Allt om drakar

En blogg mellan verklighet och fantasi

Sida 2 av 4

Drakmetal – bevingade bestar i sitt rätta element

Drakmetal i Close-Up #197.Nu undrar ni kanske vad som har hänt med drakbloggen. Det har ju varit minst sagt snålt med uppdateringar under våren. Eller pollensäsongen som jag brukar säga. Men jag har helt enkelt halkat efter med bloggandet. Vid sidan av de vanliga uppdragen har jag nämligen haft fullt upp med att skriva en artikel om drakmetal och planera sommarens stora drakresa till Tyskland. Det händer också annat spännande på drakfronten. Men mer om allt detta framöver…

I väntan på drakberättelser från Bayern får ni hålla till godo med nya numret av hårdrockstidningen Close-Up (#197). För ingen mytologisk varelse är väl mer metal än draken. Genom århundradena har dessa bevingade bestar förknippats med blod, eld, död och självaste Satan. Men också med styrka och mod. I Close-Up listar jag således tio draklåtar om alltifrån kinesiska legender till snart HBO-aktuella »Game of Thrones«. Alla låtar utom Dios »Killing the Dragon« finns med i Spotifyspelaren nedan.

Drakmöte i bergets grotta och hjärtats djup

Så här skrev jag till exempel om mina franska metalfavoriter Gojiras låt »Where Dragons Dwell« från albumet »From Mars to Sirius« (Listenable 2005): »Dragons are the myth alive/in the heart of men«, framhåller Gojira och kopplar samman den klassiska kampen mot draken med striderna mot mörkret inombords. Må så vara hat, rädsla eller andra ociviliserade instinkter. Musiken växlar episkt mellan det lågintensivt molande och tekniskt smattrande.

Dragons are the myth alive/in the heart of men.

Någon talade om fransoserna som representanter för en postmodern mytologi och Joe Duplantier lägger ut texten om mötet med draken i såväl bergets grotta som hjärtats djup. »Where Dragons Dwell« är något så ovanligt som en osentimental, icke-heroisk metallåt om drakar och utan tvekan ett av de bästa bidragen i genren. Gojira är för övrigt det japanska ursprungsnamnet på filmvärldens jätteödla Godzilla. Om drakar i verkligheten vore en utrotningshotad art skulle de miljömedvetna metalmännen från Bayonne med all sannolikhet engagera sig för deras överlevnad. Bandet stödjer sedan länge den marina djurrättsorganisationen Sea Shepherd, känd för sina direktaktioner i kampen mot valjakt.

Texterna om de övriga nio låtarna hittar ni alltså i tidningen Close-Up #197.

Trevlig midsommar och akta er för Brännvinsdraken!

Wales – den röda drakens förlovade land

Replik av snidad drake i St David’s-katedralen.

Replik av snidad drake i St David’s-katedralen.

Den 1 mars är inte vilken dag som helst. Det är nämligen St David’s Day. Alltså dagen då Wales firar sitt eget skyddshelgon, vilket i vanlig walesisk ordning har en tendens att involvera drakar. Och om man till sommaren tänker sig en riktig draksemester runt denna brittiska riksdel är det hög tid att börja planera nu. Ett hett tips från fjolårets rundresa är att låta den röda draken visa vägen. Det omtvistade mottot »Y ddraig goch ddyry cychwyn« betyder också något i den stilen.

Gruvdrake på industrimuseet Big Pit.

Gruvdrake på industrimuseet Big Pit.

För walesarna älskar verkligen sin röda drake som figurerar på alltifrån chipspåsar till ölflaskor och souvenirer. Det är med andra ord inte särskilt svårt att hitta varken drakrelaterade sevärdheter eller övernattningsmöjligheter här. Dekoren ger en märklig känsla ibland; jag skulle studsa till över en hel pub lika obstinat inredd i blågult. Men den walesiska röda draken är inte enbart en laddad nationalsymbol, utan har också karaktären av en gullig maskot. Att till och med gruvor och drakar hör ihop blir vi varse om när vi besöker Big Pit i Blaenafon. Det är en av landets många nedlagda gruvanläggningar som i dag är ett industriminnesmuseum. Om jag bara haft en trädgård så hade jag absolut klämt ner den där tunga metallskylten med texten »Dragon crossing« i bagaget. Jag menar, vem vill inte ha ett eget övergångsställe för drakar på tomten?

Från öl till whisky – drakdrycker av alla de slag

The Colliers Arms drakfönster.

Felinfoel Brewery (uttalas »velinvoel«) – Wales äldsta bryggeri med den överlägset snyggaste drakloggan – för oss också till kuststaden Llanelli (uttalas ungefär »chlanechli«) och det gamla gruvsamhället Furnace. Tyvärr finns det inget besökscenter där man kan kika närmare på ölproduktionen. Men den lokala puben The Colliers Arms har flera sorter att provsmaka och förser oss med ett par fina drakglas till samlingen. Något stopp hos de många ciderproducenterna i trakten hinner vi inte med. Men den mustiga Gold Medal Cider och mellantorra Black Dragon av märket Gwynt Y Ddraig blir snabbt favoriter och går att få tag på lite varstans. Överraskande nog finns det också ett ansenligt antal vingårdar runt om i Wales. Ett stenkast från klosterruinerna Tintern Abbey, precis vid engelska gränsen, ligger till exempel Parva Farm. Produktionen är inte stor, men räcker till gårdsförsäljning och flaskorna råkar ha en rätt snygg draketikett.

I sortimentet märks naturligtvis en »drakserie« med tre olika typer av single malt-whisky: Legend, Myth och Celt.

Till orten Crickhowell i utkanten av nationalparken Brecon Beacons hittar vi tack vare det gemytliga hotellet Dragon Inn Crickhowell. Här finns en alldeles utmärkt restaurang och på rummet väntar handdukar i prydliga högar med varsin drakpralin på toppen. Rena drömmen för draknördar alltså! Efter en dag på livsfarligt smala och slingriga vägar är det dessutom skönt att kunna pusta ut i trädgården med en draköl och en påse chips, »flamegrilled« förstås. Härifrån är det inte långt till whiskydestilleriet Penderyn. I sortimentet märks naturligtvis en »drakserie« med tre olika typer av single malt-whisky: Legend, Myth och Celt.

Kung Arthurs Caerleon och drakdiktaren Tennyson

Caerleons Kung Arthur-inspirerade skulpturpark. I förgrunden syns slaget vid Camlann. Trädraken i fonden är designad som en walesisk lovespoon.

Caerleons Kung Arthur-inspirerade skulpturpark. I förgrunden syns slaget vid Camlann. Trädraken i fonden är designad som en walesisk lovespoon.

Wales är verkligen myternas förlovade land och det sätter sina spår. Inte minst i Caerleon strax utanför Newport i sydöstra Wales som vi aldrig skulle ha kommit på tanken att besöka om det inte vore för jakten på ännu ett drakhotell. Efter en hel del googlande hittar jag till slut Pendragon House B&B och därmed också vägen till Caerleon. En övernattning på detta mysiga lilla B&B med gulddrake känns lite som att besöka släktingar. Vår värdinna kallar sig till och med »Aunty Kath« och överöser oss med tips om allt vi kan tänkas vilja se i området. Från den romerska amfiteatern till puben The Bell Inn.

Hanbury Arms, där Tennyson diktade om Arthursagan med utsikt över floden Usk.

Hanbury Arms, där Tennyson diktade om Arthursagan med utsikt över floden Usk.

Och ja, drakar samt traktens lokala »kändis« Kung Arthur förstås. I alla fall om man ska tro Geoffrey av Monmouths »Historia Regum Britanniae« som avhandlar äldre tiders kungar i Britannien. Men några riktiga historiska belägg för att Kung Arthur verkligen existerat finns inte. Legenden lever hur som helst vidare. Särskilt här i Caerleon, där Alfred Tennyson skrev delar av diktcykeln »Idylls of the King«. Han ska ha suttit där i fönstret på Hanbury Arms med utsikt över floden Usk. En naturskönt inspirerande miljö kan intygas.

I Caerleon finns drakar av alla de slag.

Under kvällspromenaden snubblar vi av en händelse in på The Ffwrwm, en undangömd bakgård med restaurang, hantverksbutiker och en smått magisk skulpturpark i sann Arthuranda. Där finns sannerligen drakar i alla möjliga skepnader och material. Annars syftar Pendragon – på walesiska Pen Draig – inte på drakar som sådana, utan på en militär gradbeteckning med ledarstatus. Ordet för drake – draig – har historiskt sett också betytt just krigare. Arthursagan är för övrig bioaktuell igen i vår. Trailern till »King Arthur: Legend of the Sword« hintar om fantasyinslag och ser i alla fall mer lovande ut än kalkonrullen »Excalibur« från 1981… Dessutom är den nya filmen till stor del inspelad i norra Wales.

Myternas Dinas Emrys – de dimhöljda bergens drakar

Skylt om draklegenden vid Dinas Emrys.

Kanske är det för att jag på flyget läste Kazuo Ishiguros Arthurinspirerade roman »Begravd jätte«, där draken Querigs andedräkt allegoriskt breder ut glömskans dimma över landet på 500-talet. Eller så beror det på att jag käkade en Dragons breath burger på Brains bryggeripub Yard Bar & Kitchen i Cardiff. Men det känns verkligen som om fantasyberättelserna flåsar en i nacken så fort man kommer ut på den walesiska landsbygden. Särskilt i trakterna kring nationalparken Snowdonia och byn Beddgelert.

Byn Beddgelert är en bra bas för drakvandring.

Byn Beddgelert är en bra bas för drakvandring.

Ingen resa till Wales är nämligen komplett utan en vandring upp till drakmyternas Dinas Emrys. I bergsområdet finns resterna av en strategiskt placerad fästning. Det sägs att det var här den röda och den vita draken en gång utkämpade en kamp så att väggarna rasade varje natt. Jag har bloggat om legenden tidigare så ni vet vid det här laget att den röda draken vann och fick en symbolisk plats på den walesiska flaggan. Men det här klippet ger en mer detaljerad redogörelse, textad på engelska med tal på kymriska.

Ruinen vid drakmyternas Dinas Emrys.

Ruinen vid drakmyternas Dinas Emrys.

På själva platsen finns egentligen inte mycket att se, men naturen i sig är förtrollande och utsikten förtjusande. Det gäller bara att inte låta sig luras av den täta morgondimman. När solen väl kikar fram dröjer det inte länge innan huden skiftar i en drakröd (och småningom fjällande) nyans… Vandringskängor är också ett måste i den kuperade terrängen. Vi möter ett par naturvårdare från National Trust som tillsammans med ett gäng frivilliga arbetar med att hålla stigarna fria från ormbunkar. Men terrängen är på sina ställen ändå snårig och stenarna hala.

Our dragon may be a little slow heating your water. Please just run the tap.

Ett walesiskt drakslott är mer än bara tinnar och torn

Varmvattenberedaren på Château Rhianfa?

Varmvattenberedaren på Château Rhianfa?

Om jag bara fick återvända till ett enda område i Wales skulle jag välja den här nordvästra delen av landet med sin storslaget kontrastrika natur. Men det är först när vi når fram till Château Rhianfa på ön Anglesey som vi på allvar känner att vi kommit hem. Det såg mysigt ut på bilderna, priset var rimligt och den franskinspirerade restaurangen hette Le Dragon Rouge. Men att ett gigantiskt drakhuvud skulle hälsa oss välkomna redan vid infarten var nästan för bra för att vara sant. Liksom den fyndiga skylten i badrummet: »Our dragon may be a little slow heating your water. Please just run the tap.« Under morgonpromenaden ner till stranden hittar vi också en ganska rostig plåtdrake. Undra på att varmvattnet tar tid att värma…

Kinesiska modedrakar med anor från medeltiden

Alcazars modedrakar.

Alcazars drakdräkter designade av Lars Wallin.

Apropå den gångna helgens kinesiska nyårsfirande, Fashion Week Stockholm och lördagens första deltävling i Melodifestivalen passar det ovanligt bra att tala om kinesiska modedrakar. I början av januari hade jag vägarna förbi konsthallen Artipelag i tjänsten för att recensera en operaföreställning om modeikonen Coco Chanel. Samtidigt passade jag på att spana in utställningen »Lars Wallin – Fashion Stories« med modeskaparens fantastiska »sidenbakelser« och andra läckra klädkreationer. Samt överraskande nog drakar! Under sin 25-åriga karriär har Wallin inte bara designat kläder för catwalken och lyxplagg åt privata beställare, utan också en hel del scenkläder. Däribland en uppsättning röda drakdräkter åt gruppen Alcazar i samband med deras Melodifestivalbidrag »Not a sinner nor a saint« 2003.

Draken flyger Sidenvägen

Häromveckan arrangerade Historiska museet ett föredrag om »Drakar och lotus, kinesiska mönster på medeltidens textilier«. Intressant, även om innehållet kanske inte riktigt levde upp till den lockande rubriken för den som hade hoppats på mer detaljerad drakinformation. Museets antikvarie Helen Persson berättade om de kinesiska sidentextiliernas resa längs den så kallade Sidenvägen. Till Europa spreds det exklusiva materialet framför allt under Mongolväldet (1206-1368), men de första kinesiska textilierna i Sverige härrör från vikingatidens handelsplats Birka.

Kanske är draken i själva verket varken helgon eller syndare, utan mest av allt ett tidlöst textilmotiv.

Kina använde sina sidenprodukter som både muta och handelsvara. Textilierna signalerade makt och betydelse – och med lyxmaterialet följde de kinesiska mönstren: drakar, lotusblommor, fenixfåglar och andra (fabel)djur. Motiv som så småningom hamnade i svenska kyrkor när dessa exklusiva textilier fick nytt liv som mässhakar och antependium (tygstycket som pryder altaret). Som exempel nämndes en medeltida mässhake i blå sidendamast från Vena kyrka i Småland. Det gula mönstret lär tydligen föreställa flygande fåglar, drakar och moln även om det inte är alldeles lätt att se.

Modedrakar från 1600-talet.

Antependium med kinesiskt 1600-tals broderi från Gottröra kyrka. Reproduktion: Historiska museet

Drakar och andra kinesiska motiv återkommer hur som helst under 1600-talet, då importen från Kina var igång igen efter ett uppehåll på nästan 300 år. Under 1700-talet hände det tydligen att adelsdamer skänkte sina exklusiva sidenkjolar till kyrkan som gjorde om dem till antependium. Kyrkans behov och fascination för det dyra sidenmaterialet är alltså förklaringen till att den österländska draken plötsligt letade sig in bland kristendomens drakdräpande helgonbilder. Själva drakmotivet var ju redan etablerat i den bibliska bildvärlden som en symbol för ondskan och djävulen. Men med kinesiska textilier tillkom den godmodiga kinesiska draken som snarare hör himlen än helvetet till.

Draken i symbolisk dubbelroll

Persson menade att Östasien för många fortfarande är en exotisk plats och visade upp en modern modebild med drakmönster på catwalken hösten 2012. Själv kommer jag att tänka på Lars Wallin igen. Hur den svenska kläddesignern tänkte när han valde att matcha Alcazar-låten »Not a sinner nor a saint« med just drakdekor har jag ingen aning om. Men med tanke på titeln är det svårt att inte tänka på drakens symboliska dubbelroll som både ond och god. Särskilt med tanke på just den kinesiska textildrakens historiska intåg i svenska kyrkor.

Eller så är det helt enkelt bara att betrakta scendräkterna som en fortsättning på tidigare epokers så kallade »kineserier«. Alltså efterbildningar av kinesiskt konsthantverk och arkitektur som blev vanliga i Europa under senbarocken i samband med de ostindiska kompaniernas import till väst (se Nationalencyklopedin). Kanske är draken i själva verket varken helgon eller syndare, utan mest av allt ett tidlöst textilmotiv.

Utställningen »Lars Wallin – Fashion Stories« visas på artipelag till och med den 12 mars. Den 7 mars arrangerar även Östasiatiska museet temakvällen »Drakar, pioner och bambu – textil i samlingarna« med bland annat ett föredrag av textilspecialisten Anette Granlund från Bukowskis.

Dagen D: Uppskatta en drake på Appreciate a Dragon Day

Uppskattat eller uppläxat drakdjur? En aspis ur British Librarys manuskriptsamling Harley 3244.

Uppskattat eller uppläxat drakdjur? En aspis ur British Librarys manuskriptsamling Harley 3244.

Av alla årets dagar är detta den viktigaste. Den 16 januari är nämligen den officiella Uppskatta en drake-dagen. Appreciate a Dragon Day startades 2004 av den amerikanska fantasyförfattaren Donita K Paul för att fira utgivningen av boken »DragonSpell«. Hennes författarskap utgår från den kristna idévärlden och där ingår som bekant också drakar. Ta bara medeltidens bestiarier som jag tidigare berättat om på bloggen.

Det finns enligt Donita K Paul ett antal olika sätt att uppskatta en drake på. Det kan till exempel handla om att välja ut sin litterära favoritdrake och presentera den på ett kreativt sätt: med en teckning, dikt, sång eller dylikt. Bibliotek uppmanas att ställa fram drakböcker och Science Fiction-bokhandeln i Malmö publicerade för ett par år sedan ett utmärkt blogginlägg med drakiga boktips. Ett annat förslag går ut på att ta så många roliga bilder som möjligt med en mjukisdrake utplacerad på olika platser – ätandes en hamburgare på en snabbmatsrestaurang eller varför inte läsandes en bok om dinosaurier på biblioteket, föreslår Paul.

Romerska drakbaner och walesiska drakvurmar

Drakar har ju på senare år blivit omåttligt populära, inte minst tack vare en serie som »Game of Thrones«, och konceptet Appreciate a Dragon Day tycks numera leva sitt eget liv. Ett land som är noga med att uppskatta sin drake varje dag är för övrigt Wales (även om vurmen för den röda nationalsymbolen egentligen inte är odelat positiv ur ett politiskt perspektiv). Turistregionen norra Wales har hur som helst tagit tillfället i akt att dagen till ära bjuda på en snabbkurs om den röda drakens historiska ursprung. Sannolikt var det romarna som introducerade draksymbolen i Britannien. De brukade använda draken som ett slags vapenflagga (en så kallad draco) bestående av ett drakhuvud av brons med en vindstrut av tyg som fladdrande svans.

De walesiska kungarna ska senare ha anammat denna romerska drake som stridsfana och hit kan man också härleda namnet »Pendragon«.

Dessa drakvimplar lär ha använts av romerska trupper i strid åtminstone mellan 250 och 400 e.Kr. De walesiska kungarna ska senare ha anammat denna romerska drake som stridsfana och hit kan man också härleda namnet »Pendragon«. Det vill säga den militära gradbeteckning som vi genom legenden förknippar med King Arthur och som alltså inte syftar på en drake, utan på en krigare. Men mer om det en annan gång. Vill man fördjupa sig ytterligare i den walesiska drakens ursprung rekommenderas den lilla skriften »A History of the Red Dragon« av Carl Lofmark (Welsh Heritage Series). Där finns dessutom är en bra och intressant redogörelse av drakens kulturhistoria i största allmänhet.

Från uppläxad till uppskattad varelse

Glöm nu för allt i världen inte bort att uppskatta en drake i dag! Illustrationen här ovan är hämtad ur ett medeltida manuskript. Med tanke på att texterna i ett bestiarium kretsar kring kristen symbolik får man väl anta att mannen på bilden försöker fördriva ondskan – den som drakar och ormar i regel representerar i sådana här sammanhang. (Det här drakliknande fabeldjuret är faktiskt en så kallad aspis som i regel förknippas med synden.) Men situationen ser ju i ändå rätt beskedlig ut. Jag föreställer mig faktiskt att han försöker läsa en godnattsaga för drakdjuret även om den verkar lyssna lite motvilligt. Ja, kanske firade han rent av Appreciate a Dragon Day…

Drakbloggen önskar God jul med walesiskt sommarminne

JuldrakeGod jul! – eller Nadolig Llawen! – som vårt senaste tillskott på bilden här intill skulle säga. Han är ju som synes (Draig goch Cymru står det på magen) en röd drake från Wales. Närmare bestämt från kalkstensudden Great Orme på den walesiska nordvästkusten som vi (jag och särbon alltså) besökte i somras. Halvön fick sitt namn av vikingarna och är belägen vid den underbara badorten Llandudno som påminner lite om en korsning mellan Blackpool eller den engelska sydkustens Brighton och Medelhavets Nice. Getterna betar på de branta grässlänterna och i området ligger också en koppargruva från bronsåldern som numera tros vara världens största i sitt slag. Om Great Orme betyder sjöorm eller drake må vara osagt, men det lokala bryggeriet har i alla fall tänkt rätt med god draköl och osedvanligt snygg etikett. Dessvärre är den omöjlig att få tag på i Sverige så jag får väl nöja med med att smutta på en jämtländsk julöl med Storsjöodjuret i tomteluva…

Juldrakar från när och fjärran

Det bästa med julen är ju som bekant drakarna. Det är sen gammalt. Och för årets raraste julhälsning står det portugisiska fotbollslaget FC Porto (alla förstår ju att tomtens släde i själva verket måste dras av drakar – renar kan ju liksom inte flyga…). I år har jag dessutom köpt mig själv en draktröja i julklapp. Egentligen borde jag förstås ha burit den redan den 16 december på National Ugly Christmas Sweater Day. Men jag tyckte att den var tjusig nog att spara till julafton så nu tänker den här drakbloggaren luta sig tillbaka, knapra hembakta pepparkaksdrakar och mysa i sin nya röda draktröja.

Drakbloggen fyller 1 år och firar med draktårta!

Draktårta färdig för frakt!

Draktårta färdig för frakt!

Det var alltså dan före dan före förra dopparedagen som jag postade det allra första inlägget på den här bloggen. Tanken hade funnits där länge, men att verkligen ta sig tid att snickra ihop en helt och hållet ideell blogg om något så nördigt som drakar kändes inte som en självklarhet. Det har heller inte blivit riktigt lika många inlägg som jag hade önskat och ibland är det frustrerande att ha fler drakuppslag i huvudet än vad jag hinner fördjupa mig i vid sidan av mitt inkomstbringande skrivande som frilansjournalist. Men ambitionen har från början varit att hellre formulera ett fåtal lite längre texter istället för många korta inlägg – snabba drakreflektioner pytsar jag istället ut på twitter. Därför är jag särskilt glad över att ha fått ett par journalistiska artiklar i ämnet publicerade på annat håll och förhoppningvis blir det fler. Att föreläsa om drakar vore ju heller inte fel i framtiden…

Och nej, jag lovar, alltomdrakar.se kommer inte att spåra ur och bli en matblogg även om det kanske vore mer lukrativt. Men på något sätt måste man ju fira drakbloggens ettårsdag och det gör man givetvis bäst med draktårta. Den som syns här på bilden bakade jag i och för sig redan tidigare i höstas till särbon i födelsedagspresent (ni vet, historieläraren som brukar hänga med på mina draksemestrar och som är den meste fantasyläsaren av oss två). Efter idogt googlande efter konditorknep, kakrecept och drakdekor blev det en lätt modifierad prinsesstårta med egenkomponerad fyllning. Tidigare beprövade pepparkaksformar visade sig fungera fint även till marsipanfigurer.

De tre röda drakarna ser visserligen lite snällare ut än Daenerys Targaryens trehövdade drakemblem i Game of Thrones, men vi kan väl kalla det för en khaleesi cake ändå? Färgkombon torde hur som helst passa lika bra nu till julen. Tack till alla er som följt och kommenterat bloggen under året! Här har ni receptet:

Sockerkaksbotten

(Ett recept jag hittade på webben för länge sedan, minns tyvärr inte var.)
6 ägg
2 1/4 dl strösocker
3 dl vetemjöl
1,5 tsk bakpulver
smör och ströbröd till formen

Vispa äggen och sockret ljust och fast i ca 10 minuter (viktigt!). Blanda vetemjölet med bakpulvret, sikta ner mjölet i bunken och vänd långsamt in det i äggpöset. Häll smeten i en smord och bröad form, ca 24 centimeter i diameter. Om formens kanter är låga kan det vara bra att göra en lite högre krage av bakplåtspapper så att inte smeten rinner över när kakan stiger. Klipp i så fall ut en lagom lång remsa, klistra fast den i smöret på insidan av formens kanter som en cylinder och strö sedan ströbröd endast på formens smörade botten. Grädda på nedre falsen i ugnen – 175 grader – i cirka 40 minuter. Låt kakan kallna och dela sedan bottnen i tre delar. (Går utmärkt att baka på förhand och frysa in.)

Fyllning
  • Nutella eller liknande nötchokladkräm
  • 3 dl vispgrädde (minst, vill man ha en högre tårta får man lägga på ett par dl)
  • Jordgubbssylt:
    1 paket (225 g) frysta jordgubbar eller motsvarande färska
    1 tsk äkta vaniljpulver
    2 msk socker

Tina och koka upp de frysta jordgubbarna. Rör ner socker och vaniljpulver. Koka ihop tills jordgubbsblandningen tjocknar något. Eftersom den här tårtan inte innehåller vaniljkräm har jag valt att smaksätta syltfyllningen med ganska mycket vanilj. Jag föredrar också en relativt syrlig syltfyllning för att balansera upp nötchokladkrämens sötma.

Till dekoration
  • Ett färdigt marsipanlock i vitt (finns både i Ica:s eget sortiment och av märket Odense)
  • Röd figurmarsipan
Montering

Utan den här instruktionsvideon hade jag nog aldrig lyckats montera min tårta. Utifrån prinsesstårtemodellen gör man sedan följande:

  • Vispa grädden. Bred ut jordgubbsfyllningen på en av de två yttersta bottendelarna (spara den mest sladdriga mittendelen till toppen) och bred på lite grädde överst för bättre fäste. Tänk på att lämna lite marginal i kanterna eftersom sylten annars kan göra marsipanen geggig.
  • Lägg på nästa bottendel och bred ut ett lager nötchokladkräm. Klicka på större delen av grädden och forma den till en topp.
  • Lägg därefter på den sista, mjuka bottendelen och forma tårtans kanter runda som en kulle. Bred på ett tunt lager grädde runt om så att marsipanen får fäste.
  • Lägg försiktigt på marsipanlocket och skär bort överflödet runt kanterna. Kavla ut den röda marsipanen mellan två bakplåtspapper, stansa ut drakar med pepparkaksform och dekorera.

Draktårta dekorVoilà – en khaleesi cake!

Fler fantastiska vidunder i medeltida manuskript

Fantastiska vidunder.Jag måste erkänna att jag bara har följt Harry Potter sporadiskt. Dessutom är jag ju mer intresserad av drakar och dylikt ur ett kulturhistoriskt perspektiv än av friserade fantasysanningar om dem. Men tanken på magiska djur i 1920-talsmiljö räckte ändå för att få iväg mig på bio förra helgen. Filmen »Fantastiska vidunder och var man hittar dem« bygger på den brittiska författaren J. K. Rowlings bok publicerad under pseudonymen Newt Scamander. Alltså rollfiguren som tidigare blivit relegerad från trollkarlsskolan Hogwarts och som nu ägnar sig åt att försöka fånga in och skydda all världens magiska djur. Storyn utspelar sig 70 år innan Harry Potter-historien tar sin början och hela fem filmer ska det tydligen bli. Alltsammans baserat på denna handbok om fantastiska vidunder som helt klart har historiska förebilder på klassificeringsfronten.

Bestiarium – en illustrerad djurbok från medeltiden

Orm och drake ur British Librarys manuskriptsamling Harley 3244.

Orm och drake ur British Librarys manuskriptsamling Harley 3244.

Inspirerad av biobesöket fortsätter jag studierna med Julia Cresswells kärnfulla häfte »Legendary Beasts of Britain« (Shire, 2013) som tar itu med temat utifrån de verkliga källor som finns att tillgå. Tack vare bildmaterialet hittar jag också vidare till något som visar sig vara rena guldgruvan för drakletare: British Librarys digitala manuskriptsamling. Här finns bland annat sidor ur ett bestiarium, en typ av medeltida djurbok som även inkluderar fabelväsen – däribland drakar och enhörningar. De ofta sedelärande texterna är förknippade med kristen symbolik och i regel väldigt vackert illustrerade. Som äldre drakkällor är bestiarier därför oerhört fascinerande.

Draco Dormiens Nunquam Titillandus. (Kittla aldrig den drake som sover.)

Fem sorters »serpents« – ormar – ur British Librarys manuskriptsamling Harley 3244.

Fem sorters »serpents« – ormar – ur British Librarys manuskriptsamling Harley 3244.

Beskrivningarna som finns i dessa illuminerade handskrifter gör det också lättare att identifiera drakar i såväl kyrkor som äldre konst. Att även varelser med ben kunde betecknas som ormar förklarar delvis den begreppsförvirring som råder mellan engelskans dragon, serpent och worm. Inte helt olikt svenskans delvis synonyma ord drake och lindorm. Ordet dragon härstammar för övrigt från grekiskans drakon som betyder just stor orm. Skillnaderna tycks inte ha bekymrat folk på medeltiden, men klassificeringen har blivit mer exakt och avancerad med tiden.

Sagodjur i Linnés sexualsystem »Systema naturae«

Kategorin Paradoxa i »Systema naturae«. Reproduktion: Kungliga biblioteket.

Kategorin Paradoxa i »Systema naturae«. Reproduktion: Kungliga biblioteket.

Faktum är att Carl von Linné så sent som 1735 inkluderade drakar i första upplagan av sitt berömda verk »Systema naturae«, där han beskriver och systematiskt delar in olika arter av djur, växter och mineraler. Under rubriken »Paradoxa« samlade han inte bara sagodjur som drakar och hydror, utan också (som det senare visade sig) fullt existerande pelikaner. Vem vet, kanske är det bäst att ta Hogwarts motto på allvar: »Draco Dormiens Nunquam Titillandus« – »Kittla aldrig den drake som sover«.

En grön drake på den engelska landsbygden

The Green Dragon skylt.Minns ni Maud i den där drakumentären »Drakar: myter och skrönor« som jag tipsade om tidigare i år? Det var den lilla flickan som så gärna ville ha ett husdjur och kom hem med en liten drakunge. Eller snarare en så kallad wyvern, en tvåbent korsning mellan drake och ödla som är vanligt förekommande på vapensköldar i anglosaxiska länder. Historien förtäljer att Mauds förskräckta föräldrar tvingade dottern att genast göra sig av med fyndet. Motvilligt gömde hon istället wyvern ute i skogen och fortsatte att mata den. Men det dröjde inte länge innan det krävdes mer än mjölk för att mätta drakmagen. Den växande wyvern fick smak för kött och flög snart ut på egna jaktäventyr i byn. Småningom blev den ett hot även mot människor – alla utom Maud.

Draken i Mordiford

The Green Dragon InnBerättelsen om Maud och hennes wyvern föreligger i flera olika versioner och legenden är känd som »Draken i Mordiford«, ett distrikt i grevskapet Herefordshire i södra England. Mer om detta kan man bland annat läsa i den här broschyren med ett förslag på vandringsrutt i området. Den drakmålning som en gång ska ha funnits i byns kyrka togs visserligen bort på 1800-talet, men Mordiford värnar fortfarande om sin gröna draksymbol. Liksom trakten i stort; under sommarens draksemester blev det inget besök i Mordiford, men däremot både middag och övernattning på The Green Dragon Inn i Cockleford i hjärtat av lummiga Cotswolds. Den som kan sin Tolkien tänker förstås omedelbart på Frodos favorithak i Fylke och The Green Dragon Inn är onekligen ett populärt pubnamn även i verklighetens England, om än inte lika vanligt som olika varianter av George & Dragon.

Heliga drakdräpare

Högtflygande husdrake siktad i centrala Salisbury.

Högtflygande husdrake siktad i centrala Salisbury.

Det säkraste stället att hitta drakar på i Storbritannien (ja, inte så säkert för drakar då…) är annars i äldre kyrkor och katedraler. Naturligtvis på grund av George – Saint George – och andra drakdräpande helgon som blev populära under medeltiden. I den mäktiga katedralen i Salisbury finns, förutom den färgglada fönsterdekorationens röda drake, en takdekoration i klostergången som ska föreställa godhetens kamp mot ondskan – av allt att döma i skepnad av en bevingad drake. Möjligen missade jag ytterligare några drakar bland fasadens många stendekorationer och till gränsfallen hör varelsen som pryder ena pelarfoten i The Trinity Chapel (Lady Chapel).

Ännu fler drakdräpande helgon radar upp sig i klosterkyrkan i Bath. Letar man efter bra draklektyr lönar det sig i regel också att spana in souvenirbutikerna i anslutning till just katedraler i både England och Wales.

Gilbert och George

Gilbert – en trogen sommargäst i Salisbury.

Gilbert – en trogen sommargäst i Salisbury.

Utanför stadshuset (The Guildhall) i Salisbury, som blev resans allra första stopp på vägen till Stonehenge, drar en betydligt fredligare drake till sig uppmärksamheten. Blomsterdraken Gilbert är en populär sommargäst som återvänt hit sedan 1999. Jag har ingen aning om varför han kallas just Gilbert, men med ett visst drakdräpande helgon i minnet kan jag knappast vara ensam om att tänka på konstnärsduon Gilbert and George? Strosar man runt i Salisbury en sommarkväll och ser sig omkring bland husen ordentligt kan det hända att även mer högtflygande husdrakar blickar ut över staden. Att ett strömavbrott tvingade den lokala George & Dragon-puben att stänga rakt framför näsan på oss var kanske lika bra…

Draktrumpeter och lömska ledmotiv

CarnyxNej, nu är det verkligen hög tid att väcka den här drakbloggen ur sin ofrivilliga sommarslummer. Och nog är det dags för mig, som till vardags sysslar med musikkritik, att resonera lite kring hur drakar låter. Nu tänker ni kanske spontant på Benedict »Sherlock« Cumberbatch som gav röst åt Smaug i Hobbit-filmerna. Eller möjligen på röstskådespelaren Alan Oppenheimer som gjorde den lojt skrockande och högst hundliknande lyckodraken Falkor i »Den oändliga historien«. Själv tänker jag nog i första hand på det lömska ledmotivet som representerar draken Fafner i Wagners operacykel »Nibelungens ring«. Men draksoundet verkar vara betydligt äldre än så.

Carnyx – en keltisk draktrumpet i krig

Archaeomusica på klostretI augusti hade jag jobbvägarna förbi Ystad och råkade mer eller mindre av en slump snubbla över en musikarkeologisk utställning på klostret. »Archaeomusica« är en del av ett omfattande EU-projekt (EMAP – European Music Archaeology Project) och visar repliker av en mängd ljudfynd, från skånsk stenålderstrumma till fornegyptisk lådlyra. Och ja, ni gissar rätt – draklurar. Åtminstone med viss fantasi. För tar man en titt på det imposanta djurhuvud som pryder utställningsaffischen är det med moderna ögon svårt att inte tänka på en drake. Föremålet är en reproduktion av en gallisk carnyx från utgrävningar i Tintignac i södra Frankrike. Det rör sig alltså om ett sisådär två meter långt blåsinstrument av brons som hölls vertikalt och var vanligt hos de forntida kelterna.

Their trumpets again are of a peculiar barbarian kind; they blow into them and produce a harsh sound which suits the tumult of war.

Carnyxfynd har också gjorts i bland annat Skottland och instrumentet finns avbildat på såväl mynt som skulpturer. Ordet »carnyx« lär också förekomma i en rad historiska texter; instrumentet ska ha funnits med när kelterna anföll helgedomen i Delphi år 279 f. Kr., vid Julius Caesars krig i Gallien och när den romerske kejsaren Claudius invaderade de brittiska öarna. »Their trumpets again are of a peculiar barbarian kind; they blow into them and produce a harsh sound which suits the tumult of war«, skrev den grekiske historikern Diodorus Siculus någonstans kring 60–30 f. Kr.

Carnyx i krigKlockstycket på en carnyx var utformat som ett djurhuvud, till exempel ett vildsvin, och det barbariskt klingande trumpetljudet ljöd alltså med stor sannolikhet över slagfälten. Men fyndplatsen i Tintignac antyder att instrumentet också haft en rituell betydelse.

Drakröster på skiva

Sex av Tintignac-carnyxerna pryddes just av vildsvinshuvuden, medan det sjunde beskrivs som ett mer ormliknande fantasydjur. Tja, varför inte en drake? Att vi kan bilda oss en uppfattning om soundet beror till stor del på musikarkeologiska entusiaster som den brittiske trombonisten och tonsättaren John Kenny. Han har specialiserat sig på instrumentet och nu också spelat in en skiva med nyskrivna kompositioner och improvisationer. Albumet heter lämpligt nog just »Dragon Voices« och ges ut av skivbolaget Delphian.

Keltiberiskt lerhornPå »Archaeomusica« hittar jag också ett keltiberiskt lerhorn från Numantia i nuvarande Spanien. Den småtradiga audioguiden beskriver utformningen som ett varghuvud, men även här är den drakliknande skepnaden slående. I alla fall om man tänker på den generella framställningen av en drake som en sammansmältning av olika rovdjur. Enligt Juliana Dresvina, som skrivit boken »A maid with a dragon: The cult of St Margaret of Antioch in medieval England« (Oxford University Press, 2016), har ju också den demoniska draken som helgonet Margareta kämpar mot genom århundradena förändrats likt en visuell vandringssägen. Från just en varg- eller ormliknande varelse till något som påminner om en vessla, ko eller till och med igelkott. Döm själva utifrån bilden här intill.

Utställningen »Archaeomusica« visas på Klostret i Ystad till den 8 januari 2017 och går därefter vidare till Spanien.

Drakar i dagstidningsdraken

Ishtarportens mytologisk ormhybrid som representerar guden Marduk.

Ishtarportens mytologisk ormhybrid som representerar guden Marduk.

Det var egentligen först när jag strosade runt på Pergamonmuseet i Berlin i höstas som jag på allvar förstod drakens internationella utbredning. Här finns inte bara kinesiskt drakporslin och kaukasiska drakmattor, utan också Ishtarporten – ett arkeologiskt fynd från forntidens rike Babylonien i nuvarande Irak. Stadsporten som konstruerades omkring 575 f Kr på order av kung Nebukadnessar II är utsmyckad med bilder av lejon, tjurar och drakar. Eller närmare bestämt en mytologisk ormhybrid med lejonben (kallad mušḫuššu eller sirrush) som representerar guden Marduk. Den här insikten i kombination med en hög draklitteratur – i synnerhet den amerikanske antropologen David E. Jones bok »An instinct for dragons« (Routledge, 2002) – växte så småningom till en större drakessä som publicerades i DN Kultur förra veckan.

Vad jag pratar om när jag pratar om drakar

Drakar i dagstidningsdrakenDet är inte varje dag man får tillfälle att lägga ut texten om drakar i både populärkulturen och dagspolitiken på kultursidorna så håll till godo. En jättetjusig illustration signerad Jonas Backlund blev det också på kulturettan. Under semestern har jag dessutom passat på att studera drakar på de brittiska öarna. Räkna med mer läsning om både gröna och röda drakar från England och Wales här på bloggen framöver!

Här finns min DN-artikel »Trendiga monster – en drake för varje tid« att läsa i sin helhet.

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén