken på sporthallen i Rötz.

I likhet med Sankt Göran och Sankt Mikael förekommer Margareta även som heraldisk symbol. Sommaren 2017 står vi således på ett lokalt litet torg i östra Bayern och kisar mot solen. Högst upp på en piedestal utanför kyrkan skymtar siluetten av ett helgon med en drake vid fötterna. Samhället heter Rötz och på väggen till en relativt nybyggd sporthall sitter kommunvapnet med samma Margaretamotiv. En pratglad pensionär stannar till och vill uttrycka sin glädje över att se oss »ungdomar« i stan. Hennes egna vuxna barn har, som så många andra berättar hon, flyttat därifrån och det är märkligt folktomt trots att lokaltidningen skrivit om det stundande 1000-årsfirandet samma dag. Det enda som är öppet vid lunchtid är ett kombinerat pizza- och kebabhak, där stolarnas drakdekor sannolikt skvallrar om en före detta kinakrog. Människor kommer och går, men drakarna består. 

Johannes – aposteln med draken i bägaren

Johannes med draken i bägaren.

Julefrid för min del innebär att det kanske äntligen finns lite ledig tid över för drakbloggande. Och vad passar väl bättre så här i mellandagarna än att berätta om draken i bägaren? Den 27 december är nämligen aposteln Johannes minnesdag. Han brukar omtalas som Jesus favoritlärljunge och kallas även »kärlekens apostel«. Som en av de fyra evangelisterna har Johannes örnen som attribut. Men som apostel avbildas han i regel med en orm eller drake i en kalk.

Johannes gjorde korstecknet, varpå giftet dunstade och slingrade i väg i skepnad av en orm eller en (tvåhövdad) drake.

I ärkebiskopen Jacobus de Voragines medeltida samling av helgonlegender, »Legenda aurea«, berättas om hur Johannes (ej att förväxla med Johannes Döparen) utsattes för prövning. En avgudapräst uppmanade honom att dricka ur en giftbägare. Johannes gjorde korstecknet, varpå giftet dunstade och slingrade i väg i skepnad av en orm eller en (tvåhövdad) drake. Han kunde sedan dricka vinet utan att ta skada. Scenen, där den kristna tron triumferar, har gett upphov till apostelns udda symbol och motivet har bland annat inspirerat 1600-talsmålaren El Greco. Hans praktfulla tolkning av Johannes med draken i bägaren finns att beskåda på Pradomuseet i Madrid eller på den här länken.

»Dragon in a cup« – vatten, vin och en visslande tedrake

I det tyskspråkiga, katolska kulturområdet finns en tradition att välsigna vinet till Johannes minne vid gudstjänsten den 27 december. Att dricka detta så kallade Johannes- eller Johanniswein är en äldre sedvänja, vars syfte verkar ha varierat både lokalt och över tid. Johannesvinet tycks ha fungerat både som färdknäpp före en resa, vid livets slut eller för att bringa lycka och välgång vid bröllop. Något som ibland tolkas som en referens till Johannesevangeliets mirakelberättelse om bröllopet i Kana, där Jesus förvandlar vatten till vin. Men främst verkar det ha handlat om att hålla det onda borta i största allmänhet. Ungefär på samma sätt som aposteln enligt legenden ska ha fått giftet, ja, draken eller omen, att lämna bägaren.

Drakkannan »Tea Rex«.

Möjligen är Johannes kalk också en referens till Jesu sista måltid. I konsten brukar giftbägaren avbildas just som en nattvardskalk med en rätt rar liten drake i. Som på bilden här ovan, en medeltida glasmålning jag hittade på Museum of Archaeology and Anthropology i Cambridge i somras. Objektet går tydligen under smeknamnet »Dragon in a cup« och draken ser i allra högsta grad harmlös ut. Jag kommer att tänka på den bevingade visslan på den tjusiga vattenkokaren – Alessis jubileumsutgåva »Tea Rex« – som jag fick i födelsedagspresent av särbon. Drakar är ju om inte annat min kopp te.

Påskdrakar sprider ljus och europeisk gemenskap

Påskljus med drake

Påskljus med drake. Ur British Librarys manuskriptsamling Add MS 57534, objekt f. 57.

Innan EU fanns drakarna som gemensam nämnare för flera europeiska städer. Om nu någon så här i Brexittider tvivlar på de starka kulturella banden mellan Storbritannien och andra europeiska länder. Ju mer man förkovrar sig i medeltida draklegender, desto fler samband och likheter hittar man. Den flitiga förekomsten av drakar går att härleda till praktiker som från början var en del av religiösa ceremonier och processioner. Ritualer som småningom förvandlades till folkliga festligheter. Det gäller exempelvis det bayerska drakdödarspelet Drachenstich i Furth im Wald, La ducasse de Mons (eller Doudou) i Belgien, Le Graoully i franska Metz och paraddraken som går under namnet »Snap« i Norwich.

Denna sistnämnda så kallade »snapdragon« tänkte jag återkomma närmare till framöver. Nyligen hade jag nämligen tillfälle att besöka Norwich – detta brittiska draknäste nordost om London – för att intervjua författaren Sarah Perry. Hon är aktuell med romanen »Ormen i Essex« i svensk översättning. Ni som följer bloggen vet att jag redan har skrivit om »The Essex Serpent« här tidigare. Men apropå just engelskans serpent, worm och dragon (det var inte så noga på medeltiden) tänkte jag bara helt kort fundera lite över det här med påskdrakar.

En slingrig historia om religiösa processioner

Finns det verkligen påskdrakar tänker ni kanske skeptiskt. Ja, drakar har som sagt en tendens att dyka upp i samband med diverse religösa högtider och påsken är inget undantag. Glöm alltså äggletandet. British Librarys digitaliserade samlingar är rena guldgruvan för den som söker information även om sådant som påskdrakar. Här läser jag bland annat om ett påskljus i en ljushållare dekorerad med en drake eller ett drakstandar (kyrkfana). Påskljuset är det stora ljus som under det kristna påskfirandet tänds i samband med påskvakan (påskafton). Det symboliserar både eldstoden i öknen och den uppståndne Kristus (se Nationalencyklopedin).

British Librarys digitaliserade samlingar är rena guldgruvan för den som söker information även om sådant som påskdrakar.

Just det här drakljuset som finns avbildat på ett illuminerat manuskript från 1400-talet verkar gå att härleda till katedralen i Salisbury. Dokumentet är en sorts handbok för hur processionen ska genomföras. Det skulle faktiskt kunna vara den »Easter dragon« som finns beskriven i den amerikanske »draklivsforskaren« Ernest Ingersolls drakologiska klassiker »Dragons and dragon lore« från 1928. Ännu större betydelse tycks emellertid draken ha haft i samband med Kristi himmelsfärd.

Här kan man läsa min DN-intervju med Sarah Perry som även listar sina fem favoritdrakar.

Draken – en Nobelprisbelönad trend i samtidslitteraturen

Essex Serpent bokomslagNog skulle man kunna tala om en ny trend nu när drakarna har slingrat sig in även i samtidslitteraturen. Och då syftar jag på den så kallade »finlitteraturen« snarare än på fantasygenren, där dessa bevingade bestar redan är mer regel än undantag. I och med valet av Kazuo Ishiguro som årets Nobelpristagare har ju drakarna (i alla fall en av dem) tagit sig ända in i Börssalen. Om man sedan ska tillskriva Svenska Akademien gott omdöme efter fjolårets Bob Dylan-fadäs och #metoo-skandalen kring Kulturprofilen är förstås en annan fråga. Men Ishiguro hade i alla fall både snille och smak nog att lyfta in en drake i sin senaste bok.

»Begravd jätte« (Wahlström & Widstrand, 2016) är en kung Arthur-inspirerad roman som utspelar sig i skarven mellan folkvandringstid och sagotid. Hondraken Querigs andedräkt breder ut en glömskans dimma över de brittiska öarna på 500-talet. Gamla oförrätter glöms på både gott och ont. Något som i post-Brexittider närmast framstår som profetiskt och som i grunden handlar om det kollektiva minnet. »Kanske är det rentav den första brexitromanen som nu belönats med årets ­Nobelpris«, funderade faktiskt också Kristoffer Leandoer i en intressant understreckare i SvD.

Den flygande ormen från Essex

Ishiguros roman är alltså fullt möjlig att läsa som en fantasyförankrad samtidsallegori. Men drakmyter kan också utgöra en fond för mer rationella berättelser. Som i Sarah Perrys hyllade roman »The Essex Serpent« (Serpent’s Tail 2016), där romanfigurerna förhåller sig till en lokal folksägen. Storyn är inspirerad av »The Flying Serpent, or, strange news out of Essex«. En pamflett från 1669 om en bevingad orm som sägs ha härjat i byn Henham. Perrys till synes traditionella kärlekshistoria i gotisk stil är i grunden också en idéroman som utspelar sig i den viktorianska erans brytningstid mellan tro och vetenskap.

The Flying Serpent träsnitt BL

Träsnitt ur pamfletten »The Flying Serpent, or, strange news out of Essex«. Foto: British Library Board (1258.b.18).

Perry skriver fint om sitt möte med originalmanuskriptet här. Men vad var egentligen den historiska bakgrunden till den där pamfletten? I upplysningstidens London verkade läkaren och naturforskaren Sir Hans Sloane (1660–1753). Hans testamenterade naturaliesamlingar blev grundstommen för British Museum 1759 och trycksakerna finns i dag tillgängliga hos British Library. På bibliotekets utmärkta blogg kan man läsa att Sloane bland annat samlade på »strange news«. Alltså nyheter om ovanliga eller oförklarliga företeelser som jordbävningar, extremväder och monster.

Fejknyheterna flyger igen i nutidsnära draknovell

Hiwa bokomslag»Strange news«-fenomenet var en tidig typ av sensationsjournalistik eller fejknyheter, vars popularitet hängde ihop med en religös och vidskeplig kultur redan i det tidigmoderna England. Klickbeten är alltså långtifrån något nytt fenomen. Spridande av desinformation i en mer nutidsnära kontext är annars ett tema som präglar Augustin Erbas novell »Hiwa« (Novellix, 2017). Här utforskar författaren länken mellan ryktesspridning, opinionsbildning och de totalitära konsekvenserna av så kallade »alternativa fakta« och obekräftade uppgifter. Jag har tidigare skrivit om hur drakar genom tiderna använts för att förklara olika naturfenomen. Men draken i berget är naturligtvis också en tacksam metafor för idén om ett abstrakt hot i det moderna samhället.

Draken har alltid varit en ypperlig projektionsyta för oförklarliga saker som skapat rädsla hos människor. Jag tänker ofta på förordet till »The book of imaginary beings«, där den argentinske författaren Jorge Luis Borges och Margarita Guerrero skriver att det är någonting med drakens uppenbarelse som passar människans fantasi och gör den till ett nödvändigt monster. För till skillnad från många andra mytologiska varelser tycks just draken vara av annan art som ständigt återföds i tid och rum. Därför blir den också en symbol som säger något om både samtiden och det förflutna på samma gång.

Norwich – författarstad och drakigt drömresmål

I sin Nobelföreläsning berättar Ishiguro för övrigt om sin doktorandtid vid University of East Anglia. Han skriver inte uttryckligen om drakarna, men nog måste de har korsat hans väg just där i Norwich. Numera ligger stadens författarcentrum till och med inrymt i Dragon Hall. Och det är bara en av många drakdekorerade byggnader i Norwich som nyligen seglat upp på min lista över drakiga drömresmål. Behöver jag ens nämna att Sarah Perry numera är bosatt där?

En grön drake på den engelska landsbygden

The Green Dragon skylt.Minns ni Maud i den där drakumentären »Drakar: myter och skrönor« som jag tipsade om tidigare i år? Det var den lilla flickan som så gärna ville ha ett husdjur och kom hem med en liten drakunge. Eller snarare en så kallad wyvern, en tvåbent korsning mellan drake och ödla som är vanligt förekommande på vapensköldar i anglosaxiska länder. Historien förtäljer att Mauds förskräckta föräldrar tvingade dottern att genast göra sig av med fyndet. Motvilligt gömde hon istället wyvern ute i skogen och fortsatte att mata den. Men det dröjde inte länge innan det krävdes mer än mjölk för att mätta drakmagen. Den växande wyvern fick smak för kött och flög snart ut på egna jaktäventyr i byn. Småningom blev den ett hot även mot människor – alla utom Maud.

Draken i Mordiford

The Green Dragon InnBerättelsen om Maud och hennes wyvern föreligger i flera olika versioner och legenden är känd som »Draken i Mordiford«, ett distrikt i grevskapet Herefordshire i södra England. Mer om detta kan man bland annat läsa i den här broschyren med ett förslag på vandringsrutt i området. Den drakmålning som en gång ska ha funnits i byns kyrka togs visserligen bort på 1800-talet, men Mordiford värnar fortfarande om sin gröna draksymbol. Liksom trakten i stort; under sommarens draksemester blev det inget besök i Mordiford, men däremot både middag och övernattning på The Green Dragon Inn i Cockleford i hjärtat av lummiga Cotswolds. Den som kan sin Tolkien tänker förstås omedelbart på Frodos favorithak i Fylke och The Green Dragon Inn är onekligen ett populärt pubnamn även i verklighetens England, om än inte lika vanligt som olika varianter av George & Dragon.

Heliga drakdräpare

Högtflygande husdrake siktad i centrala Salisbury.

Högtflygande husdrake siktad i centrala Salisbury.

Det säkraste stället att hitta drakar på i Storbritannien (ja, inte så säkert för drakar då…) är annars i äldre kyrkor och katedraler. Naturligtvis på grund av George – Saint George – och andra drakdräpande helgon som blev populära under medeltiden. I den mäktiga katedralen i Salisbury finns, förutom den färgglada fönsterdekorationens röda drake, en takdekoration i klostergången som ska föreställa godhetens kamp mot ondskan – av allt att döma i skepnad av en bevingad drake. Möjligen missade jag ytterligare några drakar bland fasadens många stendekorationer och till gränsfallen hör varelsen som pryder ena pelarfoten i The Trinity Chapel (Lady Chapel).

Ännu fler drakdräpande helgon radar upp sig i klosterkyrkan i Bath. Letar man efter bra draklektyr lönar det sig i regel också att spana in souvenirbutikerna i anslutning till just katedraler i både England och Wales.

Gilbert och George

Gilbert – en trogen sommargäst i Salisbury.

Gilbert – en trogen sommargäst i Salisbury.

Utanför stadshuset (The Guildhall) i Salisbury, som blev resans allra första stopp på vägen till Stonehenge, drar en betydligt fredligare drake till sig uppmärksamheten. Blomsterdraken Gilbert är en populär sommargäst som återvänt hit sedan 1999. Jag har ingen aning om varför han kallas just Gilbert, men med ett visst drakdräpande helgon i minnet kan jag knappast vara ensam om att tänka på konstnärsduon Gilbert and George? Strosar man runt i Salisbury en sommarkväll och ser sig omkring bland husen ordentligt kan det hända att även mer högtflygande husdrakar blickar ut över staden. Att ett strömavbrott tvingade den lokala George & Dragon-puben att stänga rakt framför näsan på oss var kanske lika bra…

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén